Att växa ifrån rollspel

Började lira som 10-11-åring i mitten på 80-talet under första guldåldern och slutade under tidigt 90-tal. KULT 1ed* blev sista spelet jag köpte och spelade (gillade det verkligen) från den tiden.

I bakhuvudet släppte jag aldrig rollspel men spelade/läste inget under ca 20 år. Lustigt nog känner jag nostalgi över Trudvang, som jag inte vet ett snack om, och tycker det är jättekul att det kommer tillbaka. Är nog barndomen med tavlor av John Bauer i släktingars hus som bidrar.

Senaste tiden har jag kommit tillbaka, och läst mycket och skrivit lite rollspel. Också accepterat att det aldrig kommer bli samma magiska grej igen som på 80-talet, när jag ex gick med farmor till Leksakshuset i Oskarshamn och köpte DoD 2.1 – som jag spelade med polarna trots att vi missat hälften av reglerna. Eller när man öppnade Mutant-84* och föll pladask för settingen.

Cirklar sluts nuförtiden. Skrivit äventyr som är med i DoD-23-lådan, spelar KULT med skaparna till två av min barndoms *favoritspel. Kommer vad jag tror aldrig sluta spela igen, och ser inget barnsligt med denna sociala och extremt givande sysselsättning.
Däremot var det kanske lite barnsligt att få för sig att jag var för gammal för det – å andra sidan var det en tid för studier, fester, karriärstart och små barn. Så jag förlåter mig.
 
Nu tror jag inte att huvudbudskapet man ska ta med sig från Stranger Things är att det är dags att sluta rulla tärningar i källaren, det är väl mest bara en jäkligt tacksam narrativ symbolik för att de lägger sin barndom bakom sig och går vidare i var sin riktning i sina liv i ett försök till en "coming of age"-skildring.

Själv var jag ju mest och nosade på rollspelshobbyn i den åldern, och blev egentligen inte insyltad förrän jag var runt 20-25, så någon nostalgi att växa ifrån har det ju inte varit tal om, däremot har jag ju som många andra glidit in och ut ur hobbyn för att prioritera annat. För min del är det ju främst en rolig aktivitet att ägna sig åt med polare, så huruvida den ska ha någon sorts "vuxenstatus" för att vara giltig lägger jag ingen större vikt vid.
Jag tror snarare att man helt sonika "växer ifrån" olika sammanhang och in i andra. Välbeställda entusiaster som har råd att lägga en förmögenhet på Lego nu, interagerar, förhåller sig mot och finner värde i det, på ett helt annat sätt nu än de gjorde som småglin.
Själv kan jag säkert fortfarande springa på en punkspelning, hälla i mig öl och bröla lite och ha jävligt kul (och vara jävligt glad över att få gå hem och lägga mig efteråt), men det kommer vara en helt annan sak än att göra det som när man var i tjugoårsåldern och det var hela ens värld. Annat liv, annat mindset, samma aktivitet.
Och ibland är det ju helt enkelt så att man bara tröttnar på att göra en grej som man tidigare tyckte var kul. Trist när det blir så, men att se det som att något av ens identitet försvunnit för att det är så är nog rätt giftigt.
 
Det som gör att jag inte tröttnar på rollspel är att jag ser på både spelandet och skapandet av nya produkter som konstnärliga verksamheter. Och precis som i annan konst går det att bända och vrida på gränserna. Man behöver då vara i kontakt med en barnslig sida hos sig själv, men också en vuxen som håller sig till vissa ramar för att allt inte bara ska sväva iväg i kaos, trams och lösa idéer.

Den dag då jag inte längre har ett behov att uttrycka mig konstnärligt i någon form håller jag antagligen på att tyna bort som människa och där hoppas jag verkligen inte att jag hamnar på många år. Konstnärliga uttryck - varav rollspel är ett - är helt centrala för att jag över huvud taget ska stå ut med tillvaron.
 
Last edited:
Jag tycker inte att rollspel hör till barndomen eller ungdomen. Det är precis lika rimligt att spela rollspel som vuxen. Även om rollspel inte är lika magiskt för mig nu som för 40 år sedan tycker jag fortfarande att det är väldigt roligt. Jag uppskattar det kreativa och sociala och jag tycker att både spelen och deltagarna har blivit bättre med åren. Regelsystemen är smidigare nu, spelledarteknikerna bättre, preferenserna tydligare och det sociala kontraktet stabilare. Det enda jag har mindre av nu är tid men det är ändå inte en akut bristvara. I snitt spelar jag en gång i veckan och jag ägnar några timmar per vecka åt skrivande. Inte illa alls.
 
Att "växa upp" är en social konstruktion, inte en biologisk. Att bli äldre är biologiskt. Vill man inte "växa upp" så behöver man inte. Det går alldeles utmärkt att ha villa, jobb, familj m.m. utan att "växa upp". Jag spelar rollspel med samma gäng som jag spelade rollspel med 1996.

Att "inte växa upp" är också en social konstruktion. Det finns liksom ingen väg ut ur det socialt konstruerade.

Ärligt talat tror jag att alla ägnar sig åt rollspel på ett i stort annorlunda sätt som 45-åringar än som 15-åringar. Konstigt vore annat.
 
Back
Top