Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Jaja sånt händer, bättre att det kom fram nu än sen. Det finns gott om tid för flera bidrag. Har en del idéer som jag ska försöka få fram.

Ser fram emot vad som kommer från er andra.
 
Skrivit ett till kapitel! :) Vi är nu uppe i 36402 ord igen!

Den värsta trollkarlen
Den minst älskade trollkarlen i världen var Stankel Gert. Stankel var hatad av sina kollegor, föraktad av mannen på gatan, han äcklade seriösa härskare och var svartlistad bland alla äventyrare. Stankel var ökänd för sina många förräderi, sin feghet, sin lättja och för att förstöra allting han var inblandad i. Många var det som hade försökt slå ihjäl Stankel Gert men han var hal som en ål och hade samma typ av dumma list som envist håller råttor eller andra skadedjur vid liv. Droppen som slutgiltigen fick bägaren att rinna över var när Gert förrådde de Vita trollkarlarna genom att låtsas samarbeta med dem för att genomföra en ritual bara för att, efter sju långa år av magiskt arbete, förråda dem och sabotera ritualen. Varför? En neslig liten pung med silver från de Vita trollkarlarnas fiender. Trötta på att låta en cancer som Stankel Gert vara kvar i trollkarlsvärlden bestämde de sig för att göra slag i saken. De hyrde in barbaren, legosoldaten och dräparen Nanok för att lönnmörda den vidriga kraken!

Nanok var inte känd för sitt tålamod och han hade inte mycket till övers för trollkarlar, än mindre för en sådan som Stankel Gert. Redan innan uppdraget började hade Nanok bestämt sig för att inte bara döda Stankel, utan att göra det långsamt och som ett exempel. En slakt som kunde skrämma även de mest korrumperade magiker till att tänka efter en extra gång innan de började sälja människors liv för silver.

Spåren ledde honom till Myren Urnw, ett träskliknande område i de norra utmarkerna, där stanken av förruttnelse blandades med demoniska svavelångor och viskningar från bortglömda andar. Det var där Gert hade slagit sig ner efter sitt senaste förräderi. Han bodde i ett förfallet torn, lutande som en vissen svamp, mitt i sumpmarken. Tornet var byggt med gamla benknotor, trasiga speglar och rostiga verktyg i murbruket. Trofeér från trollkarlens offer.

Nanok spanade på platsen i tre dagar. Han såg flickor med tom blick föras in och aldrig komma ut. Han såg hur Gert matade sin demonhund med blodiga barnhänder. Han såg en gång när trollkarlen "botade" en sjuk kvinna genom att suga ut hennes själ och skratta medan hennes kropp förmultnade framför hennes familj. Det räckte. Det var mer än nog.

En natt smög Nanok sig in i tornet. Han rörde sig ljudlöst genom gyttjan med bar överkropp, huden täckt av träskets kalla andedräkt, med sitt svärd i ena handen och en kastyxa i den andra. Han bröt sig in genom ett av fönstren på tornets bottenvåning, skar huvudena av magikerns odöda tjänarna utan ljud och tog sig upp till tornets övre kammare där Gert låg och sov i en bädd av stulen hud.

"Stankel Gert," morrade Nanok. "Vakna och möt ditt slut."

Trollkarlen flämtade till, kastade sig ur sängen, naken som en daggmask, och började frenetiskt rita runor på golvet. Men Nanok var både snabb och beredd. Han kastade sin yxa och träffade trollkarlen i skuldran. Blod sprutade, Gert grät och kräktes av smärta men lyckades flämta fram.

"Du förstår inte… Jag har alltid en utväg."

Med ett sista drag med sin krita fick trollkarlen runorna att glöda. Magin sprängde väggen framför Stankel som kastade sig ut i träsket nedanför. Han landade hårt i den avföringsliknande gyttjan.

Under smutsen i träsket väntande en flygande kista som genast svepte upp honom i ett moln av svavelrök. Nanok sprang fram till hålet i väggen, hoppade ner i gyttjan med svärdet redo att kasta, men det var för sent. Trollkarlen var redan en prick långt borta på den mörka natthimlen. Allt som återstod var stanken av ruttna löften och svek.

Nanok svor för sig själv, högt och innerligt, innan han vände blicken mot det vidriga tornet.

"Du ska inte få vila, Gert," viskade han. "Jag kommer jaga dig över berg, hav och himmel. Och nästa gång, då smiter du inte!"

Tornet, Gerts tillhåll, brann hela natten, ett svart, stinkande bål som spred rök av aska och gamla synder över träsket.

Efter flykten från träsket och Nanoks vrede, smet Stankel Gert in i staden Varkasund, en håla så förfallen, fattig och glömd att inte ens skattmasen orkade besöka ut den längre. En gång i tiden hade Varkasund varit känd för sin glasblåsarkonst och sina badhus, men nu bestod den mest av ruckel, vägglöss, inavlade barn och män som luktade som om de förvarade sopor innanför kläderna.

Här, mitt i all misär, levde Stankel Gert under namnet "Mäster Rallik". Han hyrde en lägenhet ovanpå ett värdshus där maten smakade järn och vinet var utspätt med avloppsvatten. Hans rum luktade sur mjölk, gamla böcker och något oidentifierbart som möjligen kunde ha varit mat en gång i tiden. Allt han gjorde var för att gömma sig från Nanok. Han bar en grå peruk som han aldrig tvättade, och en mantel sydd av hopplockade gardiner. Han kallade sig "filosofisk rådgivare", men försörjde sig på att sälja utspädda trolldrycker till impotenta män och fattiga änkor som trodde att hans "mirakelolja" kunde bota deras krämpor.

Gert hade också utvecklat en obehaglig vana att stjäla de dödas huvuden från döda magiker, krympa dem och förvara dem i små burkar. Han talade sedan med huvudena och blev varnad när Nanok eller andra prisjägare närmade sig, ty huvudena kunde se in i andevärlden.

Det som avslöjade honom för Nanok var att han inte kunde hålla sig från att skriva för att få sig själv att se ut som ett offer och lura andra trollkarlar att jobba med honom. Han skrev långa, osammanhängande tirader om "hur världen missförstått honom" eller om "hur han nästan blev den yngsta ärkemagikern någonsin", vilket inte stämde ens lite överens med verkligheten. Dessa texter gick att spåra.

En mulen gryning steg över Varkasund, och i den kvava luften hördes ett fräsande ljud, som när het olja droppar i kallt vatten. Långsamt, genom dimman, gled en silhuett fram längs de sönderfallna kullerstensgatorna, bredaxlad, muskulös, täckt av ringbrynj och förakt. Nanok.

Nanok hade spårat trollkarlen till Varkasund genom långt hårt arbete över många månader. Nu stegade han in på värdshuset Svanens Lik, sparkade upp dörren så att gångjärnen tjöt och bord välte. En tystnad lade sig över den halvtomma salen som om självaste döden klivit in för att ta ett glas. Bakom disken duckade värdshusvärden som visste bättre än att försöka sälja dryck till detta monster.

"Var är Rallik?" frågade Nanok, utan att egentligen behöva ett svar.

Han hörde det redan, ljudet av tunga möbler som släpades över ett golv på övervåningen. Gert försökte fly igen.

Med ett vrål slängde sig Nanok uppför trappan. Hans fötter fick i träet i trappan som ville ge vika under hans tyngd att knaka. Dörren till rummet som var Gerts tillhåll exploderade inifrån i ett regn av träflisor, aska och ånga.

Nanok for bakåt i trappan, bränd längs armarna, men reste sig genast. Han drog sitt svärd. Stankel Gert stod i rummet bakom röken, svept i sin gardinmantel, med händerna glänsande av blod och magiska oljor, omgiven av tre odöda huvuden i burkar som skrek varningar på döda språk. Han log, ett fegt, darrande leende.

"Nanok… jag visste att du skulle hitta mig. Men det är för sent. Jag har allierade nu! Jag har skydd!"

Från skuggorna bakom honom trädde tre magiker fram. De var ärrade, doftande av makt och desperation. De såg ut som levande mumier, trasiga av misslyckade ritualer och felriktade förbannelser. En av dem bar en krona av spikar. En annan saknade ögon men såg ändå. Den tredje svävade ovanför marken, med vatten droppande ur varje por som om han var ett läckande lik draget upp ur floden.

"Vi är Klotets Bröder," sade den blinde. "Och vi har svurit att skydda Stankel Gert, vår broder i smärtans alkemiska krets."

Nanok suckade, ”Ni fattar att han blåser er va? Han är bara full med skit,”.

”LÖGNER!”, skrek Stankel Gert, varpå magikerna avancerade mot barbaren.

Nanok svarade med handling. Han slungade sin kastyxa in i det närmsta krympta huvudet som sprängdes i en kaskad av hjärnsubstans och svavelånga. Sedan kastade han sig in i striden som en storm av muskler och stål. Det var ett kaos av magi och kött! Den svävande våta nekromantikern kallade på de döda från väggarna men Nanok slet ner en takkrona och krossade hans skalle som ett övermoget plommon. Den blinde försökte förbanna honom, men Nanok högg av hans hand innan orden var färdiga. Den tredje brände Nanoks sida med en eldflamma men fick sin mage uppskuren i gengäld.

Mitt i blodet och röken tog Stankel åter till flykten. Han hoppade ut genom ett fönster, landade illa på ett skjul och rullade ned i rännstenens gyttja. Han haltade genom gränderna, blodig och gråtande, med trasig peruk och en burk med sitt sista spionhuvud under armen.
Men Nanok följde efter och denna gång var han för snabb för skurken.
I slutet av en gränd, instängd mellan två fallfärdiga skjul och ett gammalt utedass, föll Gert ner på knä.

"Snälla!" vädjade han. "Jag kan ge dig guld! Makt! Jag kan förbanna dina fiender, välsigna dina barn!"

Nanok höjde sitt svärd.

"Jag har inga fiender kvar. Jag dödade dem. Jag har inga barn. Jag vill inte ha några. Men jag har ett löfte att uppfylla."

Svärdet sjönk ner, tungt och rättvist. En gång. Två gånger. Sedan var Stankel Gert inte mer än en köttig hög av blod och brutna ben på Varkasunds smutsiga gata. Nanok torkade av sitt svärd mot trollkarlens mantel, tände en cigarr han sparat för det här ögonblick och gick sin väg medan staden låg tyst omkring honom. Bakom honom började råttorna samla sig kring resterna av "Mäster Rallik". Och någonstans, i ett bibliotek ingen längre minns, bläddrade en bok om svartkonst av sig själv. Ett namn ströks från sina sidor. Stankel Gert den minst älskade trollkarlen i världen var äntligen död och världen andades under en liten stund aningen lättare.
 
Likplundrerskan

Det här var på den tiden då Marhoon var den sista staden i kejsardömet dit karavaner och handelsskepp fortfarande kom. Innan mörkret kom rullande ned för bergen och täckte även denna del av kontinenten.

Stadens murar, gator och hus klädde de utstickande klipporna där de Yanneiska vidderna mötte havet. Om du gick från den inre stadens citadell, förbi det vid den här tiden fortfarande livliga hamnområdet och ut genom den östra porten sluttade bebyggelsen nedåt mot det som kallades “Pålstaden” - ett gytter av träskjul och människor utslängda över en vidsträckt träskmark, uppburna av ruttnande pålar och ständigt sjunkande ner i den bottenlösa dyn. Sjukdomar och våld grasserade i Pålstadens fuktiga luft och trånga gränder.

Det var här de skulle träffas vid den första nymånen. Ber bekoms inte av stanken från träsket, hon hade uthärdat stanken av tusen blodbestänkta slagfält. Hon hade vandrat genom oräkneliga dödsriken, vadat över den svarta floden till stränderna bortom och fyllt sina lungor med svavel och järn. Hon hade talat med de döda, stulit deras hemligheter och sista önskningar. Hon var Ber, likplundrerskan och gravskänderskan. Den sista levande varelsen som vandrade de stigar där endast döden strök fram.

Att köpslå med bendansare och nekromantiker var alltid förknippat med fara. Men det var inte första gången Ber slutit överenskommelse med Neihriot, dödsmagikern som hade sin boning djupare in i träsket. I hennes packning låg ett kärl av svart lergods, vars innehåll tagit Ber fyra år och tre gånger så många slagfält att införskaffa.

Hon stannade vid det lilla torget där enkla kanoter från träsket bortom Pålstaden kunde lägga till för att sälja sina varor. Pålstandens människor skyndade fram med sänkta huvuden runt henne, och de sista försäljarna plockade undan sina tillfälliga stånd. Ur vimlet uppenbarade sig en lång yngling i grå kåpa. Neihriots springpojke - en hoppfull yngling från Pålstaden som likskulptören snärjt i sin tjänst. Han såg sig om som om han vore förföljd innan han stegade fram mot Ber.

Nekromantikerlärlingen stirrade lystet på det förslutna kärlet i Bers hand.
- Är det vad Mästaren söker?
Ber log halvt, och vägde lergodset i sin hand - det var på en gång tungt som om det vore rotsatt i jorden och samtidigt lätt som… luft.
- Ja. Den sista utandningen av en döende man med rent hjärta. Som avtalat.
- Och du lurar oss inte? Det … det skulle kunna vara blott ett enkelt lerkärl, fyllt med … med ingenting, viskade lärlingen och tog ett steg närmare.
Ber särskådade honom. En yngling, darrig och riden av tvivel. Hon kastade kärlet vårdslöst från den ena handen till den andra.
- Hade din Mästare skickat hit dig med guld om han inte varit säker på mig, tror du?
Lärlingens blick förändrades. Fruktan och osäkerhet svepte över hans ögon … och kanske, någonstans djupt inne i hans själ, lust.
- Naturligtvis inte. Han blinkade några gånger, slog tvivlet ur ögonen. Naturligtvis inte. Tjugo gulddubloner var avtalat. Jag bär dem här. Ur kåpan tog han fram en läderpung och sträckte sin andra hand mot Ber.
- Räkna upp dublonerna först. Jag har inte färdats över haven för att låta mig spelas av benmagiker och deras springpojkar.
Lärlingen förde sin andra hand mot läderpungen och log; ett oväntat leende i hans bleka ansikte. I en plötslig insikt såg Ber lärlingens leende ansikte för vad det var: en mask av kött över en grinande skalle. Med en svepande rörelse spridde lärlingen påsens innehåll framför Ber: en virvlande dimma mörker och skuggor. Mörkret omslöt henne, låste hennes armar och lyfte henne från de fuktiga plankorna under hennes fötter.

Människorna på torget vände bort sina blickar och hon var själv med lärlingen i en värld av mörker. Längs horisonten brann en avlägsen eld som färgade den stjärnlösa himlen mörkröd. Gestalten framför henne, inte längre den bleke, osäkra lärlingen klev fram och slöt sina kalla fingrar runt hennes hals. Rösten kom som från en djup avgrund:
- Ber, likplundrerska, gravskänderska och vandrare i tusen dödsriken, det är dig jag vill ha. De syner du sett, de röster du hört. De är mina nu.
Framför henne stod Neihriot, skrudad i svart och benvitt. Fårorna i hans utmärglade ansikte var uråldriga raviner, de spretiga håren i hans ögonbryn var kala döda träd som lyfte sig mot en förmörkad himmel och hans kalla blick rann som gift genom hennes ådror.
- Du är min nu, Ber. Ur hans virvlande klädnad lyftes en svart offerdolk som spillt de oskyldigas blod för mörka gudar sedan världens gryning och mellan Neihirots tunna läppar spelade en blodröd tunga.

Men mitt i hugget stannade han upp. Den kalla elden i hans ögon falnade. Dolken sjönk till hans sida och tungan drogs in mellan pargamentstorra läppar.

Mörkret sjönk undan och gav vika för Pålstadens sjukliga gråhet. Ber sjönk ner på knä på den smutsiga gatan. Framför henne stod lärlingen fortfarande upp. Hans blick var tom och riktad rakt fram mot ingenting, och i en krans av blod ur hans bröst stod spetsen av ett svärd.

När den döda kroppen sjönk ner i Pålstadens gyttja såg Ber mannen bakom nekromantikern. En man av våld, list och förslagenhet. En av de sista av hans sort som fortfarande vandrade den levande världens vägar. Nanok. Han torkade sitt svärd mot nekromantikerns kappa, log snett, böjde sig ner mot Ber och vred lerkärlet ur hennes krampaktiga grepp innan han vände om och försvann i Pålstandens mörker och dimmor.
 
Last edited:
Vimes said:
Likplundrerskan

Det här var på den tiden då Marhoon var den sista staden i kejsardömet dit karavaner och handelsskepp fortfarande kom. Innan mörkret kom rullande ned för bergen och täckte även denna del av kontinenten.

Stadens murar, gator och hus klädde de utstickande klipporna där de Yanneiska vidderna mötte havet. Om du gick från den inre stadens citadell, förbi det vid den här tiden fortfarande livliga hamnområdet och ut genom den östra porten sluttade bebyggelsen nedåt mot det som kallades “Pålstaden” - ett gytter av träskjul och människor utslängda över en vidsträckt träskmark, uppburna av ruttnande pålar och ständigt sjunkande ner i den bottenlösa dyn. Sjukdomar och våld grasserade i Pålstadens fuktiga luft och trånga gränder.

Det var här de skulle träffas vid den första nymånen. Ber bekoms inte av stanken från träsket, hon hade uthärdat stanken av tusen blodbestänkta slagfält. Hon hade vandrat genom oräkneliga dödsriken, vadat över den svarta floden till stränderna bortom och fyllt sina lungor med svavel och järn. Hon hade talat med de döda, stulit deras hemligheter och sista önskningar. Hon var Ber, likplundrerskan och gravskänderskan. Den sista levande varelsen som vandrade de stigar där endast döden strök fram.

Att köpslå med bendansare och nekromantiker var alltid förknippat med fara. Men det var inte första gången Ber slutit överenskommelse med Neihriot, dödsmagikern som hade sin boning djupare in i träsket. I hennes packning låg ett kärl av svart lergods, vars innehåll tagit Ber fyra år och tre gånger så många slagfält att införskaffa.

Hon stannade vid det lilla torget där enkla kanoter från träsket bortom Pålstaden kunde lägga till för att sälja sina varor. Pålstandens människor skyndade fram med sänkta huvuden runt henne, och de sista försäljarna plockade undan sina tillfälliga stånd. Ur vimlet uppenbarade sig en lång yngling i grå kåpa. Neihriots springpojke - en hoppfull yngling från Pålstaden som likskulptören snärjt i sin tjänst. Han såg sig om som om han vore förföljd innan han stegade fram mot Ber.

Nekromantikerlärlingen stirrade lystet på det förslutna kärlet i Bers hand.
- Är det vad Mästaren söker?
Ber log halvt, och vägde lergodset i sin hand - det var på en gång tungt som om det vore rotsatt i jorden och samtidigt lätt som… luft.
- Ja. Den sista utandningen av en döende man med rent hjärta. Som avtalat.
- Och du lurar oss inte? Det … det skulle kunna vara blott ett enkelt lerkärl, fyllt med … med ingenting, viskade lärlingen och tog ett steg närmare.
Ber särskådade honom. En yngling, darrig och riden av tvivel. Hon kastade kärlet vårdslöst från den ena handen till den andra.
- Hade din Mästare skickat hit dig med guld om han inte varit säker på mig, tror du?
Lärlingens blick förändrades. Fruktan och osäkerhet svepte över hans ögon … och kanske, någonstans djupt inne i hans själ, lust.
- Naturligtvis inte. Han blinkade några gånger, slog tvivlet ur ögonen. Naturligtvis inte. Tjugo gulddubloner var avtalat. Jag bär dem här. Ur kåpan tog han fram en läderpung och sträckte sin andra hand mot Ber.
- Räkna upp dublonerna först. Jag har inte färdats över haven för att låta mig spelas av benmagiker och deras springpojkar.
Lärlingen förde sin andra hand mot läderpungen och log; ett oväntat leende i hans bleka ansikte. I en plötslig insikt såg Ber lärlingens leende ansikte för vad det var: en mask av kött över en grinande skalle. Med en svepande rörelse spridde lärlingen påsens innehåll framför Ber: en virvlande dimma mörker och skuggor. Mörkret omslöt henne, låste hennes armar och lyfte henne från de fuktiga plankorna under hennes fötter.

Människorna på bakgatan vände bort sina blickar och hon var själv med lärlingen i en värld av mörker. Längs horisonten brann en avlägsen eld som färgade den stjärnlösa himlen mörkröd. Gestalten framför henne, inte längre den bleke, osäkra lärlingen klev fram och slöt sina kalla fingrar runt hennes hals. Rösten kom som från en djup avgrund:
- Ber, likplundrerska, gravskänderska och vandrare i tusen dödsriken, det är dig jag vill ha. De syner du sett, de röster du hört. De är mina nu.
Framför henne stod Neihriot, skrudad i svart och benvitt. Fårorna i hans utmärglade ansikte var uråldriga raviner, de spretiga håren i hans ögonbryn var kala döda träd som lyfte sig mot en förmörkad himmel och hans kalla blick rann som gift genom hennes ådror.
- Du är min nu, Ber. Ur hans virvlande klädnad lyftes en svart offerdolk som spillt de oskyldigas blod för mörka gudar sedan världens gryning och mellan Neihirots tunna läppar spelade en blodröd tunga.

Men mitt i hugget stannade han upp. Den kalla elden i hans ögon falnade. Dolken sjönk till hans sida och tungan drogs in mellan pargamentstorra läppar.

Mörkret sjönk undan och gav vika för Pålstadens sjukliga gråhet. Ber sjönk ner på knä på den smutsiga gatan. Framför henne stod lärlingen fortfarande upp. Hans blick var tom och riktad rakt fram mot ingenting, och i en krans av blod ur hans bröst stod spetsen av ett svärd.

När den döda kroppen sjönk ner i Pålstadens gyttja såg Ber mannen bakom nekromantikern. En man av våld, list och förslagenhet. En av de sista av hans sort som fortfarande vandrade den levande världens vägar. Nanok. Han torkade sitt svärd mot nekromantikerns kappa, log snett, böjde sig ner mot Ber och vred lerkärlet ur hennes krampaktiga grepp innan han vände om och försvann i Pålstandens mörker och dimmor.
Click to expand...

Jättebra! 😍

Vi är uppe i 37291 ord.

Vad vill du stå under för namn i författarlistan?
 
Jag vet inte ens riktigt om jag skrev dehär. Det dök mest bara upp på pappret:

Staden: Ett svammel av hus, grovtimrade.
Gatorna: Plankor stampade i lera
Gränderna: Idel lera.

Hand kramade strupe. Tryckte mot vägg. Stickor skar i hjässa. Kniv genom skjorta, genom liv, frigjorde tarmar från fästen. Han släppte taget. Knivmannen gick till grändens mynning mot gatan. Den andre föll. Gyttja i inälvor, inälvor i gyttja.

Från djupare in i gränden vimlade en jätte fram, rusvimsig. Föll över den fallne. Förblödaren hostade ord:
-Jag ber. Kungens liv är hotat! De tänker dräpa...
Nanok mumlar ett "Uschäkta" och stapplar sig upp på ben. FARA! Rovdjurssinnet ylade bort ruset. Dräparen störtade mot Nanok, kniv i utsträckt hand. Vildmannen grep om handled, drämde näven i ansiktet och slungade fienden ut i gatan.

Män samlades runt mördaren, liksom honom svepta i svart, ansikten höljda. Den markkastade talte, ord och blod ur munnen:
-Han hörde! Han vet!
De svartsvepta flög in i gränden. I händerna: Yxor och dolkar och knivar och snaror. Nanok tog i vägstockarna, klättrade och slungade sig upp på husets tak. Tak av halm. Foten trängde igenom, sedan resten. Han föll i kök: skrammel av grytor och slevar, krukor i kras, vitt stoft och mjölbaggar över vildmannen.

Han reste sig: Människoskrik i halvdunkel, kokande kittel skummande av fårfett och timjan. Plötsligt ljus: Dörren mot gatan slets upp. Förföljare in genom dörren, husfolket tryckta mot väggarna. Nanok lyfte kitteln, kastade mot dörren. En svartsvept skållades, en boende brändes av fräsande fårhuvud.
Nanok såg sig om. Husets enda dörr: mot gatan. Nidingar avspärrar. Vildmannen klättrade på innerväggen, slog hål i taket, hoppade ut.

Nu sprang han igen, ut på gatan, ännu förföljd. Han kom till folkmyllrande torg. Nanok klättrade över säljare och köpare, förföljarna högg sig fram.

Kungen, hasplande stämma, dånande gång, kom till sitt fönster. Därute var skrik och panik. Han vände sig till marsken, frågade:
-Det väsnas. Var är drotsen?
-Inte vet jag , sa marsken.
-Nähä, då får väl du leta upp några knektar och få tyst på dom där.

På torget skenade folkmassan. Nanok hade bestigit en gudastod på torgets mitt, såg nu de svartsvepta, som inte såg honom. Nu hörde han härtrumpeters brak, såg stålmurade ryttare rida storm mot folket. Han såg sig om, och såg då en brunn, skred dit, sänkte sig i dess djup.
Därnere fanns en torr fläck och ett nerkastat, men ej brustet mjödkärl. Medan knektar och mördare stred på torget, satt Nanok och söp. När den svartsvepta drotsen släpades inför kungen och ställdes till svars för kalabaliken, hade Nanok somnat.
 
Last edited:
Stämma said:
Jag vet inte ens riktigt om jag skrev dehär. Det dök mest bara upp på pappret:

Staden: Ett svammel av hus, grovtimrade.
Gatorna: Plankor stampade i lera
Gränderna: Idel lera.

Hand kramade strupe. Tryckte mot vägg. Stickor skar i hjässa. Kniv genom skjorta, genom liv, frigjorde tarmar från fästen. Han släppte taget. Knivmannen gick till grändens mynning mot gatan. Den andre föll. Gyttja i inälvor, inälvor i gyttja.

Från djupare in i gränden vimlade en jätte fram, rusvimsig. Föll över den fallne. Förblödaren hostade ord:
-Jag ber. Kungens liv är hotat! De tänker dräpa...
Nanok mumlar ett "Uschäkta" och stapplar sig upp på ben. FARA! Rovdjurssinnet ylade bort ruset. Dräparen störtade mot Nanok, kniv i utsträckt hand. Vildmannen grep om handled, drämde näven i ansiktet och slungade fienden ut i gatan.

Män samlades runt mördaren, liksom honom svepta i svart, ansikten höljda. Den markkastade talte, ord och blod ur munnen:
-Han hörde! Han vet!
De svartsvepta flög in i gränden. I händerna: Yxor och dolkar och knivar och snaror. Nanok tog i vägstockarna, klättrade och slungade sig upp på husets tak. Tak av halm. Foten trängde igenom, sedan resten. Han föll i kök: skrammel av grytor och slevar, krukor i kras, vitt stoft och mjölbaggar över vildmannen.

Han reste sig: Människoskrik i halvdunkel, kokande kittel skummande av fårfett och timjan. Plötsligt ljus: Dörren mot gatan slets upp. Förföljare in genom dörren, husfolket tryckta mot väggarna. Nanok lyfte kitteln, kastade mot dörren. En svartsvept skållades, en boende brändes av fräsande fårhuvud.
Nanok såg sig om. Husets enda dörr: mot gatan. Nidingar avspärrar. Vildmannen klättrade på innerväggen, slog hål i taket, hoppade ut.

Nu sprang han igen, ut på gatan, ännu förföljd. Han kom till folkmyllrande torg. Nanok klättrade över säljare och köpare, förföljarna högg sig fram.

Kungen, hasplande stämma, dånande gång, kom till sitt fönster. Därute var skrik och panik. Han vände sig till marsken, frågade:
-Det väsnas. Var är drotsen?
-Inte vet jag , sa marsken.
-Nähä, då får väl du leta upp några knektar och få tyst på dom där.

På torget skenade folkmassan. Nanok hade bestigit en gudastod på torgets mitt, såg nu de svartsvepta, som inte såg honom. Nu hörde han härtrumpeters brak, såg stålmurade ryttare rida storm mot folket. Han spg sig om, och såg då en brunn, skred dit, sänkte sig i dess djup.
Därnere fanns en torr fläck och ett nerkastat, men ej brustet mjödkärl. Medan knektar och mördare stred på torget, satt Nanok och söp. När den svartsvepta drotsen släpades inför kungen och ställdes till svars för kalabaliken, hade Nanok somnat.
Click to expand...

Riktigt bra ju!

37704 ord nu! Vi klättrar närmre målet! :D
 
Stämma said:
Jag vet inte ens riktigt om jag skrev dehär. Det dök mest bara upp på pappret:

Staden: Ett svammel av hus, grovtimrade.
Gatorna: Plankor stampade i lera
Gränderna: Idel lera.

Hand kramade strupe. Tryckte mot vägg. Stickor skar i hjässa. Kniv genom skjorta, genom liv, frigjorde tarmar från fästen. Han släppte taget. Knivmannen gick till grändens mynning mot gatan. Den andre föll. Gyttja i inälvor, inälvor i gyttja.

Från djupare in i gränden vimlade en jätte fram, rusvimsig. Föll över den fallne. Förblödaren hostade ord:
-Jag ber. Kungens liv är hotat! De tänker dräpa...
Nanok mumlar ett "Uschäkta" och stapplar sig upp på ben. FARA! Rovdjurssinnet ylade bort ruset. Dräparen störtade mot Nanok, kniv i utsträckt hand. Vildmannen grep om handled, drämde näven i ansiktet och slungade fienden ut i gatan.

Män samlades runt mördaren, liksom honom svepta i svart, ansikten höljda. Den markkastade talte, ord och blod ur munnen:
-Han hörde! Han vet!
De svartsvepta flög in i gränden. I händerna: Yxor och dolkar och knivar och snaror. Nanok tog i vägstockarna, klättrade och slungade sig upp på husets tak. Tak av halm. Foten trängde igenom, sedan resten. Han föll i kök: skrammel av grytor och slevar, krukor i kras, vitt stoft och mjölbaggar över vildmannen.

Han reste sig: Människoskrik i halvdunkel, kokande kittel skummande av fårfett och timjan. Plötsligt ljus: Dörren mot gatan slets upp. Förföljare in genom dörren, husfolket tryckta mot väggarna. Nanok lyfte kitteln, kastade mot dörren. En svartsvept skållades, en boende brändes av fräsande fårhuvud.
Nanok såg sig om. Husets enda dörr: mot gatan. Nidingar avspärrar. Vildmannen klättrade på innerväggen, slog hål i taket, hoppade ut.

Nu sprang han igen, ut på gatan, ännu förföljd. Han kom till folkmyllrande torg. Nanok klättrade över säljare och köpare, förföljarna högg sig fram.

Kungen, hasplande stämma, dånande gång, kom till sitt fönster. Därute var skrik och panik. Han vände sig till marsken, frågade:
-Det väsnas. Var är drotsen?
-Inte vet jag , sa marsken.
-Nähä, då får väl du leta upp några knektar och få tyst på dom där.

På torget skenade folkmassan. Nanok hade bestigit en gudastod på torgets mitt, såg nu de svartsvepta, som inte såg honom. Nu hörde han härtrumpeters brak, såg stålmurade ryttare rida storm mot folket. Han såg sig om, och såg då en brunn, skred dit, sänkte sig i dess djup.
Därnere fanns en torr fläck och ett nerkastat, men ej brustet mjödkärl. Medan knektar och mördare stred på torget, satt Nanok och söp. När den svartsvepta drotsen släpades inför kungen och ställdes till svars för kalabaliken, hade Nanok somnat.
Click to expand...

Vad vill du stå under för namn i boken föresten? :)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top