Sådär! Äntligen fått tummen ur att skriva klart denna om det fortfarande finns tid att få med den.
Ett sista löfte
Det öronbedövande ljudet från slagfältets alla dödsskrik gjorde det svårt för Grenhalt av Ragnagård att fokusera på mannen - som med största säkerhet skulle bli hans död. Den sönderslagne lille mannen med det stora ordförrådet hade till slut mött på sin fysiska överman - ett råbarkat odjur med grova ansiktsdrag från västerlandet klätt i det blåa tornets sigill på den nerblodade läderrustningen.
Hur skulle Grenhalts lilla dolk vara någon som helst match för denna jätte som svingande en gigantisk morgonstjärna med grovt skaft. En påtaglig smak av järn hade bildats i Grenhalts mun när han mottagit det sänkande slaget som träffat honom i bröstet. Förmodligen var flertalet revben brutna och blodsmaken betydde att det nog inte var enbart revbenen som känt av den kraftiga stora näven.
Nu låg han där i lervällingen som blandats med sina döda kamraters träck och blod och inväntade sin domedag. Han slöt sina ögon och kunde se hur livet passerade i revy. Han hade levt ett gott liv som diplomat fram till dess att det blå tornets ledare valt att gå till attack mot de fria folkens konvergens. De som varit så nära en lösning på den konflikt som rådde mellan konvergensen och det blå tornets följare. Nu låg han här, beväpnad med en simpel dolk och sina fina ord som inte hade bitit på den store mannen framför honom. Men han accepterade sitt öde och omfamnade det. Han var redo. Redo att dö.
Men inget hände. Det enda som hördes var ett svischande ljud som om en klinga kommit med en evinnerlig fart och när Grenhalt öppnade sina ögon såg han hur sin banemans huvud föll i hans knä. Grenhalt hoppade till och skrek av både lättnad och skräck. Han motade bort det avhuggna huvudet för att i motljuset se siluetten av en ännu resligare man.
Till skillnad från den råbarkade mannen från västerlandet var denna man ännu större, ståtlig, nästan lite kunglig i sin pondus, svingandes ett gigantiskt långsvärd med ett ornamenterat hjalt, vackert smitt parerstång och ett blad med intrikat utformning, nästan som om någon valt form över funktion. Grenhalt kände igen svärdet - eller snarare kände igen dess beskrivning.
De fria folkens konvergens hade länge försökt komma i kontakt med dessa barbarer som var kända för sin stridskonst och blodshunger. Grenhalt insåg där och då att detta måste vara den rättmätige barbarkonungen, han som valt att vandra svärdets väg istället för politikens. Framför honom stod han - Nanok, barbaren.
Hans mörka skägg hade börjat övergå till grått, men trots att han börjat bli till åren var Nanok fortfarande i sitt livs form. Den breda och vältränade överkroppen var kanske inte lika stor som den en gång varit, men med åldern hade han insett att det inte bara var rå styrka som gjorde att en krigare vann slag utan att den också behövde vara smidig och strategisk i strid. Det vassa svärdet som han numer bar hade gått igenom den förfärlige befälhavaren som om han vore gjord av varmt smör. Trots sin storlek var klingan lätt, inte tyngre än ett kortsvärd, och han hade vant sig vid att nyttja den istället för den yxa han vanligtvis bar.
Framför honom låg nu en milt korpulent herre täckt av lera och tårar av glädje. Han snyftade och började sedan tala till barbaren.
”Är det verkligen ni? Är det verkligen Nanok?” Den lille mannens stämma var spröd och nasal med en tydlig antydan till lättnad. Nanok såg ner på mannen och nickade inställsamt innan han vände sig om för att blicka ut mot slagfältet.
”Ett sådant kaos. Och till vilken nytta? Några ynka guldstycken som inte kommer folket till gagn utan ska hamna i handelsmännen och ledarnas fickor? Är det detta ni är villiga att dö för inom konvergensen?” Nanok hade börjat tvivla på om svärdets väg verkligen var vägen framåt, men han var fast övertygad att guldet och den girighet det förde med sig inte var det. Han stod sedan tyst och grunnade över vad som behövde göras.
Grenhalt kom på fötter och likt Nanok började även han att speja ut över nejderna. Skriken hördes fortfarande men de kändes inte lika öronbedövande längre. Den lille mannen sneglade upp på den större men fick ingen som helst kontakt.
”Ähum? Grenhalt av Ragnagård, diplomat från västra tornet.” Han sträckte fram en hand som för att skaka Nanoks men denne skakade enbart på huvudet och vände sig mot Grenhalt.
”Ni är förlorade. Era mannar kommer att minnas denna dag som ett nederlag även om de skulle vinna slaget tack vare de stora förlusterna av eders män. Säg mig, Grenhalt, hur många skall behöva dö innan ni är nöjda?” Grenhalt såg förnärmad på Nanok men valde att inte svara. Han visste redan att Nanok hade rätt. Tänk att en barbar skulle besitta en sådan visdom. Han gjorde sig i stånd med att börja tala men hindrades av Nanok som tog till orda igen.
”Jag kan absolut hjälpa er driva det blå tornet på flykt. Men det kommer att kosta er värdighet.”
”Vad menar du med det? Du må vara frekvent förekommande i sångerna men ni är enbart en man, hur ska ni kunna vända slaget?” Grenhalt kände sig något förnärmad av Nanoks ord, att en vildman som han skulle komma här och ställa krav var helt orimligt, för att inte säga oförskämt.
”Ni måste lova att aldrig någonsin mer be mitt folk om hjälp, för jag har sett vad ni gör med dem som uppfyller sitt löfte. Och om det inte efterlevs kommer jag komma efter er med.” Nanoks röst var klar och tydlig. Det var slut med att behandla barbarerna som boskap till slakt. ”Är vi överens?”
Grenhalt tittade ner på sina fötter då han vägrade möta Nanoks blick. Han tog ett djupt andetag, förtryckte sina känslor och nickade jakande.
”Låt gå” sade Nanok och höjde sitt horn till skyn och blåste sitt folks stridsljud.
Grenhalt upplevde det som att det blev tyst på slagfältet i och med att Nanok blåste i sitt horn. Den korpulente lille mannen såg sig omkring och i nordväst såg han hur små förband av barbarer närmade sig slagfältet till fots.
Han kände hur en hand lades på han axel och såg upp på Nanok som stoiskt såg ut även slagfältet.
”Du förstår att jag inte kan låta dig bara gå tillbaka till ditt folk utan bevis på din ed” sa Nanok med lugn stämma. Han tog tag i Grenhalts krage och föste honom framför sig till närmsta eld.
”Vad håller du på med?” Skräcken var påtaglig i Grenhalts ansikte och rösten sprack som vore han blott en yngling.
Nanok tog fram en intrikat amulett föreställande en yxsvingande ryttare ur en av sin rustnings fickor och höll sedan amuletten över elden medan Grenhalt gjorde allt i sin makat för att slingra sig ur barbarens grepp.
En brännande smärta började spridas från Grenhalts hals och han skrek och började slingra sig ännu mer innan han till slut kom loss och förde fingrarna mot den ömma punkten. Han kunde känna hur det ömma bildat en tydlig avbild mot halsens skinn, på en tydligt synlig plats.
Med tårar rinnandes vände han sig om med dolken i högsta hugg och gick till anfall mot Nanok.
Barbaren fnös när han med baksidan av handen slog dolken ut handen på den lille mannen för att sedan låta den återvända och slå Grenhalt till maken.
”Kom ihåg att du avgett ett löfte. Ett löfte som jag kommer upprätthålla från min sida.” Nanok artikulerade samtliga ord extremt tydligt trots att de västes fram mellan hans hårt sammanbitna tänder. Grenhalt ryggade tillbaka och tappade balansen så att han satte sig ner. Nanok gav honom en sista blick som antydde att detta förhoppningsvis skulle vara det sista den lille mannen skulle se av honom - för bådas skull.
Grenhalt reste sig inte utan satt kvar på marken och såg hur den store barbaren drog sitt svärd och satte av mot slagfältet. Den lille mannen hade inga intentioner på att bryta sitt löfte utan begav sig tillbaka mot befälens tält för att motta det straff som väntade. Men det var ett straff han skulle välkomna då det inte skulle vara i närheten av vad Nanok skulle vara kapabel att uträtta om Grenhalt bröt sitt löfte.
Ett sista löfte
Det öronbedövande ljudet från slagfältets alla dödsskrik gjorde det svårt för Grenhalt av Ragnagård att fokusera på mannen - som med största säkerhet skulle bli hans död. Den sönderslagne lille mannen med det stora ordförrådet hade till slut mött på sin fysiska överman - ett råbarkat odjur med grova ansiktsdrag från västerlandet klätt i det blåa tornets sigill på den nerblodade läderrustningen.
Hur skulle Grenhalts lilla dolk vara någon som helst match för denna jätte som svingande en gigantisk morgonstjärna med grovt skaft. En påtaglig smak av järn hade bildats i Grenhalts mun när han mottagit det sänkande slaget som träffat honom i bröstet. Förmodligen var flertalet revben brutna och blodsmaken betydde att det nog inte var enbart revbenen som känt av den kraftiga stora näven.
Nu låg han där i lervällingen som blandats med sina döda kamraters träck och blod och inväntade sin domedag. Han slöt sina ögon och kunde se hur livet passerade i revy. Han hade levt ett gott liv som diplomat fram till dess att det blå tornets ledare valt att gå till attack mot de fria folkens konvergens. De som varit så nära en lösning på den konflikt som rådde mellan konvergensen och det blå tornets följare. Nu låg han här, beväpnad med en simpel dolk och sina fina ord som inte hade bitit på den store mannen framför honom. Men han accepterade sitt öde och omfamnade det. Han var redo. Redo att dö.
Men inget hände. Det enda som hördes var ett svischande ljud som om en klinga kommit med en evinnerlig fart och när Grenhalt öppnade sina ögon såg han hur sin banemans huvud föll i hans knä. Grenhalt hoppade till och skrek av både lättnad och skräck. Han motade bort det avhuggna huvudet för att i motljuset se siluetten av en ännu resligare man.
Till skillnad från den råbarkade mannen från västerlandet var denna man ännu större, ståtlig, nästan lite kunglig i sin pondus, svingandes ett gigantiskt långsvärd med ett ornamenterat hjalt, vackert smitt parerstång och ett blad med intrikat utformning, nästan som om någon valt form över funktion. Grenhalt kände igen svärdet - eller snarare kände igen dess beskrivning.
De fria folkens konvergens hade länge försökt komma i kontakt med dessa barbarer som var kända för sin stridskonst och blodshunger. Grenhalt insåg där och då att detta måste vara den rättmätige barbarkonungen, han som valt att vandra svärdets väg istället för politikens. Framför honom stod han - Nanok, barbaren.
Hans mörka skägg hade börjat övergå till grått, men trots att han börjat bli till åren var Nanok fortfarande i sitt livs form. Den breda och vältränade överkroppen var kanske inte lika stor som den en gång varit, men med åldern hade han insett att det inte bara var rå styrka som gjorde att en krigare vann slag utan att den också behövde vara smidig och strategisk i strid. Det vassa svärdet som han numer bar hade gått igenom den förfärlige befälhavaren som om han vore gjord av varmt smör. Trots sin storlek var klingan lätt, inte tyngre än ett kortsvärd, och han hade vant sig vid att nyttja den istället för den yxa han vanligtvis bar.
Framför honom låg nu en milt korpulent herre täckt av lera och tårar av glädje. Han snyftade och började sedan tala till barbaren.
”Är det verkligen ni? Är det verkligen Nanok?” Den lille mannens stämma var spröd och nasal med en tydlig antydan till lättnad. Nanok såg ner på mannen och nickade inställsamt innan han vände sig om för att blicka ut mot slagfältet.
”Ett sådant kaos. Och till vilken nytta? Några ynka guldstycken som inte kommer folket till gagn utan ska hamna i handelsmännen och ledarnas fickor? Är det detta ni är villiga att dö för inom konvergensen?” Nanok hade börjat tvivla på om svärdets väg verkligen var vägen framåt, men han var fast övertygad att guldet och den girighet det förde med sig inte var det. Han stod sedan tyst och grunnade över vad som behövde göras.
Grenhalt kom på fötter och likt Nanok började även han att speja ut över nejderna. Skriken hördes fortfarande men de kändes inte lika öronbedövande längre. Den lille mannen sneglade upp på den större men fick ingen som helst kontakt.
”Ähum? Grenhalt av Ragnagård, diplomat från västra tornet.” Han sträckte fram en hand som för att skaka Nanoks men denne skakade enbart på huvudet och vände sig mot Grenhalt.
”Ni är förlorade. Era mannar kommer att minnas denna dag som ett nederlag även om de skulle vinna slaget tack vare de stora förlusterna av eders män. Säg mig, Grenhalt, hur många skall behöva dö innan ni är nöjda?” Grenhalt såg förnärmad på Nanok men valde att inte svara. Han visste redan att Nanok hade rätt. Tänk att en barbar skulle besitta en sådan visdom. Han gjorde sig i stånd med att börja tala men hindrades av Nanok som tog till orda igen.
”Jag kan absolut hjälpa er driva det blå tornet på flykt. Men det kommer att kosta er värdighet.”
”Vad menar du med det? Du må vara frekvent förekommande i sångerna men ni är enbart en man, hur ska ni kunna vända slaget?” Grenhalt kände sig något förnärmad av Nanoks ord, att en vildman som han skulle komma här och ställa krav var helt orimligt, för att inte säga oförskämt.
”Ni måste lova att aldrig någonsin mer be mitt folk om hjälp, för jag har sett vad ni gör med dem som uppfyller sitt löfte. Och om det inte efterlevs kommer jag komma efter er med.” Nanoks röst var klar och tydlig. Det var slut med att behandla barbarerna som boskap till slakt. ”Är vi överens?”
Grenhalt tittade ner på sina fötter då han vägrade möta Nanoks blick. Han tog ett djupt andetag, förtryckte sina känslor och nickade jakande.
”Låt gå” sade Nanok och höjde sitt horn till skyn och blåste sitt folks stridsljud.
Grenhalt upplevde det som att det blev tyst på slagfältet i och med att Nanok blåste i sitt horn. Den korpulente lille mannen såg sig omkring och i nordväst såg han hur små förband av barbarer närmade sig slagfältet till fots.
Han kände hur en hand lades på han axel och såg upp på Nanok som stoiskt såg ut även slagfältet.
”Du förstår att jag inte kan låta dig bara gå tillbaka till ditt folk utan bevis på din ed” sa Nanok med lugn stämma. Han tog tag i Grenhalts krage och föste honom framför sig till närmsta eld.
”Vad håller du på med?” Skräcken var påtaglig i Grenhalts ansikte och rösten sprack som vore han blott en yngling.
Nanok tog fram en intrikat amulett föreställande en yxsvingande ryttare ur en av sin rustnings fickor och höll sedan amuletten över elden medan Grenhalt gjorde allt i sin makat för att slingra sig ur barbarens grepp.
En brännande smärta började spridas från Grenhalts hals och han skrek och började slingra sig ännu mer innan han till slut kom loss och förde fingrarna mot den ömma punkten. Han kunde känna hur det ömma bildat en tydlig avbild mot halsens skinn, på en tydligt synlig plats.
Med tårar rinnandes vände han sig om med dolken i högsta hugg och gick till anfall mot Nanok.
Barbaren fnös när han med baksidan av handen slog dolken ut handen på den lille mannen för att sedan låta den återvända och slå Grenhalt till maken.
”Kom ihåg att du avgett ett löfte. Ett löfte som jag kommer upprätthålla från min sida.” Nanok artikulerade samtliga ord extremt tydligt trots att de västes fram mellan hans hårt sammanbitna tänder. Grenhalt ryggade tillbaka och tappade balansen så att han satte sig ner. Nanok gav honom en sista blick som antydde att detta förhoppningsvis skulle vara det sista den lille mannen skulle se av honom - för bådas skull.
Grenhalt reste sig inte utan satt kvar på marken och såg hur den store barbaren drog sitt svärd och satte av mot slagfältet. Den lille mannen hade inga intentioner på att bryta sitt löfte utan begav sig tillbaka mot befälens tält för att motta det straff som väntade. Men det var ett straff han skulle välkomna då det inte skulle vara i närheten av vad Nanok skulle vara kapabel att uträtta om Grenhalt bröt sitt löfte.
