År två: Bli en romanförfattare (genom fusk)

Franz said:
(Står som Franz Ung i boken)

(Skrev detta för att det skulle kunna funka som någon slags inledning men det borde kunna funka som ett vanligt kapitel också)

De första livsformerna på jorden uppkom för ungefär fyra miljarder år sedan. Det var encelliga organismer som levde i havet i skydd från UV-strålningen. Vissa av dessa varelser utvecklade fotosyntes och började därmed producera syre. Under två miljarder år utvecklades cellerna till att bli alltmer komplexa. Detta gjorde att de fick en cellkärna och andra organceller. Denna utveckling hade förmodligen sin början av att en cell slukade en annan och därmed skapade en så kallad endosympios. Detta i sin tur möjliggjorde mer avancerat liv.

Cellerna började därefter att samarbeta och för ungefär 700 miljoner år sedan hade flercelliga organismer bildats. Med detta uppstod även olika specialiseringar hos cellerna, det vill säga att olika celler gör olika saker. Dessa tidiga organismer var väldigt enkla. Utvecklingen gick vidare och för ungefär 500 år sedan skedde den så kallade kambriumexplosionen där massor av nya djurformer uppstod. Här fick även djur skelett, ögon och nervsystem. De första fiskarna uppkom vid denna tid.

Fiskarna utvecklades åt olika håll. Vissa utvecklade fenor som kunde bära vikt samt organ som liknade lungor. Vad som skiljde dessa från andra fiskar var att de levde i grunda vatten, att de kunde ta sig upp i gyttja och även överleva på land under kortare stunder. Dessa utvecklades i sin tur till så kallade amfibier, de första landlevande djuren. De kunde röra sig på land och andas luft, men de var fortfarande beroende av vatten då de behövde lägga sina ägg där. Amfibierna utvecklades sedan till reptiler. Deras största innovation var ägg med skal, vilket medförde att de kunde läggas på land. Beroendet av vattnet minskade därmed och djuren kunde befolka större landmassor.

Från reptilerna utvecklades sedan små, pälsklädda däggdjur. Deras hjärnor var större än reptilernas, deras beteenden var mer avancerade och, vilket är viktigt för vår berättelse, de hade en stor omvårdnad om sina ungar. Denna omvårdnad leder i sin tur till att däggdjuren utvecklar sociala band till varandra i större utsträckning än reptilerna. Och ur dessa band utvecklas empatilknande beteenden.

Ur denna empati kommer sedan känslor som glädje, kärlek, ilska och inte minst sorg. Människan blir sedan det enda däggdjur som uttrycker sin sorg genom att fälla tårar. Orsaken till denna unikhet grundar sig förmodligen i social kommunikation. Från början gråter vi som spädbarn som en ren överlevnadshandling, för att visa att vi behöver omvårdnad. Detta utvecklas sedan när vi växer upp och gråter för att vi behöver hjälp eller för att visa att vi är sårbara. Andra reagerar då i sin tur med empati, vilket stärker våra relationer med varandra.

Men det finns något annat med tårar också. Våra tårar har makt på ett sätt som är bortom vår fattningsförmåga. Sedan den första människan fällde den första tåren har deras kraft styrt oss, hjälpt oss, sårat oss och förrått oss. Vissa menar att tårarna besitter en sådan kraft därför att de är vår själ som läcker ut ur kroppen. Andra tror att tårarna i själva verket inte alls främst är vårt sätt att kommunicera med varandra utan istället är ett sätt att omedvetet kommunicera med universum. Universum svarar sedan, men inte på det sätt som vi förväntar oss. En annan teori är att människan är den enda varelse som delvis existerar utanför tiden. Detta är vi dock inte medvetna om själva då hjärnan inte kan ta in information utanför tid och rum. Den bortsållade informationen lämnar sedan vår kropp i form av tårar.

Oavsett orsak så vet vi instinktivt att tårarna betyder så mycket mer för oss än vad vi vågar säga. Tårar gör oss obekväma. Vi tröstar den som gråter. Vi minns de sorgesamma. Vi känner att tårar är så mycket mer än bara vatten. De är vårt största hopp. Vår djupaste rädsla. Vår främsta ledsagare. Vår räddning och undergång.
Click to expand...

Satte detta som inledningen för det är jättebra 😍

19955 ord nu! Nästan halvvägs!
 
(Kan stå som Bonbon Panasch den här gången med :))

Vårens första Tårar​

En gud har lovat mig vingar.
Så vad skulle jag ha gjort? Vad kunde jag göra? Går det ens att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Det var på den tiden. Vi var underutvecklade. Barbariska. Djur. Inte mycket har egentligen förändrats på femton tusen år, tror jag. Vi gömmer oss bakom illusionen av civilisationen. Kändiskockar och kukmätartävlingar. Men jag minns känslan av gräs under mina fötter, jaktens fart. Spänningen. Den gemensamma ansträngningen. Festen efter det fällda bytet. Kanske var vi inte mindre barbariska då, bara ärligare. Men jag ville se förändringen, vara den, och gripa efter de gyllene frukterna och ta emot mina nya vingar. Jag utsatte oss alla för det här. Men det är inte mitt fel. I en enklare tid med mindre krav, mindre socialdigitala relationsspel, mer samarbete. De som inte hjälpte till ledde en ensam dödsvandring. Vi var ett fåtal som ledde folket, men jag var aldrig ledaren. Kanske var det avundsjuka.

Snön hade smält för den här gången. Alla hade inte tagit sig igenom den mörka perioden. Vi var svaga. Jakten började dåligt. För få för de stora djuren, mammutarna. För svaga för de snabba. Inget hade börjat växa än. Stammen sprang över slätten, följde spår. Hungern gjorde mig ouppmärksam. Jag kom bort mig, tappade spåret. Jag insåg att jag blivit ensam.

Ljusen. Det var det första jag såg. Det var som om himlen öppnade sig, och De steg ner. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var De som kallade ’änglar’. Jag såg dem som gudar. Ljus som nedsteg, och ljus som vandrade. Ljus som grät. Som förde vidare ljuset i deras lysande Tårar. De lovade mig vingar och när jag slickade i mig ljuset som rann ned för deras kinder kände jag en för folket helt ny känsla. Jag ville girigt ha mer.

Jag kände Tårarna flöda in i min kropp och påverka mig. Förändra. Förbättra. Kraften som flödade i mig, den kändes så… Omänsklig. Jag såg saker jag inte borde kunna se. Jag visste saker jag inte borde veta. Och medan jag fylldes av Tårarna grät jag.

Våren var i full fart. Ljusen försvann, men det gjorde inget. Tårarna hade redan förändrat mig, och jag förstod. När jag kom tillbaka till mitt folk förklarade jag. Jag visade. De bara glodde på mig hålögt. De förstod inte vad jag visade. Men det behövde de inte göra. Jag slog ihjäl vår ledare, så att jag kunde visa vårt folk rätt väg.

Jag grät. Men mina Tårar var mina. Om det så fanns minsta lilla ljus i mina Tårar så var det ingen som fick ta del av dem. Ingen annan hade klarat av att göra det jag gjorde. En gud lovade mig vingar, så jag flög. Vad annars finns det?

Jag har många gånger funderat på om Tårarna ska delas. Jag har inte funnit någon värdig. Min vision, ingen förstår den. I femton tusen år har de glott på mig hålögt. Och jag har vänt mig om i avsmak.

I början tänkte jag att det viktigaste var att förstå. Jag visste saker och jag visade. De härmade. De lärde sig. Och jag grät.
När folket växt sig stora från det jag visat tänkte jag att det viktigaste var att leda. Så jag ledde. Jag kuvade. Jag söndrade och härskade. Och jag grät.

Men det fanns alltid folk som inte lyssnade. Jag såg folkens utveckling, och jag tänkte: ”kanske i framtiden”. Så jag väntade. Åskådade. Och jag grät.

Och ju mer jag såg, desto mer lärde de sig det jag visat. Det kom andra som också försökte leda. Jag gick anonym på gatorna i de väldiga städer som växte fram. Jag såg dem försöka, som myror på en myrstack. De irrar runt, kravlar över varandra. De tror, men fullt ut förstår de inte. Så jag grät.

Efter en lång tid hade jag kontemplerat mitt folks öde. Mina Tårar kunde kanske inte hjälpa dem. Allt jag introducerade för dem ledde bara till att de ville ha mer. En gud lovade mig vingar, och jag gav världen girigheten. Önskan om mer. Ett hål som inte gick att fylla. Och jag grät åt vårt öde.

Jag började samla på saker.
Först kallade jag dem minnen. Och jag såg hur folket blev nostalgiska över svunna tider. Då kallade jag dem istället för nödvändigheter. Och jag såg hur folket började förbereda sig för ting som inte fanns, tider som aldrig komma skall. Till slut kallade jag dem värdesaker. Och jag såg hur värdet på saker värderades hos folket. Ingenting försvann. Allt blev en blek kopia av min tanke, min intention. Världen blev kallare, så jag grät.
Inte för folkets skull, utan för min egen. Varför förstår de inte allt fantastiskt jag vet och visar dem? Varför vill de inte låta sig ledas av min förträfflighet, in i bättre tider utan lidande? Varför är allt de vill, är att ha?

Ingen smärta återstår, inga känslor. Jag väntar på att ljusen ska återvända, så jag ånyo kan dricka deras Tårar och själv förstå mitt varandes syfte. Men tills den dagen är kommen fläckar jag jorden och folket.
Ty jag gråter.
 
Anthrox said:
(Kan stå som Bonbon Panasch den här gången med :))

Vårens första Tårar​

En gud har lovat mig vingar.
Så vad skulle jag ha gjort? Vad kunde jag göra? Går det ens att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Det var på den tiden. Vi var underutvecklade. Barbariska. Djur. Inte mycket har egentligen förändrats på femton tusen år, tror jag. Vi gömmer oss bakom illusionen av civilisationen. Kändiskockar och kukmätartävlingar. Men jag minns känslan av gräs under mina fötter, jaktens fart. Spänningen. Den gemensamma ansträngningen. Festen efter det fällda bytet. Kanske var vi inte mindre barbariska då, bara ärligare. Men jag ville se förändringen, vara den, och gripa efter de gyllene frukterna och ta emot mina nya vingar. Jag utsatte oss alla för det här. Men det är inte mitt fel. I en enklare tid med mindre krav, mindre socialdigitala relationsspel, mer samarbete. De som inte hjälpte till ledde en ensam dödsvandring. Vi var ett fåtal som ledde folket, men jag var aldrig ledaren. Kanske var det avundsjuka.

Snön hade smält för den här gången. Alla hade inte tagit sig igenom den mörka perioden. Vi var svaga. Jakten började dåligt. För få för de stora djuren, mammutarna. För svaga för de snabba. Inget hade börjat växa än. Stammen sprang över slätten, följde spår. Hungern gjorde mig ouppmärksam. Jag kom bort mig, tappade spåret. Jag insåg att jag blivit ensam.

Ljusen. Det var det första jag såg. Det var som om himlen öppnade sig, och De steg ner. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var De som kallade ’änglar’. Jag såg dem som gudar. Ljus som nedsteg, och ljus som vandrade. Ljus som grät. Som förde vidare ljuset i deras lysande Tårar. De lovade mig vingar och när jag slickade i mig ljuset som rann ned för deras kinder kände jag en för folket helt ny känsla. Jag ville girigt ha mer.

Jag kände Tårarna flöda in i min kropp och påverka mig. Förändra. Förbättra. Kraften som flödade i mig, den kändes så… Omänsklig. Jag såg saker jag inte borde kunna se. Jag visste saker jag inte borde veta. Och medan jag fylldes av Tårarna grät jag.

Våren var i full fart. Ljusen försvann, men det gjorde inget. Tårarna hade redan förändrat mig, och jag förstod. När jag kom tillbaka till mitt folk förklarade jag. Jag visade. De bara glodde på mig hålögt. De förstod inte vad jag visade. Men det behövde de inte göra. Jag slog ihjäl vår ledare, så att jag kunde visa vårt folk rätt väg.

Jag grät. Men mina Tårar var mina. Om det så fanns minsta lilla ljus i mina Tårar så var det ingen som fick ta del av dem. Ingen annan hade klarat av att göra det jag gjorde. En gud lovade mig vingar, så jag flög. Vad annars finns det?

Jag har många gånger funderat på om Tårarna ska delas. Jag har inte funnit någon värdig. Min vision, ingen förstår den. I femton tusen år har de glott på mig hålögt. Och jag har vänt mig om i avsmak.

I början tänkte jag att det viktigaste var att förstå. Jag visste saker och jag visade. De härmade. De lärde sig. Och jag grät.
När folket växt sig stora från det jag visat tänkte jag att det viktigaste var att leda. Så jag ledde. Jag kuvade. Jag söndrade och härskade. Och jag grät.

Men det fanns alltid folk som inte lyssnade. Jag såg folkens utveckling, och jag tänkte: ”kanske i framtiden”. Så jag väntade. Åskådade. Och jag grät.

Och ju mer jag såg, desto mer lärde de sig det jag visat. Det kom andra som också försökte leda. Jag gick anonym på gatorna i de väldiga städer som växte fram. Jag såg dem försöka, som myror på en myrstack. De irrar runt, kravlar över varandra. De tror, men fullt ut förstår de inte. Så jag grät.

Efter en lång tid hade jag kontemplerat mitt folks öde. Mina Tårar kunde kanske inte hjälpa dem. Allt jag introducerade för dem ledde bara till att de ville ha mer. En gud lovade mig vingar, och jag gav världen girigheten. Önskan om mer. Ett hål som inte gick att fylla. Och jag grät åt vårt öde.

Jag började samla på saker.
Först kallade jag dem minnen. Och jag såg hur folket blev nostalgiska över svunna tider. Då kallade jag dem istället för nödvändigheter. Och jag såg hur folket började förbereda sig för ting som inte fanns, tider som aldrig komma skall. Till slut kallade jag dem värdesaker. Och jag såg hur värdet på saker värderades hos folket. Ingenting försvann. Allt blev en blek kopia av min tanke, min intention. Världen blev kallare, så jag grät.
Inte för folkets skull, utan för min egen. Varför förstår de inte allt fantastiskt jag vet och visar dem? Varför vill de inte låta sig ledas av min förträfflighet, in i bättre tider utan lidande? Varför är allt de vill, är att ha?

Ingen smärta återstår, inga känslor. Jag väntar på att ljusen ska återvända, så jag ånyo kan dricka deras Tårar och själv förstå mitt varandes syfte. Men tills den dagen är kommen fläckar jag jorden och folket.
Ty jag gråter.
Click to expand...

Fan vad bra den här var 😍

Lagt till den nu!

Vi är uppe i 20810 ord och är officiellt mer än halvvägs! :D
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top