Att växa ifrån rollspel

Tror aldrig jag slutade/tog mitt långa uppehåll, för att jag växte ifrån rollspelen. Oraken till uppehållet var snarare "livet".
Jag började spela som 9-åring -83.... spelade mycket och intensivt upp i gymnasieåldern. Spel och sätt att spela utvecklades snarare i takt med att vi växt upp. Även om vi spelade "samma spel" i slutet på högstadiet/början gymnasiet, som vi spelat som 10åringar, så spelade vi annorlunda.
Det som ledde till uppehållet för mig var att det i princip blev omöjligt att få till speltillfällen på det sätt vi gjort tidigare, någonstans i början på gymnasiet. Spelgruppen spreds på olika gynmasieskolor och program i Stockholm. Scheman blev otroligt svåra att få matchande för spelgruppen. Det blev inte lättare av att vi hade mentalt fastnat i att rollspel var en heldagsaktivitet. Vi var vana att starta 09-10 på morgonen och spela till minst 19-00 på kvällen..... Att få till det då....blev omöjligt...
Spel ägde rum sporadioskt några gånger per år.... i vissa periooder inte ens så ofta.
Sen kom en mindset skillnad många år senare... Man kunde faktiskt spela bara några timmar efter jobbet....eller till och med bara 2 timmar online....mind blown....

Jag släppte aldrig hobbyn helt mentalt.... Läste fortfarande saker, men spelandet däremellan....där blev det lång paus
 
Om jag får hi-jacka tråden lite så slog det mig att den förmodade nostalgi som anses prägla oss som trots allt hyser en kärlek till äldre material nog kan grunda sig på en liknande föreställning. Att vi gör det på retrospektiska grunder, och inte, som vi själva anser, snarare vill förnya det gamla materialet och se till så att det även funkar på det vis vi spelar idag.

Det är såklart lätt hänt. Att man är borta från hobbyn i 30 år och det man ser när man återvändet är nyutgåvor av Drakar och Demoner, Ereb Altor och Call of Cthulu. Det är nog inte konstigt att man kan missa de finare nyanserna. Eller förfasas över att det inte är ens barndoms spel och tillbehör.
 
En tanke här som är på samma spår som grundfrågan. När är man för vuxen för sina barnhobbys/intressen? När ska man lämna dem bakom sig och "växa upp"?....
Jag och en kompis hade en diskussion när vi var typ 15-17(?). Vi spelade mycket datorspel fortfarande då, och hade gjort från att vi var små (vic-20, C-64, Amiga och här var det kanske lite PC inblandat också).... Diskussionen handlade just om "När är vi för gamla för att spela datorspel= Borde vi ha slutat redan?".... vi landade efter lite resonerande i ett..."troligen aldrig" Vi såg redan då att spelen vi spelade hade utvecklats i takt med att vi utvecklades. Det hade förflyttat sig rejält från "3 liv arkadspels folosofin" till mer taktiska, fulllängdsupplevelser under vår tid med dem redan. (on line coop/dueller fanns inte ens i tanke världen då)....såp vi grundade vår slutsats på att så länge spelen utvecklades, så fanns det nog inget skäl för oss att sluta..... Och där fick vi rätt.... Jag har aldrig slutat, inte han heller...50+ numera då....
 
Jag håller med dig @guldfink . Men jag tänker på det som att tröttna på rollspel, inte att växa ifrån.

Det är kanske en reaktion på vad rollspel ofta handlar om och vilka teman som återkommer? Våld, grottor och guld ger begränsat utrymme för djupare reflektioner. Det är som att tröttna på serier, när man egentligen bara är bara urless på ytliga superhjältar.

Att leka är nyttigt och kreativt. Fler borde ägna sig åt det, i alla åldrar. Särskilt i de perioder då livet känns som ett Excel-ark. Kreativt tänkande är en motvikt till en inrutad och effektiv samhällskropp, som en samtida Karl-Bertil Jonsson skulle kunna säga.

Att skapa saker tillsammans är en motståndshandling i det lilla. Att skapa istället för konsumera är snudd på civil olydnad i vår hyperkaptalistiska tid. ✊ Och vem vill inte vara en rebell i smyg?

Att reflektera över barndomen och återupptäcka känslor och stämningar tycker jag är hälsosamt för själen. Jag blir mer grundad och kan få syn på fler aspekter av mig själv. Jaget får en kontinuitet som får dåtid och nutid att växa ihop till ett tidlöst JAG.

Nostalgi tycker jag har ett oförtjänt dåligt rykte. I jämförelse med andra ytliga och kortsiktiga njutningar vi ägnar oss åt i vardagen är nostalgi både hälsosamt och miljövänligt. Och garanterat fritt från PFAS, E-nummer och mikroplaster.
 
Spelade från mitten av 80-talet fram till mitten av 90-talet. Därefter bara enstaka tillfällen fram till runt 2005 då jag hittade tillbaka via Konflux-romanerna. Drog igång en Konfluxkampanj 2008 (som höll i sig till 2017), var delaktig i framtagandet av Svavelvinter RPG och peppen höll i sig länge genom alla grymma produkter från Fria Ligan. Tror jag spelade (och till viss del även AP-poddadel) till strax innan pandemin. Därefter blev det återigen något enstaka tillfälle och istället främst fokus på att gräva fram prylar till Alexandria.

Efter slutet på 2023 då jag påbörjade cancerbehandling har det bara blivit fåtal spel med kidsen här hemma. Skruvat på några rollspelsidéer, men kört fast. Min spelgrupp har gått vidare och spelar själva och jag känner mer eller mindre inget sug alls efter att haka på.

Nu 2026 upplever jag att jag "växt ifrån" och mer eller mindre trillat ur hobbyn. Inga nya produkter gör mig pepp längre. Häromveckan blev en annan forumit skitsur på mig (på en annan plattform) och det blev på något sätt droppen. Höll på att bli rätt drastiskt, där jag funderade på att helt ta bort mitt konto på WRNU, men jag valde i slutändan passivitet (bortsett denna post...)
 
Henke said:
Spelade från mitten av 80-talet fram till mitten av 90-talet. Därefter bara enstaka tillfällen fram till runt 2005 då jag hittade tillbaka via Konflux-romanerna. Drog igång en Konfluxkampanj 2008 (som höll i sig till 2017), var delaktig i framtagandet av Svavelvinter RPG och peppen höll i sig länge genom alla grymma produkter från Fria Ligan. Tror jag spelade (och till viss del även AP-poddadel) till strax innan pandemin. Därefter blev det återigen något enstaka tillfälle och istället främst fokus på att gräva fram prylar till Alexandria.

Efter slutet på 2023 då jag påbörjade cancerbehandling har det bara blivit fåtal spel med kidsen här hemma. Skruvat på några rollspelsidéer, men kört fast. Min spelgrupp har gått vidare och spelar själva och jag känner mer eller mindre inget sug alls efter att haka på.

Nu 2026 upplever jag att jag "växt ifrån" och mer eller mindre trillat ur hobbyn. Inga nya produkter gör mig pepp längre. Häromveckan blev en annan forumit skitsur på mig (på en annan plattform) och det blev på något sätt droppen. Höll på att bli rätt drastiskt, där jag funderade på att helt ta bort mitt konto på WRNU, men jag valde i slutändan passivitet (bortsett denna post...)
Click to expand...

Vad surade ni över? Var det rollspelsrelaterat?
 
guldfink said:
Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?
Click to expand...
Ofta känner jag att det är typ dags att cut my losses. Kanske en irrationell känsla jag vet. Det är inte rimligt hur mycket tid jag investerat i den här hobbyn, och för vad?

Jag spelar rollspel väldigt sällan numera. Så varför hänga på rollspelsforum öht? Borde finnas något att jag kan göra med den tiden. Fan vet.
 
Bifur said:
Jo, och det är ju en naturlig process i vissa fall. Men samtidigt som den i resultat ligger nära växa ifrån är det något annat (och inte egentligen kopplat till ålder).
Click to expand...
Ja, det stämmer, i alla fall i relation till hur jag la fram det i trådstarten och hur det, i min personliga tolkning, läggs fram i slutet av Stranger Things. Vi har diskuterat ”växa ifrån” i betydelsen ”lämna barndomen” och ”bli vuxen”. Samtidigt kan en ju prata om att ”växa ifrån varandra” i en relation och då är det inte lika åldersberoende, utan mer allmänt att utvecklas i olika riktning. Den betydelsen är nog egentligen bättre att förhålla sig till.
 
guldfink said:
Den betydelsen är nog egentligen bättre att förhålla sig till.
Click to expand...
Enklare för mig. Handlar det inte om förmodat yttre tvång är det ju på något plan självvalt. Jag sa till mitt spelgäng nån gång runt 2015 eller så, att jag tappat sugen och inte tyckte det var speciellt kul längre. Vi hade väl en svacka där nånstans men i samband med att vi började skriva Kopparhavets hjältar 2017 fick jag en rejäl nytändning! Och den håller i sig ännu trots att livet kastat bajs på mig sedan dess, i rätt rejäla klasar. På senare år blev det terapeutiskt och numer närmast en ritual vi inte kan ge upp, lika lite som vi inte kan slopa midsommar eller julafton.

Men musiken "växte" jag ifrån. Och saknar den inte alls.
 
guldfink said:
Samtidigt på internetforumet musik.nu:

”Att hålla på med musik har inget med ålder att göra!”

”Musik ’växer’ man inte ifrån!”

”Om det är något jag växt ifrån, så är det att musik skulle vara barnsligt!”

”Jag kommer syssla med musik tills jag dör!”
Click to expand...
Ja, det är alltså terminologin jag tycker haltar. Det handlar inte om att jag blev äldre. Jag har bara inget sug längre. Sedan har jag nog aldrig hört att musik skulle vara barnsligt eller nördigt på samma sätt som rollspel.
 
Dilandau said:
Så varför hänga på rollspelsforum öht?
Click to expand...
Det kan man fråga sig med jämna mellanrum, och det går upp och ner, men mot bakgrunden av min (nästan maniska) aktivitet här de senaste dagarna får jag nog erkänna att det skapar mening för mig, inte minst som en plats att ”diskutera vad som helst med rollspelare” (som vi skrev i jubileumsskriften).
 
Mogger said:
Ja, det är alltså terminologin jag tycker haltar. Det handlar inte om att jag blev äldre. Jag har bara inget sug längre. Sedan har jag nog aldrig hört att musik skulle vara barnsligt eller nördigt på samma sätt som rollspel.
Click to expand...
Japp, skojade tråkigt, bara!
 
guldfink said:
Det kan man fråga sig med jämna mellanrum, och det går upp och ner, men mot bakgrunden av min (nästan maniska) aktivitet här de senaste dagarna får jag nog erkänna att det skapar mening för mig, inte minst som en plats att ”diskutera vad som helst med rollspelare” (som vi skrev i jubileumsskriften).
Click to expand...
WRNU är ju en oas på internet! Inga AI-genererade fejkkonton som sprider all möjlig dynga utan intelligenta och trevliga människor som delar ett (eller fler) intresse! Som internet när internet var bra #jagärintenostalgisk! ;)
 
Mogger said:
WRNU är ju en oas på internet! Inga AI-genererade fejkkonton som sprider all möjlig dynga utan intelligenta och trevliga människor som delar ett (eller fler) intresse! Som internet när internet var bra #jagärintenostalgisk! ;)
Click to expand...
Exakt detta. Jag kommer nog att hänga här och i vrållådan även om jag en dag helt slutar spela, spelleda och spelmaka.

Liksom, det här ju här ni finns, era knäppgökar.
 
Växte inte ifrån rollspel - det var mer en massa annat som hände o spelgruppen hade för mkt att göra med festande osv för att ha tid med spel. Var skitkul att hitta tillbaka efter sådär 15-20 års bortavaro.

Apropå att försöka fånga känslor från barndomen igen - jag försöker absolut hitta den där totala närvaron igen, där man är helt i nuet, och saker är magiska. Men sen funkar ju hjärnan annorlunda vid 40+ än i tonåren eller barndomen, så det är ju mer en fråga om ideal än realisering. Sen hade vi inihelvete många kassa spelmöten även som tonåringar. Fler än de riktigt bra.

Apropå om du borde gå vidare från rollspel så är det ju bara du som kan svara på den frågan. I vissa saker är det inte fel att bara testa att följa magkänslan. Har man tröttnat på att hänga med en person, så är det ju så, liksom. Ett sätt är ju att testa att ta en paus och se hur det känns, om du trivs med det eller inte.

Jag känner att det här inlägget låter strävt och kärvt som ett gammalt astraktan-äpple men det är absolut inte menat så. Hoppas det är ok även om jag inte orkar skriva om..
 
Henke said:
Nu 2026 upplever jag att jag "växt ifrån" och mer eller mindre trillat ur hobbyn.
Click to expand...

Och inget fel i det. För någon vecka sedan slängde jag bort min gamla slalomutrustning som jag inte använt på många år. Intresset svalnade för länge sedan. Samma sak med musicerandet. Jag spelade i olika band i 20 år, slutade när det sista bandet imploderade och har nu, många år senare, fortfarande inget sug att plocka upp trumstockarna igen. Det var roligt så länge det varade men nu lägger jag hellre min tid på annat, som rollspel som jag fortfarande är peppad på.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top