Här kommer osexig Nanok:
Brons och trolldom
De två kunde se Nanoks ansikte sjunk ner i det murkbruna midnattsvattnet. Oseende ögon fixerad på den vattenytan som blev alltmer avlägsen. Ansiktet höll behöll sin stolta, stoiska min när det tyst slukades av havet. Upp till ytan steg små sprittande bubblor som befriats från bottendyn. De krusningar som störde månens reflektion var alla spår som syntes. Inte långt bort skriade måsar.
Tre dagar tidigare satt Nanok vid rodret på ”Kattuslingen”. Det var ett passande namn på skutan, liten och ful men i gengäld snabb. Eller den hade varit snabb om seglet vore helt och skrovet inte vore fyllt med vatten. Det hade gått illa. De var bara fyra kvar ombord. Nanok var dessutom ganska säker på att Finn var död, drunknad i havsvatten och sitt eget blod. Det borde komma bubblor när vattnet sköljde över hans ansikte.
”Lark!” Ropade Nanok barskt ”Hiva Finn överbord, han är stupad och vi har inte plats med dödvikt”
”Kapten!” Svarade Lark med ett plågat men jakande tonfall.
Med viss möda reste sig den dyngsure kustpiraten, med större haltade han bort. En pil stack ut ur hans ben, en till ur axeln. Lark grabbade tag i Finn som vore han en säck, han slängde upp honom över axeln bara för att genast tappa balansen av sjögång, blodbrist och smärta.
”Lark, upp!” Fräste Nanok, han var på uselt humör. Blicken svarta som kol.
Inget svar kom från Lark. Han låg nedtryckt i vattnet med den döde som sänke över axlarna. Det dröjde inte länge innan även han slutade andas. Nanok såg det inte. Han var tvungen att hålla ögonen på vågorna som slog in. I fjärran skymtade han kusten, han ville inte förlora den ur sikte, det var bara en tidsfråga innan båten skulle gå under samtidigt ville han inte krossas mot rev och klippor.
”Sigritt! Släng dödvikten i havs-helvetet! Eller ska du också blöda ut och lämna mig!” Röt Nanok och vände sig mot sin sita levande besättningsmedlem.
Sigritt stirrade tillbaka mot Nanok med det öga som sjukdomen hennes inte förtärt.
”Inte än” fnös hon och började baxa de ännu ljumna liken överbord. Hon var egentligen inte stark, men seg.
Nanok räddade fartyget in mot kusten. En väldig flytande savann av vass skjöt upp runt om den. Här syntes inga vassa klippor. Allting var lera, murkenhet och sjögräs. De rullande vågorna tvingades till halt av terrängen.
”Finns nått här?” Frågade Sigritt klentroget. Hon kliade varande bölder med svartkantade naglar
”Ja” sa Nanok, hans humör började svalna ”Här finns en hamn, här bor vanligt folk, de borde kan laga skeppet, än har jag mynt kvar”
”Har du varit här förut?” Frågade Sigritt, utan att visa det minsta intresse
”Ja” San Nanok ”Jag hoppas de inte minns mig”
Deras sargade slup angjorde en pir vars virke mjuknat i ständig fukt. Husen hukad låga. Deras tjocka vasstak fick dem att se ut som krumma gubbar i ovädersmantlar. Där leran låg för djup ledde spångar, slarvigt uthystade på tidigare spångar som i sin tur lagts på ännu äldre. Allt medan de sakta, sakta trampades djupare och djupare ned.
”Det är som att man drar i sig halva, förbannade hålan i varje andetag” Sa Nanok med avsmak, medan han smackade med munnen. Och han hade rätt. Doften från hamnen låg tjock. Tjära och tång, rå fisk och rökt fisk, och över allt annat, stanken av dy.
En pelare av sten var rest, i urgröpningar fanns bronsgudar. Människohajen Dharg med svärdständerna, Den bevingade stormsjungaren Kallina född ur den döda månens banesår och dödsrikesväktaren Skallhirn som likgiltigt förtärde de drunknade med vassa klor och tomma ögon. I en driva runt pelaren låg kopparmynt, fisk och flerlemmade stjärndockor snodda av vass, så som seden bjöd. Det klirrade till när ytterligare ett mynt landade i högen, valören var högre, de glänste gyllene. Nanok tittade skeptisk på Sigritt från vars hand myntet släppts.
”Man vet aldrig” Svarade hon, utan att möta Nanoks blick ”Tur skulle vi behöva”
”Det är dina pengar” Konstaterade Nanok ”Men där framme, där invid torget kan du spendera dem på bättre ting” Nanok slog ut med handen mot tomma yta som tjänade som torg. Ett mossöverlöpt torn av sten, en staty av ännu glänsande brons och en taverna av samma erbarmliga lera som allt annat utgjorde stadens tre besöksmål.
”Magert” Skrockade Sigritt, hon glades att byborna tycktes leva sämre än hon själv. Hon kostade till och med på sig ett leende. Den ovana munrörelsen spräckte en av ansiktets bölder.
De invånare som de stötte på makade sig ur vägen, men de stirrade. Ogenerat med hålformade gap och uppspärrade ögon vred de huvudena efter dem. Ett moln av tystnade lägrade sig vart än de två gick
”Måste vi vara på vår vakt här?” Undrade Sigritt medan hon rättade till den tunga huggaren som hängde i läderremmen om hennes magra höfter. Tekniskt var hon ingen skicklig fäktare och något exceptionellt vildsinte hade hon inte heller. Men hon tycktes sakna fruktan. Kall som en genångångare i sinnet var hon. Nåd var henne främmande.
”Alltid” Svarade Nanok, innan han tyst la till ”Mer än vanligt”
Han mindes sist han var här. Han skulle invänta en ljusskygg uppdragsgivare. I nästan en vecka hade Nanok fått vänta på tavernan. En vecka av leda, stank och myggbett. Den ljumma pissfärgade sörja de kallade öl var en klen tröst. En dag hade Hövitsherren som levde i tornet trampat in. Så här i efterhand kunde Nanok känna vissa sympatier. Högburen måste han ha varit och en gång stått i Storjarlen Godfinn Guldhäntes gunst. Nanok antog att han schablat. Att bli sänd hit att räkna tribut i sillknippen och döma ting mellan vassplockare. Något annat än ett straff kunde de omöjligt vara.
Det var inte Nanoks fel att striden bröt ut, han ångrade inget. Hövitsherren hade varit den förste att ta till okvädesord, Nanok hade bara svarat och hans munläder var både snabbare och grövre. Hövitsherren hade börjat dra sin klinga. Så här i efterhand tyckte Nanok att strid var ett väl svulstigt namn för händelsen. Endast Två slag hade han utdelat, inte mer. Det första slaget hade knäckt både Hövitsherrens nacke och den pall Nanok använde för att utdela det med. Det andra skickade Hövitsherrens hirdkämpe raklångt in i eldstaden. Efteråt hade Nanok gått, och inte slutat förrän kvällningen kom, han hade lämnade sin öl odrucken.
Nanok och Sigritt steg in i Taverna, namnlös och skum.
”Ser ut som ett skitställe.” Konstaterade Sigritt, hon loskade på golvet för att understryka sina ord. Hon var inte den förste som gjort det.
”Det är det.” sa Nanok ”Men de finns mat, rum och någon slags öl”
Etablissemanget såg marginellt mer välmående ut än sist Nanok varit här. Grytan tjockare, väggarna rappade och ölet mindre spätt. När Nanok skulle gå in för att beställa kände han att någon gripit tag om hans fortfarande havsblöta mantel bakifrån.
Instinktivt snurrade han runt, han vräkte den okände ned på torgets lera och drog svärdet i en rörelse.
Framför honom låg en karl, avmagrad och senig. För Nanok lös bristen på stridsträning som en fyrbåk. Något vapen stod inte att finna.
”Vad ryker du mig i kappan för sill-håvare?!” Fräste Nanok
”Förlåt, förlåt” Stammade mannen fram utan att resa sig, Nanok tyckte att ynkenheten passade honom ”Förlåt, men när jag såg att du var tillbaka, så tänkte jag bara… jag tänkte. Kanske skulle du….” Frågan blev hängande
”Kunna vadå?!” frågade Nanok med stålhård röst ”Min dag har varit lång, många har dött”
”Kunna hjälpa mig” pep mannen ”Hjältar kommer sällan hit”
Nanok hajade till, han tittade klentroget på mannen och sen kom det. Ett hejdlöst, hjärtligt och dundrande skratt. Nanok kunde inte hålla det tillbaka
”Hjältar!?” Utbrast han när skrattat klingat av.
Nanok skakade på huvudet, denna morgon hade han varit piratkapten, dessutom en mindre framgångsrik sådan. Han hade slagit ihjäl krämare stulit deras guld, sett sin besättning gå under, flytt till den mest menlösa håla han kände till. Nanok kände sig inte som en hjälte.
”Ja” svarade den tiggande mannen med en bönfallande ton, han hade inte förstått Nanoks skrattsalva. ”Det är väl Du? Nanok Tyrann-dräparen?”
Mannen gjorde en försiktig gest mot statyn på torgets mitt.
Nanok hade inte tittat närmare på den tidigare. Den hade inte funnits här förra gången han var här. Kopparn var ännu inte ärgad. En ståtlig krigare var det. Blicken var fast men mild. Leende skvallrade om rättvisa. En perfekt spegelbild var det inte, men det var ingen tvekan om att det var sitt eget ansikte Nanok såg. Men bristerna saknades. Den misstänksamma rynkan i pannan var borta, de tunna linjerna runt ögonen som skvallrade om en viss grymhet fanns inte där. Och inte för att statyn tog några andetag men om den skulle göra det fick Nanok känslan av att dess andedräkt inte skulle stinka rökt fisk och gammal fylla.
”Jag ber, min son, min lille son, smugglare från Slukviken. De har honom. De kastar honom i malströmmen om jag inte seglar deras varor av och an till Vyllhemsport. Och handels-jarlen där, hon hänger smugglare, de hänger längst hela muren. Åh, snälla hjälp mig! Jag har inte mycket, men jag lovar att betala det jag har. Jag ber er!” Och bad det gjorde han verkligen där han låg raklång på marken.
Nanok himlade med ögonen och gjorde sig redo för att sparka undan olyckligen och åter vända sig mot tavernan. Då fick han ögonkontakt med sig själv. Statyn tyckets stirra honom i ögonen. Molnen svepte över skyn. Måsar skriade. Nanok tittade in i sina egna mer perfekta bronsögon.
Sen kunde han höra en röst:
”Var finns smugglarna. Jag hjälper dig” Rösten var hanns egen
Den liggande mannens glädje kände inga gränser. Sigritt skakade på huvudet så det tufsiga håret skakade. Hon höjde frågande ett ögonbryn med blicken mot Nanok. Han tittade tillbaka. Förvirring och en smula olycka gick att läsa i hanns anlete.
Sent om natten kom Nanok tillbaka. 3 saker hade han med sig som han inte haft när han gått. Ett elakt ljustersår i vänsterarmen, ett vettskrämt 6 årigt gossebarn i sin bloddränkta famn och 9 smugglares liv på sitt samvete.
Om morgonen satt han i tunna. Vattnet var värmt. Nanok hade gjort det både smutsigt och blodigt. Den oljiga tvålen gick att piska till lödder för den envetne. En torkduk låg slängd över en träbock. Blott en enda häst stod i tavernans stall, resten av utrymmet var denna dag Nanoks badhus. Sigritt satt på en pall. Hon skydde tvättvatten.
”…och nu lagar de vår skuta. Snabbt och smidigt” Avslutade Nanok ett längre framförande.
”Det är ändå ingen förklaring” Svarade Sigritt
”Det är det!” hävdade Nanok bestämt ”Vi kom hit för att laga vårt skepp och hålla oss undan. Och nu gör vi det!”
”Det hade räckt med pengar. Vi har guld nog. Vi kan betala för oss. Vi betalar för oss. Din utfärd behövdes inte” försökte Sigritt. Hon talade långsamt, tydligt som en guvernant.
Nanok var tyst ett tag. ”Ska inte du gå och kolla hur det går med skeppet?” Sa han sedan surt.
Sigritt fnös, det var menat som ett skratt. Sedan gick hon.
Den kvällen kom Nanok tillbaka till Tavernan. Utmattad var han, sårig och blöt. De fyrfingrade Vass-samlarna som levde på vraket efter galären ”Honungsdraken” hade bett om hans hjälp. Han hade sagt ja igen. Gamle Vintertand var död. Hon hade blivit lat och självsäker. Van att kunna sätta käftarna ohindrat i oväpnade kustbor. Hennes seg hy hade inte stått emot de stål som Nanoks muskler svingat. Nanok sneglade mot statyn där han gick ensam över torget. Solen hade gått ner. Han visst inte vad han såg efter. Statyn såg likadan ut. Nobel. Hjältelik. Nanok formulerade inte sina tankar i något så precist som meningar, en oordnad röra av orörda känslor var det, men kanske var det tacksamhet han sökte i statyns ansikte. En nick av belåtenhet med hans hjältedåd. Den döda metallen visade ingen. Nanok gick in i tavärnan
”Den här gången kan du inte fortsätta hävda att det var av nödvändighet” Sa Sigritt medan hon slarvigt spottade ut ett fiskben och började slicka flottet från fingertopparna
”Nej. Det kan jag inte.” Svarade Nanok uppgivet.
”Så…” Fortsatte Sigritt och väntade på en förklaring. Åtskilliga rännilar med stekflott hade lyckats fly hennes tunga och tagit sin tillflykt ner i hennes fingelösa handskar.
”Trolldom” Sa Nanok eftertänksamt. ”Trolldom är förklaringen”
”Trolldom?” Upprepade Sigritt. ”Hur?”
”Statyn” Svarade Nanok långsamt ”Jag har sett liknande illdåd utföras tidigare. Jag mins halv-konungen av Samizien. Han hade fått ett halshänge. Gjutet i guld. Men det var gjutet av runprästen och andeplågaren Doramian den ödleögde. Han hade släppt tre svarta stjärtfjädrar från Kittelbergets skymningstupp i smältguldet. Sen när medaljongen svalnat lät han svepa den i sin förfäders liksvepning. Han hade ritat häxtecken med kattblod och nordvatten på svepningen. Magin från skrivelsen sögs rakt in i guldet. Därifrån sipprade det ut och rakt in i halv-konungens hjärta. Hans mod försvann. Han blev räddhågsen och feg ändå tills amuletten förstördes. Trolldom.”
Sigritt var tyst.
”Någon kan ha gjort något liknande med Statyn” Förtydligade Nanok
”En andebsvärjare?” Sigritts röst dröp av tveksamhet.
”Någon slags trolldomskunnig!” Flög det ur Nanok ”Inte vet jag hur magiska ting är beskaffade”
”Jag tvivlar på att svarta fjädrar och häxtecken gjutits in i den där fula bronsklumpen” Fnös hon
”Den är välgjord, inte ful.” Försvarade Nanok, han lät trumpen, det var inte vanligt.
”Trolldom.” fortsatte Sigritt ”Man kanske kan kalla det så. Den fungerar i vart fall”
Nästa kväll kom Nanok tillbaka till torget utan nya sår. I stället var så utmattad att han kände sig drucken, men utan den behaglighet det medför, vinglande, yr och med dimmig syn kämpade han sig fram. Musklerna värkte, iskylt havsvatten och timmarna av oavbruten ansträngning hade gjort sitt. De hade kommit om morgonen, tidigt. Friska vindbyar fick fönsterluckorna att skallra. Regnet smattrade ned i de pölar det redan bildat. En trind vete-kogg från Styrm-gård hade slagit mot grund. Besättningen led nöd. Masten var knäckt. Drunkning hotade matroserna, svält invånarna.
Den här gången hade Nanok tänkt be dem dra åt helvete. Han mötte dem på torget. Han skulle inte ha tittat emot statyn om det inte vore för det ljud den gav ifrån sig i vinden. Den visslade. Han mötte blicken. Statyn syntes fälla tårar i regnet. Stillsamt och allvarligt. Uppfodrande.
Nu när Nanok åter var tillbaka i torget tittade han inte på statyn. Han visste att den hade samma min nu som när han farit.
”Hävdar du fortfarande trolldom?!” Utropade Sigritt när han kom in igen, hennes ansiktet var rött, inte bara av blemmor och utslag utan även rodnat av öl och brasvärme.
”Håll käften” väste Nanok trött
”Vår slup är snart farbar igen” Meddelade Sigritt medan Nanok tyst gick förbi henne.
Sigritt brukade tänka att hon sov som en katt. Om dagen kunde hon slumra sittande på rorkulten, mitt i tumultartade värdshussalar eller bara utbredd på backen. Om natten var det en annan sak. Sömnen var svårfångad, evinnerlig klåda och malande tankar höll den på avstånd likt fackelsken med mörker. Och lyckades hon väl glida in i stilla sömn så var den flyktig, det såg drömmarna till. I natt var inget undantag. Hon kunde se Nanok när han reste sig och smög ut. Han skulle kunna vara på väg till avträdet, hon trodde inte det. Han rörde sig för målmedvetet och för vaksamt. Han smög. Hon följde efter.
Ute brann inga eldar. Staden sov. Lyktor behövdes inte. Den runda månen såg till den saken. Sigritt iakttog Nanok. Han hade gått fram till statyn. Han stod med ansiktet bara en tum ifrån dess stilla anlete. Efter ett par långa begrundade ögonblick fattade Nanok ett livtag om statyn och gjorde sig redo för att lyfta den. Pjäsen var massiv, Nanok var sliten. Statyn vaggade åt och fram. Nanok lyfte den en handsbredd, tappade greppet och fick börja om.
Sigritt skrattade tyst, hennes ansikte förvreds i den mest glädjefyllda min det kunde uppbåda. Det blev ett bittert hånleende. Sedan ropade hon:
”Brottas du med dig själv? Är det inte poetiskt?”
Nanok tittade irriterat på henne
”Nej” Svarade han ”Det är tungt. Hjälp mig i stället. Den här förhäxade klumpen ska bort.”
Med gemensamma krafter drog de statyn ner till slupen. Den var i sanning redo för avfärd. Nanok välte statyn in på båten och började hissa segel.
Efter en kort seglats hade de lämnat vassefälten och den lilla staden. Än var vattnet tjockt och brunt. Förmiddagens oväder hade lättat.
”Här blir bra” sa Nanok bestämt.
Nanok vräkte statyn rakt ned i havet. Den rätta upp sig och sjönk stående. Nanok kunde se sina egna osende ögon och sitt eget stoiska kopparansikte försvinna ner i mörkret. Snart lugnade sig vattenytan. Nanok kunde ana kopparglansen nere i vattnet. Han tittade ner, nöjd över att inte längre kunna möta statyns blick. Sigritt satt bredvid, även hon hade sett statyn sjunka.
”Nu reser vi” Bestämde Nanok
Om morgonen hade invånarna först varit frågvisa. Både hjälten och hans avbild var borta. Man hade frågat och undrat. Han måste ha rest. Hans båt var försvunnen och likväl hans färdsällskap. ”Statyn?” Hade man sagt, ”Varför?” När tidvattnet vände och flod blev till ebb kom svaret.
Statyn av Nanok kikade upp med axlar och huvud ur havet. Som en varning och vakt så att ingen mer skulle råka på grundet. Fiskarna log, vassamlarna skratta alla fröjdades. Ett sista hjältedåd, blygsamt men viktigt, hade hjälten hunnit innan sin avfärd.
Innan vintern kom samla man koppar, en form mura man upp och en än noblare staty lät man gjuta