Att växa ifrån rollspel

guldfink said:
Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. ..[..].. Hur resonerar ni vidare utifrån det?
Click to expand...
Ja - det vore nog hög tid att växa upp, och släppa både det ena och det andra barnsliga man håller på med. Så det blir nån ordning på torpet.
När händer det? Hur går det till? Varför har det inte hänt förut? Behöver man ansöka nånstans? :gremsuck:

:t6r-5: :t6b-2:
//EvilSpook
 
Intressant tanke! Det hakar i två saker jag själv funderat en del på.

Jag började spela rollspel i 13-14-årsåldern och huvudanledningen var att mina vänner ville spela och jag ville vara med dem. I formativ ålder fann jag ett sammanhang, både hemma på byn och i och med rollspel.nu, men det var knappast ödesbestämt att det skulle vara just rollspel. Det hade kunnat vara poetry slam, fiske eller knark också, antar jag. Hade jag inte börjat då och upptäckt rollspel i vuxen ålder hade jag nog inte förstått poängen eller åtminstone inte fastnat på samma vis. Jag är inte missnöjd att det blivit som det blivit, men för mig är rollspel och rollspelshobbyn inget heligt i mitt liv. Men jag har också svårt att motstå sunk cost fallacy. Att sluta nu är väl ingen poäng, eller? (Många av mina närmaste vänner har jag att tacka rollspel för.)

Samtidigt, delvis som @TheDawn är inne på här ovan, jag tror att nostalgi (inte spelet) gör sig bäst som något man delar med sig av. Rollspel är inte min "mancave". Det finns en ny generation, mina egna barn inte minst, som kan få uppleva, inte samma sak, men något i närheten i alla fall, något att skapa sin egen relation till. Det gäller även andra kulturella uttryck. Rollspel har ju den fördelen, som andra varit inne på, att det är ett ständigt pågående och gemensamt skapande vilket som aktivitet vilket är givande på så många vis. Och ja, har man kul är det säkert ganska rätt även om det kan kännas som att man växt ifrån det.

Men, från en som om inte dagligen, så åtminstone ofta, frågar mig varför jag håller på: jag känner igen den känslomässiga konflikten helt och hållet.
 
Jag slutade spela rollspel under flera decennier, men växte nog aldrig från det. Någonstans fanns alltid tanken på att jag skulle plocka upp tärningarna igen och när sambon och hennes son visade intresse, grep jag chansen. Vår yngsta hakade också på rätt tidigt. Tråkigt nog har alla jag spelade med förr blivit "vuxna". Provade att spela med min bror för några år sedan och han var en jättetråkig spelare, helt utan förmåga till suspension of disbelief.

Knappt halvvägs till 60 funderar jag på att växa upp genom att plocka bort en massa som är i vägen för att kunna spela rollspel mycket mer.
 
Det är ju nu man börjar bli bra på rollspel, det hade ju varit sorgligt att lägga det på hyllan då! :D

Men å andra sidan, om man hade börjat uppleva rollspelen i verkligheten så hade kanske jag också känt att det var läge att ta lite paus från spelandet.

Dessutom kom de säkert på bättre tankar senare och började spela igen. Kanske något annat än DnD...
 
guldfink said:
men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan,
Click to expand...
Lite men inte egentligen. Jag antar att jag har samma syn på det som @Man Mountainman @Hägerstrand @Rangertheman Jag slutade ett tag, kanske i 10 år, men det var aldrig för att jag upplevde att jag växte ifrån det. Och i de enstaka tillfällen jag kan känna mig lite mätt på hobbyn i nuläget är det helt utan nostalgi (och nästan uteslutande ett resultat av strulande spelgrupper).
 
"When I was ten, I read fairy tales in secret and would have been ashamed if I had been found doing so. Now that I am fifty I read them openly. When I became a man I put away childish things, including the fear of childishness and the desire to be very grown up."
-- C.S. Lewis
Click to expand...

Man ändrar sig med ålder, så visst kan det hända att man tappar intresse för rollspel med åren. Men det är inte för att man "växt upp", utan bara för att man ändrat sig med tiden.

Det är fullt tillåtet även för vuxna att fortsätta vara intresserade av sådant de var intresserade av som barn.
 
Okej, så:
- Det finns flera här som inte växt ifrån rollspel.
- Det finns de som växte ifrån rollspel (eller i alla fall slutade spela) för att sedan återvända till hobbyn.
- Jag är nästan säker på att det också finns folk som själva beskriver det som att de växte ifrån rollspel och sedan dess inte har återvänt (men de hänger nog inte här).

Ursäkta introspektionen nu (som snarare är lite vilt spekulerande än djupt föränkrad i mig), men jag tillhör den andra kategorin och inser att min identifikation med kidsen i Stranger Things är lite skev eftersom jag är 42 och redan har slutat med rollspel en gång. Kanske är det snarare så att jag drabbas av att det verkar spela så himla stor roll för Will i säsong 3 (visst är det då de andra aldrig vill spela) och sörjer att det aldrig gjorde det för mig i tonåren. Jag såg, som återigen @Man Mountainman formulerade så fint, bara potentialen i att spela, och ärligt talat vet jag inte om vi någonsin tog oss igenom något helt äventyr. När jag nu återvänt (för ca 15 år sedan) spelar jag mer och i någon mån "bättre" (som @Zire är inne på), men det är fortfarande en strävan. Jag kände igen mig i den där texten Klenell skrev för några år sedan om att man alltid var besviken efter ett rollspelspass (nej, inte alltid @Lemur , och jag orkar inte kolla om Klenell verkligen skrev så). En del av tjusningen med rollspel är strävan efter de fåtal tillfällen då det är magiskt.

Men strävan känns ibland lite också som att gräva en grop, eller gå ner i källaren. För mig är det nog nostalgiskt och lite utav en mancave, @Ackerfors . Jag försöker hålla kvar i gnistan som väcktes när jag var barn. Det är samma potential jag ser i rollspel nu som då. Det är mysigt och stimulerande att vara i gropen ett tag, men det kan också bli lite instängt. Stranger Things slog an på den instängdheten för mig.
 
Last edited:
guldfink said:
och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.
Click to expand...
Senaste såg jag det som. Inte sista.

Och utifrån historiskt perspektiv ser jag det snarare början på rollspelsboomen. Nu är det inte längre bara de som spelar rollspel, utan ytterligare en generation har blivit introducerat.

Jag såg det som hoppfullt, snarare än något annat.

Men så är jag en optimist också =D
 
Rymdhamster said:
Senaste såg jag det som. Inte sista.

Och utifrån historiskt perspektiv ser jag det snarare början på rollspelsboomen. Nu är det inte längre bara de som spelar rollspel, utan ytterligare en generation har blivit introducerat.

Jag såg det som hoppfullt, snarare än något annat.

Men så är jag en optimist också =D
Click to expand...
Ja, det finns ju faktiskt en möjlighet att de i nutiden spelar rollspel över Discord en gång i veckan och har definitionsdiskussioner på internetforum på arbetstid.
 
Har samma intressen som jag haft sen liten, med åren har det blivit fler och jag har större förståelse för vad jag gör. Fast visst, behoven att göra vissa saker har varierat över åren. Både för att det är kul att lära sig nytt eller fördjupa sig i det man kan. Inget har dock fallit ifrån.
 
Jag spelade ju inte rollspel "som barn" riktigt, jag började i mitten-slutet av högstadiet så senare än många. Så det var snarare den hobby som dök upp där i perioden då jag tyckte att jag "vuxit ifrån" barnsligheter som Lego och Transformers.

Sedan har hobbyn alltid funnits där, som ett bakgrundbrus, som en del av stommen i mitt identitetsbygge. Det blev aldrig någon familj, barn, villa eller andra normala hobbies för mig. Ingen sport, ingen politik utöver att gräla med folk på internet. De enda jag festat med var ju del av samma knäppa teater-och-allmänt-alternativa knäppgökar som jag spelade rollspel med. Jag växte aldrig upp; jag fick nöja mig med ett kickass fantastiskt jobb och en aktiv, kreativ fritid.

Jag tror egentligen att jag aldrig varit så nära att ha vuxit ifrån rollspel som just nu. Jag spelar och spelleder väldigt sällan. Jag tänker fortfarande på rollspel en del, men mindre än tidigare. och mitt primära digitala umgänge är ju wrnu och vrållådan. Men jag är definitivt mer tänkare/makare än faktisk spelare nuförtiden.

Men äh. Det här med att "växa ifrån" saker har jag vuxit ifrån. Jag har Billyhyllor fulla med Lego och Transformers och tv-spel liksom. Och det gör mig glad. Och det hindrar mig inte direkt från att sköta mitt vuxenliv; mitt jobb tar inte direkt skada av det. Jag framemotser ingen familjebildning framgent heller, men inte pga leksakerna utan pga att jag helt enkelt prioriterar annat. Jag har det rätt bra som jag har det, på det hela taget.
 
Att "växa upp" är en social konstruktion, inte en biologisk. Att bli äldre är biologiskt. Vill man inte "växa upp" så behöver man inte. Det går alldeles utmärkt att ha villa, jobb, familj m.m. utan att "växa upp". Jag spelar rollspel med samma gäng som jag spelade rollspel med 1996.

Ibland när jag har tagit till mig olika sociala narrativ har jag trott att jag bör sluta med det ena eller det andra. Men numera bryr jag mig inte alls om sådant. Jag vet vem jag är, vad jag gillar, och hur jag spenderar min fritid är helt upp till mig. Och att spela rollspel är inte heller en identitet, om man inte vill. Rollspelare finns kanske på min topp 10-lista över vad/vem jag är, men det definierar mig inte. Jag definierar mig själv.

Älskade Stranger Things, men det som jag mest tog med mig av deras "coming of age" var när Jonathan skulle bli filmregissör, och hade massa kassa idéer. Det kan nog vara lite självbiografiskt från Duffer Bros. De har ju varit där. Där kände jag igen mig. Och det har jag vuxit ifrån. Tack och lov :)
 
Jag fyller sjuttio i år och ser inte att rollspel över huvud taget skulle vara något barnsligt. Det är som andra säger ett format bland andra och har sina specifika möjligheter och begränsningar. Eftersom jag även är romanförfattare, kan jag snarare tycka att den litterära parnassen förefaller barnsligare – i betydelsen mer omogen – genom sin benägenhet att ta sig själv på för stort allvar.
 
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver @guldfink men jag har liksom accepterat att rollspel fyller en ny funktion för mig nu, och jag värdesätter detta nya rollspel väldigt högt på sina egna, ickenostalgiska meriter. Det blir sällan helt magiskt och borta är den barnsliga förtjusningen - men istället får jag ses en gång i veckan med några polare och bara tramsa mig en stund. Det är verkligen inte att underskatta.
 
guldfink said:
DEN HÄR POSTEN INNEHÅLLER SPOILERS OM STRANGER THINGS! LÄS PÅ EGEN RISK!!!

Sedan december har jag sett om de tidigare säsongerna av Stranger Things, för att därefter fortsätta på den nya och i går kväll såg jag, ett tag efter alla andra, det sista avsnittet. Jag har svårt att jämföra säsongerna med varandra, framförallt nu när jag sett dem i ett svep, men tycker mycket om serien. Den träffar mig som person, på ett både lite pinsamt och smärtsamt sätt. Framförallt gör den det med sitt återkommande tema kring att växa upp, lämna barndomen och låta livet bli minnen. Starka scener i förhållande till det här är till exempel när Will slår sönder sin koja, Hoppers manus (som han struntar i) när han ska prata med El och Mike och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.

Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?

Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.
Click to expand...
Kan helt klart relatera till dina känslor. Däremot tror jag att Duffer Brothers istället för att be oss växa upp och lämna nostalgin, snarare ber oss anamma vårt inre barn och påminner oss om att det är ok att fortfarande vara små trots att vi är stora.
Asså när jag läste att du ville ge upp rollspel så fick jag nästan kippa efter andan.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top