Här är den då, berättelsen om Nanoks död. 4116 ord lång. Nedtecknad av Gustav Lorentz. Den är för lång för en post så jag delar upp den i två, men de hör alltså ihop i ett flöde.
Om så bara ett finger
Smärtan var större än han kunde ta till sig, och berörde honom därför inte. Larashtus hand trängde djupare, grep om hans hjärta, och slet det ännu pumpande ur hans bröst. Hennes kläder, nyss vita, genomdränktes av hans blod.
Avlägset hördes ljudet av en mansstämma: ”Ett barn oss fött, en son oss given.”
Larashtus ögon betraktade honom utan medlidande, en djupt röd, flammande glöd i deras inre. ”Din död är min att råda över.”
Hon lät hjärtat falla.
Han vacklade till, men innan han föll fick han med en viskning fram en fråga: ”Min son?”
Hon log, utan värme. Ett rovdjurs leende. Hennes tänder lyste vita. ”I natt.”
Hans blick stelnade, och han föll. Allt var åter som det borde, balansen återställd, oförrätterna sonade.
Han dog.
Nanok, Hendreths son, Nordens vind och vrede, kung över Berenithien, vaknade, osäker på var han befann sig, omtumlad av drömmen. Han öppnade ögonen, och som alltid var Hon det första han såg. Larashtu. Klädd i manskläder, med armarna i kors och ett svärd vid sin sida mötte hon hans blick, utan att vika undan.
Samma dröm – samma mardröm – som alltid. Bara den avlägsna rösten skiljde. Och den hördes fortfarande.
Han hörde steg, och vände sig mot mannen som med en hastig blick på Larashtu närmade sig hans säng. Amzro var, trots sin unga ålder, den dugligaste av hans rådgivare.
”Ja?”
Amzro undvek taktfullt att betrakta honom i hans nyvakna tillstånd. ”Herre, oraklet har börjat sin förkunnelse. Vi borde gå nu. Din hustru har fött en son.”
En stund senare. De var på väg mot kvinnornas del av palatset, med Amzro snett bakom Nanok, så som det passade sig. Men bredvid honom, i trots mot all sed, gick Larashtu. Oraklets röst hörde tydligt redan långt innan de var framme, entonigt mässande samma fras om och om igen: Ett barn oss fött, en son oss given.
I samma ögonblick de steg in i kvinnornas sal sprang en slavinna fram mot honom och gav honom en örfil. Amzro grep omedelbart efter sitt svärd, men Nanok vinkade avvärjande. Skulden var hans, och enbart hans.
Ett barn oss fött…
Han stod där, för ett ögonblick berövad all kraft att göra det som måste göras. Vilken gång i ordningen var detta? Sjätte? Sjunde? Kanske fler ändå. Han borde veta. Vid allt som var heligt, han borde veta, men just nu var det som om han inte längre kunde tänka. Kinden sved. Slavinnan framför honom grät, tyst men otröstlig. Han kunde inte påminna sig att han sett henne förut.
…en son oss given.
Och som alltid, bara några steg bort, betraktade Larashtu honom. Otydbar. Väntande. Men aldrig, aldrig osynlig. Han sökte hennes blick, men hennes mörka ögon sade honom inget. Det gjorde de sällan.
Ett barn…
Amzro harklade sig.
…oss fött…
”Herre. Det är dags.”
…en son…
”Lämna oss”, svarade han. Amzro såg förvånat på honom.
…oss given.
”Nu.”
Amzro bugade, och backade ut ur salen. Nanok vände sig mot oraklet.
Ett barn oss fött…
”Har du inget mer att säga…”
…en son…
”…så tig.”
Oraklet teg. Endast slavinnans tysta gråt hördes i en annars påträngande tystnad.
Nanok gick mot sin hustrus rum. När han steg in drog sig de bägge barnmorskorna omedelbart undan. Azmira Kimal, hans tredje hustru, var inte vid medvetande. Hon var blek, hade förlorat mycket blod.
I ett knyte låg det, hans son. Dess svans piskade svagt mot filtarna, och de kloförsedda fingrarna greppade planlöst om ingenting. Han drog sitt svärd.
Efteråt, i palatsträdgården, insåg han att han inte tagit med knytet, och själv sett till att det brändes. Han började resa sig från bänken där han satt. Larashtu tog ett steg fram mot honom. ”Jag tog hand om det.”
Han satte sig igen, blickade ut över havet. En svag bris fläktade genom trädgården, men gav knappt någon svalka. Dagen skulle bli het. Som alltid i detta land så olikt det nord som sett honom födas. ”Tack.”
”Det var inte för din skull.”
Naturligtvis inte. Det hade han inte väntat sig det heller, men han var tacksam att Azmira slapp se sin – deras – avkomma. Hans avkomma. ”Det kommer aldrig att sluta annorlunda, eller hur?”
Larashtu svarade inte. Solen, som nyss varit dold bakom horisonten, började stiga och färgade havet rött med sin eld. Från de höga, vita, smäckra tornen runt om hela Berenithien ljöd morgonhymnerna, välkomnade solen åter. Larashtu tog ett steg närmare, som för att tala, men han förekom henne.
”Larashtu”, sade han, ”vi behöver talas vid.”
Det märktes knappt, men han tyckte att hon för ett kort, kort ögonblick stelnade till, anande hans ärende. ”Så tala”, sade hon sedan.
”Inte nu. Imorgon kväll. Möt mig här i skymningen. Men till dess ber jag dig att lämna mig ifred. En natt och två dagar utan din närvaro som en ständig skugga över mitt liv, det är vad jag ber om.”
”Du vet mitt pris.”
Han mötte hennes blick. ”Ja.”
Tystnad. Sedan, med den tonlöshet som bättre än vrede inskärper absolut, kompromisslöst allvar: ”Nanok, Hendreths son, två gånger har du gjort mig orätt. Första gången, och din död blev min att råda över. Andra gången, och ditt liv blev förbannat efter lag. Låt det inte bli någon tredje gång.”
Hon betraktade honom, såg hans allvar, nickade sedan. ”Du skall få din natt och dina två dagar.” Hon vände och gick.
Den morgonen gjorde Nanok något han inte gjort på närmare trettio år. Han lät sadla sin springare, Gishraet, ättling till den mäktiga hingst, Gishron, som han ridit när han tog makten i staden, och red ensam ut i öknen. Hans livvakter ville först inte låta honom ge sig iväg själv, i synnerhet när de insåg att Larashtu – Laru för dem och alla utom han själv – inte var med. I deras ögon var hon inte deras like – hon var dem överlägsen. Otaliga lönnmördare hade, enligt vad som berättades på stadens värdshus, mött sin död för hennes hand. Hans död var hennes, det var den enda förklaring hon någonsin givit honom till varför hon räddat honom – han som förr, i sin krafts dagar, aldrig behövt räddas från någonting. Då hade han varit den fruktade, den beundrade, den dådkraftiga. Nu var han en skugga av sitt forna jag, förvandlad som ålder förvandlar oss alla. Men naturligtvis lydde livvakterna, om än motvilligt.
Nanok lämnade staden medan solen ännu stod lågt, och tog sig upp för sluttningarna mot den vidsträckta öknen i syd. Innan middagstid nådde han åskammen som löpte så långt ögat kunde se.
Vegetationen hade redan tidigare tunnats ut, och nu hade den näst intill upphört. Söderut fanns bara sand. Ett hav av sand, som sången löd. Men han var på många sätt själv ett barn av öknen, hade ju levt bland ökenstammarna några år innan han blev kung, och delade inte berenithiernas avoghet mot såväl öken som havet. Det hav som han härifrån kunde se som en skimrande rand nedom horisonten norr om staden, från öst till väst.
Tidigt på kvällen skymtade han en liten oas. Tjugotalet nomadtält vittnade om att han inte färdats förgäves. Hans kunskapare hade som vanligt haft rätt.
När han steg av sin häst var hans ankomst väntad. Öknens söner var vaksamma, och inget kunde närma sig utan deras vetskap. En yngling tog sig an hans springare, och själv tog han tacksamt emot vattenlägeln som bjöds honom. Eshregal syntes inte till, men däremot väntade honom stammens hövding, en kraftfull man vid namn Jeshon. De hade råkats många år tidigare, när de bägge ännu var i sin krafts dagar.
”Nanok, Hendreths son, Samáils fader”, hälsade Jeshon. Ingen titel, men däremot den förskjutne sonens namn. Något annat hade Nanok inte väntat. Ökenstammarna hade sina egna seder. ”Må din häst aldrig sakna vatten, och ditt huvud aldrig skugga”, fortsatte Jeshon.
Nanok återgäldade bugningen. ”Detsamma hälsar jag dig Jeshon, Daraths son, Caliels fader.”
Jeshon omfamnade honom hjärtligt, och frågade sedan: ”Vad för dig till oss?”
Nanok tvekade ett kort ögonblick, men sade sedan: ”Jag önskar samtala med Öknens Röst och Minne i denna min skymnings tid.” Så var det sagt, oåterkalleligt.
Jeshon höjde på ögonbrynen, men hans röst avslöjade inget av hans förvåning. ”Må våra tält skänka dig skugga på din sista färd innan natten.”
Nanok bugade till tack, och gick sedan mot Eshregals tält. Han behandlades ännu som en av dem, och det värmde hans hjärta.
Nanok hälsade Eshregal enligt den påbjudna seden, och inbjöds enligt traditionen att dela åldringens bröd och vin. De åt under tystnad. Eshregal var blind, men hans övriga sinnen var så skarpa att detta knappt märktes. Efteråt tog Nanok till orda. ”Mitt liv under solen och enligt gudarnas vilja går mot sitt slut, och jag har nu kommit för att dela mitt liv med den som Minns.”
”Jag hör och skall minnas. Jag hör utan att döma. Blott ett begär jag i gengäld; att du intet förskönar, förfalskar eller förtiger.”
Nanok frustade till. Denna enda begäran var allt annat än enkel att efterleva. Men han började sin berättelse.
Han berättade om sin ungdoms år i norden, han berättade om sina otaliga äventyr som till sist, vid fyrtio års ålder, hade fört honom till Berenithiens tron. Och han berättade om Amina Kaneth, hans första hustru och drottning. Han berättade om hur hon blev havande, och hur tiden kom då hon skulle föda. Sedan om sin tid som regent, och om hur sonen, nu vuxen, vände sig mot gudarnas vilja och lag. Om hur sonen fördrevs. Han berättade om staden, om öknen, om om allt han sett och varit med om.
Till sist återvände han dock till de händelser som mer än något annat plågat honom genom hans liv. Han återvände till morgonen då Amina skulle föda deras första barn. Sonen han inte sett på tio år nu, men som dagligen nämndes i de rapporter hans kunskapare förde med sig. Sonen vars makt växte dag för dag, och som snart var redo att välta världen över ända i krig och olycka.
”Oraklet, en åldrad man som dog året efter, lät mig samma morgon veta att barnet inte skulle leva, att demonen Larashtu, barnadråparen, skulle ta det vid dess födsel. Det var få ting jag fram till dess fruktat, men svartkonst och det demoniska hörde dit. Ändå, trots min rädsla, tänkte jag inte låta Larashtu döda mitt barn. Jag åkallade därför Pacuzu, hennes bittraste fiende, och med mitt eget blod ristade jag hans sigill på min svärdsklinga. Sedan rusade jag tillbaka till palatset, och kom precis i tid. Barnet, nyss fött, andades inte, som om en osynlig hand kramade dess strupe. Jag skrek i vrede och högg mot den osynliga gestalten. Barnmorskorna trodde jag var galen, men till allas häpnad träffade min klinga. Svärdet skar lillfingret från Larashtus vänstra hand, och det föll fullt synligt mot marken.”
Eshregal lyssnade utan att säga ett ord, men Nanok kunde av hans hållning ana att han aldrig hört något liknande tidigare. ”Det finns regler för allt. Enligt vilka lagar jag kunde träffa en av de odödliga vet jag inte, men jag vet numera att en demon som förlorar något av sig själv, om så bara ett finger, förlorar sina krafter. Fullt synlig stod Larashtu där framför oss, naken som en människa vid sin födsel – den mest fulländade kvinna jag någonsin sett, men även den mest skrämmande. Hon var förvånad, kanske även rädd, men framför allt mycket, mycket arg.
Barnmorskorna flydde, och Amina, redan svag av födslovåndorna, svimmade. Vi kastade oss bägge mot fingret. Larashtu för att åter bli hel, och jag för att hindra detta. Hon var en stark och skicklig kämpe, vilket många av mina fiender genom åren fått erfara. Men hon var ännu inte van vid sin fysiska kropp, och med min tyngd pressade jag till sist, efter en kort men intensiv kamp, ner henne mot golvet. Och där lägrade jag henne, upptänd av hennes nakna, fulländade kropp så tätt inpå min. Hon skrek och förbannade, men jag var bortom sans och vett. Därefter tog jag fingret och lämnade henne dubbelt blödande på golvet.”
Nanok tystnade, stirrade länge in i brasan i tältets mitt. Efter flera minuter fortsatte han. ”Fingret förvarar jag i en medaljong som jag bär runt min hals dag som natt. Den är graverad med Pacuzus sigill, så att Larashtu inte kan öppna den. Hon har förblivit fängslad i mänsklig gestalt, och har stannat vid min sida så länge jag äger hennes finger. Jag har låtit henne hållas, har inte vetat vad annat jag kunnat göra. Men jag har aldrig rört henne igen. Aldrig någonsin.”
Han drog efter andan, samlade sig. ”Ånger ligger vanligen inte för mig – det som är gjort är gjort, och inget blir bättre av att du våndas över det. Men det går inte en dag utan att jag önskar att jag aldrig lagt hand på Larashtu. Då hade jag sluppit hennes ständiga närvaro, dag som natt, under dessa trettio år. Sluppit denna kalla blick, detta tysta hat. Trots att det ibland drivit mig nästan till vansinne har jag aldrig kunnat förmå mig att ge henne det enda hon någonsin begärt; sitt finger åter, det liv hon kom för att ta, samt mitt liv som hämnd.”
Nanok reste sig och lämnade tältet, behövde tömma blåsan. Han hade talat i åtskilliga timmar, och det hade hunnit bli natt. Öknens stjärnhimmel lyste kall och hård över de mörka sanddynerna. Han var inte ung längre, och började snart huttra i nattkylan, och återvände in igen så snart han var färdig. Under tiden hade Eshregal kokat en kanna te.
”Sätt dig”, sade han och hällde upp varsin kopp åt dem.
Nanok satte sig. Han drack, och kände tacksamt hur värmen spreds i hans kropp.
”Din historia är inte färdigberättad.”
Nanok tog ännu en klunk te, fortsatte sedan. ”Amina fick aldrig veta vad som skett vid Samáils födlsobädd, och hon anade aldrig heller vem Laru var. Men att Laru bara var min livvakt trodde hon aldrig på. Jag ville, försökte – men förmådde aldrig – säga sanningen, utan kunde bara se hur Amina, mitt livs stora kärlek, alltmer drog sig undan mitt sällskap, djupt sårad över att en annan kvinna nu alltid befann sig i min närhet. Hon dog året efter, då när pestvindarna svepte över landet. Min son Samáil överlevde dock, och han växte upp till en handlingskraftig och ståtlig ung man, älskad av många, fruktad av andra.
Med åren kom jag att inse tre ting. Det första att min säd hade förgiftats av mitt umgänge med Larashtu; varje ny son har fötts till ett monster. Jag har dräpt dem alla. Döttrarna däremot har varit välskapta, men min förbrytelse mot mina hustrur är ändå oförlåtlig. Det andra att Samáil borde ha dött den dagen Larashtu kom för att hämta honom. Han är ingen god människa, och om han får leva kommer hans förbrytelser att drabba världen värre än någonsin pestvinden. Jag vet inte enligt vilka lagar Larashtu tar sina offer, men i detta fall hade det varit en välgärning. Kanske är det alltid så, något vi i så fall aldrig skulle ha kunnat veta. Jag har frågat henne om det, men hon har inte svarat. Det gör hon sällan på mina frågor. Men varje morgon ställer hon samma fråga till mig: ’Nanok, Hendreths son. Jag vill ha mitt finger åter. Är detta dagen då du tänker uppfylla min begäran?' I trettio år, varje morgon samma fråga. Utom i morse, då hon fick mitt svar innan hon behövde fråga. Och det leder till min tredje insikt. Jag kommer att göra henne till viljes. Jag vill göra henne till viljes.
Så. Det är min berättelse. Jag ämnar rida åter, för att imorgon göra det jag borde ha gjort redan för många, många år sedan. Jag är led vid livet, och fruktar inte längre min död. Jag har redan genomlevt den tusen och åter tusen gånger i drömmen, och jag vet att den kommer att bli smärtsam. Men den skrämmer mig inte längre. Larashtu skall få sitt finger, min son och sin hämnd.”
Men vi fortsätter mot minimigränsen för roman på 40000 ord med stormsteg!! Gustav skrev just 10% av det i ett svep som ett badass!
