Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Nanok och Flodkvinnan

På sin färd från öknen till länderna vid havet, där Nanok ämnade finna lyckan som sjöman, fann han sig vid en flod som var för djup att vada, och för ström att simma över. Han drack av dess kalla vatten och fångade fiskarna i den till middag.
När natten föll och månen stigit upp såg han en flotte med en eld, ett litet vindskydd och en ensam resande på. Han blåste liv i sin egen eld och fångade flodkvinnans blick, för han hade inte växt upp här och kände inte till berättelserna om henne.

”Vem är du som söker min uppmärksamhet? De flesta här låter mig färdas ostörd.”
”Jag är Nanok, och jag vill komma över till andra sidan.”
”Det går inte, det finns ingenstans att lägga till där, för marken är förbannad.”
”Det låter som en lögn. Men jag ser ingen annan väg över.”
”Om du reser med mig och håller flotten säker så kommer vi till en plats där jag kan släppa av dig till gryningen.”
”Giv mig ditt namn och jag skall låna dig mitt stål.”
”Jag är Mia, men kallas Flodkvinnan av alla. Välkommen ombord, Nanok.”

Barbaren steg ombord på flotten. Och när elden inte bländade honom kunde han se hur Flodkvinnan såg ut. Det fanns fortfarande något vackert över henne, fast det var tydligt att hon drunknat i floden för många år sen.
”Jag är en rättvis kvinna, mina barn måste äta - men överlever du till morgonen så har du mitt ord på att kliva av oskadd vid andra sidan. Och mer därtill.” Hon visade Nanok en enkel silverkedja.
”Den här ska skydda mot drunkningsdöden, men den slets av mig i floden och det tog många barns letande att hitta den igen. Kanske kan du använda den, om du inte blir mina ålyngels föda”
Nanok förstod att natten skulle kosta honom mer än tullen över någon av broarna och stålsatte sig.

Flodkvinnans avkomma var kritvita tingestar, de såg ut som en blandning av uppsvällda drunknade barn och ålar. Hur de kunde vara så många funderade Nanok inte på. Han hade nog att göra med att svinga sitt svärd.
Mia såg inte ut att varken sörja när han släkte deras liv eller finna något nöje i kampen. Hon stakade flotten mellan grund och stockar och verkade nöjd med det.
När morgonen kom hade tre av barnen bitit stora tuggor ur barbarens kropp, men han stod fortfarande upp.

”Nu kommer de sova tills nästa gång någon begär hjälp av mig.” klargjorde Mia, men när Nanok vände sig åt det håll hennes röst kom från låg bara silverkedjan där. Han tog den, för han hade gjort sig förtjänt av den och steg i land på andra sidan floden. Som nu varken såg för stril eller djup ut.
”Jävla spöken.” sa han och gick sin väg. Flodkvinnan, som sov en drömlös sömn under flotten, födde nya yngel som hon gjort varje dag sen hon drunknade och fortfarande gör till denna dag.
 
Last edited:
Jocke said:
Nanok och Flodkvinnan

På sin färd från öknen till länderna vid havet, där Nanok ämnade finna lyckan som sjöman, fann han sig vid en flod som var för djup att vada, och för ström att simma över. Han drack av dess kalla vatten och fångade fiskarna i den till middag.
När natten föll och månen stigit upp såg han en flotte med en eld, ett litet vindskydd och en ensam resande på. Han blåste liv i sin egen eld och fångade flodkvinnans blick, för han hade inte växt upp här och kände inte till berättelserna om henne.

”Vem är du som söker min uppmärksamhet? De flesta här låter mig färdas ostörd.”
”Jag är Nanok, och jag vill komma över till andra sidan.”
”Det går inte, det finns ingenstans att lägga till där, för marken är förbannad.”
”Det låter som en lögn. Men jag ser ingen annan väg över.”
”Om du reser med mig och håller flotten säker så kommer vi till en plats där jag kan släppa av dig till gryningen.”
”Giv mig ditt namn och jag skall låna dig mitt stål.”
”Jag är Mia, men kallas Flodkvinnan av alla. Välkommen ombord, Nanok.”

Barbaren steg ombord på flotten. Och när elden inte bländade honom kunde han se hur Flodkvinnan såg ut. Det fanns fortfarande något vackert över henne, fast det var tydligt att hon drunknat i floden för många år sen.
”Jag är en rättvis kvinna, mina barn måste äta - men överlever du till morgonen så har du mitt ord på att kliva av oskadd vid andra sidan. Och mer därtill.” Hon visade Nanok en enkel silverkedja.
”Den här ska skydda mot drunkningsdöden, men den slets av mig i floden och det tog många barns letande att hitta den igen. Kanske kan du använda den, om du inte blir mina ålyngels föda”
Nanok förstod att natten skulle kosta honom mer än tullen över någon av broarna och stålsatte sig.

Flodkvinnans avkomma var kritvita tingestar, de såg ut som en blandning av uppsvällda drunknade barn och ålar. Hur de kunde vara så många funderade Nanok inte på. Han hade nog att göra med att svinga sitt svärd.
Mia såg inte ut att varken sörja när han släkte deras liv eller finna något nöje i kampen. Hon stakade flotten mellan grund och stockar och verkade nöjd med det.
När morgonen kom hade tre av barnen bitit stora tuggor ur barbarens kropp, men han stod fortfarande upp.

”Nu kommer de sova tills nästa gång någon begär hjälp av mig.” klargjorde Mia, men när Nanok vände sig åt det håll hennes röst kom från låg bara silverkedjan där. Han tog den, för han hade gjort sig förtjänt av den och steg i land på andra sidan floden. Som nu varken såg för stril eller djup ut.
”Jävla spöken.” sa han och gick sin väg. Flodkvinnan, som sov en drömlös sömn under flotten, födde nya yngel som hon gjort varje dag sen hon drunknade och fortfarande gör till denna dag.
Click to expand...

Snyggt! Och med det är vi uppe i 9904 ord! :D
 
Skrev ett till kort kapitel. Vi är nu uppe i 10308 ord! Vi är en fjärdedel till 40000 ord! :D

Resan med Nanok
Utdrag ur Fröken Carolina Af Vilenius resedagbok, nedtecknat under det 23e året efter Stormarnas Stillanande, under färden genom Ödesmyren i södra Sekaland.

Die 18 Junii
Vädret var kallt och fuktigt. Långvarigt regn hade mjukat marken, så att mina stövlar, gjorda av blekdrakehudar, sögs fast vid varje steg. Här växte vad jag kommit att kalla Sphagnum igniflorum, en för mig ny art av eldvitmossa, vars glödande sporkapslar tycks alstra värme även i regn. Jag lät samla flera exemplar.

Mötte i dag, vid randen av Varkskogen, en märklig figur: en man av jättenatur, med hår som kolad ljungröt och barm som en slumrande klippvägg. Han bar på en yxa stor nog att hugga i tu en klippvägg. Namnet han sade med sträv röst var Nanok, son av Jordsöndrarna.

Vi följdes åt under tystnad större delen av dagen. Han visade mig en stig dold under mossan, där Mycelior silvatica växte, svampar som viskar när man nalkas dem, enligt folktron. Jag såg dem inte först, men han böjde sig ned och pekade, och våra händer möttes, tillfälligtvis, i samma rörelse. Jag noterade värmen i hans hud, icke som vår, utan något mera grundläggande, jordnära.

Die 20 Junii.
I natt slog vi läger vid Isbrandbäcken. Nanok, som eljest sällan talar, berättade för mig om sitt folk, deras seder och visdom, hur de följer stjärnornas skiftningar snarare än solens gång. Jag läste högt ur min flora, men fann hans blick fästad mer på mig än på texten. Hans närvaro tycks avböja frost från marken där han går.

Vid ett tillfälle, jag satt försjunken i mina skisser av en lysmossa vars glans tycks reflektera tankar snarare än ljus, lade han sin mantel kring mina skuldror. Jag skrev då, ej utan viss darrning:

"Observation: Den barbarske naturmannen synes ej sakna känslor, trots sin yviga gestalt. Jag måste vidare undersöka detta fenomen."

Die 23 Junii
Vinden från norr förde med sig doft av rökelsegran. Vi fann ett övergivet vakttorn, där rödfalkar byggt bo i ruinen av ett gammalt krön. Där slog vi läger för natten. Jag låg vaken länge, hörde Nanoks andetag från andra sidan elden. De var jämna, men icke utan tyngd. När gryningen kom satt han där, med blicken i öster, och utan att se på mig sade han, ”Du hör till vinden nu, fröken av fjärran land.".

Jag svarade intet, men förde hans namn in i marginalen av min karta, just där stjärnan Skirvak möter dvärgbjörnens svans.
 
God45 said:
Skrev ett till kort kapitel. Vi är nu uppe i 10308 ord! Vi är en fjärdedel till 40000 ord! :D

Resan med Nanok
Utdrag ur Fröken Carolina Af Vilenius resedagbok, nedtecknat under det 23e året efter Stormarnas Stillanande, under färden genom Ödesmyren i södra Sekaland.

Die 18 Junii
Vädret var kallt och fuktigt. Långvarigt regn hade mjukat marken, så att mina stövlar, gjorda av blekdrakehudar, sögs fast vid varje steg. Här växte vad jag kommit att kalla Sphagnum igniflorum, en för mig ny art av eldvitmossa, vars glödande sporkapslar tycks alstra värme även i regn. Jag lät samla flera exemplar.

Mötte i dag, vid randen av Varkskogen, en märklig figur: en man av jättenatur, med hår som kolad ljungröt och barm som en slumrande klippvägg. Han bar på en yxa stor nog att hugga i tu en klippvägg. Namnet han sade med sträv röst var Nanok, son av Jordsöndrarna.

Vi följdes åt under tystnad större delen av dagen. Han visade mig en stig dold under mossan, där Mycelior silvatica växte, svampar som viskar när man nalkas dem, enligt folktron. Jag såg dem inte först, men han böjde sig ned och pekade, och våra händer möttes, tillfälligtvis, i samma rörelse. Jag noterade värmen i hans hud, icke som vår, utan något mera grundläggande, jordnära.

Die 20 Junii.
I natt slog vi läger vid Isbrandbäcken. Nanok, som eljest sällan talar, berättade för mig om sitt folk, deras seder och visdom, hur de följer stjärnornas skiftningar snarare än solens gång. Jag läste högt ur min flora, men fann hans blick fästad mer på mig än på texten. Hans närvaro tycks avböja frost från marken där han går.

Vid ett tillfälle, jag satt försjunken i mina skisser av en lysmossa vars glans tycks reflektera tankar snarare än ljus, lade han sin mantel kring mina skuldror. Jag skrev då, ej utan viss darrning:

"Observation: Den barbarske naturmannen synes ej sakna känslor, trots sin yviga gestalt. Jag måste vidare undersöka detta fenomen."

Die 23 Junii
Vinden från norr förde med sig doft av rökelsegran. Vi fann ett övergivet vakttorn, där rödfalkar byggt bo i ruinen av ett gammalt krön. Där slog vi läger för natten. Jag låg vaken länge, hörde Nanoks andetag från andra sidan elden. De var jämna, men icke utan tyngd. När gryningen kom satt han där, med blicken i öster, och utan att se på mig sade han, ”Du hör till vinden nu, fröken av fjärran land.".

Jag svarade intet, men förde hans namn in i marginalen av min karta, just där stjärnan Skirvak möter dvärgbjörnens svans.
Click to expand...
Kul med olika format
 
Döden är bara början
Nanok bröt sig igenom dödsrikets tredje port, och kom ut på en väldig, grå slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. I fjärran kretsade en enslig fågel. Markens gråa damm virvlade upp runt hans fötter där han gick, och flög genom luften i skira sikt. Det satte sig på hår och på kläder, och letade sig ned i näsa och kräva. Nanok kände igen smaken. Bendamm. Malt otroligt fint genom årtusendena.

Först trodde han att han inte såg någon. Att platsen var tom. Sedan insåg han att de svaga skiftningar han såg i det dunkla ljuset var skuggor som trängde sig fram runt honom. Först då insåg att de var överallt. Svaga vålnader samlade sig i en enda enorm packad massa. Hela fältet var en enda stor folksamling, så tätt sammanträngd att det knappt fanns plats för dem att röra sig. Själv, som levande, gick han rakt igenom skuggorna. Deras falnande andekroppar gled genom hans ännu pulserande köttkropp. Han såg den fruktansvärda smärta och förvridna skräck de genomled - som om deras väsen trasats sönder av en främmande makt. Han tvingade sig vidare.

Skuggorna förbannade hans namn.

Hans törst växte, och den väldiga gam av benknotor och mörker som han först sett i fjärran kom närmare, och kretsade över hans huvud. Den lystande efter hans själ och kraxade längtansfullt. Han höll den lilla kvistdockan från Tal-ben-re hårdare i handen, en skör talisman mellan honom själv och dödens makter. Han mindes den döende moderns ord "I den andra världen väntar endast fasa och förintelse".

Så slutligen, som ur ingenstans, hittade den han letade efter. En blek skugga bland miljarder andra. Nanoks håriga hand sköt fram och greppade dess spökkropp som om den vore verklig. Det dödande såret lyste fortfarande med mörk energi där han låtit det falla, över missdådarens hals. Den olycklige spärrade upp sina döda ögon. "Du? Men du har ju redan dödat mig!".

Nanok greppade sin runblödande yxa och log bistert. "Bara första gången." Sedan utkrävde han åter sin hämnd på Alborak Niding, han som skulle bli känd som Alborak med de tusen dödarna.
 
Leon said:
Döden är bara början
Nanok bröt sig igenom dödsrikets tredje port, och kom ut på en väldig, grå slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. I fjärran kretsade en enslig fågel. Markens gråa damm virvlade upp runt hans fötter där han gick, och flög genom luften i skira sikt. Det satte sig på hår och på kläder, och letade sig ned i näsa och kräva. Nanok kände igen smaken. Bendamm. Malt otroligt fint genom årtusendena.

Först trodde han att han inte såg någon. Att platsen var tom. Sedan insåg han att de svaga skiftningar han såg i det dunkla ljuset var skuggor som trängde sig fram runt honom. Först då insåg att de var överallt. Svaga vålnader samlade sig i en enda enorm packad massa. Hela fältet var en enda stor folksamling, så tätt sammanträngd att det knappt fanns plats för dem att röra sig. Själv, som levande, gick han rakt igenom skuggorna. Deras falnande andekroppar gled genom hans ännu pulserande köttkropp. Han såg den fruktansvärda smärta och förvridna skräck de genomled - som om deras väsen trasats sönder av en främmande makt. Han tvingade sig vidare.

Skuggorna förbannade hans namn.

Hans törst växte, och den väldiga gam av benknotor och mörker som han först sett i fjärran kom närmare, och kretsade över hans huvud. Den lystande efter hans själ och kraxade längtansfullt. Han höll den lilla kvistdockan från Tal-ben-re hårdare i handen, en skör talisman mellan honom själv och dödens makter. Han mindes den döende moderns ord "I den andra världen väntar endast fasa och förintelse".

Så slutligen, som ur ingenstans, hittade den han letade efter. En blek skugga bland miljarder andra. Nanoks håriga hand sköt fram och greppade dess spökkropp som om den vore verklig. Det dödande såret lyste fortfarande med mörk energi där han låtit det falla, över missdådarens hals. Den olycklige spärrade upp sina döda ögon. "Du? Men du har ju redan dödat mig!".

Nanok greppade sin runblödande yxa och log bistert. "Bara första gången." Sedan utkrävde han åter sin hämnd på Alborak Niding, han som skulle bli känd som Alborak med de tusen dödarna.
Click to expand...

Gillade den här! :D Vi är nu uppe i 10658 ord!
 
Leon said:
Döden är bara början
Nanok bröt sig igenom dödsrikets tredje port, och kom ut på en väldig, grå slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. I fjärran kretsade en enslig fågel. Markens gråa damm virvlade upp runt hans fötter där han gick, och flög genom luften i skira sikt. Det satte sig på hår och på kläder, och letade sig ned i näsa och kräva. Nanok kände igen smaken. Bendamm. Malt otroligt fint genom årtusendena.

Först trodde han att han inte såg någon. Att platsen var tom. Sedan insåg han att de svaga skiftningar han såg i det dunkla ljuset var skuggor som trängde sig fram runt honom. Först då insåg att de var överallt. Svaga vålnader samlade sig i en enda enorm packad massa. Hela fältet var en enda stor folksamling, så tätt sammanträngd att det knappt fanns plats för dem att röra sig. Själv, som levande, gick han rakt igenom skuggorna. Deras falnande andekroppar gled genom hans ännu pulserande köttkropp. Han såg den fruktansvärda smärta och förvridna skräck de genomled - som om deras väsen trasats sönder av en främmande makt. Han tvingade sig vidare.

Skuggorna förbannade hans namn.

Hans törst växte, och den väldiga gam av benknotor och mörker som han först sett i fjärran kom närmare, och kretsade över hans huvud. Den lystande efter hans själ och kraxade längtansfullt. Han höll den lilla kvistdockan från Tal-ben-re hårdare i handen, en skör talisman mellan honom själv och dödens makter. Han mindes den döende moderns ord "I den andra världen väntar endast fasa och förintelse".

Så slutligen, som ur ingenstans, hittade den han letade efter. En blek skugga bland miljarder andra. Nanoks håriga hand sköt fram och greppade dess spökkropp som om den vore verklig. Det dödande såret lyste fortfarande med mörk energi där han låtit det falla, över missdådarens hals. Den olycklige spärrade upp sina döda ögon. "Du? Men du har ju redan dödat mig!".

Nanok greppade sin runblödande yxa och log bistert. "Bara första gången." Sedan utkrävde han åter sin hämnd på Alborak Niding, han som skulle bli känd som Alborak med de tusen dödarna.
Click to expand...
Grymt! Så jäkla hårt att göra något sådant.
 
Leon said:
Döden är bara början
Nanok bröt sig igenom dödsrikets tredje port, och kom ut på en väldig, grå slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. I fjärran kretsade en enslig fågel. Markens gråa damm virvlade upp runt hans fötter där han gick, och flög genom luften i skira sikt. Det satte sig på hår och på kläder, och letade sig ned i näsa och kräva. Nanok kände igen smaken. Bendamm. Malt otroligt fint genom årtusendena.

Först trodde han att han inte såg någon. Att platsen var tom. Sedan insåg han att de svaga skiftningar han såg i det dunkla ljuset var skuggor som trängde sig fram runt honom. Först då insåg att de var överallt. Svaga vålnader samlade sig i en enda enorm packad massa. Hela fältet var en enda stor folksamling, så tätt sammanträngd att det knappt fanns plats för dem att röra sig. Själv, som levande, gick han rakt igenom skuggorna. Deras falnande andekroppar gled genom hans ännu pulserande köttkropp. Han såg den fruktansvärda smärta och förvridna skräck de genomled - som om deras väsen trasats sönder av en främmande makt. Han tvingade sig vidare.

Skuggorna förbannade hans namn.

Hans törst växte, och den väldiga gam av benknotor och mörker som han först sett i fjärran kom närmare, och kretsade över hans huvud. Den lystande efter hans själ och kraxade längtansfullt. Han höll den lilla kvistdockan från Tal-ben-re hårdare i handen, en skör talisman mellan honom själv och dödens makter. Han mindes den döende moderns ord "I den andra världen väntar endast fasa och förintelse".

Så slutligen, som ur ingenstans, hittade den han letade efter. En blek skugga bland miljarder andra. Nanoks håriga hand sköt fram och greppade dess spökkropp som om den vore verklig. Det dödande såret lyste fortfarande med mörk energi där han låtit det falla, över missdådarens hals. Den olycklige spärrade upp sina döda ögon. "Du? Men du har ju redan dödat mig!".

Nanok greppade sin runblödande yxa och log bistert. "Bara första gången." Sedan utkrävde han åter sin hämnd på Alborak Niding, han som skulle bli känd som Alborak med de tusen dödarna.
Click to expand...
Detta är min favorit hittills (även fast alla är bra) 😊
 
Leon said:
Döden är bara början
Nanok bröt sig igenom dödsrikets tredje port, och kom ut på en väldig, grå slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. I fjärran kretsade en enslig fågel. Markens gråa damm virvlade upp runt hans fötter där han gick, och flög genom luften i skira sikt. Det satte sig på hår och på kläder, och letade sig ned i näsa och kräva. Nanok kände igen smaken. Bendamm. Malt otroligt fint genom årtusendena.

Först trodde han att han inte såg någon. Att platsen var tom. Sedan insåg han att de svaga skiftningar han såg i det dunkla ljuset var skuggor som trängde sig fram runt honom. Först då insåg att de var överallt. Svaga vålnader samlade sig i en enda enorm packad massa. Hela fältet var en enda stor folksamling, så tätt sammanträngd att det knappt fanns plats för dem att röra sig. Själv, som levande, gick han rakt igenom skuggorna. Deras falnande andekroppar gled genom hans ännu pulserande köttkropp. Han såg den fruktansvärda smärta och förvridna skräck de genomled - som om deras väsen trasats sönder av en främmande makt. Han tvingade sig vidare.

Skuggorna förbannade hans namn.

Hans törst växte, och den väldiga gam av benknotor och mörker som han först sett i fjärran kom närmare, och kretsade över hans huvud. Den lystande efter hans själ och kraxade längtansfullt. Han höll den lilla kvistdockan från Tal-ben-re hårdare i handen, en skör talisman mellan honom själv och dödens makter. Han mindes den döende moderns ord "I den andra världen väntar endast fasa och förintelse".

Så slutligen, som ur ingenstans, hittade den han letade efter. En blek skugga bland miljarder andra. Nanoks håriga hand sköt fram och greppade dess spökkropp som om den vore verklig. Det dödande såret lyste fortfarande med mörk energi där han låtit det falla, över missdådarens hals. Den olycklige spärrade upp sina döda ögon. "Du? Men du har ju redan dödat mig!".

Nanok greppade sin runblödande yxa och log bistert. "Bara första gången." Sedan utkrävde han åter sin hämnd på Alborak Niding, han som skulle bli känd som Alborak med de tusen dödarna.
Click to expand...
Så jävla metal!
 
En tanke om yxan: Nån gång måste den ju svika/lura honom så Nanok kan konstatera att den vart en krycka. "Jag litade för mycket på din styrka och glömde min egen" så är han vipps ännu starkare än när han använt den!
 
Jocke said:
En tanke om yxan: Nån gång måste den ju svika/lura honom så Nanok kan konstatera att den vart en krycka. "Jag litade för mycket på din styrka och glömde min egen" så är han vipps ännu starkare än när han använt den!
Click to expand...

Skriv en story om det om du vill! Tänk på att inte etablera dör mycket canon bara. Man ska inte behöva läsa vad nåfon annan skrivit för att kunna skriva ett kapitel :)
 
God45 said:
Skriv en story om det om du vill! Tänk på att inte etablera dör mycket canon bara. Man ska inte behöva läsa vad nåfon annan skrivit för att kunna skriva ett kapitel :)
Click to expand...
Jag ska ha tenta på måndag, sen är det sommar för mig.
 
Skrivit ett till kapitel. Vi är nu uppe i 11441 ord!

Smaragdfursten
Så kom Nanok till den förbannade staden Zal-Mirad. Skäggig var han som en mossbeväxt klippa, och hans ögon lyste med den födda krigarens vargeld. En stor böljande mantel, vävd av svart ul och kantad med gyllene skinn, hängde tung över hans axlar, och i näven bar han en yxa vars egg glimmade som en stelnad månstrimma medan glödande runor blödde från den.

Zal-Mirad vars höga torn var formade som tysta dödsskrin under solens grymma blick var en uråldrig och dekadent stad. Här viskade vindar som ännu mindes forna tiders visdom men som nu enbart bar onda förbannelser från invånarnas läppar. Över Zal-Mirad härskade en gång Smaragdfursten Al-Khezur, han som med självhävdande gudamakt betvingade både döden och drömmen. Nu låg hans palats övergivet, men folket i staden viskade om att hans skugga ännu levde, som en förhäxning i palatsets stenar, och att hans sorger födde maror i de levandes sömn. Nanok stannade inte ens till i den fallna staden ty där bodde endast horror och huggormar. Istället bara spände han svärdsbältet och gick rakt in i palatset.

Genom palatset ruinfallna korridorer stegade han, där väggarnas reliefer föreställde odjur från tidens begynnelse som knäböjde framför Al-Khezur och människor vars själar Al-Khezur drack som vin. Månens ömtåliga ljus föll som en förbannelse genom brustna kupoler, och de namnlösa sakerna boende i palatsets skuggor skrek som kvinnor i födslovånda. Men Nanok fruktade inget i palatset. Hade han inte kämpat mot de vittrande benknotornas furstar i Dödmyrens salar? Hade han inte krossat skuggmunkarnas skallar i Tharruk-Haals katakomber? Hade han inte inkräktat i självaste dödsriket bara för hämndens skull? Nej, Nanok var inte rädd.

I den innersta hallen, där väggarna var klädda i grön malakit och golvet var av svart glas, stod en tron och på den vilade något som liknade en människa men vars hud skimrade som ett fuktigt lövverk i ett åskoväders öga. Ögon, tomma som evigheten, öppnades långsamt. Ur skepnaden på tronens strupe kom en röst som var som krossad kristall blandat med en fjärran storms klagan.

"Du stör min eviga vila, nordanfödde. Vilken visdom söker du som har fått dig att trotsa det eviga mörkret genom att väcka Al-Khezur?”

"Jag söker ingen vishet," svarade Nanok, "blott din död."

Då reste sig Smaragdfursten, hans gestalt en avgrund i självaste mörkret, ur intet lyfte han en stav av flätad onyx, kring vilken svarta blixtar snodde sig som ormar och som kröntes av en grön sten.

Kampen blev lång. Titaniska attacker lät som en gonggong av jades taktfasta klang genom det brustna palatsets salar. Nanok högg, vred, duckade, slet, men varje gång hans svärd snuddade vid Al-Khezur kropp slukades stålet som om det stuckits ner i svart vatten. Blod kunde ej spillas, ty den döda härskaren var mer, och mindre, än kött och ben. Men Nanok log, ett leende lika kallt som den dag hans far offrade sin broder för att rädda stammen från svält. För han hade insett vad den gröna stenen som krönte Al-Khezur stav var och varför den döda härskaren kallades för Smaragdfursten.

Nanok högg rakt mot smaragden. Svärdet skrek som om självaste världen klövs på mitten när det träffade den gröna stenen som exploderade i hundratals skärvor. Smaragdfursten skrek innan han blev blev till stoft, till aska, till tystnad.

Nanok firade sin seger genom att plundrade Smaragdfurstens skattkammare. Och, oh ni dödliga! Vilket ofattbart överflöd vilade i Al-Khezurs skattvalv. Där fanns högar, tio meter höga, av mynt från glömda imperier, präglade med döda gudar och drakliknande kejsares avbilder. Där fanns kistor fyllda till brädden med pärlor så stora som vaktelägg och lika klara som frostnattens tårliknande daggdroppar Där låg den Treuddade Kronan från Vayzud, en artefakt så helig att den sägs ha fått hav att stanna och vindar att vända. Där fanns rustningen Gryning, smid i eldfågelnsmfenix dödslågor, vars fjäll gnistrade i rött, blått och guld, som vägde mindre än en skugga men skyddade mot all världens klingor. I de inre valven vilade ännu märkligare dyrbara ting. En spegel av fruset vatten som inte visade vad man är utan vad man var. En runstav ristad med tidens egna bokstäver med vilken en trollkarl kunde mana fram flydda år och den svarta fjädern från en dödsängels vinge, som lär bringa evig sömn åt gudar. Så många av dessa skatter han kunde bära stoppade Nanok osentimentalt i en grov säck som han slängde över en axel och bar med sig. Innan månaden var slut skulle han ha spenderat det allra sista stulna myntet på vin, kvinnor och sång.

När Nanok trädde ut ur palatsets mörker, låg staden tyst. Men stjärnorna gnistrade annorlunda och vinden sjöng inte längre sin sorgesång. Han såg österut mot bergen och vandrade i deras riktning. En glad sång på hans läppar.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top