Tänker att det vanligaste sättet att närma sig orcher/alver/dvärgar är att göra en liten twist på dem, snarare än att ta bort dem. Därmed sagt så är de ju alltid i dialog med den klassiska bilden av släktet, så det är fortfarande generisk fantasy (obs inte sagt som en kritik).
Eller bara att de är som icke-Tolkien-alver är - alver har alltid varit läskiga.
Symbaroum, Dragon Age och The Witcher har litet osympatiska och hårt intrigerande dvärgar med mycket interna sociala slitningar, det kan möjligen kännas som en motriktning?
Jag skulle säga att det beror på att det inte finns så mycket man kan göra utan att göra dem till något helt annat.
Om jag skulle göra en annorlunda dvärgtolkning hade jag tagit fasta på den estetiska sidan av deras hantverksskicklighet, snarare än deras praktiska och krigiska sida. De är storartade konstnärer, finstämda älskare av det sköna, passionerade kring att göra världen vackrare. De har inte den våldsamma prägeln de har i andra världar, utan ser sin roll i tillvaron som att skapa och reparera snarare än att förstöra. Men de är fortfarande skäggiga små mästerskapet i berget, så igenkännliga som dvärgar.
Jag gick mer på den keltiska varianten: Småaktiga, smålata, smågriniga, smigiriga, småotrevliga och allmänt jobbiga.
tvtropes.org
Spännande! Ja, läste även Narnia som barn (för övrigt alla böcker som en bok i typ A3 dubbelspaltigt format, nästan oläsbar pga detta) och kände av detta och är ambivalent över det. Men gillar generellt lite skav i en setting än att den är helt förutsägbar.
Lejonjesus och Jultomten!
”Men vad gör du Clive, stoppar du in Jultomten i din fantasivärld?! Tänker du inte på det interna sammanhanget?”
Not: C. S. Lewis avskydde sitt namn, och hans vänner skulle ha kallat honom Jack.