- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,656
Berättelsen om när Hans Kungliga Majestät gick på toaletten
Ett bräckligt kling hördes när Hans Kungliga Majestät förstrött knackade silverskeden mot kristallglaset. Det sköra ljudet påminde om hur dekadens och vekhet allteftersom hade infekterat och försvagat tanken om den svenska monarkin. Omgivningen gjorde inte det hela bättre. Kristallkronan i Operakällarens tak skickade mjuka, varma ljusglimtar längs de minutiöst snidade träväggarna och det milda kvällsljuset som letade sig in genom de stora fönstren varslade om frid, lugn och välvilja. Sällskapet gjorde inte hela skådespelet bättre. Fisförnäma aristokratiska herrar samspråkade mjäkigt med koketta damer, allting övervakat av livvakter i full färd att ingripa ifall något av de veka, ynkliga kreaturen till människor skulle råka ut för någonting oförutsett.
Hans Kungliga Majestät grubblade sorgset. Hur hade det kunnat bli såhär? Hans förfäder hade med blodtörstig hänsynslöshet och rå styrka utkrävt vad som rättmäktigen tillhörde dem! Med en gyllene krona på huvudet och ett blodigt svärd skipade dem rättvisa och fick det ynkliga småfolket att falla på knä framför deras fötter! Hur mycket hade saker inte förändrats fram till idag? Sveriges regerande monark fann numera legitimitet bakom förnämt sällskap, pråliga invigningar, en myriad av pengar, klemigt skvaller kring den patetiska familjen, allt skyddat av en järnridå bestående av livvakter. Behövde en kung verkligen allt detta? Även utan fina kläder, ofattbar rikedom och förstklassigt sällskap, var han inte ändå kung? Förehöll det sig egentligen inte så, att allt detta meningslösa prål egentligen förminskade den viktigaste egenskapen hos en monark; det kungliga blodet som pumpade i hans ådror?
Mitt under dessa funderingar närmade sig en gestalt sällskapet. Gestalten var klädd helt i svart och verkade på något sätt otydlig. Försökte man fästa blicken på honom blev man yr och illamående, vilket ledde till att ingen tittade mer än att ge honom en snabb glans i ögonvrån. Gestalten gled förbi Hans Kungliga Majestät och släppte omärkligt ner en liten lapp på hans tallrik. Hans Kungliga Majestät tog lappen och vecklade diskret upp den. I dess mitt fanns en målad bild föreställande en står blå tår. Det är svårt att beskriva exakt varför i efterhand, men det var något i bilden, något i tåren som fick Hans Kungliga Majestät att fatta ett beslut. Omärkligt lät han fingrarna röra vid en blänkande vass bordskniv, drog den längs duken och lät den falla ner i hans ena kavajficka. Han ursäktade sig sedan och sade sig behöva besöka avträdet. Väl där hade han inga större problem med att lirka upp det lilla fönstret och åla sig ut genom det. När hans blankpolerade skor kysste den regnvåta asfalten drog han en djup suck av lättnad. En doft av avgas, kloak och stadens smuts kröp in genom hans näsborrar. Frihetens doft!
Ljudet av beslutsamma fotsteg fångade hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet och fick se en av sina säkerhetsvakter komma gåendes mot honom. Efter en sekunds förvåning spred sig ett illasinnat grin över Hans Kungliga Majestäts ansikte. Han stoppade trankilt händerna i fickorna och strosade lugnt mot den förvånade säkerhetsvakten.
”Ers majestät, vad gör…”
Resten av den mening som säkerhetsvakten tänkte yppa dränktes i en kaskad av gutturalt gurglande. Hans Kungliga Majestäts kniv hade blixtsnabbt penetrerat den häpna säkerhetsvaktens halspulsåder. En stråle av rött, varmt blod lämnade den häpna vaktens strupe och ett litet moln av ånga uppstod när det beblandade sig med trottoarens kalla regnvatten. Vakten föll ihop i en patetisk hög och utgav några spastiska ryckningar. Hans Kungliga Majestät började sig framåt och stoppade in ett finger i hålet där hans kniv för några sekunder sedan letat sig in. Han drog ut fingret, som nu var täckt av blod, och drog det i en linje över pannan. Det röda pannbandet skulle bli hans nya krona, passande en sann konung. Hans Kungliga Majestät kom plötsligt på att han inte uträttade sina behov innan han hoppade ut från avträdets fönster. Han knäppte därför upp gylfen och urinerade på den ömkliga kroppen.
”Gud bevare konungen”, mumlade han glatt för sig själv.
När han åter dragit igen gylfen började han röra sig längs med den blöta, smutsiga gatan. Först långsamt, sedan i språngmarsch. Han kände sig på intet sätt rädd. Däremot kände han att han äntligen hamnat i sitt rätta element. Stadens smutsiga gränder var hans och bara hans! Den mörka himlen skulle bli taket i hans tronsal! Pisset och råttorna på gatorna skulle bli hans mantel! Uteliggarna, pundarna och de förtappade fyllona skulle bli hans hov! Hans kungliga blod pumpade vildsint i takt med stadens andetag! Monarkin hade i natt återuppstått, i sin sannaste och renaste form!
Nätterna efter att Hans Kungliga Majestät likt en fladdermusförsvann ut i Stockholms gränder vill de flesta Stockholmare helst inte tala om. Skulle man fråga en Stockholmare idag om dessa nätter skulle denne förmodligen få något avlägset i blicken, sedan flacka en aning med ögonen, mumla något ohörbart och snabbt försvinna. Stor var förvirringen över vad som hänt, och ännu större var rädslan efter vad som sedan skedde. Många av de som nattetid besökte stadens gränderfick en kall konungahand komma krypande längs nacken för att sedan omsluta offrets mun. Sekunden senare kände offret kallt vasst stål glida över halsen, lika lätt som en bordskniv skär i smör, och efter det sitt eget blod rinna likt vatten ur en kran längs med kroppen. Hans Kungliga Majestät skördare offer efter offer och efter varje mord som utfördes efterlämnades spår av blod, men även ett spår i själen, i självaste Stockholms själ. Staden hade blivit sårad av samme man som åtskilliga år tidigare sittandes på Drottning Kristinas silvertron antagit titeln som Svea Rikes Konung. Stockholm var sårat, och såret blödde ömt.
Det var dock inte alla av stadens invånare som reagerade på Hans Kungliga Majestäts omvandling med fasa. Några få var de som istället mottog denna grändernas mördarkonung med nyfikenhet, rentav beundran. Från olika platser i Stockholm kom dessa människor, och från olika samhällsklasser. Vissa av dem tillhörde de ömkansvärda trashankar man ser i Tantolunden en sensommardag, drickandes en kvarting de skramlat ihop till. Kanske tyckte de att det faktum att Hans Kungliga Majestät nu inte längre var för fin för att dela stadens gator med dem. Andra tillhörde den absoluta överklassen, rojalister i ordets mest riktiga bemärkelse. Dessa människor ville troget tjäna Hans Kungliga Majestät, vare sig han levde ett höviskt liv i harmoni på Drottningholms slott eller om han under regnpiskande nätterskar halsen av förbipasserande stackare. Utöver dessa fanns en liten skara nyfikna, lycksökande samt en handfull galningar. Allteftersom sökte de upp den nerblodade kungen, som framför honom med sänkta huvuden. Sedan föll de på knä, kröp fram över de nedsolkade trottoarerna, kysste hans fötter och bad att få följa honom. Och Hans Kungliga Majestät lade sin hand på envars huvuden, gav dem sin nåd och lät dem följa honom. Tiden gick, och snart hade Hans Kungliga Majestät en stor samling undersåtar. Tillsammans, likt en härförare och hans riddare, stormade de nattetid stadens gator, plundrade, rånade, mördare och torterade. Efter mörkrets inbrott stängde folk sina fönstergluggar, släckte ljusen och bad en tyst bön om att inte falla offer för Hans Kungliga Majestäts blodtörst.
Naturligtvis talades det om detta, inte bara mun till mun. Hela landets samlade journalistkår basunerade med emfas ut varje nytt bestialiskt död som denna nattens riddersmän. Det skrevs spaltmeter i tidningarna om vartenda mord. I nyhetssändningarna talade reportrarna med tungt sinne om alla stackars offer som Hans Kungliga Majestät blodtörstigt kastat sig över. Sociala medier svämmade över av inlägg där användare i en ofrivilligt enad sorgekör beklagade sig över alla hemskheter som monarken utsatte huvudstadens invånare för. Stockholm grät, tårar lika stora som på den lapp Hans Kungliga Majestät fann den där ödesdigra kvällen, och tårarna blev snart lika många som de blodpölar Hans Kungliga Majestät varit upphov till.
Allteftersom tiden gick blev dock klagosången tystare och tystare. Tro för den sakens skull att Hans Kungliga Majestäts blodtörst minskade. O nej, lika ofta som förut fick oturssamma nattvandrare bekanta sig med kallt stål och ännu kallare grymhet. Men det var nästan som allt stadens invånare tillslut vande sig vid detta. Nästan som när man vänjer sig vid ett varmt bad, eller ett par för trånga skor. Nyheterna slutade tillslut rapportera om illdåden. Folk talade naturligtvis ibland med varandra om de nattliga morden, men tonen i samtalen började snarare handla om att folk som befann sig ute om nätterna fick skylla sig själva om de blev massakrerade. De var ju medvetna om riskerna med sitt farofyllda företag.
Och sedan började en annan åsikt föras fram. Den började tränga in i medierna långsamt och mycket försiktigt, likt en makes hand som långsamt stryker sitt älskades hår medan hon sover en söndagsmorgon, varsamt och försiktigt, för att inte störa eller uppröra. Det började mycket varligt viskas om att medierna kanske gick lite väl åt Hans Kungliga Majestät. Har tidningarna ingenting annat att skriva om? Varför skrivs det bara om de illdåd som monarken begår? Kan det inte för omväxlings skull skrivas något gott om honom? Han är ju ändå vår konung! Har kungen dessutom inte rätt till ett privatliv? Måste vi följa varje litet snedsteg som han begår? Viskningarna övergick successivt till höga gälla tjut. Lämna vår konung ifred! Är ni som skriver dessa artiklar så himla perfekta själva?! Vilken respektlöshet att dra Hans Kungliga Majestäts goda namn i smutsen på detta sätt!
Resultatet av dessa höjda röster och knutna nävar blev att det hädan efter talades om Hans Kungliga Majestät i lite mildare ordalag. Man började tänka så om konungen och hans anhangs nattliga räder, ungefär som han själv formulerade dessa funderingar den regniga natt då han körde kniven i sitt första offer. Det konstaterades, att ett sådant beteende i högsta grad passade en stark förste. Man menade, liksom Hans Kungliga Majestät, att den svenska monarkin återupplivats till sin forna glans, från att ha legat i dvala i otalet mansåldrar. Det började gro en stolthet i att ha en konung som istället för att gå på invigningar och beblanda sig med samhällets societet agerade som en gatornas härförare. Det fanns även ett frö av stolthet i att vara den som förärades att med sitt inre kött få kyssa Hans Kungliga majestäts klinga. Och varför inte? Om Svea Rikes konung i all sin prakt beslutat att du, obetydliga småfolk, skulle tjäna honom bättre som död, vem är då du att sätta dig emot?
Så om du någon gång efter ett sent krogbesök missar sista tunnelbanan. Om du då rådlöst denna kalla natt irrar dig fram mellan de betongobelisker som kallas byggnader. Om Hans Kungliga Majestät då tornar upp sig framför dig, höjer sitt vapen och sätter sig till doms. Tänk då på vad Anne Boleyn sade när hon steg upp på schavotten, redo att underkasta sig sin avrättning, anstiftad av hennes make, konung Henrik VIII av England:
”Jag har kommit hit för att dö, i enlighet med lagen, enligt lagen är jag dömd till döden, och därför säger jag inte emot det. Jag har inte kommit för att anklaga någon, eller att tala om varför jag anklagats och dömts att dö, men jag ber Gud att bevara konungen och ge honom en lång regeringstid över er, för en mer vänlig eller barmhärtig furste har det aldrig funnits!”
Ett bräckligt kling hördes när Hans Kungliga Majestät förstrött knackade silverskeden mot kristallglaset. Det sköra ljudet påminde om hur dekadens och vekhet allteftersom hade infekterat och försvagat tanken om den svenska monarkin. Omgivningen gjorde inte det hela bättre. Kristallkronan i Operakällarens tak skickade mjuka, varma ljusglimtar längs de minutiöst snidade träväggarna och det milda kvällsljuset som letade sig in genom de stora fönstren varslade om frid, lugn och välvilja. Sällskapet gjorde inte hela skådespelet bättre. Fisförnäma aristokratiska herrar samspråkade mjäkigt med koketta damer, allting övervakat av livvakter i full färd att ingripa ifall något av de veka, ynkliga kreaturen till människor skulle råka ut för någonting oförutsett.
Hans Kungliga Majestät grubblade sorgset. Hur hade det kunnat bli såhär? Hans förfäder hade med blodtörstig hänsynslöshet och rå styrka utkrävt vad som rättmäktigen tillhörde dem! Med en gyllene krona på huvudet och ett blodigt svärd skipade dem rättvisa och fick det ynkliga småfolket att falla på knä framför deras fötter! Hur mycket hade saker inte förändrats fram till idag? Sveriges regerande monark fann numera legitimitet bakom förnämt sällskap, pråliga invigningar, en myriad av pengar, klemigt skvaller kring den patetiska familjen, allt skyddat av en järnridå bestående av livvakter. Behövde en kung verkligen allt detta? Även utan fina kläder, ofattbar rikedom och förstklassigt sällskap, var han inte ändå kung? Förehöll det sig egentligen inte så, att allt detta meningslösa prål egentligen förminskade den viktigaste egenskapen hos en monark; det kungliga blodet som pumpade i hans ådror?
Mitt under dessa funderingar närmade sig en gestalt sällskapet. Gestalten var klädd helt i svart och verkade på något sätt otydlig. Försökte man fästa blicken på honom blev man yr och illamående, vilket ledde till att ingen tittade mer än att ge honom en snabb glans i ögonvrån. Gestalten gled förbi Hans Kungliga Majestät och släppte omärkligt ner en liten lapp på hans tallrik. Hans Kungliga Majestät tog lappen och vecklade diskret upp den. I dess mitt fanns en målad bild föreställande en står blå tår. Det är svårt att beskriva exakt varför i efterhand, men det var något i bilden, något i tåren som fick Hans Kungliga Majestät att fatta ett beslut. Omärkligt lät han fingrarna röra vid en blänkande vass bordskniv, drog den längs duken och lät den falla ner i hans ena kavajficka. Han ursäktade sig sedan och sade sig behöva besöka avträdet. Väl där hade han inga större problem med att lirka upp det lilla fönstret och åla sig ut genom det. När hans blankpolerade skor kysste den regnvåta asfalten drog han en djup suck av lättnad. En doft av avgas, kloak och stadens smuts kröp in genom hans näsborrar. Frihetens doft!
Ljudet av beslutsamma fotsteg fångade hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet och fick se en av sina säkerhetsvakter komma gåendes mot honom. Efter en sekunds förvåning spred sig ett illasinnat grin över Hans Kungliga Majestäts ansikte. Han stoppade trankilt händerna i fickorna och strosade lugnt mot den förvånade säkerhetsvakten.
”Ers majestät, vad gör…”
Resten av den mening som säkerhetsvakten tänkte yppa dränktes i en kaskad av gutturalt gurglande. Hans Kungliga Majestäts kniv hade blixtsnabbt penetrerat den häpna säkerhetsvaktens halspulsåder. En stråle av rött, varmt blod lämnade den häpna vaktens strupe och ett litet moln av ånga uppstod när det beblandade sig med trottoarens kalla regnvatten. Vakten föll ihop i en patetisk hög och utgav några spastiska ryckningar. Hans Kungliga Majestät började sig framåt och stoppade in ett finger i hålet där hans kniv för några sekunder sedan letat sig in. Han drog ut fingret, som nu var täckt av blod, och drog det i en linje över pannan. Det röda pannbandet skulle bli hans nya krona, passande en sann konung. Hans Kungliga Majestät kom plötsligt på att han inte uträttade sina behov innan han hoppade ut från avträdets fönster. Han knäppte därför upp gylfen och urinerade på den ömkliga kroppen.
”Gud bevare konungen”, mumlade han glatt för sig själv.
När han åter dragit igen gylfen började han röra sig längs med den blöta, smutsiga gatan. Först långsamt, sedan i språngmarsch. Han kände sig på intet sätt rädd. Däremot kände han att han äntligen hamnat i sitt rätta element. Stadens smutsiga gränder var hans och bara hans! Den mörka himlen skulle bli taket i hans tronsal! Pisset och råttorna på gatorna skulle bli hans mantel! Uteliggarna, pundarna och de förtappade fyllona skulle bli hans hov! Hans kungliga blod pumpade vildsint i takt med stadens andetag! Monarkin hade i natt återuppstått, i sin sannaste och renaste form!
Nätterna efter att Hans Kungliga Majestät likt en fladdermusförsvann ut i Stockholms gränder vill de flesta Stockholmare helst inte tala om. Skulle man fråga en Stockholmare idag om dessa nätter skulle denne förmodligen få något avlägset i blicken, sedan flacka en aning med ögonen, mumla något ohörbart och snabbt försvinna. Stor var förvirringen över vad som hänt, och ännu större var rädslan efter vad som sedan skedde. Många av de som nattetid besökte stadens gränderfick en kall konungahand komma krypande längs nacken för att sedan omsluta offrets mun. Sekunden senare kände offret kallt vasst stål glida över halsen, lika lätt som en bordskniv skär i smör, och efter det sitt eget blod rinna likt vatten ur en kran längs med kroppen. Hans Kungliga Majestät skördare offer efter offer och efter varje mord som utfördes efterlämnades spår av blod, men även ett spår i själen, i självaste Stockholms själ. Staden hade blivit sårad av samme man som åtskilliga år tidigare sittandes på Drottning Kristinas silvertron antagit titeln som Svea Rikes Konung. Stockholm var sårat, och såret blödde ömt.
Det var dock inte alla av stadens invånare som reagerade på Hans Kungliga Majestäts omvandling med fasa. Några få var de som istället mottog denna grändernas mördarkonung med nyfikenhet, rentav beundran. Från olika platser i Stockholm kom dessa människor, och från olika samhällsklasser. Vissa av dem tillhörde de ömkansvärda trashankar man ser i Tantolunden en sensommardag, drickandes en kvarting de skramlat ihop till. Kanske tyckte de att det faktum att Hans Kungliga Majestät nu inte längre var för fin för att dela stadens gator med dem. Andra tillhörde den absoluta överklassen, rojalister i ordets mest riktiga bemärkelse. Dessa människor ville troget tjäna Hans Kungliga Majestät, vare sig han levde ett höviskt liv i harmoni på Drottningholms slott eller om han under regnpiskande nätterskar halsen av förbipasserande stackare. Utöver dessa fanns en liten skara nyfikna, lycksökande samt en handfull galningar. Allteftersom sökte de upp den nerblodade kungen, som framför honom med sänkta huvuden. Sedan föll de på knä, kröp fram över de nedsolkade trottoarerna, kysste hans fötter och bad att få följa honom. Och Hans Kungliga Majestät lade sin hand på envars huvuden, gav dem sin nåd och lät dem följa honom. Tiden gick, och snart hade Hans Kungliga Majestät en stor samling undersåtar. Tillsammans, likt en härförare och hans riddare, stormade de nattetid stadens gator, plundrade, rånade, mördare och torterade. Efter mörkrets inbrott stängde folk sina fönstergluggar, släckte ljusen och bad en tyst bön om att inte falla offer för Hans Kungliga Majestäts blodtörst.
Naturligtvis talades det om detta, inte bara mun till mun. Hela landets samlade journalistkår basunerade med emfas ut varje nytt bestialiskt död som denna nattens riddersmän. Det skrevs spaltmeter i tidningarna om vartenda mord. I nyhetssändningarna talade reportrarna med tungt sinne om alla stackars offer som Hans Kungliga Majestät blodtörstigt kastat sig över. Sociala medier svämmade över av inlägg där användare i en ofrivilligt enad sorgekör beklagade sig över alla hemskheter som monarken utsatte huvudstadens invånare för. Stockholm grät, tårar lika stora som på den lapp Hans Kungliga Majestät fann den där ödesdigra kvällen, och tårarna blev snart lika många som de blodpölar Hans Kungliga Majestät varit upphov till.
Allteftersom tiden gick blev dock klagosången tystare och tystare. Tro för den sakens skull att Hans Kungliga Majestäts blodtörst minskade. O nej, lika ofta som förut fick oturssamma nattvandrare bekanta sig med kallt stål och ännu kallare grymhet. Men det var nästan som allt stadens invånare tillslut vande sig vid detta. Nästan som när man vänjer sig vid ett varmt bad, eller ett par för trånga skor. Nyheterna slutade tillslut rapportera om illdåden. Folk talade naturligtvis ibland med varandra om de nattliga morden, men tonen i samtalen började snarare handla om att folk som befann sig ute om nätterna fick skylla sig själva om de blev massakrerade. De var ju medvetna om riskerna med sitt farofyllda företag.
Och sedan började en annan åsikt föras fram. Den började tränga in i medierna långsamt och mycket försiktigt, likt en makes hand som långsamt stryker sitt älskades hår medan hon sover en söndagsmorgon, varsamt och försiktigt, för att inte störa eller uppröra. Det började mycket varligt viskas om att medierna kanske gick lite väl åt Hans Kungliga Majestät. Har tidningarna ingenting annat att skriva om? Varför skrivs det bara om de illdåd som monarken begår? Kan det inte för omväxlings skull skrivas något gott om honom? Han är ju ändå vår konung! Har kungen dessutom inte rätt till ett privatliv? Måste vi följa varje litet snedsteg som han begår? Viskningarna övergick successivt till höga gälla tjut. Lämna vår konung ifred! Är ni som skriver dessa artiklar så himla perfekta själva?! Vilken respektlöshet att dra Hans Kungliga Majestäts goda namn i smutsen på detta sätt!
Resultatet av dessa höjda röster och knutna nävar blev att det hädan efter talades om Hans Kungliga Majestät i lite mildare ordalag. Man började tänka så om konungen och hans anhangs nattliga räder, ungefär som han själv formulerade dessa funderingar den regniga natt då han körde kniven i sitt första offer. Det konstaterades, att ett sådant beteende i högsta grad passade en stark förste. Man menade, liksom Hans Kungliga Majestät, att den svenska monarkin återupplivats till sin forna glans, från att ha legat i dvala i otalet mansåldrar. Det började gro en stolthet i att ha en konung som istället för att gå på invigningar och beblanda sig med samhällets societet agerade som en gatornas härförare. Det fanns även ett frö av stolthet i att vara den som förärades att med sitt inre kött få kyssa Hans Kungliga majestäts klinga. Och varför inte? Om Svea Rikes konung i all sin prakt beslutat att du, obetydliga småfolk, skulle tjäna honom bättre som död, vem är då du att sätta dig emot?
Så om du någon gång efter ett sent krogbesök missar sista tunnelbanan. Om du då rådlöst denna kalla natt irrar dig fram mellan de betongobelisker som kallas byggnader. Om Hans Kungliga Majestät då tornar upp sig framför dig, höjer sitt vapen och sätter sig till doms. Tänk då på vad Anne Boleyn sade när hon steg upp på schavotten, redo att underkasta sig sin avrättning, anstiftad av hennes make, konung Henrik VIII av England:
”Jag har kommit hit för att dö, i enlighet med lagen, enligt lagen är jag dömd till döden, och därför säger jag inte emot det. Jag har inte kommit för att anklaga någon, eller att tala om varför jag anklagats och dömts att dö, men jag ber Gud att bevara konungen och ge honom en lång regeringstid över er, för en mer vänlig eller barmhärtig furste har det aldrig funnits!”
