Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen
- Thread starter God45
- Start date
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,832
Skrivit ett till kapitel! 
Vi är nu uppe i 36402 ord igen!
Den värsta trollkarlen
Den minst älskade trollkarlen i världen var Stankel Gert. Stankel var hatad av sina kollegor, föraktad av mannen på gatan, han äcklade seriösa härskare och var svartlistad bland alla äventyrare. Stankel var ökänd för sina många förräderi, sin feghet, sin lättja och för att förstöra allting han var inblandad i. Många var det som hade försökt slå ihjäl Stankel Gert men han var hal som en ål och hade samma typ av dumma list som envist håller råttor eller andra skadedjur vid liv. Droppen som slutgiltigen fick bägaren att rinna över var när Gert förrådde de Vita trollkarlarna genom att låtsas samarbeta med dem för att genomföra en ritual bara för att, efter sju långa år av magiskt arbete, förråda dem och sabotera ritualen. Varför? En neslig liten pung med silver från de Vita trollkarlarnas fiender. Trötta på att låta en cancer som Stankel Gert vara kvar i trollkarlsvärlden bestämde de sig för att göra slag i saken. De hyrde in barbaren, legosoldaten och dräparen Nanok för att lönnmörda den vidriga kraken!
Nanok var inte känd för sitt tålamod och han hade inte mycket till övers för trollkarlar, än mindre för en sådan som Stankel Gert. Redan innan uppdraget började hade Nanok bestämt sig för att inte bara döda Stankel, utan att göra det långsamt och som ett exempel. En slakt som kunde skrämma även de mest korrumperade magiker till att tänka efter en extra gång innan de började sälja människors liv för silver.
Spåren ledde honom till Myren Urnw, ett träskliknande område i de norra utmarkerna, där stanken av förruttnelse blandades med demoniska svavelångor och viskningar från bortglömda andar. Det var där Gert hade slagit sig ner efter sitt senaste förräderi. Han bodde i ett förfallet torn, lutande som en vissen svamp, mitt i sumpmarken. Tornet var byggt med gamla benknotor, trasiga speglar och rostiga verktyg i murbruket. Trofeér från trollkarlens offer.
Nanok spanade på platsen i tre dagar. Han såg flickor med tom blick föras in och aldrig komma ut. Han såg hur Gert matade sin demonhund med blodiga barnhänder. Han såg en gång när trollkarlen "botade" en sjuk kvinna genom att suga ut hennes själ och skratta medan hennes kropp förmultnade framför hennes familj. Det räckte. Det var mer än nog.
En natt smög Nanok sig in i tornet. Han rörde sig ljudlöst genom gyttjan med bar överkropp, huden täckt av träskets kalla andedräkt, med sitt svärd i ena handen och en kastyxa i den andra. Han bröt sig in genom ett av fönstren på tornets bottenvåning, skar huvudena av magikerns odöda tjänarna utan ljud och tog sig upp till tornets övre kammare där Gert låg och sov i en bädd av stulen hud.
"Stankel Gert," morrade Nanok. "Vakna och möt ditt slut."
Trollkarlen flämtade till, kastade sig ur sängen, naken som en daggmask, och började frenetiskt rita runor på golvet. Men Nanok var både snabb och beredd. Han kastade sin yxa och träffade trollkarlen i skuldran. Blod sprutade, Gert grät och kräktes av smärta men lyckades flämta fram.
"Du förstår inte… Jag har alltid en utväg."
Med ett sista drag med sin krita fick trollkarlen runorna att glöda. Magin sprängde väggen framför Stankel som kastade sig ut i träsket nedanför. Han landade hårt i den avföringsliknande gyttjan.
Under smutsen i träsket väntande en flygande kista som genast svepte upp honom i ett moln av svavelrök. Nanok sprang fram till hålet i väggen, hoppade ner i gyttjan med svärdet redo att kasta, men det var för sent. Trollkarlen var redan en prick långt borta på den mörka natthimlen. Allt som återstod var stanken av ruttna löften och svek.
Nanok svor för sig själv, högt och innerligt, innan han vände blicken mot det vidriga tornet.
"Du ska inte få vila, Gert," viskade han. "Jag kommer jaga dig över berg, hav och himmel. Och nästa gång, då smiter du inte!"
Tornet, Gerts tillhåll, brann hela natten, ett svart, stinkande bål som spred rök av aska och gamla synder över träsket.
Efter flykten från träsket och Nanoks vrede, smet Stankel Gert in i staden Varkasund, en håla så förfallen, fattig och glömd att inte ens skattmasen orkade besöka ut den längre. En gång i tiden hade Varkasund varit känd för sin glasblåsarkonst och sina badhus, men nu bestod den mest av ruckel, vägglöss, inavlade barn och män som luktade som om de förvarade sopor innanför kläderna.
Här, mitt i all misär, levde Stankel Gert under namnet "Mäster Rallik". Han hyrde en lägenhet ovanpå ett värdshus där maten smakade järn och vinet var utspätt med avloppsvatten. Hans rum luktade sur mjölk, gamla böcker och något oidentifierbart som möjligen kunde ha varit mat en gång i tiden. Allt han gjorde var för att gömma sig från Nanok. Han bar en grå peruk som han aldrig tvättade, och en mantel sydd av hopplockade gardiner. Han kallade sig "filosofisk rådgivare", men försörjde sig på att sälja utspädda trolldrycker till impotenta män och fattiga änkor som trodde att hans "mirakelolja" kunde bota deras krämpor.
Gert hade också utvecklat en obehaglig vana att stjäla de dödas huvuden från döda magiker, krympa dem och förvara dem i små burkar. Han talade sedan med huvudena och blev varnad när Nanok eller andra prisjägare närmade sig, ty huvudena kunde se in i andevärlden.
Det som avslöjade honom för Nanok var att han inte kunde hålla sig från att skriva för att få sig själv att se ut som ett offer och lura andra trollkarlar att jobba med honom. Han skrev långa, osammanhängande tirader om "hur världen missförstått honom" eller om "hur han nästan blev den yngsta ärkemagikern någonsin", vilket inte stämde ens lite överens med verkligheten. Dessa texter gick att spåra.
En mulen gryning steg över Varkasund, och i den kvava luften hördes ett fräsande ljud, som när het olja droppar i kallt vatten. Långsamt, genom dimman, gled en silhuett fram längs de sönderfallna kullerstensgatorna, bredaxlad, muskulös, täckt av ringbrynj och förakt. Nanok.
Nanok hade spårat trollkarlen till Varkasund genom långt hårt arbete över många månader. Nu stegade han in på värdshuset Svanens Lik, sparkade upp dörren så att gångjärnen tjöt och bord välte. En tystnad lade sig över den halvtomma salen som om självaste döden klivit in för att ta ett glas. Bakom disken duckade värdshusvärden som visste bättre än att försöka sälja dryck till detta monster.
"Var är Rallik?" frågade Nanok, utan att egentligen behöva ett svar.
Han hörde det redan, ljudet av tunga möbler som släpades över ett golv på övervåningen. Gert försökte fly igen.
Med ett vrål slängde sig Nanok uppför trappan. Hans fötter fick i träet i trappan som ville ge vika under hans tyngd att knaka. Dörren till rummet som var Gerts tillhåll exploderade inifrån i ett regn av träflisor, aska och ånga.
Nanok for bakåt i trappan, bränd längs armarna, men reste sig genast. Han drog sitt svärd. Stankel Gert stod i rummet bakom röken, svept i sin gardinmantel, med händerna glänsande av blod och magiska oljor, omgiven av tre odöda huvuden i burkar som skrek varningar på döda språk. Han log, ett fegt, darrande leende.
"Nanok… jag visste att du skulle hitta mig. Men det är för sent. Jag har allierade nu! Jag har skydd!"
Från skuggorna bakom honom trädde tre magiker fram. De var ärrade, doftande av makt och desperation. De såg ut som levande mumier, trasiga av misslyckade ritualer och felriktade förbannelser. En av dem bar en krona av spikar. En annan saknade ögon men såg ändå. Den tredje svävade ovanför marken, med vatten droppande ur varje por som om han var ett läckande lik draget upp ur floden.
"Vi är Klotets Bröder," sade den blinde. "Och vi har svurit att skydda Stankel Gert, vår broder i smärtans alkemiska krets."
Nanok suckade, ”Ni fattar att han blåser er va? Han är bara full med skit,”.
”LÖGNER!”, skrek Stankel Gert, varpå magikerna avancerade mot barbaren.
Nanok svarade med handling. Han slungade sin kastyxa in i det närmsta krympta huvudet som sprängdes i en kaskad av hjärnsubstans och svavelånga. Sedan kastade han sig in i striden som en storm av muskler och stål. Det var ett kaos av magi och kött! Den svävande våta nekromantikern kallade på de döda från väggarna men Nanok slet ner en takkrona och krossade hans skalle som ett övermoget plommon. Den blinde försökte förbanna honom, men Nanok högg av hans hand innan orden var färdiga. Den tredje brände Nanoks sida med en eldflamma men fick sin mage uppskuren i gengäld.
Mitt i blodet och röken tog Stankel åter till flykten. Han hoppade ut genom ett fönster, landade illa på ett skjul och rullade ned i rännstenens gyttja. Han haltade genom gränderna, blodig och gråtande, med trasig peruk och en burk med sitt sista spionhuvud under armen.
Men Nanok följde efter och denna gång var han för snabb för skurken.
I slutet av en gränd, instängd mellan två fallfärdiga skjul och ett gammalt utedass, föll Gert ner på knä.
"Snälla!" vädjade han. "Jag kan ge dig guld! Makt! Jag kan förbanna dina fiender, välsigna dina barn!"
Nanok höjde sitt svärd.
"Jag har inga fiender kvar. Jag dödade dem. Jag har inga barn. Jag vill inte ha några. Men jag har ett löfte att uppfylla."
Svärdet sjönk ner, tungt och rättvist. En gång. Två gånger. Sedan var Stankel Gert inte mer än en köttig hög av blod och brutna ben på Varkasunds smutsiga gata. Nanok torkade av sitt svärd mot trollkarlens mantel, tände en cigarr han sparat för det här ögonblick och gick sin väg medan staden låg tyst omkring honom. Bakom honom började råttorna samla sig kring resterna av "Mäster Rallik". Och någonstans, i ett bibliotek ingen längre minns, bläddrade en bok om svartkonst av sig själv. Ett namn ströks från sina sidor. Stankel Gert den minst älskade trollkarlen i världen var äntligen död och världen andades under en liten stund aningen lättare.
Vi är nu uppe i 36402 ord igen!Den värsta trollkarlen
Den minst älskade trollkarlen i världen var Stankel Gert. Stankel var hatad av sina kollegor, föraktad av mannen på gatan, han äcklade seriösa härskare och var svartlistad bland alla äventyrare. Stankel var ökänd för sina många förräderi, sin feghet, sin lättja och för att förstöra allting han var inblandad i. Många var det som hade försökt slå ihjäl Stankel Gert men han var hal som en ål och hade samma typ av dumma list som envist håller råttor eller andra skadedjur vid liv. Droppen som slutgiltigen fick bägaren att rinna över var när Gert förrådde de Vita trollkarlarna genom att låtsas samarbeta med dem för att genomföra en ritual bara för att, efter sju långa år av magiskt arbete, förråda dem och sabotera ritualen. Varför? En neslig liten pung med silver från de Vita trollkarlarnas fiender. Trötta på att låta en cancer som Stankel Gert vara kvar i trollkarlsvärlden bestämde de sig för att göra slag i saken. De hyrde in barbaren, legosoldaten och dräparen Nanok för att lönnmörda den vidriga kraken!
Nanok var inte känd för sitt tålamod och han hade inte mycket till övers för trollkarlar, än mindre för en sådan som Stankel Gert. Redan innan uppdraget började hade Nanok bestämt sig för att inte bara döda Stankel, utan att göra det långsamt och som ett exempel. En slakt som kunde skrämma även de mest korrumperade magiker till att tänka efter en extra gång innan de började sälja människors liv för silver.
Spåren ledde honom till Myren Urnw, ett träskliknande område i de norra utmarkerna, där stanken av förruttnelse blandades med demoniska svavelångor och viskningar från bortglömda andar. Det var där Gert hade slagit sig ner efter sitt senaste förräderi. Han bodde i ett förfallet torn, lutande som en vissen svamp, mitt i sumpmarken. Tornet var byggt med gamla benknotor, trasiga speglar och rostiga verktyg i murbruket. Trofeér från trollkarlens offer.
Nanok spanade på platsen i tre dagar. Han såg flickor med tom blick föras in och aldrig komma ut. Han såg hur Gert matade sin demonhund med blodiga barnhänder. Han såg en gång när trollkarlen "botade" en sjuk kvinna genom att suga ut hennes själ och skratta medan hennes kropp förmultnade framför hennes familj. Det räckte. Det var mer än nog.
En natt smög Nanok sig in i tornet. Han rörde sig ljudlöst genom gyttjan med bar överkropp, huden täckt av träskets kalla andedräkt, med sitt svärd i ena handen och en kastyxa i den andra. Han bröt sig in genom ett av fönstren på tornets bottenvåning, skar huvudena av magikerns odöda tjänarna utan ljud och tog sig upp till tornets övre kammare där Gert låg och sov i en bädd av stulen hud.
"Stankel Gert," morrade Nanok. "Vakna och möt ditt slut."
Trollkarlen flämtade till, kastade sig ur sängen, naken som en daggmask, och började frenetiskt rita runor på golvet. Men Nanok var både snabb och beredd. Han kastade sin yxa och träffade trollkarlen i skuldran. Blod sprutade, Gert grät och kräktes av smärta men lyckades flämta fram.
"Du förstår inte… Jag har alltid en utväg."
Med ett sista drag med sin krita fick trollkarlen runorna att glöda. Magin sprängde väggen framför Stankel som kastade sig ut i träsket nedanför. Han landade hårt i den avföringsliknande gyttjan.
Under smutsen i träsket väntande en flygande kista som genast svepte upp honom i ett moln av svavelrök. Nanok sprang fram till hålet i väggen, hoppade ner i gyttjan med svärdet redo att kasta, men det var för sent. Trollkarlen var redan en prick långt borta på den mörka natthimlen. Allt som återstod var stanken av ruttna löften och svek.
Nanok svor för sig själv, högt och innerligt, innan han vände blicken mot det vidriga tornet.
"Du ska inte få vila, Gert," viskade han. "Jag kommer jaga dig över berg, hav och himmel. Och nästa gång, då smiter du inte!"
Tornet, Gerts tillhåll, brann hela natten, ett svart, stinkande bål som spred rök av aska och gamla synder över träsket.
Efter flykten från träsket och Nanoks vrede, smet Stankel Gert in i staden Varkasund, en håla så förfallen, fattig och glömd att inte ens skattmasen orkade besöka ut den längre. En gång i tiden hade Varkasund varit känd för sin glasblåsarkonst och sina badhus, men nu bestod den mest av ruckel, vägglöss, inavlade barn och män som luktade som om de förvarade sopor innanför kläderna.
Här, mitt i all misär, levde Stankel Gert under namnet "Mäster Rallik". Han hyrde en lägenhet ovanpå ett värdshus där maten smakade järn och vinet var utspätt med avloppsvatten. Hans rum luktade sur mjölk, gamla böcker och något oidentifierbart som möjligen kunde ha varit mat en gång i tiden. Allt han gjorde var för att gömma sig från Nanok. Han bar en grå peruk som han aldrig tvättade, och en mantel sydd av hopplockade gardiner. Han kallade sig "filosofisk rådgivare", men försörjde sig på att sälja utspädda trolldrycker till impotenta män och fattiga änkor som trodde att hans "mirakelolja" kunde bota deras krämpor.
Gert hade också utvecklat en obehaglig vana att stjäla de dödas huvuden från döda magiker, krympa dem och förvara dem i små burkar. Han talade sedan med huvudena och blev varnad när Nanok eller andra prisjägare närmade sig, ty huvudena kunde se in i andevärlden.
Det som avslöjade honom för Nanok var att han inte kunde hålla sig från att skriva för att få sig själv att se ut som ett offer och lura andra trollkarlar att jobba med honom. Han skrev långa, osammanhängande tirader om "hur världen missförstått honom" eller om "hur han nästan blev den yngsta ärkemagikern någonsin", vilket inte stämde ens lite överens med verkligheten. Dessa texter gick att spåra.
En mulen gryning steg över Varkasund, och i den kvava luften hördes ett fräsande ljud, som när het olja droppar i kallt vatten. Långsamt, genom dimman, gled en silhuett fram längs de sönderfallna kullerstensgatorna, bredaxlad, muskulös, täckt av ringbrynj och förakt. Nanok.
Nanok hade spårat trollkarlen till Varkasund genom långt hårt arbete över många månader. Nu stegade han in på värdshuset Svanens Lik, sparkade upp dörren så att gångjärnen tjöt och bord välte. En tystnad lade sig över den halvtomma salen som om självaste döden klivit in för att ta ett glas. Bakom disken duckade värdshusvärden som visste bättre än att försöka sälja dryck till detta monster.
"Var är Rallik?" frågade Nanok, utan att egentligen behöva ett svar.
Han hörde det redan, ljudet av tunga möbler som släpades över ett golv på övervåningen. Gert försökte fly igen.
Med ett vrål slängde sig Nanok uppför trappan. Hans fötter fick i träet i trappan som ville ge vika under hans tyngd att knaka. Dörren till rummet som var Gerts tillhåll exploderade inifrån i ett regn av träflisor, aska och ånga.
Nanok for bakåt i trappan, bränd längs armarna, men reste sig genast. Han drog sitt svärd. Stankel Gert stod i rummet bakom röken, svept i sin gardinmantel, med händerna glänsande av blod och magiska oljor, omgiven av tre odöda huvuden i burkar som skrek varningar på döda språk. Han log, ett fegt, darrande leende.
"Nanok… jag visste att du skulle hitta mig. Men det är för sent. Jag har allierade nu! Jag har skydd!"
Från skuggorna bakom honom trädde tre magiker fram. De var ärrade, doftande av makt och desperation. De såg ut som levande mumier, trasiga av misslyckade ritualer och felriktade förbannelser. En av dem bar en krona av spikar. En annan saknade ögon men såg ändå. Den tredje svävade ovanför marken, med vatten droppande ur varje por som om han var ett läckande lik draget upp ur floden.
"Vi är Klotets Bröder," sade den blinde. "Och vi har svurit att skydda Stankel Gert, vår broder i smärtans alkemiska krets."
Nanok suckade, ”Ni fattar att han blåser er va? Han är bara full med skit,”.
”LÖGNER!”, skrek Stankel Gert, varpå magikerna avancerade mot barbaren.
Nanok svarade med handling. Han slungade sin kastyxa in i det närmsta krympta huvudet som sprängdes i en kaskad av hjärnsubstans och svavelånga. Sedan kastade han sig in i striden som en storm av muskler och stål. Det var ett kaos av magi och kött! Den svävande våta nekromantikern kallade på de döda från väggarna men Nanok slet ner en takkrona och krossade hans skalle som ett övermoget plommon. Den blinde försökte förbanna honom, men Nanok högg av hans hand innan orden var färdiga. Den tredje brände Nanoks sida med en eldflamma men fick sin mage uppskuren i gengäld.
Mitt i blodet och röken tog Stankel åter till flykten. Han hoppade ut genom ett fönster, landade illa på ett skjul och rullade ned i rännstenens gyttja. Han haltade genom gränderna, blodig och gråtande, med trasig peruk och en burk med sitt sista spionhuvud under armen.
Men Nanok följde efter och denna gång var han för snabb för skurken.
I slutet av en gränd, instängd mellan två fallfärdiga skjul och ett gammalt utedass, föll Gert ner på knä.
"Snälla!" vädjade han. "Jag kan ge dig guld! Makt! Jag kan förbanna dina fiender, välsigna dina barn!"
Nanok höjde sitt svärd.
"Jag har inga fiender kvar. Jag dödade dem. Jag har inga barn. Jag vill inte ha några. Men jag har ett löfte att uppfylla."
Svärdet sjönk ner, tungt och rättvist. En gång. Två gånger. Sedan var Stankel Gert inte mer än en köttig hög av blod och brutna ben på Varkasunds smutsiga gata. Nanok torkade av sitt svärd mot trollkarlens mantel, tände en cigarr han sparat för det här ögonblick och gick sin väg medan staden låg tyst omkring honom. Bakom honom började råttorna samla sig kring resterna av "Mäster Rallik". Och någonstans, i ett bibliotek ingen längre minns, bläddrade en bok om svartkonst av sig själv. Ett namn ströks från sina sidor. Stankel Gert den minst älskade trollkarlen i världen var äntligen död och världen andades under en liten stund aningen lättare.