- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,662
(Står som Franz Ung i boken)
Fyrkanten som försökte vara en triangel
Sven stegade, lite försenad som vanligt, in i Fyrkanten. Nu hette denna byggnad egentligen något helt annat, men Fyrkanten var ett bra namn. Byggnaden i sig var fyrkantig, fönstren var fyrkantiga och de små båsen med datorer man satt och jobbade i var fyrkantiga. Framförallt var jobbet fyrkantigt, bildligt talat det vill säga. Hans jobb går i korta drag ut på att svara i telefon, lyssna på vad kunden upplever för något slags problem med sitt bredband och göra sitt bästa för att rätta till bekymret. Ibland kommer något oväntat samtal, som att någon vill bli vidarekopplad till en annan avdelning eller köpa till en extra tjänst, men tyvärr inträffar sådana spännande händelser inte särskilt ofta.
Innan arbetspasset började gick Sven in på toaletten. Fiskade upp plastflaskan ur väskan. Flaskan var en gång full, men nu finns bara en skvätt kvar i flaskans botten. Tårar. Hans egna tårar som han samlat och tagit tillvara på varje gång han blivit ledsen. Och de gångerna har varit många. Om någon skulle svara honom varför han dricker sina egna tårar skulle han nog inte kunna svara. Den enda vettiga förklaring han skulle kunna ge vore att han känner att om han dricker sina tårar så är det nästan som att de aldrig helt lämnade honom. Och då var han aldrig ledsen egentligen.
Han satte sig vid datorn och loggade in i systemet. Anders, killen som arbetar i båset
bredvid honom, drog munnen till ett snett leende.
“Försenad igen?” frågade han, trots att det snarare lät som ett konstaterande.
Sven tittade ner i tangentbordet, illröd i ansiktet. Han vågade prata med Anders, som är lite av en rebell (om man nu kan vara en sådan i kontorsmiljö). Av någon anledning kan han komma gliringar eller småelaka kommentarer till chefer och medarbetare och bara mötas av skratt eller high fives. Förra fredagen, just när alla skulle gå för dagen, ropade han ”Sisten ut är en kundtjänstarbetare!” och mottog en våg av applåder och gapskratt. Sven brukar ofta tänka att han skulle våga säga sådana saker, men han känner på sig att folk skulle bli arga om det var han som sade det. Det är annorlunda när det är Anders som håller på sådär. Hans är så charmig och så snygg att han kommer undan med det. Sven tänker ofta på att Anders är charmig och snygg. Att han egentligen nog skulle vilja säga det till honom.
Sven avbröts i sina funderingar av att Thomas nonchalant gick förbi och knackade på hans
bås.
“Chefen vill prata med dig!” sade han illvilligt och strök handen genom sitt kortklippta hår.
“V-vilken av dem?” stammade Sven fram.
“Maria”, svarade Thomas flinande.
Sven drog efter andan. Avdelningen har två chefer. Den ena av dem, Jenny, brukar alltid vara snäll och beskedlig. Hon lyssnar på vad folk säger och när hon har invändningar eller kritik har hon ett sätt att prata som mer påminner om en öm mamma än en auktoritet. Maria är precis tvärtom. Det dröjde månader innan Sven lärde mig hennes namn, för i hans huvud omnämndes hon bara som Draken. Hon är elak, bitsk och verkar få något slags nöje i att sätta folk på plats. Dock kan det finnas vissa fördelar i att bli skickad till Maria, snarare än Jenny. Då alla på arbetsplatsen tycks vara medvetna om att Jenny är den snälla så brukar hon ofta prata med de anställda om de ligger riktigt illa till, medan det är vanligare att Maria skäller ut folk för småsaker som inte är avgörande för ens fortsatta anställning.
Sven gick åter in på toaletten. Den trygga platsen på arbetet, kanske den enda platsen han tycker om. Han plockade fram flaskan igen och sörplade maniskt sina bittra tårar. För varje klunk, en tröst. En del av honom själv började komma tillbaka. Sven funderade över vad som egentligen är en själv. Vilka delar av honom är Sven? Han satte sig på toaletten. Han var inte bajsnödig egentligen, men tvingade fram en liten korv. Lämnade sedan toaletten utan att spola. Så att en liten del av honom fanns kvar på toaletten istället för att gå in till Maria.
Så fort Sven kom inte på Jennys kontor blev han påmind om hur mycket han hatar det. Inredningen är så pass opersonlig och minimalistisk att det mer kan liknas vid ett förhörsrum. Som kronan på verket satt Jenny i sin formella kavaj, sin minutiöst kammade page och sitt giftiga leende bakom skrivbortet med armarna i kors. Sven steg in och stod fåraktigt kvar vid dörren.
“Kom närmare”, väste Jenny och vinkade med sitt beniga finger.
Sven tog några tveksamma steg närmare hennes skrivbord, men stannade upp när han kommit halvvägs. Han visste inte riktigt vad hon menar med ”närmare” och ville inte göra henne upprörd. De stod och tittade på varandra i tysthet i några sekunder. Hon sade ingenting, bara stirrade på honom med sina ilskna ögon. Han harklade sig tyst. Jenny reagerar inte alls. Efter ytterligare några sekunder slog hon ut med armarna.
“Nå?” sade hon strängt.
Sven förstod inte vad hon menade. Ville hon att han skulle säga något? För ett flyktigt ögonblick kom han att tänka på Anders. Han skulle säkert kommit på något bra att säga.
“Jo, alltså…” började Sven, men kom genast av sig.
“Ja?” sade Jenny frågande.
Han kom inte på något mer att säga, så han borrade händerna i fickorna så djupt han kunde och stirrade skamset ner på den beiga heltäckningsmattan.
“Det var inget”, mumlade han, knappt hörbart.
Jenny skrattade högt. Ett sådant där gällt, elakt skratt som bara hon kan frambringa. Hon skakade på huvudet och tittade på honom, ungefär på samma sätt som man tittar på en olydig hundvalp. Hon lutade sig sedan framåt mot honom och viskade:
“Varför jobbar du här egentligen?”
I panik funderade Sven över vad han skulle svara. Vad är det nu igen man brukar säga när chefer frågar sådana saker?
“Jo…för att utvecklas liksom…utvecklas här på jobbet och som…som människa.”
Det lät inte bra. Sven förstod inte varför det inte lät bra, det är väl sånt man brukar säga?! Jenny verkade inte heller tycka att det lät bra, för hon fnös högt och himlade med ögonen. Sedan borrade hon åter in sin blick i hans och väste:
“Och till vilket pris skulle du vilja utvecklas här?”
Vad menade hon? Vaddå ”pris”? Ville hon löneförhandla? Innan han hann fråga fortsatte hon:
“Vill du bli chef här? Så är det, va? Du vill ha mitt jobb?”
Sven vaggade lite på ena hälen och försökte komma på ett bra svar. De vill ju att man ska sikta mot toppen här på företaget, det har de sagt många gånger.
“Jo”, svarade han osäkert. “Jo, det vore kanske trevligt.”
Jenny slog genast ilsket båda nävarna i skrivbordet. Sven hoppade till av rädsla.
“Och hur skulle du kunna bli chef här tror du?!” vrålade hon. “Genom att knulla dig upp?! Vill du knulla mig?! Det är det du vill, va?! Du står här och säger att du vill knulla mig?!”
“Nejnej!” svarade Sven förfärat. "Absolut inte! Inget sånt!”
Hans svar verkade få Jenny att lugna ner sig, i alla fall lite grann. Hon lutade sig tillbaka i stolen och antog en min som han inte riktigt kunde tyda. Såg hon besviken ut? Svarade han fel? Hon lade sedan åter armarna i kors och tittade distinkta på honom.
“Näha!” sade hon korthugget. “Vad vill du då? Vill du döda mig? Skulle du kunna mörda mig för att ta min plats?”
Sven flackade nervöst med blicken. Vad ville hon att han skulle säga?! Han tänkte åter på Anders. Han brukade vara så modig och sade alltid rätt saker. Han vågade alltid säga sånt som ingen annan vågar. Är det här ett test? Ville hon att han skulle vara mer som Anders? -
“Jo”, stammade han fram. “Jo, kanske det…alltså om ingen skulle upptäcka mig, så…”
Jenny lyfte händerna och med en triumferande min lät hon dem falla på skrivbordet.
“Jasså du”, sade hon med ett tonfall som tydde på att hon kommit på honom med att göra något fel.
Han blir alldeles kallsvettig. Vad det inte heller rätt? Vad skulle han sagt?! Det kändes som att vad han än säger så snärjde hon in honom i nåt ännu värre. Han funderade på vad han nu skulle göra?! Kanske om han fick samtalet att handla om någon annan, så att uppmärksamheten dras bort från honom.
“Johnny har hasch på jobbet!” ropade han, nästan i panik. “Han har alltid hasch i sin ryggsäck!”
Jenny stirrade på honom med en förintande blick. Han kände hur svetten rann längs ryggraden och ropade med ännu gällare röst:
“Och Simone är otrevlig mot kunderna! Jätteotrevlig faktiskt! Hon svär åt dom och driver med dom! Det är faktiskt sant!”
Jenny rörde inte en min. Hon satt vid skrivbordet med armarna i kors och fortsatte titta på honom med en blick som skulle kunna penetrera betong. Sven kände sig tillintetgjord. Han visste att han förlorat, att han inte kan reparera detta. Hela kroppen känns orkeslös och han började med sänkt huvud gå mot dörren. Innan han öppnar den vände han sig om. Kanske fanns det en sista chans att ställa allt till rätta. Han tittar Jenny i ögonen.
“Vill du gifta dig med mig?” frågar han henne.
Inget svar. Ingen reaktion. Hon bara fortsatte att titta på honom, och hela hennes uppenbarelse talade om hat och förakt. Sven böjde huvudet och lämnade kontoret.
Han satte mig framför datorn i det lilla båset och kände sig gråare och mer fyrkantig än någonsin. Som om han blivit ett med omgivningen. Som om Jenny slitit av de delar av honom som gjorde honom levande och bytt ut dem mot delar tillverkade för att matcha arbetsplatsen. Anders förde ett livligt samtal med en kund. Han skämtade och skrattade samtidigt som han lovade kunden att de gjorde allt de kunde för att öka hastigheten på hans bredband. Sven lutar sig mot honom och knackade honom på axeln.
“Anders”, viskade han.
Anders vände sig om. Han satte sin telefon på ljudlös och tittade frågande på Sven.
“Vill du gifta dig med mig?” frågade Sven.
“Nej”, svarade Anders.
“Okej, då vet jag.”,
Sven gick in på toaletten igen. Någon hade spolat ner hans bajskorv. Han tog fram flaskan för att dricka tårarna. Den var dock helt tom. Inte en enda droppe fanns kvar. Men det gjorde inget. Det skulle komma nya tårar ikväll.
Fyrkanten som försökte vara en triangel
Sven stegade, lite försenad som vanligt, in i Fyrkanten. Nu hette denna byggnad egentligen något helt annat, men Fyrkanten var ett bra namn. Byggnaden i sig var fyrkantig, fönstren var fyrkantiga och de små båsen med datorer man satt och jobbade i var fyrkantiga. Framförallt var jobbet fyrkantigt, bildligt talat det vill säga. Hans jobb går i korta drag ut på att svara i telefon, lyssna på vad kunden upplever för något slags problem med sitt bredband och göra sitt bästa för att rätta till bekymret. Ibland kommer något oväntat samtal, som att någon vill bli vidarekopplad till en annan avdelning eller köpa till en extra tjänst, men tyvärr inträffar sådana spännande händelser inte särskilt ofta.
Innan arbetspasset började gick Sven in på toaletten. Fiskade upp plastflaskan ur väskan. Flaskan var en gång full, men nu finns bara en skvätt kvar i flaskans botten. Tårar. Hans egna tårar som han samlat och tagit tillvara på varje gång han blivit ledsen. Och de gångerna har varit många. Om någon skulle svara honom varför han dricker sina egna tårar skulle han nog inte kunna svara. Den enda vettiga förklaring han skulle kunna ge vore att han känner att om han dricker sina tårar så är det nästan som att de aldrig helt lämnade honom. Och då var han aldrig ledsen egentligen.
Han satte sig vid datorn och loggade in i systemet. Anders, killen som arbetar i båset
bredvid honom, drog munnen till ett snett leende.
“Försenad igen?” frågade han, trots att det snarare lät som ett konstaterande.
Sven tittade ner i tangentbordet, illröd i ansiktet. Han vågade prata med Anders, som är lite av en rebell (om man nu kan vara en sådan i kontorsmiljö). Av någon anledning kan han komma gliringar eller småelaka kommentarer till chefer och medarbetare och bara mötas av skratt eller high fives. Förra fredagen, just när alla skulle gå för dagen, ropade han ”Sisten ut är en kundtjänstarbetare!” och mottog en våg av applåder och gapskratt. Sven brukar ofta tänka att han skulle våga säga sådana saker, men han känner på sig att folk skulle bli arga om det var han som sade det. Det är annorlunda när det är Anders som håller på sådär. Hans är så charmig och så snygg att han kommer undan med det. Sven tänker ofta på att Anders är charmig och snygg. Att han egentligen nog skulle vilja säga det till honom.
Sven avbröts i sina funderingar av att Thomas nonchalant gick förbi och knackade på hans
bås.
“Chefen vill prata med dig!” sade han illvilligt och strök handen genom sitt kortklippta hår.
“V-vilken av dem?” stammade Sven fram.
“Maria”, svarade Thomas flinande.
Sven drog efter andan. Avdelningen har två chefer. Den ena av dem, Jenny, brukar alltid vara snäll och beskedlig. Hon lyssnar på vad folk säger och när hon har invändningar eller kritik har hon ett sätt att prata som mer påminner om en öm mamma än en auktoritet. Maria är precis tvärtom. Det dröjde månader innan Sven lärde mig hennes namn, för i hans huvud omnämndes hon bara som Draken. Hon är elak, bitsk och verkar få något slags nöje i att sätta folk på plats. Dock kan det finnas vissa fördelar i att bli skickad till Maria, snarare än Jenny. Då alla på arbetsplatsen tycks vara medvetna om att Jenny är den snälla så brukar hon ofta prata med de anställda om de ligger riktigt illa till, medan det är vanligare att Maria skäller ut folk för småsaker som inte är avgörande för ens fortsatta anställning.
Sven gick åter in på toaletten. Den trygga platsen på arbetet, kanske den enda platsen han tycker om. Han plockade fram flaskan igen och sörplade maniskt sina bittra tårar. För varje klunk, en tröst. En del av honom själv började komma tillbaka. Sven funderade över vad som egentligen är en själv. Vilka delar av honom är Sven? Han satte sig på toaletten. Han var inte bajsnödig egentligen, men tvingade fram en liten korv. Lämnade sedan toaletten utan att spola. Så att en liten del av honom fanns kvar på toaletten istället för att gå in till Maria.
Så fort Sven kom inte på Jennys kontor blev han påmind om hur mycket han hatar det. Inredningen är så pass opersonlig och minimalistisk att det mer kan liknas vid ett förhörsrum. Som kronan på verket satt Jenny i sin formella kavaj, sin minutiöst kammade page och sitt giftiga leende bakom skrivbortet med armarna i kors. Sven steg in och stod fåraktigt kvar vid dörren.
“Kom närmare”, väste Jenny och vinkade med sitt beniga finger.
Sven tog några tveksamma steg närmare hennes skrivbord, men stannade upp när han kommit halvvägs. Han visste inte riktigt vad hon menar med ”närmare” och ville inte göra henne upprörd. De stod och tittade på varandra i tysthet i några sekunder. Hon sade ingenting, bara stirrade på honom med sina ilskna ögon. Han harklade sig tyst. Jenny reagerar inte alls. Efter ytterligare några sekunder slog hon ut med armarna.
“Nå?” sade hon strängt.
Sven förstod inte vad hon menade. Ville hon att han skulle säga något? För ett flyktigt ögonblick kom han att tänka på Anders. Han skulle säkert kommit på något bra att säga.
“Jo, alltså…” började Sven, men kom genast av sig.
“Ja?” sade Jenny frågande.
Han kom inte på något mer att säga, så han borrade händerna i fickorna så djupt han kunde och stirrade skamset ner på den beiga heltäckningsmattan.
“Det var inget”, mumlade han, knappt hörbart.
Jenny skrattade högt. Ett sådant där gällt, elakt skratt som bara hon kan frambringa. Hon skakade på huvudet och tittade på honom, ungefär på samma sätt som man tittar på en olydig hundvalp. Hon lutade sig sedan framåt mot honom och viskade:
“Varför jobbar du här egentligen?”
I panik funderade Sven över vad han skulle svara. Vad är det nu igen man brukar säga när chefer frågar sådana saker?
“Jo…för att utvecklas liksom…utvecklas här på jobbet och som…som människa.”
Det lät inte bra. Sven förstod inte varför det inte lät bra, det är väl sånt man brukar säga?! Jenny verkade inte heller tycka att det lät bra, för hon fnös högt och himlade med ögonen. Sedan borrade hon åter in sin blick i hans och väste:
“Och till vilket pris skulle du vilja utvecklas här?”
Vad menade hon? Vaddå ”pris”? Ville hon löneförhandla? Innan han hann fråga fortsatte hon:
“Vill du bli chef här? Så är det, va? Du vill ha mitt jobb?”
Sven vaggade lite på ena hälen och försökte komma på ett bra svar. De vill ju att man ska sikta mot toppen här på företaget, det har de sagt många gånger.
“Jo”, svarade han osäkert. “Jo, det vore kanske trevligt.”
Jenny slog genast ilsket båda nävarna i skrivbordet. Sven hoppade till av rädsla.
“Och hur skulle du kunna bli chef här tror du?!” vrålade hon. “Genom att knulla dig upp?! Vill du knulla mig?! Det är det du vill, va?! Du står här och säger att du vill knulla mig?!”
“Nejnej!” svarade Sven förfärat. "Absolut inte! Inget sånt!”
Hans svar verkade få Jenny att lugna ner sig, i alla fall lite grann. Hon lutade sig tillbaka i stolen och antog en min som han inte riktigt kunde tyda. Såg hon besviken ut? Svarade han fel? Hon lade sedan åter armarna i kors och tittade distinkta på honom.
“Näha!” sade hon korthugget. “Vad vill du då? Vill du döda mig? Skulle du kunna mörda mig för att ta min plats?”
Sven flackade nervöst med blicken. Vad ville hon att han skulle säga?! Han tänkte åter på Anders. Han brukade vara så modig och sade alltid rätt saker. Han vågade alltid säga sånt som ingen annan vågar. Är det här ett test? Ville hon att han skulle vara mer som Anders? -
“Jo”, stammade han fram. “Jo, kanske det…alltså om ingen skulle upptäcka mig, så…”
Jenny lyfte händerna och med en triumferande min lät hon dem falla på skrivbordet.
“Jasså du”, sade hon med ett tonfall som tydde på att hon kommit på honom med att göra något fel.
Han blir alldeles kallsvettig. Vad det inte heller rätt? Vad skulle han sagt?! Det kändes som att vad han än säger så snärjde hon in honom i nåt ännu värre. Han funderade på vad han nu skulle göra?! Kanske om han fick samtalet att handla om någon annan, så att uppmärksamheten dras bort från honom.
“Johnny har hasch på jobbet!” ropade han, nästan i panik. “Han har alltid hasch i sin ryggsäck!”
Jenny stirrade på honom med en förintande blick. Han kände hur svetten rann längs ryggraden och ropade med ännu gällare röst:
“Och Simone är otrevlig mot kunderna! Jätteotrevlig faktiskt! Hon svär åt dom och driver med dom! Det är faktiskt sant!”
Jenny rörde inte en min. Hon satt vid skrivbordet med armarna i kors och fortsatte titta på honom med en blick som skulle kunna penetrera betong. Sven kände sig tillintetgjord. Han visste att han förlorat, att han inte kan reparera detta. Hela kroppen känns orkeslös och han började med sänkt huvud gå mot dörren. Innan han öppnar den vände han sig om. Kanske fanns det en sista chans att ställa allt till rätta. Han tittar Jenny i ögonen.
“Vill du gifta dig med mig?” frågar han henne.
Inget svar. Ingen reaktion. Hon bara fortsatte att titta på honom, och hela hennes uppenbarelse talade om hat och förakt. Sven böjde huvudet och lämnade kontoret.
Han satte mig framför datorn i det lilla båset och kände sig gråare och mer fyrkantig än någonsin. Som om han blivit ett med omgivningen. Som om Jenny slitit av de delar av honom som gjorde honom levande och bytt ut dem mot delar tillverkade för att matcha arbetsplatsen. Anders förde ett livligt samtal med en kund. Han skämtade och skrattade samtidigt som han lovade kunden att de gjorde allt de kunde för att öka hastigheten på hans bredband. Sven lutar sig mot honom och knackade honom på axeln.
“Anders”, viskade han.
Anders vände sig om. Han satte sin telefon på ljudlös och tittade frågande på Sven.
“Vill du gifta dig med mig?” frågade Sven.
“Nej”, svarade Anders.
“Okej, då vet jag.”,
Sven gick in på toaletten igen. Någon hade spolat ner hans bajskorv. Han tog fram flaskan för att dricka tårarna. Den var dock helt tom. Inte en enda droppe fanns kvar. Men det gjorde inget. Det skulle komma nya tårar ikväll.
Last edited: