(Står som Franz Ung i boken)
(Skrev detta för att det skulle kunna funka som någon slags inledning men det borde kunna funka som ett vanligt kapitel också)
De första livsformerna på jorden uppkom för ungefär fyra miljarder år sedan. Det var encelliga organismer som levde i havet i skydd från UV-strålningen. Vissa av dessa varelser utvecklade fotosyntes och började därmed producera syre. Under två miljarder år utvecklades cellerna till att bli alltmer komplexa. Detta gjorde att de fick en cellkärna och andra organceller. Denna utveckling hade förmodligen sin början av att en cell slukade en annan och därmed skapade en så kallad endosympios. Detta i sin tur möjliggjorde mer avancerat liv.
Cellerna började därefter att samarbeta och för ungefär 700 miljoner år sedan hade flercelliga organismer bildats. Med detta uppstod även olika specialiseringar hos cellerna, det vill säga att olika celler gör olika saker. Dessa tidiga organismer var väldigt enkla. Utvecklingen gick vidare och för ungefär 500 år sedan skedde den så kallade kambriumexplosionen där massor av nya djurformer uppstod. Här fick även djur skelett, ögon och nervsystem. De första fiskarna uppkom vid denna tid.
Fiskarna utvecklades åt olika håll. Vissa utvecklade fenor som kunde bära vikt samt organ som liknade lungor. Vad som skiljde dessa från andra fiskar var att de levde i grunda vatten, att de kunde ta sig upp i gyttja och även överleva på land under kortare stunder. Dessa utvecklades i sin tur till så kallade amfibier, de första landlevande djuren. De kunde röra sig på land och andas luft, men de var fortfarande beroende av vatten då de behövde lägga sina ägg där. Amfibierna utvecklades sedan till reptiler. Deras största innovation var ägg med skal, vilket medförde att de kunde läggas på land. Beroendet av vattnet minskade därmed och djuren kunde befolka större landmassor.
Från reptilerna utvecklades sedan små, pälsklädda däggdjur. Deras hjärnor var större än reptilernas, deras beteenden var mer avancerade och, vilket är viktigt för vår berättelse, de hade en stor omvårdnad om sina ungar. Denna omvårdnad leder i sin tur till att däggdjuren utvecklar sociala band till varandra i större utsträckning än reptilerna. Och ur dessa band utvecklas empatilknande beteenden.
Ur denna empati kommer sedan känslor som glädje, kärlek, ilska och inte minst sorg. Människan blir sedan det enda däggdjur som uttrycker sin sorg genom att fälla tårar. Orsaken till denna unikhet grundar sig förmodligen i social kommunikation. Från början gråter vi som spädbarn som en ren överlevnadshandling, för att visa att vi behöver omvårdnad. Detta utvecklas sedan när vi växer upp och gråter för att vi behöver hjälp eller för att visa att vi är sårbara. Andra reagerar då i sin tur med empati, vilket stärker våra relationer med varandra.
Men det finns något annat med tårar också. Våra tårar har makt på ett sätt som är bortom vår fattningsförmåga. Sedan den första människan fällde den första tåren har deras kraft styrt oss, hjälpt oss, sårat oss och förrått oss. Vissa menar att tårarna besitter en sådan kraft därför att de är vår själ som läcker ut ur kroppen. Andra tror att tårarna i själva verket inte alls främst är vårt sätt att kommunicera med varandra utan istället är ett sätt att omedvetet kommunicera med universum. Universum svarar sedan, men inte på det sätt som vi förväntar oss. En annan teori är att människan är den enda varelse som delvis existerar utanför tiden. Detta är vi dock inte medvetna om själva då hjärnan inte kan ta in information utanför tid och rum. Den bortsållade informationen lämnar sedan vår kropp i form av tårar.
Oavsett orsak så vet vi instinktivt att tårarna betyder så mycket mer för oss än vad vi vågar säga. Tårar gör oss obekväma. Vi tröstar den som gråter. Vi minns de sorgesamma. Vi känner att tårar är så mycket mer än bara vatten. De är vårt största hopp. Vår djupaste rädsla. Vår främsta ledsagare. Vår räddning och undergång.
