Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

[Franz]

Jag skriver på två noveller samtidigt just nu

 

[God45]

Jag skriver på två noveller samtidigt just nu

En med varje hand?! Det är ju dubbelt så effektivt!

 

[Franz]

Den leende handelsfursten

“Skit och förbannelse!” tänkte Nanok bittert. Ödet hade verkligen pissat på honom från höga höjder! Det skulle vara ett jobb precis som alla andra. Han skulle bryta sig in i handelsfursten Ontefeltros kassavalv och stjäla ett krus skulpterat som en fisk. Varför någon ville ha kruset, än mer betala en så furstlig summa för det kunde Nanok inte begripa. En ful tingest var det, i mässing snarare än guld, helt utan värde. Med tanke på summan hans uppdragsgivare betalat honom för att stjäla kruset verkade det dock som att han funnit det värdefullt. Och Ontefeltro också såklart. Det visade han inte minst då hans hantlangare, tre enorma legosoldater klädda i läder och nitar, hade ägnat orimlig tid att resa tiotals mil genom stäppnlandet och lokalisera den karavanseraj som Nanok råkade befinna sig på. Striden hade varit intensiv och brutal och minst tre åskådare hade dött i korselden. Tillslut hade dock de tre angriparna lyckats övermanna Nanok, kedjat fast honom vid en häst och fört honom till Ontefeltros residens.

Han hade fjättrats till händer och fötter och hängts upp på en vägg, armar och ben hade sträckts ut likt ett mänskligt kryss. Ontefeltro hade sedan glidit in i fängelsehålan. Han såg ut ungefär så som ryktet gjorde gällande; prålig klädsel täckt av ädelstenar och fjädrar. Ett cendrébrunt bockskägg med grå stråk och en liten bjällra fastnkuten vid skäggtippen. Ett ständigt slugt och överlägset leende såpass fastklistrat att han verkade ha anlagt det med modersmjölken. Med sin trankila, nästan oljiga, stämma hade han sedan tagit till orda:
“Men se, vilken ära att personligen få stifta bekantskap med den berömde Nanok!” Han bugade sig djupt och fortsatte. “Till att börja med vill jag bedyra att jag inte vill dig någonting illa. Du har stulit ett föremål från mig. Ett osedvanligt fult krus helt utan värde. Jag är inte vred på dig över detta och önskar ingen hämnd. Men jag vill gärna veta vem som anlitade dig att stjäla kruset, och vart kruset nu befinner sig. Om du berättar detta för mig lovar jag att genast släppa dig fri.”
Nanok teg. Ontefeltros leende vidgades en aning och han fnissade förtjust samtidigt som han gnuggade händerna.
“Men dåså! Då får vi ta till mer drastiska metoder” Han gjorde en teatral gest mot de tre legosoldaterna. “Mina tre anställda kommer att ta hand om dig på det mest hårdhänta sätt en gång om dagen. Efter varje dags slut ska jag ställa dig samma fråga som jag gjort nu. Tiger du den tredje gången jag frågar kommer jag personligen att skilja ditt huvud från din kropp.” Han sade detta som ett konstaterande snarare än ett hot.

Dagen därpå hade den ena av de tre legosoldaterna kommit in med en niosvansad piska. Med all kraft lät han sedan piskan riva Nanoks kropp. Stora köttiga sår slets upp varthelst svansarna träffade och snart var Nanok så pryglad att det såg ut som att han iklätt sig ett blodrött draperi. Ontefeltro kom sedan in i kammaren. Efter att ha gjort sin sedvanliga bugning tittade han på Nanok och skakade sorgset på huvudet, dock inte utan ena mungipan kröktes i ett vagt omisskännligt leende.
“Det är verkligen beklagligt att vi ska behöva göra på det här sättet” sade han “Vore det inte bara enklare om du bara berättade vad jag ville veta? Vem anlitade dig att stjäla kruset, och vart finns det nu?”
Nanok teg. Hans strupe var ändå så full att blod att endast gutturala gurglanden hade kommit upp om han försökt prata. Inte för att han tänkt göra det oavsett.

Nästa dag var det den andra legosoldatens tur att plåga Nanok. Han kom in i fängelsehålan bärandes ett litet skrin. Detta i sin tur innehöll tre stycken kryp. De påminde om stora tusenfotingar, men gula med svarta fläckar och fulla av taggar. Nanok hade sett dessa kryp innan och visste vad de användes till. Han stålsatte sig. Krypen släpptes på hans axlar och började genast leta sig till de många öppna sår som prydde hans sargade kropp. De törstade efter kött och blod. När krypen tuggade sig in i såren blev smärtan nästan outhärdlig. Senor och kött tuggades sönder samtidigt som krypets taggar slet sönder Nanoks innandöme. Han visste att krypen skulle självdö av överätning innan de hunnit bringa honom någon allvarlig skada. Kanske var det denna vetskap som trots smärtan fick honom att inte skrika. Tortyren varade i kanske två timmar och under denna tid lyckades Nanok bita ihop och penetrera sin torterare med en brinnande trotsig blick. Denna blick fanns kvar när Ontefeltro leende gled in i cellen, bugade sig och med sin sedvanliga inställsamma röst frågade Nanok:
“Nå, min vän. Vill du berätta för mig vem som anlitade dig att stjäla kruset? Och vart kruset nu befinner sig?”
Nanok tek. Ett stråk av irritation sköljde över Ontefeltros arroganta leende.
“Varför är du så in till döden lojal mot din arbetsgivare?! Det kan inte vara någon du känner, eller bryr dig om? Kruset är i princip värdelöst! Inte värt materialet det är tillverkat av, och inte av värde för någon utom mig! Varför vill du inte berätta vart det finns? Varför är det värt att plågas och dö för?!
Nanok teg. Ontefeltro drog en djup suck.
“Nåväl” sade han. “Imorgon ska jag ställa frågan till sig en sista gång. Om du inte svarar då kan du bara hoppas att gudarna är dig nådiga i livet efter detta”.
Han vände om och skred ut ur fängelsehålan, tätt följd av legosoldaten som hade torterat honom. Kvar var Nanok med sin smärta och cellens råttor som enda sällskap.

Ontefeltro hade alldeles rätt i att Nanok inte hyste några varma sympatier för sin arbetsgivare. Det verkade vara en lat och dekadent karl. Pråliga kläder, översållad med smycken och ett klart iögonfallande hårsvall. Helt utan styrka och karaktär att klara av någonting på egen hand. Dessutom förmodligen fullkomligt pervers. Och kruset verkade mycket riktigt vara värdelöst. Hade det några hemliga magiska egenskaper så intresserade inte detta Nanok det minsta. Men det handlade inte om det, inte på något sätt. Det sista Nanok tänkte på innan han somnade var den vedervärdige mannens hår. Kanske skulle morgondagen…

Den tredje legosoldaten hade med sig ett glödande järnspett som han med stor förtjusning viftade med framför Nanok. Barbaren hann tänka att man här använde sig av sällsynt fantasilösa tortyrmetoder strax innan smärtans blixtar fladdrade framför hans synfält. Stanken av hans brända kött fyllde rummet Käkarna höll på att brista och hela hans kropp skallrade när han stålsatte sig mot smärtan. Nanok fokuserade. Kämpade mot smärtan. Mot att svimma. Inte visa sig svag. Aldrig visa svaghet! Smärtan kombinerat med ansträngningarna att inte visa den drav nästan Nanok till vansinnets rand. Han tappade konceptet av tid och rum.

När legoknekten slutade bränna Nanok med sitt tortyrredskap hade Nanoks sinnen drivit så långt borta att han knappt märkte det. Omgivningen var som en kladdig köttig dimma, men allt eftersom lättade den. Tillslut fick cellen tillbaka sina konturer, och i dess mitt såg han Ontefeltros välbekanta leende. I ena handen höll handelsfursten ett brett svärd utan spets; en bödels klinga. Vid hans sida stod de tre legoknektarna.
“Nå, sista chansen” sade han och lade vänligt en hand på Nanoks axel. “Märk väl att jag inte alls önskade att något av detta skulle ske. Än mindre vill jag utföra den beklagliga uppgiften att hugga av ditt huvud. Så ta reson nu och besvara min fråga. Vem anlitade dig att stjäla kruset? Och vart finns kruset nu?”
Nanok penetrerade Ontefeltro med sin trotsiga blick. Och teg.
Ontefeltroskrattade hjärtligt. Svärdet föll till golvet när han av förtjusning slog sig på knäna.
“Utmärkt! Alldeles utmärkt!” skrockade han. “Du klarade testet, min vän!”
Han fortsatte tala samtidigt som han gick fram till Nanok, tog upp ett nyckel och började låsa upp hans bojor.
“Jag beklagar, det gör jag verkligen!” sade han medan han låste upp. “Men jag var tvungen att vara helt säker. Jag var tvungen att veta att du är en man som till varje pris är lojal.”
När Nanok var helt befriad fick han anstränga sig till det yttersta för att inte falla ihop. Med alla sina krafter stod han raklång och betraktade Ontefeltro med en hård blick som inte röjde en enda tanke. Ontefeltro fortsatte:
“Det var naturligtvis jag som anlitade dig att stjäla kruset. Via en mellanhand. Ett värdelöst krus var det, precis som jag sade, skulle inte ens duga att tjäna som dörrstopp. Det hade varit den enklaste saken i världen att berätta var det befann sig. Men det gjorde du inte! En sådan lojalitet är det få som besitter! Och det är precis en sådan lojalitet jag behöver!”
Ontefeltro gjorde en liten piruett av förtjusning.
“Jag behöver någon som kan utföra ett uppdrag åt mig. Ett alldeles särskilt viktigt uppdrag! Ett uppdrag av det storslagna slag man endast gör en gång i livet! Det finns en skatt! En skatt som ger rikedom och makt större än någon av oss någonsin kunnat drömma om! Men jag måste vara helt säker på att den som utför stölden är fullkomligt lojal och aldrig skulle förråda mig. Och äntligen har jag hittat den rätta! Det tog tid, det ska gudarna veta. Tjugofyra personer innan du har genomgått testet. Men du är den enda som klarat det! Gratulerar!”
Ontefeltro skärskådade Nanoks sargade kropp.
“Vi ska naturligtvis se till att du blir helt återställd och mer därtill!” sade han. “När mina helare är färdiga med dig kommer du att vara som ny, och bättre därtill! Sedan ska du få tillbringa så mycket tid du vill i mitt harem! Mina konkubiner är dresserade att lyda sin herres minsta vink!”
Ontefeltro hade nog fortsatt orera om inte Nanok snabbt som blixten hade flugit på en av de tre legosoldaterna, den som plågat honom med det glödande spettet. Han fällde denne till marken. De snabba rörelserna ökade smärtan från tortyren till den grad att han förblindades. Men det gjorde ingenting, han behövde inte sin syn för att döda. Han hade gjort det så ofta att vanan satt i ryggmärgen. Han greppade tag i legosoldatens huvud och vred. Ett enormt krasande, spasmer och ryckningar i kroppen. Legosoldatens livlösa kropp såg ut som en förvriden sprattelgubbe. De övriga två legosoldaterna överrumplades av barbarens snabbhet och gav honom precis de extra sekunder han behövde. I en enda rörelse tog han järnspettet som låg bredvid den döde och flög upp mot den andra legosoldaten. Järnspettet hade sedan länge svalnat, men Nanok hade ingen svårighet att med sin kraft genomborra sin fiendes bröstkorg med det. Nanok visste att legosoldaten inte skulle dö med en gång, men han visste även att han var för vek för att ägna sina sista sekunder i livet åt att gå till motangrepp. Den tredje legosoldaten hade hämtat sig från chocken och flög på Nanok. Med vild frenesi överöste han barbarens ansikte med hårda slag. Blod skvätte åt alla håll. Men Nanok kände knappt av det. Detta var myggbett i jämförelse med vad han fått utstå dessa tre dagar. Tortyren hade härdat honom. Stärkt honom. Med endast en hand tog han tag i legosoldatens hals och slet ut hans strupe. Mannen såg ut som en levande blodfontän och viftade patetiskt med händerna innan han föll ihop på golvet som en trasdocka.

Ontefeltro darrade som ett asplöv när Nanok långsamt gick mot honom. Barbaren var täckt av blod vilket fick hans vita ögon att se närmast omänskliga ut när han genomborrade handelsfursten med blicken.
“Nå nå, hör nu! Min vän!” stammade Ontefeltro. På något sätt lyckades mannen fortfarande le. “Det här var alltså inget personligt! Jag var tvungen att vara helt säker! Jag behövde någon som du, och jag kunde inte vara övertygad om din lojalitet om jag inte fick se den i praktiken! Det kommer att vara värt det, jag lovar! Jag förstår att du är i chock nu efter allt jag avslöjat, men om du bara låter mig förklara…”
Nanok höjde handen i en snabb befallande gest. Ontefeltro tystnade likt en lydig hund. Han backade långsamt bakåt samtidigt som Nanok långsamt stegade allt närmare. Tillslut var handelsfursten inträngd mellan Nanoks resliga gestalt och en stenvägg.
“Din dåre!” röt barbaren. “Din fega arroganta dåre! Tror du inte att jag redan visste att det var du som låg bakom det hela?! Det begrep jag så fort jag såg personen som spelade uppdragsgivare. En bror till dig kanske? Eller möjligtvis kusin? Det cendréfärgade håret tyder på någon form av släktskap. Ovanlig hårfärg i dessa trakter.”
Ontefeltros ögon höll på att ploppa ur sina hålor av förvåning.
“Du…du…du visste hela tiden?” gnydde han. “Men…men varför sade du inte det? Du hade kunnat konfrontera mig när jag frågade! All smärta, allt lidande hade kunnat upphöra! Jag begriper inte! Jag begriper inte!”
De sista orden lämnade Ontefeltros läppar i ett gällt vettskrämt tjut.
“Naturligtvis gör du inte det!” sade Nanok. “Fega kräk utan heder kommer aldrig att begripa sådant! Men jag ska förklara för dig. Att på minsta sätt spela med i ditt spel, att böja sig en tum för en ynkrygg som du, skulle för vilken hedervärd person som helst vara värre än både smärta och död! Dessutom misstar du dig på en punkt!”
Nanok sträckte ut sina armar. Han tog köpmannens huvud mellan sina händer och drog honom nära intill sig. Deras ansikten var bara några centimeter från varandra.
“Du trodde att du testade mig. Du ville ta reda på om jag var en man som inte låter sig knäckas av smärta” sade han. “Men det var i själva verket jag som testade dig! Jag ville ta reda på om du är en man värd att förlåta! Vill du veta vad jag kom fram till?”
Nanok klämde ihop sina händer med all kraft. Ontefeltros huvud exploderade likt en ballong. Ett fyrverkeri av blod och hjärnsubstans skvätte över väggar, golv och tak. Sedan ett litet trivsamt pling när bjällran for till marken. De små köttiga styckena som var kvar av handelsfurstens huvud gled mellan Nanoks fingrar och den livlösa kroppen föll ihop. Nanok gick upp för trappan mot cellens utgång. Ett syrligt leende bredde ut sig i hans ansikte.

 

[Celledor]

Den leende handelsfursten

“Skit och förbannelse!” tänkte Nanok bittert. Ödet hade verkligen pissat på honom från höga höjder! Det skulle vara ett jobb precis som alla andra. Han skulle bryta sig in i handelsfursten Ontefeltros kassavalv och stjäla ett krus skulpterat som en fisk. Varför någon ville ha kruset, än mer betala en så furstlig summa för det kunde Nanok inte begripa. En ful tingest var det, i mässing snarare än guld, helt utan värde. Med tanke på summan hans uppdragsgivare betalat honom för att stjäla kruset verkade det dock som att han funnit det värdefullt. Och Ontefeltro också såklart. Det visade han inte minst då hans hantlangare, tre enorma legosoldater klädda i läder och nitar, hade ägnat orimlig tid att resa tiotals mil genom stäppnlandet och lokalisera den karavanseraj som Nanok råkade befinna sig på. Striden hade varit intensiv och brutal och minst tre åskådare hade dött i korselden. Tillslut hade dock de tre angriparna lyckats övermanna Nanok, kedjat fast honom vid en häst och fört honom till Ontefeltros residens.

Han hade fjättrats till händer och fötter och hängts upp på en vägg, armar och ben hade sträckts ut likt ett mänskligt kryss. Ontefeltro hade sedan glidit in i fängelsehålan. Han såg ut ungefär så som ryktet gjorde gällande; prålig klädsel täckt av ädelstenar och fjädrar. Ett cendrébrunt bockskägg med grå stråk och en liten bjällra fastnkuten vid skäggtippen. Ett ständigt slugt och överlägset leende såpass fastklistrat att han verkade ha anlagt det med modersmjölken. Med sin trankila, nästan oljiga, stämma hade han sedan tagit till orda:
“Men se, vilken ära att personligen få stifta bekantskap med den berömde Nanok!” Han bugade sig djupt och fortsatte. “Till att börja med vill jag bedyra att jag inte vill dig någonting illa. Du har stulit ett föremål från mig. Ett osedvanligt fult krus helt utan värde. Jag är inte vred på dig över detta och önskar ingen hämnd. Men jag vill gärna veta vem som anlitade dig att stjäla kruset, och vart kruset nu befinner sig. Om du berättar detta för mig lovar jag att genast släppa dig fri.”
Nanok teg. Ontefeltros leende vidgades en aning och han fnissade förtjust samtidigt som han gnuggade händerna.
“Men dåså! Då får vi ta till mer drastiska metoder” Han gjorde en teatral gest mot de tre legosoldaterna. “Mina tre anställda kommer att ta hand om dig på det mest hårdhänta sätt en gång om dagen. Efter varje dags slut ska jag ställa dig samma fråga som jag gjort nu. Tiger du den tredje gången jag frågar kommer jag personligen att skilja ditt huvud från din kropp.” Han sade detta som ett konstaterande snarare än ett hot.

Dagen därpå hade den ena av de tre legosoldaterna kommit in med en niosvansad piska. Med all kraft lät han sedan piskan riva Nanoks kropp. Stora köttiga sår slets upp varthelst svansarna träffade och snart var Nanok så pryglad att det såg ut som att han iklätt sig ett blodrött draperi. Ontefeltro kom sedan in i kammaren. Efter att ha gjort sin sedvanliga bugning tittade han på Nanok och skakade sorgset på huvudet, dock inte utan ena mungipan kröktes i ett vagt omisskännligt leende.
“Det är verkligen beklagligt att vi ska behöva göra på det här sättet” sade han “Vore det inte bara enklare om du bara berättade vad jag ville veta? Vem anlitade dig att stjäla kruset, och vart finns det nu?”
Nanok teg. Hans strupe var ändå så full att blod att endast gutturala gurglanden hade kommit upp om han försökt prata. Inte för att han tänkt göra det oavsett.

Nästa dag var det den andra legosoldatens tur att plåga Nanok. Han kom in i fängelsehålan bärandes ett litet skrin. Detta i sin tur innehöll tre stycken kryp. De påminde om stora tusenfotingar, men gula med svarta fläckar och fulla av taggar. Nanok hade sett dessa kryp innan och visste vad de användes till. Han stålsatte sig. Krypen släpptes på hans axlar och började genast leta sig till de många öppna sår som prydde hans sargade kropp. De törstade efter kött och blod. När krypen tuggade sig in i såren blev smärtan nästan outhärdlig. Senor och kött tuggades sönder samtidigt som krypets taggar slet sönder Nanoks innandöme. Han visste att krypen skulle självdö av överätning innan de hunnit bringa honom någon allvarlig skada. Kanske var det denna vetskap som trots smärtan fick honom att inte skrika. Tortyren varade i kanske två timmar och under denna tid lyckades Nanok bita ihop och penetrera sin torterare med en brinnande trotsig blick. Denna blick fanns kvar när Ontefeltro leende gled in i cellen, bugade sig och med sin sedvanliga inställsamma röst frågade Nanok:
“Nå, min vän. Vill du berätta för mig vem som anlitade dig att stjäla kruset? Och vart kruset nu befinner sig?”
Nanok tek. Ett stråk av irritation sköljde över Ontefeltros arroganta leende.
“Varför är du så in till döden lojal mot din arbetsgivare?! Det kan inte vara någon du känner, eller bryr dig om? Kruset är i princip värdelöst! Inte värt materialet det är tillverkat av, och inte av värde för någon utom mig! Varför vill du inte berätta vart det finns? Varför är det värt att plågas och dö för?!
Nanok teg. Ontefeltro drog en djup suck.
“Nåväl” sade han. “Imorgon ska jag ställa frågan till sig en sista gång. Om du inte svarar då kan du bara hoppas att gudarna är dig nådiga i livet efter detta”.
Han vände om och skred ut ur fängelsehålan, tätt följd av legosoldaten som hade torterat honom. Kvar var Nanok med sin smärta och cellens råttor som enda sällskap.

Ontefeltro hade alldeles rätt i att Nanok inte hyste några varma sympatier för sin arbetsgivare. Det verkade vara en lat och dekadent karl. Pråliga kläder, översållad med smycken och ett klart iögonfallande hårsvall. Helt utan styrka och karaktär att klara av någonting på egen hand. Dessutom förmodligen fullkomligt pervers. Och kruset verkade mycket riktigt vara värdelöst. Hade det några hemliga magiska egenskaper så intresserade inte detta Nanok det minsta. Men det handlade inte om det, inte på något sätt. Det sista Nanok tänkte på innan han somnade var den vedervärdige mannens hår. Kanske skulle morgondagen…

Den tredje legosoldaten hade med sig ett glödande järnspett som han med stor förtjusning viftade med framför Nanok. Barbaren hann tänka att man här använde sig av sällsynt fantasilösa tortyrmetoder strax innan smärtans blixtar fladdrade framför hans synfält. Stanken av hans brända kött fyllde rummet Käkarna höll på att brista och hela hans kropp skallrade när han stålsatte sig mot smärtan. Nanok fokuserade. Kämpade mot smärtan. Mot att svimma. Inte visa sig svag. Aldrig visa svaghet! Smärtan kombinerat med ansträngningarna att inte visa den drav nästan Nanok till vansinnets rand. Han tappade konceptet av tid och rum.

När legoknekten slutade bränna Nanok med sitt tortyrredskap hade Nanoks sinnen drivit så långt borta att han knappt märkte det. Omgivningen var som en kladdig köttig dimma, men allt eftersom lättade den. Tillslut fick cellen tillbaka sina konturer, och i dess mitt såg han Ontefeltros välbekanta leende. I ena handen höll handelsfursten ett brett svärd utan spets; en bödels klinga. Vid hans sida stod de tre legoknektarna.
“Nå, sista chansen” sade han och lade vänligt en hand på Nanoks axel. “Märk väl att jag inte alls önskade att något av detta skulle ske. Än mindre vill jag utföra den beklagliga uppgiften att hugga av ditt huvud. Så ta reson nu och besvara min fråga. Vem anlitade dig att stjäla kruset? Och vart finns kruset nu?”
Nanok penetrerade Ontefeltro med sin trotsiga blick. Och teg.
Ontefeltroskrattade hjärtligt. Svärdet föll till golvet när han av förtjusning slog sig på knäna.
“Utmärkt! Alldeles utmärkt!” skrockade han. “Du klarade testet, min vän!”
Han fortsatte tala samtidigt som han gick fram till Nanok, tog upp ett nyckel och började låsa upp hans bojor.
“Jag beklagar, det gör jag verkligen!” sade han medan han låste upp. “Men jag var tvungen att vara helt säker. Jag var tvungen att veta att du är en man som till varje pris är lojal.”
När Nanok var helt befriad fick han anstränga sig till det yttersta för att inte falla ihop. Med alla sina krafter stod han raklång och betraktade Ontefeltro med en hård blick som inte röjde en enda tanke. Ontefeltro fortsatte:
“Det var naturligtvis jag som anlitade dig att stjäla kruset. Via en mellanhand. Ett värdelöst krus var det, precis som jag sade, skulle inte ens duga att tjäna som dörrstopp. Det hade varit den enklaste saken i världen att berätta var det befann sig. Men det gjorde du inte! En sådan lojalitet är det få som besitter! Och det är precis en sådan lojalitet jag behöver!”
Ontefeltro gjorde en liten piruett av förtjusning.
“Jag behöver någon som kan utföra ett uppdrag åt mig. Ett alldeles särskilt viktigt uppdrag! Ett uppdrag av det storslagna slag man endast gör en gång i livet! Det finns en skatt! En skatt som ger rikedom och makt större än någon av oss någonsin kunnat drömma om! Men jag måste vara helt säker på att den som utför stölden är fullkomligt lojal och aldrig skulle förråda mig. Och äntligen har jag hittat den rätta! Det tog tid, det ska gudarna veta. Tjugofyra personer innan du har genomgått testet. Men du är den enda som klarat det! Gratulerar!”
Ontefeltro skärskådade Nanoks sargade kropp.
“Vi ska naturligtvis se till att du blir helt återställd och mer därtill!” sade han. “När mina helare är färdiga med dig kommer du att vara som ny, och bättre därtill! Sedan ska du få tillbringa så mycket tid du vill i mitt harem! Mina konkubiner är dresserade att lyda sin herres minsta vink!”
Ontefeltro hade nog fortsatt orera om inte Nanok snabbt som blixten hade flugit på en av de tre legosoldaterna, den som plågat honom med det glödande spettet. Han fällde denne till marken. De snabba rörelserna ökade smärtan från tortyren till den grad att han förblindades. Men det gjorde ingenting, han behövde inte sin syn för att döda. Han hade gjort det så ofta att vanan satt i ryggmärgen. Han greppade tag i legosoldatens huvud och vred. Ett enormt krasande, spasmer och ryckningar i kroppen. Legosoldatens livlösa kropp såg ut som en förvriden sprattelgubbe. De övriga två legosoldaterna överrumplades av barbarens snabbhet och gav honom precis de extra sekunder han behövde. I en enda rörelse tog han järnspettet som låg bredvid den döde och flög upp mot den andra legosoldaten. Järnspettet hade sedan länge svalnat, men Nanok hade ingen svårighet att med sin kraft genomborra sin fiendes bröstkorg med det. Nanok visste att legosoldaten inte skulle dö med en gång, men han visste även att han var för vek för att ägna sina sista sekunder i livet åt att gå till motangrepp. Den tredje legosoldaten hade hämtat sig från chocken och flög på Nanok. Med vild frenesi överöste han barbarens ansikte med hårda slag. Blod skvätte åt alla håll. Men Nanok kände knappt av det. Detta var myggbett i jämförelse med vad han fått utstå dessa tre dagar. Tortyren hade härdat honom. Stärkt honom. Med endast en hand tog han tag i legosoldatens hals och slet ut hans strupe. Mannen såg ut som en levande blodfontän och viftade patetiskt med händerna innan han föll ihop på golvet som en trasdocka.

Ontefeltro darrade som ett asplöv när Nanok långsamt gick mot honom. Barbaren var täckt av blod vilket fick hans vita ögon att se närmast omänskliga ut när han genomborrade handelsfursten med blicken.
“Nå nå, hör nu! Min vän!” stammade Ontefeltro. På något sätt lyckades mannen fortfarande le. “Det här var alltså inget personligt! Jag var tvungen att vara helt säker! Jag behövde någon som du, och jag kunde inte vara övertygad om din lojalitet om jag inte fick se den i praktiken! Det kommer att vara värt det, jag lovar! Jag förstår att du är i chock nu efter allt jag avslöjat, men om du bara låter mig förklara…”
Nanok höjde handen i en snabb befallande gest. Ontefeltro tystnade likt en lydig hund. Han backade långsamt bakåt samtidigt som Nanok långsamt stegade allt närmare. Tillslut var handelsfursten inträngd mellan Nanoks resliga gestalt och en stenvägg.
“Din dåre!” röt barbaren. “Din fega arroganta dåre! Tror du inte att jag redan visste att det var du som låg bakom det hela?! Det begrep jag så fort jag såg personen som spelade uppdragsgivare. En bror till dig kanske? Eller möjligtvis kusin? Det cendréfärgade håret tyder på någon form av släktskap. Ovanlig hårfärg i dessa trakter.”
Ontefeltros ögon höll på att ploppa ur sina hålor av förvåning.
“Du…du…du visste hela tiden?” gnydde han. “Men…men varför sade du inte det? Du hade kunnat konfrontera mig när jag frågade! All smärta, allt lidande hade kunnat upphöra! Jag begriper inte! Jag begriper inte!”
De sista orden lämnade Ontefeltros läppar i ett gällt vettskrämt tjut.
“Naturligtvis gör du inte det!” sade Nanok. “Fega kräk utan heder kommer aldrig att begripa sådant! Men jag ska förklara för dig. Att på minsta sätt spela med i ditt spel, att böja sig en tum för en ynkrygg som du, skulle för vilken hedervärd person som helst vara värre än både smärta och död! Dessutom misstar du dig på en punkt!”
Nanok sträckte ut sina armar. Han tog köpmannens huvud mellan sina händer och drog honom nära intill sig. Deras ansikten var bara några centimeter från varandra.
“Du trodde att du testade mig. Du ville ta reda på om jag var en man som inte låter sig knäckas av smärta” sade han. “Men det var i själva verket jag som testade dig! Jag ville ta reda på om du är en man värd att förlåta! Vill du veta vad jag kom fram till?”
Nanok klämde ihop sina händer med all kraft. Ontefeltros huvud exploderade likt en ballong. Ett fyrverkeri av blod och hjärnsubstans skvätte över väggar, golv och tak. Sedan ett litet trivsamt pling när bjällran for till marken. De små köttiga styckena som var kvar av handelsfurstens huvud gled mellan Nanoks fingrar och den livlösa kroppen föll ihop. Nanok gick upp för trappan mot cellens utgång. Ett syrligt leende bredde ut sig i hans ansikte.

Grymt, jag mådde lite dåligt där innan slutet, bra jobbat!

 

[God45]

Den leende handelsfursten

“Skit och förbannelse!” tänkte Nanok bittert. Ödet hade verkligen pissat på honom från höga höjder! Det skulle vara ett jobb precis som alla andra. Han skulle bryta sig in i handelsfursten Ontefeltros kassavalv och stjäla ett krus skulpterat som en fisk. Varför någon ville ha kruset, än mer betala en så furstlig summa för det kunde Nanok inte begripa. En ful tingest var det, i mässing snarare än guld, helt utan värde. Med tanke på summan hans uppdragsgivare betalat honom för att stjäla kruset verkade det dock som att han funnit det värdefullt. Och Ontefeltro också såklart. Det visade han inte minst då hans hantlangare, tre enorma legosoldater klädda i läder och nitar, hade ägnat orimlig tid att resa tiotals mil genom stäppnlandet och lokalisera den karavanseraj som Nanok råkade befinna sig på. Striden hade varit intensiv och brutal och minst tre åskådare hade dött i korselden. Tillslut hade dock de tre angriparna lyckats övermanna Nanok, kedjat fast honom vid en häst och fört honom till Ontefeltros residens.

Han hade fjättrats till händer och fötter och hängts upp på en vägg, armar och ben hade sträckts ut likt ett mänskligt kryss. Ontefeltro hade sedan glidit in i fängelsehålan. Han såg ut ungefär så som ryktet gjorde gällande; prålig klädsel täckt av ädelstenar och fjädrar. Ett cendrébrunt bockskägg med grå stråk och en liten bjällra fastnkuten vid skäggtippen. Ett ständigt slugt och överlägset leende såpass fastklistrat att han verkade ha anlagt det med modersmjölken. Med sin trankila, nästan oljiga, stämma hade han sedan tagit till orda:
“Men se, vilken ära att personligen få stifta bekantskap med den berömde Nanok!” Han bugade sig djupt och fortsatte. “Till att börja med vill jag bedyra att jag inte vill dig någonting illa. Du har stulit ett föremål från mig. Ett osedvanligt fult krus helt utan värde. Jag är inte vred på dig över detta och önskar ingen hämnd. Men jag vill gärna veta vem som anlitade dig att stjäla kruset, och vart kruset nu befinner sig. Om du berättar detta för mig lovar jag att genast släppa dig fri.”
Nanok teg. Ontefeltros leende vidgades en aning och han fnissade förtjust samtidigt som han gnuggade händerna.
“Men dåså! Då får vi ta till mer drastiska metoder” Han gjorde en teatral gest mot de tre legosoldaterna. “Mina tre anställda kommer att ta hand om dig på det mest hårdhänta sätt en gång om dagen. Efter varje dags slut ska jag ställa dig samma fråga som jag gjort nu. Tiger du den tredje gången jag frågar kommer jag personligen att skilja ditt huvud från din kropp.” Han sade detta som ett konstaterande snarare än ett hot.

Dagen därpå hade den ena av de tre legosoldaterna kommit in med en niosvansad piska. Med all kraft lät han sedan piskan riva Nanoks kropp. Stora köttiga sår slets upp varthelst svansarna träffade och snart var Nanok så pryglad att det såg ut som att han iklätt sig ett blodrött draperi. Ontefeltro kom sedan in i kammaren. Efter att ha gjort sin sedvanliga bugning tittade han på Nanok och skakade sorgset på huvudet, dock inte utan ena mungipan kröktes i ett vagt omisskännligt leende.
“Det är verkligen beklagligt att vi ska behöva göra på det här sättet” sade han “Vore det inte bara enklare om du bara berättade vad jag ville veta? Vem anlitade dig att stjäla kruset, och vart finns det nu?”
Nanok teg. Hans strupe var ändå så full att blod att endast gutturala gurglanden hade kommit upp om han försökt prata. Inte för att han tänkt göra det oavsett.

Nästa dag var det den andra legosoldatens tur att plåga Nanok. Han kom in i fängelsehålan bärandes ett litet skrin. Detta i sin tur innehöll tre stycken kryp. De påminde om stora tusenfotingar, men gula med svarta fläckar och fulla av taggar. Nanok hade sett dessa kryp innan och visste vad de användes till. Han stålsatte sig. Krypen släpptes på hans axlar och började genast leta sig till de många öppna sår som prydde hans sargade kropp. De törstade efter kött och blod. När krypen tuggade sig in i såren blev smärtan nästan outhärdlig. Senor och kött tuggades sönder samtidigt som krypets taggar slet sönder Nanoks innandöme. Han visste att krypen skulle självdö av överätning innan de hunnit bringa honom någon allvarlig skada. Kanske var det denna vetskap som trots smärtan fick honom att inte skrika. Tortyren varade i kanske två timmar och under denna tid lyckades Nanok bita ihop och penetrera sin torterare med en brinnande trotsig blick. Denna blick fanns kvar när Ontefeltro leende gled in i cellen, bugade sig och med sin sedvanliga inställsamma röst frågade Nanok:
“Nå, min vän. Vill du berätta för mig vem som anlitade dig att stjäla kruset? Och vart kruset nu befinner sig?”
Nanok tek. Ett stråk av irritation sköljde över Ontefeltros arroganta leende.
“Varför är du så in till döden lojal mot din arbetsgivare?! Det kan inte vara någon du känner, eller bryr dig om? Kruset är i princip värdelöst! Inte värt materialet det är tillverkat av, och inte av värde för någon utom mig! Varför vill du inte berätta vart det finns? Varför är det värt att plågas och dö för?!
Nanok teg. Ontefeltro drog en djup suck.
“Nåväl” sade han. “Imorgon ska jag ställa frågan till sig en sista gång. Om du inte svarar då kan du bara hoppas att gudarna är dig nådiga i livet efter detta”.
Han vände om och skred ut ur fängelsehålan, tätt följd av legosoldaten som hade torterat honom. Kvar var Nanok med sin smärta och cellens råttor som enda sällskap.

Ontefeltro hade alldeles rätt i att Nanok inte hyste några varma sympatier för sin arbetsgivare. Det verkade vara en lat och dekadent karl. Pråliga kläder, översållad med smycken och ett klart iögonfallande hårsvall. Helt utan styrka och karaktär att klara av någonting på egen hand. Dessutom förmodligen fullkomligt pervers. Och kruset verkade mycket riktigt vara värdelöst. Hade det några hemliga magiska egenskaper så intresserade inte detta Nanok det minsta. Men det handlade inte om det, inte på något sätt. Det sista Nanok tänkte på innan han somnade var den vedervärdige mannens hår. Kanske skulle morgondagen…

Den tredje legosoldaten hade med sig ett glödande järnspett som han med stor förtjusning viftade med framför Nanok. Barbaren hann tänka att man här använde sig av sällsynt fantasilösa tortyrmetoder strax innan smärtans blixtar fladdrade framför hans synfält. Stanken av hans brända kött fyllde rummet Käkarna höll på att brista och hela hans kropp skallrade när han stålsatte sig mot smärtan. Nanok fokuserade. Kämpade mot smärtan. Mot att svimma. Inte visa sig svag. Aldrig visa svaghet! Smärtan kombinerat med ansträngningarna att inte visa den drav nästan Nanok till vansinnets rand. Han tappade konceptet av tid och rum.

När legoknekten slutade bränna Nanok med sitt tortyrredskap hade Nanoks sinnen drivit så långt borta att han knappt märkte det. Omgivningen var som en kladdig köttig dimma, men allt eftersom lättade den. Tillslut fick cellen tillbaka sina konturer, och i dess mitt såg han Ontefeltros välbekanta leende. I ena handen höll handelsfursten ett brett svärd utan spets; en bödels klinga. Vid hans sida stod de tre legoknektarna.
“Nå, sista chansen” sade han och lade vänligt en hand på Nanoks axel. “Märk väl att jag inte alls önskade att något av detta skulle ske. Än mindre vill jag utföra den beklagliga uppgiften att hugga av ditt huvud. Så ta reson nu och besvara min fråga. Vem anlitade dig att stjäla kruset? Och vart finns kruset nu?”
Nanok penetrerade Ontefeltro med sin trotsiga blick. Och teg.
Ontefeltroskrattade hjärtligt. Svärdet föll till golvet när han av förtjusning slog sig på knäna.
“Utmärkt! Alldeles utmärkt!” skrockade han. “Du klarade testet, min vän!”
Han fortsatte tala samtidigt som han gick fram till Nanok, tog upp ett nyckel och började låsa upp hans bojor.
“Jag beklagar, det gör jag verkligen!” sade han medan han låste upp. “Men jag var tvungen att vara helt säker. Jag var tvungen att veta att du är en man som till varje pris är lojal.”
När Nanok var helt befriad fick han anstränga sig till det yttersta för att inte falla ihop. Med alla sina krafter stod han raklång och betraktade Ontefeltro med en hård blick som inte röjde en enda tanke. Ontefeltro fortsatte:
“Det var naturligtvis jag som anlitade dig att stjäla kruset. Via en mellanhand. Ett värdelöst krus var det, precis som jag sade, skulle inte ens duga att tjäna som dörrstopp. Det hade varit den enklaste saken i världen att berätta var det befann sig. Men det gjorde du inte! En sådan lojalitet är det få som besitter! Och det är precis en sådan lojalitet jag behöver!”
Ontefeltro gjorde en liten piruett av förtjusning.
“Jag behöver någon som kan utföra ett uppdrag åt mig. Ett alldeles särskilt viktigt uppdrag! Ett uppdrag av det storslagna slag man endast gör en gång i livet! Det finns en skatt! En skatt som ger rikedom och makt större än någon av oss någonsin kunnat drömma om! Men jag måste vara helt säker på att den som utför stölden är fullkomligt lojal och aldrig skulle förråda mig. Och äntligen har jag hittat den rätta! Det tog tid, det ska gudarna veta. Tjugofyra personer innan du har genomgått testet. Men du är den enda som klarat det! Gratulerar!”
Ontefeltro skärskådade Nanoks sargade kropp.
“Vi ska naturligtvis se till att du blir helt återställd och mer därtill!” sade han. “När mina helare är färdiga med dig kommer du att vara som ny, och bättre därtill! Sedan ska du få tillbringa så mycket tid du vill i mitt harem! Mina konkubiner är dresserade att lyda sin herres minsta vink!”
Ontefeltro hade nog fortsatt orera om inte Nanok snabbt som blixten hade flugit på en av de tre legosoldaterna, den som plågat honom med det glödande spettet. Han fällde denne till marken. De snabba rörelserna ökade smärtan från tortyren till den grad att han förblindades. Men det gjorde ingenting, han behövde inte sin syn för att döda. Han hade gjort det så ofta att vanan satt i ryggmärgen. Han greppade tag i legosoldatens huvud och vred. Ett enormt krasande, spasmer och ryckningar i kroppen. Legosoldatens livlösa kropp såg ut som en förvriden sprattelgubbe. De övriga två legosoldaterna överrumplades av barbarens snabbhet och gav honom precis de extra sekunder han behövde. I en enda rörelse tog han järnspettet som låg bredvid den döde och flög upp mot den andra legosoldaten. Järnspettet hade sedan länge svalnat, men Nanok hade ingen svårighet att med sin kraft genomborra sin fiendes bröstkorg med det. Nanok visste att legosoldaten inte skulle dö med en gång, men han visste även att han var för vek för att ägna sina sista sekunder i livet åt att gå till motangrepp. Den tredje legosoldaten hade hämtat sig från chocken och flög på Nanok. Med vild frenesi överöste han barbarens ansikte med hårda slag. Blod skvätte åt alla håll. Men Nanok kände knappt av det. Detta var myggbett i jämförelse med vad han fått utstå dessa tre dagar. Tortyren hade härdat honom. Stärkt honom. Med endast en hand tog han tag i legosoldatens hals och slet ut hans strupe. Mannen såg ut som en levande blodfontän och viftade patetiskt med händerna innan han föll ihop på golvet som en trasdocka.

Ontefeltro darrade som ett asplöv när Nanok långsamt gick mot honom. Barbaren var täckt av blod vilket fick hans vita ögon att se närmast omänskliga ut när han genomborrade handelsfursten med blicken.
“Nå nå, hör nu! Min vän!” stammade Ontefeltro. På något sätt lyckades mannen fortfarande le. “Det här var alltså inget personligt! Jag var tvungen att vara helt säker! Jag behövde någon som du, och jag kunde inte vara övertygad om din lojalitet om jag inte fick se den i praktiken! Det kommer att vara värt det, jag lovar! Jag förstår att du är i chock nu efter allt jag avslöjat, men om du bara låter mig förklara…”
Nanok höjde handen i en snabb befallande gest. Ontefeltro tystnade likt en lydig hund. Han backade långsamt bakåt samtidigt som Nanok långsamt stegade allt närmare. Tillslut var handelsfursten inträngd mellan Nanoks resliga gestalt och en stenvägg.
“Din dåre!” röt barbaren. “Din fega arroganta dåre! Tror du inte att jag redan visste att det var du som låg bakom det hela?! Det begrep jag så fort jag såg personen som spelade uppdragsgivare. En bror till dig kanske? Eller möjligtvis kusin? Det cendréfärgade håret tyder på någon form av släktskap. Ovanlig hårfärg i dessa trakter.”
Ontefeltros ögon höll på att ploppa ur sina hålor av förvåning.
“Du…du…du visste hela tiden?” gnydde han. “Men…men varför sade du inte det? Du hade kunnat konfrontera mig när jag frågade! All smärta, allt lidande hade kunnat upphöra! Jag begriper inte! Jag begriper inte!”
De sista orden lämnade Ontefeltros läppar i ett gällt vettskrämt tjut.
“Naturligtvis gör du inte det!” sade Nanok. “Fega kräk utan heder kommer aldrig att begripa sådant! Men jag ska förklara för dig. Att på minsta sätt spela med i ditt spel, att böja sig en tum för en ynkrygg som du, skulle för vilken hedervärd person som helst vara värre än både smärta och död! Dessutom misstar du dig på en punkt!”
Nanok sträckte ut sina armar. Han tog köpmannens huvud mellan sina händer och drog honom nära intill sig. Deras ansikten var bara några centimeter från varandra.
“Du trodde att du testade mig. Du ville ta reda på om jag var en man som inte låter sig knäckas av smärta” sade han. “Men det var i själva verket jag som testade dig! Jag ville ta reda på om du är en man värd att förlåta! Vill du veta vad jag kom fram till?”
Nanok klämde ihop sina händer med all kraft. Ontefeltros huvud exploderade likt en ballong. Ett fyrverkeri av blod och hjärnsubstans skvätte över väggar, golv och tak. Sedan ett litet trivsamt pling när bjällran for till marken. De små köttiga styckena som var kvar av handelsfurstens huvud gled mellan Nanoks fingrar och den livlösa kroppen föll ihop. Nanok gick upp för trappan mot cellens utgång. Ett syrligt leende bredde ut sig i hans ansikte.

SJUKT BRA! Och långt! Vi är nu uppe i 13790 ord!

 

[Franz]

Grymt, jag mådde lite dåligt där innan slutet, bra jobbat!

SJUKT BRA! Och långt! Vi är nu uppe i 13790 ord!

Tack så jättemycket båda två!!

 

[Celledor]

Här kommer en till, får så sjukt massa inspiration av allas bidrag.

Dit dagen är svart och himlen grön

Nanok kupade sin kraftiga hand runt det bara bröstet på Anbo'Abdal kvinnan, ett exotiskt inslag som förvånat honom bland det annars bleka folket i detta frusna land. Många guldmynt hade hon redan kostat honom men då hade han nog för att köpa hela byn. Kanske skulle han bege sig till landet hon kom från, om kvinnorna var hälften av hennes skönhet skulle han kunna stanna där i flera år. På båda sidorna satt det andra kvinnor, vackra de med, rundare med isblå ögon. Deras röda hår var uppsatta enligt traditionellt viss, hade det varit utsläppt så skulle han haft många män stående med dragna svärd. Kanske skulle varit roligare när han tänkte på det.

"Mer vin!" gormade han utan att tänka på de krus som redan stod halvtomma på bordet. Musiken var munter och inslag av något blåsinstrument han inte kände igen. Utanför ven vinden och snön yrde. Hans genomresa hade stannat av, att en sådan liten gudsglömd by kunde erbjuda så mycket hade han aldrig gissat. En snarkning från någon lokal härjare som trodde han skulle kunna dricka ikapp med Nanok störde melodin. Nanok sparkade kraftigt bort honom från bänken. Ett skratt ljöd genom den trånga våningen på värdshuset. Det enda på långt håll i alla riktningar. Många hade kommit för att ta en del av hans givmildhet. Nanok kände sig som den kung han såg sig vara en dag.

"Mer eld!" vrålade Nanok. Det var redan varmt där inne och alla tunga pälsar som annars bars i dessa trakter låg slängda i högar. Ingen vågade annat än att hiva in flera stora vedträn i elden som likt ett helvetesgap slukade dem. Hela våningen lös upp och svetten rann från allt mer bara kroppar.

"Dansa!" Beordrade Nanok de två rödhåriga kvinnorna som hade fått i sig mer än de tålde av vin. Stapplande tog de sig upp på bordet, det var tur att riket var massivt och byggt för att hålla i generationer. Men aldrig hade det påfrestats av något sådant skådespel som nu utspelade sig. Kvinnorna dansade förföriskt, Nanok skrattade, slog med handen och stampade med fötterna. Även andra som befann sig där slets med i den vilda festen. Från ett hörn hördes av klagande, avvisande röst. En yngre kvinna hölls fast i knäet på en man, inte lika stor som Nanok men barsk och härdad. Mannens händer trevande sig girigt fram, ogillande blickar föll från andra. Men vem vågade säga något. Den unga kvinnan slag mannen över ansiktet vars blick svartnade och hans arm, med knuten näve, höjde sig.

"Tygla dig!" Vrålade Nanok från andra sidan och reste sig, musiken tystande. "Inga mynt har du betalat henne". Han klev upp och över bordet som knakade. "Inget blodsband har du till henne". Dem som stod i vägen flyttade sig snabbt där Nanok klev fram. "Inget ont har hon gjort dig." Han var nu framme vid mannen och den unga kvinnan. "Ingen gud har bundit er". Hans arm föste bort kvinnan och hans enorma kropp skuggade mannen. "Om våld du söker, skall jag ge dig mer än din livstid redan givit. Ynklig, svag, vek, feg". Nanok röst var så mörk och djup att elden själv stillnade. "Ut." Mannen lydde. "Sov." Kvinnan lydde.

"Musik!" röt Nanok och började skratta. "Mer vin! Mer dans!". Tillbaka till bordet satte han sig med ett brak. Armen sträckte sig och handen fann ett krus. Det var mer som att han hällde det över sig än drack då en bråkdel fyllde munnen och resten rann nedför hakan, skägget och kinderna. En högljud rap och svamlande ord följde. När han fokuserat om såg han bara en kvinna sovandes bredvid. Framför honom landade två stop med skummande mjöd, bakom den satte sig en fet och välmående man. Svetten dröp från hans bara kropp med valkar nog för en bra gris. I öronen hängde det smycken och runt halsen ett band med stenar i olika färger. Bröstvårtorna var borta, bara två fula ärr fanns kvar. Nanok tog ett stop, skrattade till lite och drack.

"Tala!". Orden kom ut sluddriga ur Nanoks mun. Den tjocka mannen mitt emot presenterade sig som Njorb, en handelsmän vara vägar korsat många länder. Den utsökta kvinnan från fjärran var hans följeslagare, absolut ingen ägodel, slav eller på annat sätt bunden. Hon ville bort, långt bort så han lät henne följa. Ur en fick placerade Njorb ett tygstycke, från det rullade tärningar av ben från drake, östanmammut, hornval, enhörning och andra varelser. "Björnsvält eller Munanjib?"

"Lagt ligger, " flinade Nanok som rätade på sig och såg markant skarpare ut. "Alltid" svarade Njorb och därefter rullades tärningarna fram och tillbaka, det bluffades, synades och allt flera samlades runt omkring. Högen började med koppar men byttes satt ut till silver och sedan guld. Anbo'Abdal kvinnan vaknade till, sträckte sig och omslöt Nanok enorma arm. Med huvudet vilande på hans axel följde hon spelet. De båda lutade sig nu framåt, det var tyst, ingen musik, inga ord, endast enstaka sprak från elden vars demon verkade ha mättat sig.

"Sista," Sa Nanok och tog tre tärningar från högen. "Ja något mer har jag inte." Svarade den andra och tog fyra. Först rullade Njorb, sen rullade Nanok som log brett. "En extra kan du köpa." erbjöd han och puttade fram en tärning. Njorb suckade. "Om jag ändå hade råd, det är allt jag har."

"Kvinnan," sa Nanok.

"Inte min att sälja."

"Nanok. Ta mig dit dagen är svart, himlen lyser grönt och ormens stjärntecken blickar ner på marken. För det, kan han köpa sig en extra tärning, men min resa med dig Njorb, är vid sin ände." sa kvinnan lugnt.

"Farväl, min vän." Och med det tog Njorb tärningen, rullade den och alla höll andan.

Nanok lämnade dagen efter med kvinnan i sällskap och Njorb med en förmögenhet större än han drömt om.

 

[God45]

Här kommer en till, får så sjukt massa inspiration av allas bidrag.

Dit dagen är svart och himlen grön

Nanok kupade sin kraftiga hand runt det bara bröstet på Anbo'Abdal kvinnan, ett exotiskt inslag som förvånat honom bland det annars bleka folket i detta frusna land. Många guldmynt hade hon redan kostat honom men då hade han nog för att köpa hela byn. Kanske skulle han bege sig till landet hon kom från, om kvinnorna var hälften av hennes skönhet skulle han kunna stanna där i flera år. På båda sidorna satt det andra kvinnor, vackra de med, rundare med isblå ögon. Deras röda hår var uppsatta enligt traditionellt viss, hade det varit utsläppt så skulle han haft många män stående med dragna svärd. Kanske skulle varit roligare när han tänkte på det.

"Mer vin!" gormade han utan att tänka på de krus som redan stod halvtomma på bordet. Musiken var munter och inslag av något blåsinstrument han inte kände igen. Utanför ven vinden och snön yrde. Hans genomresa hade stannat av, att en sådan liten gudsglömd by kunde erbjuda så mycket hade han aldrig gissat. En snarkning från någon lokal härjare som trodde han skulle kunna dricka ikapp med Nanok störde melodin. Nanok sparkade kraftigt bort honom från bänken. Ett skratt ljöd genom den trånga våningen på värdshuset. Det enda på långt håll i alla riktningar. Många hade kommit för att ta en del av hans givmildhet. Nanok kände sig som den kung han såg sig vara en dag.

"Mer eld!" vrålade Nanok. Det var redan varmt där inne och alla tunga pälsar som annars bars i dessa trakter låg slängda i högar. Ingen vågade annat än att hiva in flera stora vedträn i elden som likt ett helvetesgap slukade dem. Hela våningen lös upp och svetten rann från allt mer bara kroppar.

"Dansa!" Beordrade Nanok de två rödhåriga kvinnorna som hade fått i sig mer än de tålde av vin. Stapplande tog de sig upp på bordet, det var tur att riket var massivt och byggt för att hålla i generationer. Men aldrig hade det påfrestats av något sådant skådespel som nu utspelade sig. Kvinnorna dansade förföriskt, Nanok skrattade, slog med handen och stampade med fötterna. Även andra som befann sig där slets med i den vilda festen. Från ett hörn hördes av klagande, avvisande röst. En yngre kvinna hölls fast i knäet på en man, inte lika stor som Nanok men barsk och härdad. Mannens händer trevande sig girigt fram, ogillande blickar föll från andra. Men vem vågade säga något. Den unga kvinnan slag mannen över ansiktet vars blick svartnade och hans arm, med knuten näve, höjde sig.

"Tygla dig!" Vrålade Nanok från andra sidan och reste sig, musiken tystande. "Inga mynt har du betalat henne". Han klev upp och över bordet som knakade. "Inget blodsband har du till henne". Dem som stod i vägen flyttade sig snabbt där Nanok klev fram. "Inget ont har hon gjort dig." Han var nu framme vid mannen och den unga kvinnan. "Ingen gud har bundit er". Hans arm föste bort kvinnan och hans enorma kropp skuggade mannen. "Om våld du söker, skall jag ge dig mer än din livstid redan givit. Ynklig, svag, vek, feg". Nanok röst var så mörk och djup att elden själv stillnade. "Ut." Mannen lydde. "Sov." Kvinnan lydde.

"Musik!" röt Nanok och började skratta. "Mer vin! Mer dans!". Tillbaka till bordet satte han sig med ett brak. Armen sträckte sig och handen fann ett krus. Det var mer som att han hällde det över sig än drack då en bråkdel fyllde munnen och resten rann nedför hakan, skägget och kinderna. En högljud rap och svamlande ord följde. När han fokuserat om såg han bara en kvinna sovandes bredvid. Framför honom landade två stop med skummande mjöd, bakom den satte sig en fet och välmående man. Svetten dröp från hans bara kropp med valkar nog för en bra gris. I öronen hängde det smycken och runt halsen ett band med stenar i olika färger. Bröstvårtorna var borta, bara två fula ärr fanns kvar. Nanok tog ett stop, skrattade till lite och drack.

"Tala!". Orden kom ut sluddriga ur Nanoks mun. Den tjocka mannen mitt emot presenterade sig som Njorb, en handelsmän vara vägar korsat många länder. Den utsökta kvinnan från fjärran var hans följeslagare, absolut ingen ägodel, slav eller på annat sätt bunden. Hon ville bort, långt bort så han lät henne följa. Ur en fick placerade Njorb ett tygstycke, från det rullade tärningar av ben från drake, östanmammut, hornval, enhörning och andra varelser. "Björnsvält eller Munanjib?"

"Lagt ligger, " flinade Nanok som rätade på sig och såg markant skarpare ut. "Alltid" svarade Njorb och därefter rullades tärningarna fram och tillbaka, det bluffades, synades och allt flera samlades runt omkring. Högen började med koppar men byttes satt ut till silver och sedan guld. Anbo'Abdal kvinnan vaknade till, sträckte sig och omslöt Nanok enorma arm. Med huvudet vilande på hans axel följde hon spelet. De båda lutade sig nu framåt, det var tyst, ingen musik, inga ord, endast enstaka sprak från elden vars demon verkade ha mättat sig.

"Sista," Sa Nanok och tog tre tärningar från högen. "Ja något mer har jag inte." Svarade den andra och tog fyra. Först rullade Njorb, sen rullade Nanok som log brett. "En extra kan du köpa." erbjöd han och puttade fram en tärning. Njorb suckade. "Om jag ändå hade råd, det är allt jag har."

"Kvinnan," sa Nanok.

"Inte min att sälja."

"Nanok. Ta mig dit dagen är svart, himlen lyser grönt och ormens stjärntecken blickar ner på marken. För det, kan han köpa sig en extra tärning, men min resa med dig Njorb, är vid sin ände." sa kvinnan lugnt.

"Farväl, min vän." Och med det tog Njorb tärningen, rullade den och alla höll andan.

Nanok lämnade dagen efter med kvinnan i sällskap och Njorb med en förmögenhet större än han drömt om.

Snyggt! Och nu är vi uppe i 14760 ord!

 

[Gustav Lorentz]

En ovanlig afton på Svinet
Det var ovanligt stimmigt på värdshuset Svinet denna afton. En handelskaravan från syd hade anlänt under eftermiddagen, och varenda bädd i sovsalen på andra våningen var tingad av den alltmer berusade skara som trängdes med byborna i skänksalen på bottenplan.

Vid ett av långborden satt enögde Jokan Svarte, byns smed, bredvid en av kravanens vakter, Brynolf Snedtand.

”Sist vi var här lovade du att berätta om när du förlorade ögat”, sa Brynolf.

Jokan frustade, skakade på huvudet, satt sedan tyst en stund innan han svarade. ”Det är ingen munter historia, det är det inte.” Men orden till trots började han berätta. ”Det är gott och väl tio år sedan nu. Jag var legosoldat på den tiden, tjänade i Svarta Brigaden som du kanske hört talas om.”

Brynolf nickade. ”Det har väl alla. Förlusten vid Rigellasundet är legendarisk. Utplånade till siste man efter vad jag har hört.”

”Bah! Det stämmer inte. Men vi var inte många som klarade oss, det ger jag dig. Och Brigaden återskapades aldrig igen.”

”Men vad hände egentligen?”

”Vi var redan starkt decimerade efter ett slag två dagar innan, och var på väg hem för att ge våra sårade vård och för att bygga upp vår styrka på nytt. Då dök de upp, ett band hårdföra nordbor, betydligt färre än oss. Men deras ledare…”

Jokan tystnade, blicken inåtvänd, såg för sin inre syn åter det som då skett. Brynolf väntade, förstod att denna berättelse kunde han inte skynda fram.

”Deras ledare var en hårdför barbar, den grymmaste man jag någonsin skådat”, fortsatte Jokan efter en stund. ”Han dödade alla som kom i hans väg, som vore de åldrade gummor, inte tränade soldater. Och det var han som gjorde detta.” Jokan lyfte ögonlappen han bar, visade det tomma hålet bakom. ”Han slogs som en djävul, var skoningslös även mot de sårade, de vapenlösa. Det var som om han kom med helvetets fulla vrede i sina händer, kom som en hämndens svarta demon.”

”Men vad ville han? Vad drev honom?” undrade Brynolf.

”Vem vet. Inte jag i alla fall. När de lämnade platsen var vi i grunden besegrade, få ens i livet. Och de tog ingenting. Ingenting alls. Det var som om död var deras mål. Vår död.”

Han tystnade, men innan Brynolf hann ta till orda bröt en man vid samma bord in, hade uppenbarligen lyssnat på smedens berättelse. ”Vem var han, mannen du talar om?”

Jokan lutade sig fram, mötte mannens blick. ”När bara vår kapten ännu stod upp, en hårdför man som jag fram till dess trott omöjlig att besegra i strid, möttes de, hans svärd mot barbarens yxa. Och i ett enda hugg kapade barbaren av kaptenens svärdsarm. Kaptenen föll på knä, men mötte barbarens blick utan rädsla, frågade innan det dödande yxhugget föll vem hans baneman var, vem han skulle säga hade fällt honom till de som tog emot honom på andra sidan. Barbaren mötte hans fråga med tystnad, svingade sedan yxan och kaptenens huvud föll. Så nej, han gav oss aldrig sitt namn. Men jag har av och till genom åren hört om en man som måste vara han, och han har kallats många olika saker. Men ett namn återkommer ständigt, lika avskyvärt som lukten av skämd mjölk. Nanok.”

”Nanok!” utbrast servitrisen som just då befann sig vid deras bord med en ny omgång skummande öl. Allas blickar vändes mot henne, såg en sliten medelålders kvinna som såg ut att ha kunnat vara nog då fager i sin ungdom.

”Nanok!” utbrast även en gammal gubbe med stripigt skägg som fram till dess suttit och halvsovit över sin mugg öl. Han såg sig förvirrat omkring, log ett tandlöst grin – och somnade sedan igen där han satt.

Allas blickar vändes åter mot servitrisen. ”Den mannen har jag mött”, sade hon med ett litet leende på läpparna. ”Det måste ha varit närmare tjugo år sedan nu. Då bodde jag i Anskolad, arbetade i min fars bageri. Men jag smet ut om aftnarna så ofta jag kunde för att dansa med mina väninnor, och spana på de snygga unga männen som tränade på de olika gladiatorskolorna i staden. Och en afton såg jag honom, en fager yngling som var huvudet längre än alla andra. Och mer muskulös. En barbar från norr, som kommit till staden för att tjäna pengar på arenan. Och det hade han. Efter en månad och tiotalet strider var han ännu obesegrad. Han var sensationen alla talade om. Nanok.”

”Nanok!” utbrast åter den tandlöse gubben, men somnade lika snabbt igen, nu med ett leende på läpparna.

”Vad är det med honom?” undrade Brynolf och nickade åt gubbens håll.

”Vem vet”, svarade servitrisen. ”Han är inte som han skall i huvudet längre.” Hon gjorde en gest som markerade att gubben var helt snurrig. ”Och att han skulle ha mött Nanok håller jag för osannolikt. Han har varit mjölnare här i byn hela sitt liv, och har knappt rest längre än till grannbyn.”

”Utan när han var ung då”, svarade en rundlagd bybo som satt vid samma långbord. ”Han kommer ju inte härifrån, utan någonstans från norr.”

”Men det måste varit innan Nanok föddes”, invände smeden. Sedan vände han sig mot servitrisen igen. ”Fortsätt din berättelse är du snäll Avina.”

Avina log. ”Jag var fager på den tiden, och låt oss säga som så att jag med säkerhet vet att han inte är lika stor överallt som runt armarna.”

Vid hennes ord brast alla som lyssnande – och det var många nu – ut i skratt.

”Men det han inte hade i storlek tog han igen med uthållighet och entusiasm, det kan jag lova er. Så säg vad du vill om honom, Jokan, för mig är minnet av Nanok gott.”

När hon nämnde barbarens namn vaknade åter den tanige gubben till liv, och utbrast åter i sitt pipiga ”Nanok!”. Han såg sig omkring, sökande. Så fastnade hans blick på en väldig gestalt som satt i skuggorna i skänkstugans mörklagda hörn. ”Nanok”, viskade han.

Då reste sig gestalten i hela sin väldiga längd och steg ut i skänkstugans ljus. Alla samtal tystnade och alla blickar vändes mot honom. Jokans ansikte blev likblekt, och kallsvetten bröt ut i pannan på honom.

Den väldige steg fram mot deras bord, stannade vid Avina, mötte henne blick och log snett. ”Dig minns jag minsann”, sade han med djup stämma. Sedan lät han blicken svepa över de församlade, stannade några ögonblick vid Jokan, men sa inget. Sedan gick han fram till den tandlös gubben, som nu satt tårögd och leende och betraktade honom.

”Nanok”, sa gubben.

”Pappa”, svarade Nanok, böjde sig fram och hjälpte gubben upp. Sedan gick de tillsammans därifrån.

Ingen i byn har sedan dess sett vare sig barbaren från norr eller sin mjölnare.


Skrivet av Gustav Lorentz

 

[TobiasEkwall]

Nu har jag gjort en! Jag tror det kommer bli en till också



En skuld att betala



Andebesvärjaren Defostoriot låg i sitt bad. Likt torkad fisk i väntan på att kokas låg han där, den blekvita kroppen såg nästan ut att lösas upp i de grumel-ljuma vattnet. Men Andebesvärjaren njöt. I sin beniga näva höll han en snart tom vinkalk. I munnen lät han den bittra vätskan sköljas runt, av och an mellan svartnade tänder och knottrig tunga.

Rummet var dunkelt. Enstaka ljus försökte mota mörkret tillbaka med begränsad framgång. Det bekom inte andebesvärjaren. Mörkret var av den mjuka, lugnande sorten, han uppskattade det. När ljudet av ett dussin rappa knackningar nådde hans öron.

Som svar på knackningen steg oroliga väsande, flaxande och skrapningar ifrån rummets mörka vrår.

”Kom in” Väste Defostoriot knappt högt nog för att de skulle höras genom dörren. Det krävdes ingen större ansträngning för att höra irritationen som låg under röstens ansträngt lugna yta.

Andebesvärjaren satte sig upp i badbaljan, han viskade en ramsa av uråldriga stavelser ut i mörkret och den lågmälda kakafonin från mörkret lydde honom snabbt. De ovärldsvarelser som han höll bundna hade fått lära sig att lyda.

In genom rummets enda dör steg unge Dhral. Tjänstejhonet höll en lykta i sin hand som gjorde ett betydligt bättre jobb med att lysa upp kammaren. Dhral slog genast ned blicken. Om det var av förlägenhet över att se sin herre naken eller om det var för att han inte vill belasta sitt psyke med synen av de hiskeligheter som ögonlöst stirrade mot honom från sina metaforiska burar av inkarvade skyddsrunor var oklart

”Jag, antar, att, du, vill, något?” Andebsvärjaren kostade på sig långa mellanrum mellan varje ord. Han ville att tystnaden skulle inskärpa situationens allvar. Han uppskattade inte att bli störd.

”Ja min herre ” Unge Dhral, knäföll vid badbaljans kant. ”En krigare bankade på dörren, han vill se er, han säger det är viktigt, jag försökte stoppa honom, men han vägrade, han gick rakt in, rakt in bara” Snabbt talade tjänaren.

”Vad ville han?” Replikerade Defostoriet skarpt.

”Han sa att det gällde en obetald skuld, min herre” Blev tjänarens svar.

Andebesvärjaren reste sig upp ur badet. Dimfärgat vatten droppade från hans skröpliga kropp ned på golvtiljorna.

”En obetald skuld” Ekade han för sig själv.

Han svepte snabbt sin rock om sig. Ljuslågorna flämtade när sidenplagget svepte genom luften. Defostoriot var inte nöjd. Tyg mot blött skinn. Men han hade annat att fokusera på. Tankarna rusade. En krigare var på väg. En obetald skuld. Andebsvärjaren svepte med blicken över sitt belamrade arbetsbord. Han fattade sin sedan länge döde mästares bronsdolk, vars vågiga blad döpts i den tvåhövdade getens sirapstjocka blod. Han dolde dolken i klädnadens veck. Tunga steg hördes i trappen. Utanför fönstret sken stjärnorna.

Defostoriet tänkte, och han tänkte snabbt. Vilka krigare fanns det som skulle vilja honom illa? Listan blev snabbt lång. Det skulle kunna var Irald från Khryn, hämndlysten och dum nog att storma in för att hämnas sin döde men fortfarande skriande bror. Eller skulle de kunna vara Esmalda? Hon hade inte varit nöjd med det avtala Defostoriot hjälpt henne sluta med vredes-anden Hazanul. Defostoriet kunde inte låta bli att le över hennes dumhet. Man måste väga sina ord noggrant när man gör sådana avtal. Han hade till och med varnat henne.

Fotstegen i trappen kom närmare, de var just utanför dörren. Defostoriot greppat en liten bägare från bordet. I den lilla koppen skvalpade en blandning av sju ormars mörka gift och tårar från den eviga gråterskans blödande ögonhålor. En enda droppe var nog för att spränga hjärtat på den starkaste krigare. Andebsvärjaren gjorde sig redo. Hans grepp om gift och dolk hårdnade. Han böjde knäna och gjorde sig redo för ett språng, medan han anlade ett förrädiskt lugn i sitt ohederliga ansikte.

Omilt tvingades dörren upp med en smäll. Defostoriots alla inspärrade andar gav upp skrin och rop. Oroligt och ivrigt började de klösa och flaxa.

”Håll käften, helvetes-yngel!” Skrek den väldige krigaren Nanok när han steg in i rummet. Ett par ögonblick av tystnad följde. Nanok lät sin benhårda blick svepa längst de fångade andarna som alla sänkte vad vederstygglighet de än nyttjade som huvud i underkastelse.

Defostoriot sken upp. Han tog ett djupt andetag av lättnad, greppat om dolkens skaft mjuknade.

”Nanok!” Utropade han ”Det är ju du! Jag har inte sett dig sedan jag räddade ditt liv vid Valkyrs Labyrint”

”Det är sant” Svarade Nanok med sin mörka stämma.

”Jag var tvungen att resa innan du han återfå medvetandet, men min trolldom verkar ha haft god verkan. Du tycks mig än starkare än sist jag såg dig” Defostoriot gestikulerade med giftbägaren mot Nanoks bara, ärrade bringa, innan han ställde ifrån sig den dödliga dekokten.

”Ja,” Konstaterad Nanok kort ”Jag är stark och frisk, jag visste inte då vilka krafter du hade.”

”Och nu är du här för att återgälda skulden” Fyllde Defostoriot i med ett leende på sina tunna spruckna läppar.

”Jag är här för att uppfylla en skuld” Sa barbaren kort ”Men inte till dig”

Defostoriot han uppfatta förändring i rummets själva luft när Nanok snabbt och nästan omärkligt skiftade ställning. Musklerna hade förskjutit honom endast ett par bråkdelar av en tum, men Defostoriot kunde se hur krigarens lår gjorde sig redo för ett språng.

Andebesvärjarens grepp om dolken hårdnade och han började dra fram den förhäxade klingan. Men Nanok var likt en stormvind, snabbare än hästar i galopp och stark nog att slita taket av ett hus. På ett ögonblick hade han yxan i handen. Defostoriot kände hur krigaren rammade honom och hur marken försvann under hans fötter. För ett ögonblick tappade han både tid och rum innan han drämdes ned i arbetsbordet. Pergament med oersättliga runrader seglade som höstlöv runt bordet och ljudet av krossade elexirfalskor genljöd mellan väggarna. Defostoriot hade Nanoks ena näve runt sin hals. Den andra handen handen höll den höjda yxan.

”Nej” Var allt Andebesvärjaren kunde väsa fram genom sin hoppresade luftstrupe. Han försökte resa handen med dolken

Yxan föll. Defostoriot kände darrningen i bordet när yxan bet djupt in i bordets trä. Förvånat konstaterade han att han levde. Han öppnade de ögon han omedvetet knipit ihop. Hans kunde se hur hans hand skiljts från kroppen. Den greppade fortfarande dolken. Han kände inget men kunde se sitt eget blod förstöra dyrbara böcker. Nanoks grepp om hans hals lossade en aning

”Jag räddade dit liv” Snyftade han fram

”Det var dumt” Svarade Nanok ”All trolldom är lömskhet och feghet, men förlåtligt. Att ha samröre med onda andar däremot. Det är ett hot mot hela vår värld. Jag gillar vår värld. Men hade det bara handlat om vad jag tycker hade jag kunnat låta dig löpa. Jag lovade mor Resia att döda en andebesvärjare åt henne. Det är jag skyldig henne”

Skräcken lös i Defostoriots rödsprängda ögon. Nanok höjde åter yxan.

Kort därefter lämnade Nanok Defostoriots boning med raska steg. Elden från det flammande huset lyste upp honom bakifrån och förvandlade honom till en svart siluett. Ifrån huset hördes verklighetsfrämmande skrin från dussintals käftar när andarnas frambesvärjda kött smälte. Bredvid Nanok gick unge Dhral.

”Bär mitt vinskinn, nye tjänare!” Sa Nanok och räckte honom en skvalpande säck

”Absolut, min herre, vart ska vi” Sa unge Dhral, med huvudet sänkt, fortfarande darrande av skräck.

”Vart än jag behagar, min skuld är betald” Svarad Nanok.

 

[God45]

En ovanlig afton på Svinet
Det var ovanligt stimmigt på värdshuset Svinet denna afton. En handelskaravan från syd hade anlänt under eftermiddagen, och varenda bädd i sovsalen på andra våningen var tingad av den alltmer berusade skara som trängdes med byborna i skänksalen på bottenplan.

Vid ett av långborden satt enögde Jokan Svarte, byns smed, bredvid en av kravanens vakter, Brynolf Snedtand.

”Sist vi var här lovade du att berätta om när du förlorade ögat”, sa Brynolf.

Jokan frustade, skakade på huvudet, satt sedan tyst en stund innan han svarade. ”Det är ingen munter historia, det är det inte.” Men orden till trots började han berätta. ”Det är gott och väl tio år sedan nu. Jag var legosoldat på den tiden, tjänade i Svarta Brigaden som du kanske hört talas om.”

Brynolf nickade. ”Det har väl alla. Förlusten vid Rigellasundet är legendarisk. Utplånade till siste man efter vad jag har hört.”

”Bah! Det stämmer inte. Men vi var inte många som klarade oss, det ger jag dig. Och Brigaden återskapades aldrig igen.”

”Men vad hände egentligen?”

”Vi var redan starkt decimerade efter ett slag två dagar innan, och var på väg hem för att ge våra sårade vård och för att bygga upp vår styrka på nytt. Då dök de upp, ett band hårdföra nordbor, betydligt färre än oss. Men deras ledare…”

Jokan tystnade, blicken inåtvänd, såg för sin inre syn åter det som då skett. Brynolf väntade, förstod att denna berättelse kunde han inte skynda fram.

”Deras ledare var en hårdför barbar, den grymmaste man jag någonsin skådat”, fortsatte Jokan efter en stund. ”Han dödade alla som kom i hans väg, som vore de åldrade gummor, inte tränade soldater. Och det var han som gjorde detta.” Jokan lyfte ögonlappen han bar, visade det tomma hålet bakom. ”Han slogs som en djävul, var skoningslös även mot de sårade, de vapenlösa. Det var som om han kom med helvetets fulla vrede i sina händer, kom som en hämndens svarta demon.”

”Men vad ville han? Vad drev honom?” undrade Brynolf.

”Vem vet. Inte jag i alla fall. När de lämnade platsen var vi i grunden besegrade, få ens i livet. Och de tog ingenting. Ingenting alls. Det var som om död var deras mål. Vår död.”

Han tystnade, men innan Brynolf hann ta till orda bröt en man vid samma bord in, hade uppenbarligen lyssnat på smedens berättelse. ”Vem var han, mannen du talar om?”

Jokan lutade sig fram, mötte mannens blick. ”När bara vår kapten ännu stod upp, en hårdför man som jag fram till dess trott omöjlig att besegra i strid, möttes de, hans svärd mot barbarens yxa. Och i ett enda hugg kapade barbaren av kaptenens svärdsarm. Kaptenen föll på knä, men mötte barbarens blick utan rädsla, frågade innan det dödande yxhugget föll vem hans baneman var, vem han skulle säga hade fällt honom till de som tog emot honom på andra sidan. Barbaren mötte hans fråga med tystnad, svingade sedan yxan och kaptenens huvud föll. Så nej, han gav oss aldrig sitt namn. Men jag har av och till genom åren hört om en man som måste vara han, och han har kallats många olika saker. Men ett namn återkommer ständigt, lika avskyvärt som lukten av skämd mjölk. Nanok.”

”Nanok!” utbrast servitrisen som just då befann sig vid deras bord med en ny omgång skummande öl. Allas blickar vändes mot henne, såg en sliten medelålders kvinna som såg ut att ha kunnat vara nog då fager i sin ungdom.

”Nanok!” utbrast även en gammal gubbe med stripigt skägg som fram till dess suttit och halvsovit över sin mugg öl. Han såg sig förvirrat omkring, log ett tandlöst grin – och somnade sedan igen där han satt.

Allas blickar vändes åter mot servitrisen. ”Den mannen har jag mött”, sade hon med ett litet leende på läpparna. ”Det måste ha varit närmare tjugo år sedan nu. Då bodde jag i Anskolad, arbetade i min fars bageri. Men jag smet ut om aftnarna så ofta jag kunde för att dansa med mina väninnor, och spana på de snygga unga männen som tränade på de olika gladiatorskolorna i staden. Och en afton såg jag honom, en fager yngling som var huvudet längre än alla andra. Och mer muskulös. En barbar från norr, som kommit till staden för att tjäna pengar på arenan. Och det hade han. Efter en månad och tiotalet strider var han ännu obesegrad. Han var sensationen alla talade om. Nanok.”

”Nanok!” utbrast åter den tandlöse gubben, men somnade lika snabbt igen, nu med ett leende på läpparna.

”Vad är det med honom?” undrade Brynolf och nickade åt gubbens håll.

”Vem vet”, svarade servitrisen. ”Han är inte som han skall i huvudet längre.” Hon gjorde en gest som markerade att gubben var helt snurrig. ”Och att han skulle ha mött Nanok håller jag för osannolikt. Han har varit mjölnare här i byn hela sitt liv, och har knappt rest längre än till grannbyn.”

”Utan när han var ung då”, svarade en rundlagd bybo som satt vid samma långbord. ”Han kommer ju inte härifrån, utan någonstans från norr.”

”Men det måste varit innan Nanok föddes”, invände smeden. Sedan vände han sig mot servitrisen igen. ”Fortsätt din berättelse är du snäll Avina.”

Avina log. ”Jag var fager på den tiden, och låt oss säga som så att jag med säkerhet vet att han inte är lika stor överallt som runt armarna.”

Vid hennes ord brast alla som lyssnande – och det var många nu – ut i skratt.

”Men det han inte hade i storlek tog han igen med uthållighet och entusiasm, det kan jag lova er. Så säg vad du vill om honom, Jokan, för mig är minnet av Nanok gott.”

När hon nämnde barbarens namn vaknade åter den tanige gubben till liv, och utbrast åter i sitt pipiga ”Nanok!”. Han såg sig omkring, sökande. Så fastnade hans blick på en väldig gestalt som satt i skuggorna i skänkstugans mörklagda hörn. ”Nanok”, viskade han.

Då reste sig gestalten i hela sin väldiga längd och steg ut i skänkstugans ljus. Alla samtal tystnade och alla blickar vändes mot honom. Jokans ansikte blev likblekt, och kallsvetten bröt ut i pannan på honom.

Den väldige steg fram mot deras bord, stannade vid Avina, mötte henne blick och log snett. ”Dig minns jag minsann”, sade han med djup stämma. Sedan lät han blicken svepa över de församlade, stannade några ögonblick vid Jokan, men sa inget. Sedan gick han fram till den tandlös gubben, som nu satt tårögd och leende och betraktade honom.

”Nanok”, sa gubben.

”Pappa”, svarade Nanok, böjde sig fram och hjälpte gubben upp. Sedan gick de tillsammans därifrån.

Ingen i byn har sedan dess sett vare sig barbaren från norr eller sin mjölnare.


Skrivet av Gustav Lorentz

JÄTTEBRA! Vi är nu uppe i 15877 ord!

 

[God45]

Nu har jag gjort en! Jag tror det kommer bli en till också



En skuld att betala



Andebesvärjaren Defostoriot låg i sitt bad. Likt torkad fisk i väntan på att kokas låg han där, den blekvita kroppen såg nästan ut att lösas upp i de grumel-ljuma vattnet. Men Andebesvärjaren njöt. I sin beniga näva höll han en snart tom vinkalk. I munnen lät han den bittra vätskan sköljas runt, av och an mellan svartnade tänder och knottrig tunga.

Rummet var dunkelt. Enstaka ljus försökte mota mörkret tillbaka med begränsad framgång. Det bekom inte andebesvärjaren. Mörkret var av den mjuka, lugnande sorten, han uppskattade det. När ljudet av ett dussin rappa knackningar nådde hans öron.

Som svar på knackningen steg oroliga väsande, flaxande och skrapningar ifrån rummets mörka vrår.

”Kom in” Väste Defostoriot knappt högt nog för att de skulle höras genom dörren. Det krävdes ingen större ansträngning för att höra irritationen som låg under röstens ansträngt lugna yta.

Andebesvärjaren satte sig upp i badbaljan, han viskade en ramsa av uråldriga stavelser ut i mörkret och den lågmälda kakafonin från mörkret lydde honom snabbt. De ovärldsvarelser som han höll bundna hade fått lära sig att lyda.

In genom rummets enda dör steg unge Dhral. Tjänstejhonet höll en lykta i sin hand som gjorde ett betydligt bättre jobb med att lysa upp kammaren. Dhral slog genast ned blicken. Om det var av förlägenhet över att se sin herre naken eller om det var för att han inte vill belasta sitt psyke med synen av de hiskeligheter som ögonlöst stirrade mot honom från sina metaforiska burar av inkarvade skyddsrunor var oklart

”Jag, antar, att, du, vill, något?” Andebsvärjaren kostade på sig långa mellanrum mellan varje ord. Han ville att tystnaden skulle inskärpa situationens allvar. Han uppskattade inte att bli störd.

”Ja min herre ” Unge Dhral, knäföll vid badbaljans kant. ”En krigare bankade på dörren, han vill se er, han säger det är viktigt, jag försökte stoppa honom, men han vägrade, han gick rakt in, rakt in bara” Snabbt talade tjänaren.

”Vad ville han?” Replikerade Defostoriet skarpt.

”Han sa att det gällde en obetald skuld, min herre” Blev tjänarens svar.

Andebesvärjaren reste sig upp ur badet. Dimfärgat vatten droppade från hans skröpliga kropp ned på golvtiljorna.

”En obetald skuld” Ekade han för sig själv.

Han svepte snabbt sin rock om sig. Ljuslågorna flämtade när sidenplagget svepte genom luften. Defostoriot var inte nöjd. Tyg mot blött skinn. Men han hade annat att fokusera på. Tankarna rusade. En krigare var på väg. En obetald skuld. Andebsvärjaren svepte med blicken över sitt belamrade arbetsbord. Han fattade sin sedan länge döde mästares bronsdolk, vars vågiga blad döpts i den tvåhövdade getens sirapstjocka blod. Han dolde dolken i klädnadens veck. Tunga steg hördes i trappen. Utanför fönstret sken stjärnorna.

Defostoriet tänkte, och han tänkte snabbt. Vilka krigare fanns det som skulle vilja honom illa? Listan blev snabbt lång. Det skulle kunna var Irald från Khryn, hämndlysten och dum nog att storma in för att hämnas sin döde men fortfarande skriande bror. Eller skulle de kunna vara Esmalda? Hon hade inte varit nöjd med det avtala Defostoriot hjälpt henne sluta med vredes-anden Hazanul. Defostoriet kunde inte låta bli att le över hennes dumhet. Man måste väga sina ord noggrant när man gör sådana avtal. Han hade till och med varnat henne.

Fotstegen i trappen kom närmare, de var just utanför dörren. Defostoriot greppat en liten bägare från bordet. I den lilla koppen skvalpade en blandning av sju ormars mörka gift och tårar från den eviga gråterskans blödande ögonhålor. En enda droppe var nog för att spränga hjärtat på den starkaste krigare. Andebsvärjaren gjorde sig redo. Hans grepp om gift och dolk hårdnade. Han böjde knäna och gjorde sig redo för ett språng, medan han anlade ett förrädiskt lugn i sitt ohederliga ansikte.

Omilt tvingades dörren upp med en smäll. Defostoriots alla inspärrade andar gav upp skrin och rop. Oroligt och ivrigt började de klösa och flaxa.

”Håll käften, helvetes-yngel!” Skrek den väldige krigaren Nanok när han steg in i rummet. Ett par ögonblick av tystnad följde. Nanok lät sin benhårda blick svepa längst de fångade andarna som alla sänkte vad vederstygglighet de än nyttjade som huvud i underkastelse.

Defostoriot sken upp. Han tog ett djupt andetag av lättnad, greppat om dolkens skaft mjuknade.

”Nanok!” Utropade han ”Det är ju du! Jag har inte sett dig sedan jag räddade ditt liv vid Valkyrs Labyrint”

”Det är sant” Svarade Nanok med sin mörka stämma.

”Jag var tvungen att resa innan du han återfå medvetandet, men min trolldom verkar ha haft god verkan. Du tycks mig än starkare än sist jag såg dig” Defostoriot gestikulerade med giftbägaren mot Nanoks bara, ärrade bringa, innan han ställde ifrån sig den dödliga dekokten.

”Ja,” Konstaterad Nanok kort ”Jag är stark och frisk, jag visste inte då vilka krafter du hade.”

”Och nu är du här för att återgälda skulden” Fyllde Defostoriot i med ett leende på sina tunna spruckna läppar.

”Jag är här för att uppfylla en skuld” Sa barbaren kort ”Men inte till dig”

Defostoriot han uppfatta förändring i rummets själva luft när Nanok snabbt och nästan omärkligt skiftade ställning. Musklerna hade förskjutit honom endast ett par bråkdelar av en tum, men Defostoriot kunde se hur krigarens lår gjorde sig redo för ett språng.

Andebesvärjarens grepp om dolken hårdnade och han började dra fram den förhäxade klingan. Men Nanok var likt en stormvind, snabbare än hästar i galopp och stark nog att slita taket av ett hus. På ett ögonblick hade han yxan i handen. Defostoriot kände hur krigaren rammade honom och hur marken försvann under hans fötter. För ett ögonblick tappade han både tid och rum innan han drämdes ned i arbetsbordet. Pergament med oersättliga runrader seglade som höstlöv runt bordet och ljudet av krossade elexirfalskor genljöd mellan väggarna. Defostoriot hade Nanoks ena näve runt sin hals. Den andra handen handen höll den höjda yxan.

”Nej” Var allt Andebesvärjaren kunde väsa fram genom sin hoppresade luftstrupe. Han försökte resa handen med dolken

Yxan föll. Defostoriot kände darrningen i bordet när yxan bet djupt in i bordets trä. Förvånat konstaterade han att han levde. Han öppnade de ögon han omedvetet knipit ihop. Hans kunde se hur hans hand skiljts från kroppen. Den greppade fortfarande dolken. Han kände inget men kunde se sitt eget blod förstöra dyrbara böcker. Nanoks grepp om hans hals lossade en aning

”Jag räddade dit liv” Snyftade han fram

”Det var dumt” Svarade Nanok ”All trolldom är lömskhet och feghet, men förlåtligt. Att ha samröre med onda andar däremot. Det är ett hot mot hela vår värld. Jag gillar vår värld. Men hade det bara handlat om vad jag tycker hade jag kunnat låta dig löpa. Jag lovade mor Resia att döda en andebesvärjare åt henne. Det är jag skyldig henne”

Skräcken lös i Defostoriots rödsprängda ögon. Nanok höjde åter yxan.

Kort därefter lämnade Nanok Defostoriots boning med raska steg. Elden från det flammande huset lyste upp honom bakifrån och förvandlade honom till en svart siluett. Ifrån huset hördes verklighetsfrämmande skrin från dussintals käftar när andarnas frambesvärjda kött smälte. Bredvid Nanok gick unge Dhral.

”Bär mitt vinskinn, nye tjänare!” Sa Nanok och räckte honom en skvalpande säck

”Absolut, min herre, vart ska vi” Sa unge Dhral, med huvudet sänkt, fortfarande darrande av skräck.

”Vart än jag behagar, min skuld är betald” Svarad Nanok.

ÄLSKAR DENNA!! Vi är uppe i 17085 ord! Vad vill du heta i boken?

 

[TobiasEkwall]

ÄLSKAR DENNA!! Vi är uppe i 17085 ord! Vad vill du heta i boken?

Åh tack! Tobias Ekwall blir bra

 

[Jocke]

Allt med det här projektet gör mig så jäkla glad!

 

[Franz]

Kommer kanske ändra lite på min senaste novell, hoppas att det är okej?

Nästa novell kommer bli en kombination av barbar-story och Agatha Christie

 

[God45]

Kommer kanske ändra lite på min senaste novell, hoppas att det är okej?

Nästa novell kommer bli en kombination av barbar-story och Agatha Christie

Klart det är okej!

 

[Gustav Lorentz]

Blir nog samma för mig; såg en del jag ville ändra på, så det lär komma en ny version då det ju var ok. Som ny post antag jag, och inte som en rad ändringar i originalposten?

 

[God45]

Blir nog samma för mig; såg en del jag ville ändra på, så det lär komma en ny version då det ju var ok. Som ny post antag jag, och inte som en rad ändringar i originalposten?

Ja, gör en ny post och skriv tydligt att det är en uppdatering av original versionen.

Men tänk inte för mycket på det! Tänk på vad L Ron Hubbard sa: ”Första utkastet är också sista utkastet och det enda utkastet. Kör!”

 

[Rymdhamster]

Nanoks gravbål

Nanok var död. Ryktet hade spritt sig som en löpeld bland löskefolk och ondsinnade, och nu hade många av dem samlats för att se hans gravbål. Där sågs Blodiga Laira med hennes band av fanatiker iförda kappor färgade röda av deras offers blod. Där var Lurak den lila trollkarlen från drömöknen åtföljd av både präster och livvakter. Nekromantikern Revadak hade kommit från staden Teff enbart för att försäkra sig om att ryktet stämde. Hans följeslagare var alla insvepta i linnebandage och mantlar, men deras sätt att stå blickstilla och stirra ut i fjärran, och endast kommunicera via grymtningar och stön lämnade få tvivel om deras natur. Dolnar Bredyxa, Lucrecia från Lorn, Rafsner Sejdbane, piraten Relves den fruktade, vargshamanen Månöga, och många fler hade anlänt.

En bräcklig vapenvila rådde medan alla vakade över gravbålsbygget från sina spridda läger. Det var inte bara en fråga om att se om ryktena stämde, utan även att ta reda på vem som slutligen bragt Nanok om livet. Ty ingen trodde att något så simpelt som hög ålder eller gott leverne kunde bringa någon så lömsk och illasinnad av daga utan hjälp, och den som klarat av den bedriften vore någon att frukta, likväl som någon att alliera sig med. Och någon att förråda, innan de hinner vända sina blickar mot nästa möjliga rival.

Stockar, grenar och torkade buskar travades högt över oljeindränkta halmbalar. En grov plattform prydde bålet och väntade på en kropp. Två av de kåpklädda bålbyggarna reste en grov hopsnickrad trappa mot bålet som lede upp till plattformen. När deras värv var förrättat blåste en av dem i en lur, och fick snart svar från stort svart tält en bit ifrån gravfältet.

Tältflikarna fläktes åt sidan och en procession tågade ut. Först en präst i vit kåpa, men en djup huva som sänkte hans ansikte i skugga, och en krökt offerdolk hängandes från bältet. Efter honom kom fyra bärare i gula kåpor som mellan sig bar en träbår på vilken en väldig kropp insvept i vitt linne låg.

De samlade sträckte på sina halsar och försökte få en skymt av den som låg på båren, men svepningen dolde hans ansikte och många började mumla och muttra. Prästen ledde processionen upp på bålet, och bärarna ställde ner båren på plattformen. De missnöjde åskådarna såg sig uppmanande omkring på varandra, var och en i ett försök att utmana någon annan att kliva upp på bålet och dra liksvepningen åt sidan, men ingen steg fram ty att uttrycka tvivel om den döde vore att bekänna att någon annan gjort dådet.

Prästen började mässa en gravsång om den dödes bedrifter i livet, men ingen lyssnade ty de visste alla vad Nanok hunnit ställa till med under sitt liv och ingen hade någon önskan om att få sina skymfer luftade i det öppna framför alla andra.

Då vek sig Relves den fruktade dubbel och skrek av smärta. Han grep om sin mage och spydde upp en ström av blod på marken framför sig. Matt såg han vädjande på de omkring sig men en ny våg av smärta drog ner honom på knä och efter ännu en uppkastning föll han ihop i blodpölen. Allas blickar vände sig genast Lurak som var känd för sitt användande av exotiska gifter. Lurak reste sig från sin divan för att protestera, men istället för ord kom en kaskad av blod även från hans mun, och han föll död till marken.

Oron spred sig bland de andra. Ty om inte Lurak låg bakom giftdådet, vem kan det då ha varit, och vem stod på tur? Dolnar tog sin chans att göra slut på sin blodsfejd med Rafner innan någon annan han före, och slungade sin bredyxa tvärs över gravfältet så den begravde sig djupt i Rafners bröst. Och uppfyllde på så sätt den sista profetian oraklet i Sarganac frambringade innan Rafner ströp honom, som sa att Rafner skulle dö av ett brustet hjärta. Lairas blodtörstiga följare kastade sig över den nu obeväpnade Dolnar, men Dolnar var en väldig man och med sina bara händer drog han många med sig in i döden. Månöga försökte kasta sig över Lucercia, men hon sparkade vig till glödfatet och brinnande kål regnade över Månöga och svedde hans päls.

I tumultet hade Revadak tagit sig upp på gravbålet. Det var inte första gången han hade hört rykten om Nanoks död, och varje gång förut hade de visat sig falska. Han litade inte på att det skulle vara annorlunda den här gången. Han drog undan liksvepningen och stirrade ner på ett lik som inte var Nanok. Ljudet av en klinga som drogs från sin slida fick honom och väna sig om. Prästen kom emot honom med dragen kniv, och på det här avståndet kunde Revadak till slut se in under huvan, och sålunda var Nanoks grinande ansikte det sista han såg i livet.

I tumultet råkade någon tända eld på bålet trots allt, och medan elden rasade drog Nanok dolda vapen från sin kåpa och gav sig efter sina fiender, nu lägligt samlade på ett och samma ställe.

Det sägs att Relves den fruktade överlevde, i vart fall seglar någon med det namnet ännu trefaldshavet på skeppet Hämnaren. Och Blodiga Liara, även känd som Rödkappan kan inte dö så länge hennes profetia är fullbordad och den blödande guden friats från sina bojor. Revadaks tjänare sågs bära undan hans kropp och försvann i tumultet. Kan hända var det fler som kom undan med livet, eller o-livet. Men många dog för Nanoks vapen och slängdes på bålet för att förtäras av elden.

Och det var så frasen ”bjuda in till gravbål” kom att bli liktydigt med att hota någon till livet. Ty nog var Nanoks gravbål ett mäktigt gravbål, även om det inte var han själv som brann på det.

 

[Gustav Lorentz]

Så kommer min redigerade version, som ersätter den förra.

En afton på Galten
Det var ovanligt stimmigt på värdshuset Galten denna afton. En handelskaravan från syd hade anlänt under eftermiddagen, och varenda bädd i sovsalen på andra våningen var tingad av den alltmer berusade skara som trängdes med byborna i skänksalen på bottenplan.

Vid ett av långborden satt enögde Jokan Svarte, byns smed, bredvid en av karavanens vakter, Brynolf Snedtand.

”Sist vi var här lovade du att berätta om när du förlorade ögat”, sa Brynolf.

”Det är ingen munter historia, det är det inte”, svarade Jokan med bedrövad min, men började ändå berätta. ”Det är gott och väl tio år sedan nu. Jag var legosoldat på den tiden, tjänade i Svarta Brigaden som du kanske hört talas om.”

Brynolf nickade. ”Det har väl alla. Förlusten vid Rigellasundet är beryktad. Utplånade till siste man efter vad jag har hört.”

”Bah! Det stämmer inte. Men vi var inte många som klarade oss, det ger jag dig. Och Svarta Brigaden återskapades aldrig igen.”

”Men vad var det som hände då – egentligen?”

”Vi var redan starkt decimerade efter ett slag två dagar innan, och var på väg hem för att ge våra sårade vård och för att bygga upp vår styrka på nytt. Då dök de upp, ett band hårdföra nordbor, betydligt färre än oss. Men deras ledare…”

Jokan tystnade, såg för sin inre syn åter det som då skett. Brynolf väntade, förstod att denna berättelse kunde han inte skynda fram.

”Deras ledare var en hårdför barbar, den grymmaste man jag någonsin skådat”, fortsatte Jokan efter en stund. ”Han dödade alla som kom i hans väg, som vore de åldrade gummor, inte tränade soldater. Och det var han som gjorde detta.” Jokan lyfte ögonlappen han bar, visade det tomma hålet därbakom. ”Han slogs som en djävul, var skoningslös även mot de sårade och de vapenlösa. Det var som om han kom med helvetets fulla vrede i sina händer, kom som en hämndens svarta demon.”

”Men varför?” undrade Brynolf. ”Vad drev honom?”

”Vem vet! Inte jag i alla fall. När de lämnade platsen var vi i grunden besegrade, få ens i livet. Och de tog ingenting. Ingenting alls. Det var som om död var deras mål. Vår död.”

Han tystnade, men innan Brynolf hann ta till orda bröt en man vid samma bord in, hade uppenbarligen lyssnat på smedens berättelse. ”Vem var han, mannen du talar om?”

Jokan mötte mannens blick. ”När bara vår kapten ännu stod upp, en hårdför man som jag fram till dess trott omöjlig att besegra i strid, möttes de, hans svärd mot barbarens yxa. Och i ett enda hugg kapade barbaren av kaptenens svärdsarm. Kaptenen föll på knä, men mötte barbarens blick utan rädsla, frågade innan det dödande yxhugget föll vem hans baneman var, vem han skulle säga hade fällt honom till de som tar emot honom på andra sidan. Barbaren mötte hans fråga med tystnad, svingade sedan yxan och kaptenens huvud föll. Så nej, han gav os aldrig sitt namn. Men jag har av och till genom åren hört om en man som måste vara han, och han har kallats många olika saker. Men ett namn återkommer ständigt, lika avskyvärt som lukten av skämd mjölk. Nanok.”

”Nanok!” utbrast servitrisen som just då befann sig vid deras bord med en ny omgång skummande öl. Allas blickar vändes mot henne, såg en sliten medelålders kvinna som såg ut att ha kunnat vara nog så fager i sin ungdom.

”Nanok!” utbrast även en gammal gubbe med stripigt skägg som fram till dess suttit och halvsovit över sin mugg öl. Han såg sig förvirrat omkring, log ett tandlöst grin – och somnade sedan igen där han satt.

Allas blickar vändes åter mot servitrisen. ”Den mannen har jag mött”, sade hon med ett litet leende på läpparna. ”Det måste ha varit närmare tjugo år sedan nu. Då bodde jag i Anskolad, arbetade i min fars bageri. Men jag smet ut om aftnarna så ofta jag kunde för att dansa med mina väninnor, och spana på de snygga unga männen som tränade på de olika gladiatorskolorna staden är känd för. Och en afton såg jag honom då, en attraktiv yngling som var huvudet längre än alla andra. Och mer muskulös. En barbar från norr, som kommit till staden för att tjäna pengar på arenan. Och det hade han. Efter en månad och tiotalet strider var han ännu obesegrad. Han var sensationen alla talade om. Nanok.”

”Nanok!” utbrast åter den tandlöse gubben, men somnade lika snabbt igen.

”Vad är det med honom?” undrade Brynolf och nickade åt gubbens håll.

”Vem vet”, svarade servitrisen. ”Han är inte som han skall i huvudet längre.” Hon gjorde en gest som markerade att gubben var helt snurrig. ”Jag har svårt att tro att han alls förstår vem vi talar om. Så länge jag bott här i byn har han varit dess mjölnare, och har knappt rest längre än till grannbyn.

”Annat var det när han var yngre”, svarade en rundlagd bybo som satt vid samma långbord. ”Då var han ibland borta veckor i sträck.”

”Må det vara hur det vill med det”, bröt Jank in. ”Jag vill höra resten av din berättelse Avina”, sa han vänd till servitrisen.

Avina log. ”Jag var nog allt rätt vacker på den tiden, och låt oss säga som så att jag med säkerhet vet att han inte är lika – stor – överallt.”

Vid hennes ord brast alla som lyssnande – och det var många nu – ut i skratt.

”Men det han inte hade i storlek tog han igen med uthållighet och entusiasm, det kan jag lova er. Så säg vad du vill om honom, Jokan, för mig är minnet av Nanok gott.”

När hon åter nämnde barbarens namn vaknade den tanige gubben till liv, och utbrast åter i sitt högljudda ”Nanok!”. Han såg sig omkring, sökande. Så fastnade hans blick på en väldig gestalt som satt i skuggorna i skänkstugans mest mörklagda hörn. ”Nanok”, pep han förtjust.

Då reste sig gestalten i hörnet i hela sin väldiga längd och steg ut i skänkstugans ljus. Alla samtal tystnade och alla blickar vändes mot honom. Jokans ansikte blev likblekt, och kallsvetten bröt ut i pannan på honom.

Den väldige steg fram mot deras bord, stannade vid Avina, mötte henne blick och log snett. ”Dig minns jag minsann”, sade han med djup stämma. Sedan lät han blicken svepa över de församlade, stannade några ögonblick vid Jokan, men sa inget. Sedan gick han fram till den tandlös gubben, som nu satt tårögd och leende och betraktade honom.

”Nanok”, sa gubben.

”Pappa”, svarade Nanok och böjde sig fram och hjälpte gubben upp. Sedan gick de tillsammans därifrån.

Ingen i byn har sedan dess sett vare sig barbaren från norr eller sin mjölnare.

/Nedtecknad av Gustav Lorentz