Nanok och stridens ande
Det var strax efter ett stort slag. Mellan vilka visste Nanok inte, och han brydde sig föga. Men det måste ha varit blodigt. I tre dagar hade marken skälvt av stridens dån. Han kände det fortfarande i luften, en metallisk bismak av spillt blod och den ekande tystnaden efter tusentals skrik. Nästan som att ropen hördes när han slöt ögonen. De sedvanliga plundrarna hade ännu inte vågat sig fram, eller så höll de sig instinktivt undan från hans närvaro. Men det gällde inte asätarna, korpar kretsade som mörka fläckar på himlen och i utkanten av slagfältet slet en varg i en kropp som fortfarande ryckte svagt.
Nanok hade själv passerat ett antal lemlästade stackare som vädjade om hjälp eller en snabb död. Han hade bara fortsatt, deras nederlag var inte hans problem. De hade förlorat, de förtjänade sina öden. Från en påse i bältet tog han fram en liten, sliten amulett av mörk metall, inlindad i tyg. Han höll ut den i sin handflata och kände en svag, pulserande värme. Det betydde att det han sökte var kvar, men dess närvaro tunnades ut för varje timme som gick. Efter de tre senaste fältslagen hade han varit för sen. Den här gången skulle det inte ske.
Metodiskt började han arrangera svärd, spjut, yxor och sköldbucklor i en stor, ojämn ring. Vissa vapen lade han i kors, andra formade han till fyrkanter eller brutna cirklar. Uråldriga, kraftladdade symboler vars innebörd få längre kände till. Med grym effektivitet släpade Nanok sedan kroppar, både hela och i delar, och slängde dem i en växande hög i ringens mitt som om de var påsar med mjöl. Stanken av död och förruttnelse var kväljande, men han var härdad.
Han väntade, och väntade. En kuslig, fuktig dimma började sippra fram ur marken, slingrande sig runt liken och de vapnen. Luften blev kännbart kallare, och en onaturlig tystnad sänkte sig över slagfältet, som om själva naturen höll andan.
Då såg han, en rörelse i högen av kött och stål. Först en spasm, sedan en annan. En arm, spetsad med ett brutet svärd som en klo, grävde sig ut. Mer och mer av den ohyggliga massan reste sig, kroppsdelar sammanfogade på omöjliga sätt, vapenskärvor som bildade vassa utskott och lemmar. Fyra armar, var och en ett dödligt vapen i sig, viftade sökande. Två glödande punkter tändes i det som kunde ha varit ett huvud av fler huvuden, fästa på Nanok.
De drabbade samman inom cirkeln av vapen, som nu pulserade med ett svagt, spöklikt ljus och fungerade som deras arena. Nanok, med sin tunga tvehuvade stridsyxa, var en virvelvind av undanmanövrar och pareringar. Han högg vid varje given öppning, men varelsen, stridens ande manifisterad, var snabbare och starkare. Efter bara några andetag verkade den ha lärt sig Nanoks rörelsemönster. Hans finter genomskådades, hans slag ven i tomma luften eller gled av mot härdade hudflagor och metall. Varje steg han tog tycktes leda honom rakt in i en fälla av klor och huggtänder av stål. Nanok slogs omkull, gång på gång. Blodet från nya sår blandades med det gamla på hans muskulösa kropp.
Ett mullrande, mångstämmigt läte kom från varelsen, som ett eko från tusen döende strupar. "Hur vågar du... ynkliga dödliga... frammana mig? Trodde du att du kunde besegra mig?" Rösten var som skrapande metall och krossade ben.
Nanok spottade blod och pressade sig upp på knä, yxan fortfarande i ett krampaktigt grepp. "Nej," väste han. "Ingen kan besegra dig."
Anden skrattade, ett ljud som fick marken att vibrera. "Sanningens ord. Nu ska du bli ett med offren detta slagfält har givit mig. Din själ ska bli en juvel i min blodiga krona!" En av dess vapenprydda armar höjdes för det slutgiltiga hugget.
"Nej," sa Nanok, och ett rovdjurslikt leende spelade över hans läppar trots smärtan. "Jag tänkte aldrig besegra dig. Men jag kommer att tygla dig."
I samma ögonblick som orden lämnade hans mun, stampade Nanok hårt i marken med sin högra fot. Ringen av vapen, som hittills bara hade glött svagt, exploderade i ett bländande sken. Runorna och symbolerna han format flammade upp som vit eld, och en osynlig kraft slöt sig kring kroppsvidundret. Det vrålade i ursinne när energiströmmar, likt glödande kedjor, sköt ut från vapnen i cirkeln och borrade sig in i dess formlösa kropp. Det vred sig, ryckte, försökte slita sig loss, men banden höll.
Nanok stapplade fram, ignorerade sina blödande sår. Han lyfte sin egen yxa, dess eggar nu också svagt skimrande i respons till cirkelns magi. Med ett vrål som matchade andens i ren viljestyrka, drev han yxan djupt in i monstrets pulserande mittpunkt, där likhögen var som tätast.
Det blev en öronbedövande tystnad för ett hjärtslag. Sedan började allt skaka våldsamt. Kroppsvidundret skrek sitt sista, utdragna dödsrossling när det imploderade och sedan exploderade. En kaskad av armar, ben, huvuden och sönderslitna kroppsdelar regnade ner, och en våg av rent, iskallt mörker sköljde över Nanok innan den sögs tillbaka mot epicentrum.
När dammet och blodångorna lättade, låg Nanoks yxa ensam kvar på den illröda marken, mitt i den nu slocknade vapencirkeln. Men den var förändrad. Runorna och symbolerna från de offrade vapnen hade etsat sig in i yxans breda blad, glödande med ett intensivt, blodrött sken. Luften runt den vibrerade av fångad, rå kraft.
Nanok böjde sig ner, mödosamt, och tog upp yxan. Den kändes annorlunda i hans hand – tyngre, men också som en förlängning av hans egen vilja. Den pulserade med en vild, otålig energi, en hunger som speglade hans egen. Ett mörkt, triumferande leende spred sig över hans ansikte.
"Nu," viskade han, och hans röst var sträv som gammalt läder, "är du min." Han kände stridens ande, inte besegrad, men bunden, vrålande tyst inom metallen, väntandes på att släppas lös. Och Nanok skulle ge den många slagfält att festa på.
Det är så jobbigt för jag är så dålig på konst och jag har fastnat i den här torktumlaren också!
