År två: Bli en romanförfattare (genom fusk)

Franz said:
(Står som Franz Ung i boken)

(Skrev detta för att det skulle kunna funka som någon slags inledning men det borde kunna funka som ett vanligt kapitel också)

De första livsformerna på jorden uppkom för ungefär fyra miljarder år sedan. Det var encelliga organismer som levde i havet i skydd från UV-strålningen. Vissa av dessa varelser utvecklade fotosyntes och började därmed producera syre. Under två miljarder år utvecklades cellerna till att bli alltmer komplexa. Detta gjorde att de fick en cellkärna och andra organceller. Denna utveckling hade förmodligen sin början av att en cell slukade en annan och därmed skapade en så kallad endosympios. Detta i sin tur möjliggjorde mer avancerat liv.

Cellerna började därefter att samarbeta och för ungefär 700 miljoner år sedan hade flercelliga organismer bildats. Med detta uppstod även olika specialiseringar hos cellerna, det vill säga att olika celler gör olika saker. Dessa tidiga organismer var väldigt enkla. Utvecklingen gick vidare och för ungefär 500 år sedan skedde den så kallade kambriumexplosionen där massor av nya djurformer uppstod. Här fick även djur skelett, ögon och nervsystem. De första fiskarna uppkom vid denna tid.

Fiskarna utvecklades åt olika håll. Vissa utvecklade fenor som kunde bära vikt samt organ som liknade lungor. Vad som skiljde dessa från andra fiskar var att de levde i grunda vatten, att de kunde ta sig upp i gyttja och även överleva på land under kortare stunder. Dessa utvecklades i sin tur till så kallade amfibier, de första landlevande djuren. De kunde röra sig på land och andas luft, men de var fortfarande beroende av vatten då de behövde lägga sina ägg där. Amfibierna utvecklades sedan till reptiler. Deras största innovation var ägg med skal, vilket medförde att de kunde läggas på land. Beroendet av vattnet minskade därmed och djuren kunde befolka större landmassor.

Från reptilerna utvecklades sedan små, pälsklädda däggdjur. Deras hjärnor var större än reptilernas, deras beteenden var mer avancerade och, vilket är viktigt för vår berättelse, de hade en stor omvårdnad om sina ungar. Denna omvårdnad leder i sin tur till att däggdjuren utvecklar sociala band till varandra i större utsträckning än reptilerna. Och ur dessa band utvecklas empatilknande beteenden.

Ur denna empati kommer sedan känslor som glädje, kärlek, ilska och inte minst sorg. Människan blir sedan det enda däggdjur som uttrycker sin sorg genom att fälla tårar. Orsaken till denna unikhet grundar sig förmodligen i social kommunikation. Från början gråter vi som spädbarn som en ren överlevnadshandling, för att visa att vi behöver omvårdnad. Detta utvecklas sedan när vi växer upp och gråter för att vi behöver hjälp eller för att visa att vi är sårbara. Andra reagerar då i sin tur med empati, vilket stärker våra relationer med varandra.

Men det finns något annat med tårar också. Våra tårar har makt på ett sätt som är bortom vår fattningsförmåga. Sedan den första människan fällde den första tåren har deras kraft styrt oss, hjälpt oss, sårat oss och förrått oss. Vissa menar att tårarna besitter en sådan kraft därför att de är vår själ som läcker ut ur kroppen. Andra tror att tårarna i själva verket inte alls främst är vårt sätt att kommunicera med varandra utan istället är ett sätt att omedvetet kommunicera med universum. Universum svarar sedan, men inte på det sätt som vi förväntar oss. En annan teori är att människan är den enda varelse som delvis existerar utanför tiden. Detta är vi dock inte medvetna om själva då hjärnan inte kan ta in information utanför tid och rum. Den bortsållade informationen lämnar sedan vår kropp i form av tårar.

Oavsett orsak så vet vi instinktivt att tårarna betyder så mycket mer för oss än vad vi vågar säga. Tårar gör oss obekväma. Vi tröstar den som gråter. Vi minns de sorgesamma. Vi känner att tårar är så mycket mer än bara vatten. De är vårt största hopp. Vår djupaste rädsla. Vår främsta ledsagare. Vår räddning och undergång.
Click to expand...

Satte detta som inledningen för det är jättebra 😍

19955 ord nu! Nästan halvvägs!
 
(Kan stå som Bonbon Panasch den här gången med :))

Vårens första Tårar​

En gud har lovat mig vingar.
Så vad skulle jag ha gjort? Vad kunde jag göra? Går det ens att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Det var på den tiden. Vi var underutvecklade. Barbariska. Djur. Inte mycket har egentligen förändrats på femton tusen år, tror jag. Vi gömmer oss bakom illusionen av civilisationen. Kändiskockar och kukmätartävlingar. Men jag minns känslan av gräs under mina fötter, jaktens fart. Spänningen. Den gemensamma ansträngningen. Festen efter det fällda bytet. Kanske var vi inte mindre barbariska då, bara ärligare. Men jag ville se förändringen, vara den, och gripa efter de gyllene frukterna och ta emot mina nya vingar. Jag utsatte oss alla för det här. Men det är inte mitt fel. I en enklare tid med mindre krav, mindre socialdigitala relationsspel, mer samarbete. De som inte hjälpte till ledde en ensam dödsvandring. Vi var ett fåtal som ledde folket, men jag var aldrig ledaren. Kanske var det avundsjuka.

Snön hade smält för den här gången. Alla hade inte tagit sig igenom den mörka perioden. Vi var svaga. Jakten började dåligt. För få för de stora djuren, mammutarna. För svaga för de snabba. Inget hade börjat växa än. Stammen sprang över slätten, följde spår. Hungern gjorde mig ouppmärksam. Jag kom bort mig, tappade spåret. Jag insåg att jag blivit ensam.

Ljusen. Det var det första jag såg. Det var som om himlen öppnade sig, och De steg ner. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var De som kallade ’änglar’. Jag såg dem som gudar. Ljus som nedsteg, och ljus som vandrade. Ljus som grät. Som förde vidare ljuset i deras lysande Tårar. De lovade mig vingar och när jag slickade i mig ljuset som rann ned för deras kinder kände jag en för folket helt ny känsla. Jag ville girigt ha mer.

Jag kände Tårarna flöda in i min kropp och påverka mig. Förändra. Förbättra. Kraften som flödade i mig, den kändes så… Omänsklig. Jag såg saker jag inte borde kunna se. Jag visste saker jag inte borde veta. Och medan jag fylldes av Tårarna grät jag.

Våren var i full fart. Ljusen försvann, men det gjorde inget. Tårarna hade redan förändrat mig, och jag förstod. När jag kom tillbaka till mitt folk förklarade jag. Jag visade. De bara glodde på mig hålögt. De förstod inte vad jag visade. Men det behövde de inte göra. Jag slog ihjäl vår ledare, så att jag kunde visa vårt folk rätt väg.

Jag grät. Men mina Tårar var mina. Om det så fanns minsta lilla ljus i mina Tårar så var det ingen som fick ta del av dem. Ingen annan hade klarat av att göra det jag gjorde. En gud lovade mig vingar, så jag flög. Vad annars finns det?

Jag har många gånger funderat på om Tårarna ska delas. Jag har inte funnit någon värdig. Min vision, ingen förstår den. I femton tusen år har de glott på mig hålögt. Och jag har vänt mig om i avsmak.

I början tänkte jag att det viktigaste var att förstå. Jag visste saker och jag visade. De härmade. De lärde sig. Och jag grät.
När folket växt sig stora från det jag visat tänkte jag att det viktigaste var att leda. Så jag ledde. Jag kuvade. Jag söndrade och härskade. Och jag grät.

Men det fanns alltid folk som inte lyssnade. Jag såg folkens utveckling, och jag tänkte: ”kanske i framtiden”. Så jag väntade. Åskådade. Och jag grät.

Och ju mer jag såg, desto mer lärde de sig det jag visat. Det kom andra som också försökte leda. Jag gick anonym på gatorna i de väldiga städer som växte fram. Jag såg dem försöka, som myror på en myrstack. De irrar runt, kravlar över varandra. De tror, men fullt ut förstår de inte. Så jag grät.

Efter en lång tid hade jag kontemplerat mitt folks öde. Mina Tårar kunde kanske inte hjälpa dem. Allt jag introducerade för dem ledde bara till att de ville ha mer. En gud lovade mig vingar, och jag gav världen girigheten. Önskan om mer. Ett hål som inte gick att fylla. Och jag grät åt vårt öde.

Jag började samla på saker.
Först kallade jag dem minnen. Och jag såg hur folket blev nostalgiska över svunna tider. Då kallade jag dem istället för nödvändigheter. Och jag såg hur folket började förbereda sig för ting som inte fanns, tider som aldrig komma skall. Till slut kallade jag dem värdesaker. Och jag såg hur värdet på saker värderades hos folket. Ingenting försvann. Allt blev en blek kopia av min tanke, min intention. Världen blev kallare, så jag grät.
Inte för folkets skull, utan för min egen. Varför förstår de inte allt fantastiskt jag vet och visar dem? Varför vill de inte låta sig ledas av min förträfflighet, in i bättre tider utan lidande? Varför är allt de vill, är att ha?

Ingen smärta återstår, inga känslor. Jag väntar på att ljusen ska återvända, så jag ånyo kan dricka deras Tårar och själv förstå mitt varandes syfte. Men tills den dagen är kommen fläckar jag jorden och folket.
Ty jag gråter.
 
Anthrox said:
(Kan stå som Bonbon Panasch den här gången med :))

Vårens första Tårar​

En gud har lovat mig vingar.
Så vad skulle jag ha gjort? Vad kunde jag göra? Går det ens att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Det var på den tiden. Vi var underutvecklade. Barbariska. Djur. Inte mycket har egentligen förändrats på femton tusen år, tror jag. Vi gömmer oss bakom illusionen av civilisationen. Kändiskockar och kukmätartävlingar. Men jag minns känslan av gräs under mina fötter, jaktens fart. Spänningen. Den gemensamma ansträngningen. Festen efter det fällda bytet. Kanske var vi inte mindre barbariska då, bara ärligare. Men jag ville se förändringen, vara den, och gripa efter de gyllene frukterna och ta emot mina nya vingar. Jag utsatte oss alla för det här. Men det är inte mitt fel. I en enklare tid med mindre krav, mindre socialdigitala relationsspel, mer samarbete. De som inte hjälpte till ledde en ensam dödsvandring. Vi var ett fåtal som ledde folket, men jag var aldrig ledaren. Kanske var det avundsjuka.

Snön hade smält för den här gången. Alla hade inte tagit sig igenom den mörka perioden. Vi var svaga. Jakten började dåligt. För få för de stora djuren, mammutarna. För svaga för de snabba. Inget hade börjat växa än. Stammen sprang över slätten, följde spår. Hungern gjorde mig ouppmärksam. Jag kom bort mig, tappade spåret. Jag insåg att jag blivit ensam.

Ljusen. Det var det första jag såg. Det var som om himlen öppnade sig, och De steg ner. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var De som kallade ’änglar’. Jag såg dem som gudar. Ljus som nedsteg, och ljus som vandrade. Ljus som grät. Som förde vidare ljuset i deras lysande Tårar. De lovade mig vingar och när jag slickade i mig ljuset som rann ned för deras kinder kände jag en för folket helt ny känsla. Jag ville girigt ha mer.

Jag kände Tårarna flöda in i min kropp och påverka mig. Förändra. Förbättra. Kraften som flödade i mig, den kändes så… Omänsklig. Jag såg saker jag inte borde kunna se. Jag visste saker jag inte borde veta. Och medan jag fylldes av Tårarna grät jag.

Våren var i full fart. Ljusen försvann, men det gjorde inget. Tårarna hade redan förändrat mig, och jag förstod. När jag kom tillbaka till mitt folk förklarade jag. Jag visade. De bara glodde på mig hålögt. De förstod inte vad jag visade. Men det behövde de inte göra. Jag slog ihjäl vår ledare, så att jag kunde visa vårt folk rätt väg.

Jag grät. Men mina Tårar var mina. Om det så fanns minsta lilla ljus i mina Tårar så var det ingen som fick ta del av dem. Ingen annan hade klarat av att göra det jag gjorde. En gud lovade mig vingar, så jag flög. Vad annars finns det?

Jag har många gånger funderat på om Tårarna ska delas. Jag har inte funnit någon värdig. Min vision, ingen förstår den. I femton tusen år har de glott på mig hålögt. Och jag har vänt mig om i avsmak.

I början tänkte jag att det viktigaste var att förstå. Jag visste saker och jag visade. De härmade. De lärde sig. Och jag grät.
När folket växt sig stora från det jag visat tänkte jag att det viktigaste var att leda. Så jag ledde. Jag kuvade. Jag söndrade och härskade. Och jag grät.

Men det fanns alltid folk som inte lyssnade. Jag såg folkens utveckling, och jag tänkte: ”kanske i framtiden”. Så jag väntade. Åskådade. Och jag grät.

Och ju mer jag såg, desto mer lärde de sig det jag visat. Det kom andra som också försökte leda. Jag gick anonym på gatorna i de väldiga städer som växte fram. Jag såg dem försöka, som myror på en myrstack. De irrar runt, kravlar över varandra. De tror, men fullt ut förstår de inte. Så jag grät.

Efter en lång tid hade jag kontemplerat mitt folks öde. Mina Tårar kunde kanske inte hjälpa dem. Allt jag introducerade för dem ledde bara till att de ville ha mer. En gud lovade mig vingar, och jag gav världen girigheten. Önskan om mer. Ett hål som inte gick att fylla. Och jag grät åt vårt öde.

Jag började samla på saker.
Först kallade jag dem minnen. Och jag såg hur folket blev nostalgiska över svunna tider. Då kallade jag dem istället för nödvändigheter. Och jag såg hur folket började förbereda sig för ting som inte fanns, tider som aldrig komma skall. Till slut kallade jag dem värdesaker. Och jag såg hur värdet på saker värderades hos folket. Ingenting försvann. Allt blev en blek kopia av min tanke, min intention. Världen blev kallare, så jag grät.
Inte för folkets skull, utan för min egen. Varför förstår de inte allt fantastiskt jag vet och visar dem? Varför vill de inte låta sig ledas av min förträfflighet, in i bättre tider utan lidande? Varför är allt de vill, är att ha?

Ingen smärta återstår, inga känslor. Jag väntar på att ljusen ska återvända, så jag ånyo kan dricka deras Tårar och själv förstå mitt varandes syfte. Men tills den dagen är kommen fläckar jag jorden och folket.
Ty jag gråter.
Click to expand...

Fan vad bra den här var 😍

Lagt till den nu!

Vi är uppe i 20810 ord och är officiellt mer än halvvägs! :D
 
Jag fick en jättebra idé till en novell. Grejen är bara att novellen kräver att @God45 är med som karaktär för att den ska funka. Så jag undrar om det är okej med dig? Annars skippar jag att skriva den såklart 🙂
 
Franz said:
Jag fick en jättebra idé till en novell. Grejen är bara att novellen kräver att @God45 är med som karaktär för att den ska funka. Så jag undrar om det är okej med dig? Annars skippar jag att skriva den såklart 🙂
Click to expand...

🤩😍

DO IT!
 
(Vill stå som Franz Ung. Märkte efter att jag skrivit berättelsen att den kan tolkas som en diss mot årets tema. Det var inte alls min avsikt, detta ska bara ses som humor och ingenting annat. Om någon tycker att den känns elak så skippar vi att ha med den)

Nanoks tår

Nanok kände sig nöjd när han steg ut ur den uråldriga gravkummaren. Det hade varit roligt att döda den enorma urtidsödlan som vaktade kejsare Svarthjärtas viloplats. Skatten han samlat på sig skulle räcka till oräkneliga nöjen i handelsstaden på andra sidan bergen. Han fäste sin dubbelyxa i bältet, slängde säcken med sitt byte på ryggen och började vandra.

När barbaren gick längst den smala bergsdriften kände han att marken under honom plötsligt mjuknade. Han tittade ner. Stigen under honom hade börjat blekna, bli otydlig. Resten av omgivningen också. Allt förlorade sin skärpa, sin form och sin fasthet. Nanok förlorade fästet, föll och världen upplöstes i en virvel runt om honom.

Allt försvann. Nanok befann sig i vad som närmast kan beskrivas som ingenting. han visste inte om han föll eller svävade. Han var på intet sätt rädd, han hade varit med om långt märkligare saker, men väldigt nyfiken på vad som skulle ske. Plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför honom. Den skimrade i guld och vindpustar och var draperad i en skuggig mantel som även dolde dess ansikte.
”Vem är du, och varför stör du min vandring?” frågade Nanok kärvt.
Varelsen tog till orda med en ekande röst som verkade ha gnidits i sandpapper:
”Jag är Am’Pha, gud över vägar mellan dimensioner. Och jag stör inte din vandring. Det är du som tagit dig till mitt rike. Jag välkomnar dig Nanok, nordländernas otämjda ulv.”
”Bespara mig ditt pladder!” grymtade Nanok. ”Skicka hem mig illa kvickt!”
”Jag kan tyvärr inte infria din önskan, ty den värld du kallar ditt hem existerar inte länge.”
Nanok höjde på ögonbrynen.
”Existerar inte? Hur är det möjligt?”
”Den gud som skapade världen har övergivit den. Han lät skapa världen, dess invånare, dess berg och sjöar, och inte minst dig. Men nu har han gått vidare till förmån för andra skapelser, så nu har din värld försvunnit. Du lever fortfarande starkt i hans minne och färg existerar du fortfarande. Men inom kort kommer du också försvinna.”
”Vem är denna gud?” undrade Nanok.
Am’Pha såg, trots sitt dolda ansikte, något villrådig ut.
”Han är den senaste nykomlingen hos oss. Det är fortfarande oklart exakt vad hans makt består i. Det verkar som att han skapar värdar genom att skriva, med hjälp av ett antal krönikörer. Han kallar sig Den 45:e Gudomen. Men hans sanna namn är Sebastian Lindeberg.”
Nanok grep instinktivt om sin yxa i bältet.
”För mig genast till denna Sebastian!” morrade han.
Am’Pha skakade på huvudet.
”Jag går inte människors ärenden. Du hamnade här precis som alla andra vars värld försvunnit, och precis som alla andra ska du snart förgås.”
”Till skillnad från alla andra har jag något som du vill ha”, sade Nanok.
”Vad skulle det vara?”
Nanok öppnade säcken med bytet som han införskaffat sig i gravkammaren. Han lyfte upp en flaska. Den var mycket vacker, dekorerad i guld och juveler. En blåröd vätska glimmade inuti den.
”En flaska månvin”, sade Nanok. ”Den enda rusdrycken som gudarna inte är immun mot. Jag har hört berättas att denna att ni brukade denna dryck i mängder för eoner sedan, men att den numera inte går att tillverka och är mycket sällsynt.”
Am’Pha utstötte ett läte som närmast skulle kunna liknas vid ett smaskande och tog sedan till orda:
”Nåväl. Jag ska föra dig till din gud. Ta tag i min mantel.”

En kort stund senare stod Nanok framför en dörr. Han spände yxan från bältet med ena handen och bankade på dörren med den andra, så hårt att träet knakade. Dörren öppnades av en människa, som vid åsynen av Nanok stelnade. Hans ögon blev stora som tefat och hans haka for närmast i golvet. Nanok pekade med sin yxa på mannen.
”Är du Sebastian Lindeberg, den 45:e Gudomen?!” frågade han.
Mannen flackade med ögonen men nickade nervöst.
”Jo, alltså”, stammade han fram. ”Eller, jag heter ju God45 på rollspel.nu, men…jo, det är jag.”
Han granskade den reslige barbaren.
”Kan…kan det möjligen vara så att du är…Nanok?”
”Naturligtvis är det jag!” röt barbaren. ”Och tala ordentligt! Jag vägrar tro att min skapare är ett så nervöst litet kryp!”
Sebastian såg förorättad ut.
”Kryp? Hörru du, jag är faktiskt den störta edgelorden på forumet!”
Nanok gjorde en snabb avvärjande gest med handen.
”Ditt prat intresserar mig inte, kryp! Du ska genast fortsätta låta skriva din skapa krönika om mig!”
Sebastian kliade sig nervöst i nacken.
”Jo alltså, jag hade gärna gjort det”, sade han. ”Men vi har ett annat tema för årets bok.”
”På så vis! Vad skulle det vara för något tema?”
Sebastian tittade ner i golvet, halvt av rädsla, halvt av genans.
”Tårar”, sade han tillslut lågmält.
Nanok rynkade ögonbrynen.
”Tårar?! Så ni har alltså gått från att skriva om mig, den mäktiga ulvens äventyr, till något som enbart småbarn och svagsinta ägnar sig åt?!”
”Det är inte mitt fel!” sade Sebastian hastigt. ”De andra forumiterna, eh jag menar krönikörerna, kunde inte enas om ett tema! Jag ville göra alla till lags…och…och…”
”Det räcker, kryp!” avbröt Nankok. ”Skriv in mig i årets krönikor och rappa på!”
”Men vi måste följa temat!” protesterade Sebastian. ”Om du kanske kunde gråta en skvätt så skulle ju det följa temat och då kunde jag…”
Nanok skrattade till.
"Gråta?! Jag har aldrig gråtit, vare sig som ung eller gammal. Även om jag skulle vilja så skulle jag inte veta hur man bär sig åt.
Sebastian slog ut med armarna.
”Då finns det inget jag kan göra. Vi måste hålla oss till temat, min författarheder hänger på det.”
Nanok pekade åter med sin yxa på den unge mannen.
”Lyssna noga på mig nu, kryp!” morrade han. ”På grund av ditt nya tema kommer jag snart försvinna om du inte skriver något nytt om mig. Men jag svär vid min yxa att jag kommer att ha hunnit klyva dig på mitten innan dess. Såvida du inte lyckas få mig att gråta! Sätt fart, jag tror inte att vi har lång tid på oss!”
Sebastian funderade panikartat. Tillslut verkade det dock gå upp en ljus för honom.
”Vänta här, jag är snart tillbaks!” sade han och försvann in i ett närliggande rum.
Han återvände efter en stund med famnen full av böcker. Nanok plockade upp en och betraktade omslaget.
”Det där är ju jag”, sade han. ”Vad är detta? Dina tidigare krönikor om mig?”
”Fel!” sade Sebastian. ”Läs titeln.”
Nanok betraktade texten med stor möda. Läsning hade aldrig varit hans största styrka.
”Det ser ut som mitt namn baklänges”, sade han. ”Med en bokstav ändrad. Vad menas med detta.”
Sebastian tittade menade på Nanok.
”Dessa böcker handlar om världens mest berömda barbar. Alla känner till hans namn. Alla känner till hans bedrifter. När jag skapade dig kopierade jag helt enkelt hans egenskaper, ja nästan hans namn. Ditt utseende beskrev jag utefter en skådespelare, som gestaltade just denna barbar. Att mina krönikörer ville skriva ner dina äventyr berodde enbart på att de tyckte om denna barbar, inte att de fann dig i sig intressent, bara i egenskap av billig kopia. Dessutom har knappt någon tagit del av dina äventyr. De enda böcker som finns om dig är exemplar som krönikörerna tryckt upp till sig själva och som bäst givit till nåt släkting som aldrig kommer öppna första sidan ens. Ditt liv saknar helt egenvärde och när du försvinner kommer ingen att minnas dig.”
Nanok stod stilla likt en staty. Han tycktes djupt begrunda Sebastians ord. Efter vad som verkade som en evighet uppenbarade sig en liten vit, närmast mikroskopisk droppe i barbarens ena ögonvrå. Den blänkte i taklampans sken. Sebastian pekade ivrigt.
”Kolla! En tår!” närmast skrek han.
Nanok strök förvånat fingret i ögonvrån.
”Ja, tänka sig”, sade han närmast förundrat.
”Det innebär att jag kan ha med dig i årets bok!” sade Sebastian triumferande. ”Jag börjar skriva direkt! Oroa dig inte, jag skriver skitsnabbt! Det är liksom min grej!”
”Gott!” sade barbaren, men tog några steg fram mot Sebastian och riktade yxan mot honom. ”Men en sak ska du ha klart för dig, kryp! Nästa bok ska handla om mig och inte om något bölande! Jag kommer att återkomma om ett år. Jag kommer att stå bakom dig med yxan i hand när du skriver boken. Och om du inte skriver om mina bedrifter kommer yxan att falla på din skalle. Är det förstått?!”
”Självklart, absolut!” svarade Sebastian hastigt.
Nanok nickade, vände om och lämnade hemmet.

Sebastian torkade svetten ut pannan och pustade ut. Sedan satte han sig framför datorn och öppnade ett tomt dokument. Han skrev berättelsens rubrik: ”Nanoks tår”
 
Franz said:
(Vill stå som Franz Ung. Märkte efter att jag skrivit berättelsen att den kan tolkas som en diss mot årets tema. Det var inte alls min avsikt, detta ska bara ses som humor och ingenting annat. Om någon tycker att den känns elak så skippar vi att ha med den)

Nanoks tår

Nanok kände sig nöjd när han steg ut ur den uråldriga gravkummaren. Det hade varit roligt att döda den enorma urtidsödlan som vaktade kejsare Svarthjärtas viloplats. Skatten han samlat på sig skulle räcka till oräkneliga nöjen i handelsstaden på andra sidan bergen. Han fäste sin dubbelyxa i bältet, slängde säcken med sitt byte på ryggen och började vandra.

När barbaren gick längst den smala bergsdriften kände han att marken under honom plötsligt mjuknade. Han tittade ner. Stigen under honom hade börjat blekna, bli otydlig. Resten av omgivningen också. Allt förlorade sin skärpa, sin form och sin fasthet. Nanok förlorade fästet, föll och världen upplöstes i en virvel runt om honom.

Allt försvann. Nanok befann sig i vad som närmast kan beskrivas som ingenting. han visste inte om han föll eller svävade. Han var på intet sätt rädd, han hade varit med om långt märkligare saker, men väldigt nyfiken på vad som skulle ske. Plötsligt uppenbarade sig en gestalt framför honom. Den skimrade i guld och vindpustar och var draperad i en skuggig mantel som även dolde dess ansikte.
”Vem är du, och varför stör du min vandring?” frågade Nanok kärvt.
Varelsen tog till orda med en ekande röst som verkade ha gnidits i sandpapper:
”Jag är Am’Pha, gud över vägar mellan dimensioner. Och jag stör inte din vandring. Det är du som tagit dig till mitt rike. Jag välkomnar dig Nanok, nordländernas otämjda ulv.”
”Bespara mig ditt pladder!” grymtade Nanok. ”Skicka hem mig illa kvickt!”
”Jag kan tyvärr inte infria din önskan, ty den värld du kallar ditt hem existerar inte länge.”
Nanok höjde på ögonbrynen.
”Existerar inte? Hur är det möjligt?”
”Den gud som skapade världen har övergivit den. Han lät skapa världen, dess invånare, dess berg och sjöar, och inte minst dig. Men nu har han gått vidare till förmån för andra skapelser, så nu har din värld försvunnit. Du lever fortfarande starkt i hans minne och färg existerar du fortfarande. Men inom kort kommer du också försvinna.”
”Vem är denna gud?” undrade Nanok.
Am’Pha såg, trots sitt dolda ansikte, något villrådig ut.
”Han är den senaste nykomlingen hos oss. Det är fortfarande oklart exakt vad hans makt består i. Det verkar som att han skapar värdar genom att skriva, med hjälp av ett antal krönikörer. Han kallar sig Den 45:e Gudomen. Men hans sanna namn är Sebastian Lindeberg.”
Nanok grep instinktivt om sin yxa i bältet.
”För mig genast till denna Sebastian!” morrade han.
Am’Pha skakade på huvudet.
”Jag går inte människors ärenden. Du hamnade här precis som alla andra vars värld försvunnit, och precis som alla andra ska du snart förgås.”
”Till skillnad från alla andra har jag något som du vill ha”, sade Nanok.
”Vad skulle det vara?”
Nanok öppnade säcken med bytet som han införskaffat sig i gravkammaren. Han lyfte upp en flaska. Den var mycket vacker, dekorerad i guld och juveler. En blåröd vätska glimmade inuti den.
”En flaska månvin”, sade Nanok. ”Den enda rusdrycken som gudarna inte är immun mot. Jag har hört berättas att denna att ni brukade denna dryck i mängder för eoner sedan, men att den numera inte går att tillverka och är mycket sällsynt.”
Am’Pha utstötte ett läte som närmast skulle kunna liknas vid ett smaskande och tog sedan till orda:
”Nåväl. Jag ska föra dig till din gud. Ta tag i min mantel.”

En kort stund senare stod Nanok framför en dörr. Han spände yxan från bältet med ena handen och bankade på dörren med den andra, så hårt att träet knakade. Dörren öppnades av en människa, som vid åsynen av Nanok stelnade. Hans ögon blev stora som tefat och hans haka for närmast i golvet. Nanok pekade med sin yxa på mannen.
”Är du Sebastian Lindeberg, den 45:e Gudomen?!” frågade han.
Mannen flackade med ögonen men nickade nervöst.
”Jo, alltså”, stammade han fram. ”Eller, jag heter ju God45 på rollspel.nu, men…jo, det är jag.”
Han granskade den reslige barbaren.
”Kan…kan det möjligen vara så att du är…Nanok?”
”Naturligtvis är det jag!” röt barbaren. ”Och tala ordentligt! Jag vägrar tro att min skapare är ett så nervöst litet kryp!”
Sebastian såg förorättad ut.
”Kryp? Hörru du, jag är faktiskt den störta edgelorden på forumet!”
Nanok gjorde en snabb avvärjande gest med handen.
”Ditt prat intresserar mig inte, kryp! Du ska genast fortsätta låta skriva din skapa krönika om mig!”
Sebastian kliade sig nervöst i nacken.
”Jo alltså, jag hade gärna gjort det”, sade han. ”Men vi har ett annat tema för årets bok.”
”På så vis! Vad skulle det vara för något tema?”
Sebastian tittade ner i golvet, halvt av rädsla, halvt av genans.
”Tårar”, sade han tillslut lågmält.
Nanok rynkade ögonbrynen.
”Tårar?! Så ni har alltså gått från att skriva om mig, den mäktiga ulvens äventyr, till något som enbart småbarn och svagsinta ägnar sig åt?!”
”Det är inte mitt fel!” sade Sebastian hastigt. ”De andra forumiterna, eh jag menar krönikörerna, kunde inte enas om ett tema! Jag ville göra alla till lags…och…och…”
”Det räcker, kryp!” avbröt Nankok. ”Skriv in mig i årets krönikor och rappa på!”
”Men vi måste följa temat!” protesterade Sebastian. ”Om du kanske kunde gråta en skvätt så skulle ju det följa temat och då kunde jag…”
Nanok skrattade till.
"Gråta?! Jag har aldrig gråtit, vare sig som ung eller gammal. Även om jag skulle vilja så skulle jag inte veta hur man bär sig åt.
Sebastian slog ut med armarna.
”Då finns det inget jag kan göra. Vi måste hålla oss till temat, min författarheder hänger på det.”
Nanok pekade åter med sin yxa på den unge mannen.
”Lyssna noga på mig nu, kryp!” morrade han. ”På grund av ditt nya tema kommer jag snart försvinna om du inte skriver något nytt om mig. Men jag svär vid min yxa att jag kommer att ha hunnit klyva dig på mitten innan dess. Såvida du inte lyckas få mig att gråta! Sätt fart, jag tror inte att vi har lång tid på oss!”
Sebastian funderade panikartat. Tillslut verkade det dock gå upp en ljus för honom.
”Vänta här, jag är snart tillbaks!” sade han och försvann in i ett närliggande rum.
Han återvände efter en stund med famnen full av böcker. Nanok plockade upp en och betraktade omslaget.
”Det där är ju jag”, sade han. ”Vad är detta? Dina tidigare krönikor om mig?”
”Fel!” sade Sebastian. ”Läs titeln.”
Nanok betraktade texten med stor möda. Läsning hade aldrig varit hans största styrka.
”Det ser ut som mitt namn baklänges”, sade han. ”Med en bokstav ändrad. Vad menas med detta.”
Sebastian tittade menade på Nanok.
”Dessa böcker handlar om världens mest berömda barbar. Alla känner till hans namn. Alla känner till hans bedrifter. När jag skapade dig kopierade jag helt enkelt hans egenskaper, ja nästan hans namn. Ditt utseende beskrev jag utefter en skådespelare, som gestaltade just denna barbar. Att mina krönikörer ville skriva ner dina äventyr berodde enbart på att de tyckte om denna barbar, inte att de fann dig i sig intressent, bara i egenskap av billig kopia. Dessutom har knappt någon tagit del av dina äventyr. De enda böcker som finns om dig är exemplar som krönikörerna tryckt upp till sig själva och som bäst givit till nåt släkting som aldrig kommer öppna första sidan ens. Ditt liv saknar helt egenvärde och när du försvinner kommer ingen att minnas dig.”
Nanok stod stilla likt en staty. Han tycktes djupt begrunda Sebastians ord. Efter vad som verkade som en evighet uppenbarade sig en liten vit, närmast mikroskopisk droppe i barbarens ena ögonvrå. Den blänkte i taklampans sken. Sebastian pekade ivrigt.
”Kolla! En tår!” närmast skrek han.
Nanok strök förvånat fingret i ögonvrån.
”Ja, tänka sig”, sade han närmast förundrat.
”Det innebär att jag kan ha med dig i årets bok!” sade Sebastian triumferande. ”Jag börjar skriva direkt! Oroa dig inte, jag skriver skitsnabbt! Det är liksom min grej!”
”Gott!” sade barbaren, men tog några steg fram mot Sebastian och riktade yxan mot honom. ”Men en sak ska du ha klart för dig, kryp! Nästa bok ska handla om mig och inte om något bölande! Jag kommer att återkomma om ett år. Jag kommer att stå bakom dig med yxan i hand när du skriver boken. Och om du inte skriver om mina bedrifter kommer yxan att falla på din skalle. Är det förstått?!”
”Självklart, absolut!” svarade Sebastian hastigt.
Nanok nickade, vände om och lämnade hemmet.

Sebastian torkade svetten ut pannan och pustade ut. Sedan satte han sig framför datorn och öppnade ett tomt dokument. Han skrev berättelsens rubrik: ”Nanoks tår”
Click to expand...

😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂😂

Woo! Jag är metafiktion! Jag är i samma klubb som Grant Morrisson nu. Jag är både karaktär och författare 🤩🍾

Jag tycker det här är jättekul! Den sätter vi i boken!

Och nu har vi 22233 ord!
 
Tänkte fnula ihop en möjligt slut. Vill du att jag skickar in tänkt sista strof som sista bidrag här i tråden som en snajp precis innan deadline eller ska jag hösta in texten närsom?
 
Sidd said:
Tänkte fnula ihop en möjligt slut. Vill du att jag skickar in tänkt sista strof som sista bidrag här i tråden som en snajp precis innan deadline eller ska jag hösta in texten närsom?
Click to expand...

Lägg in det när som och så kan jag sätta den sista bara :) 👍
 
Jag har fortfarande förbaskat mycket annat för mig, men hoppas kunna skriva något senare i sommar.
 
Jocke said:
Jag har fortfarande förbaskat mycket annat för mig, men hoppas kunna skriva något senare i sommar.
Click to expand...

Du har flera månader på dig! Och med lite amfetamin kan man skriva ett ord i sekunden!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top