År två: Bli en romanförfattare (genom fusk)

Berättelsen om när Hans Kungliga Majestät gick på toaletten

Ett bräckligt kling hördes när Hans Kungliga Majestät förstrött knackade silverskeden mot kristallglaset. Det sköra ljudet påminde om hur dekadens och vekhet allteftersom hade infekterat och försvagat tanken om den svenska monarkin. Omgivningen gjorde inte det hela bättre. Kristallkronan i Operakällarens tak skickade mjuka, varma ljusglimtar längs de minutiöst snidade träväggarna och det milda kvällsljuset som letade sig in genom de stora fönstren varslade om frid, lugn och välvilja. Sällskapet gjorde inte hela skådespelet bättre. Fisförnäma aristokratiska herrar samspråkade mjäkigt med koketta damer, allting övervakat av livvakter i full färd att ingripa ifall något av de veka, ynkliga kreaturen till människor skulle råka ut för någonting oförutsett.

Hans Kungliga Majestät grubblade sorgset. Hur hade det kunnat bli såhär? Hans förfäder hade med blodtörstig hänsynslöshet och rå styrka utkrävt vad som rättmäktigen tillhörde dem! Med en gyllene krona på huvudet och ett blodigt svärd skipade dem rättvisa och fick det ynkliga småfolket att falla på knä framför deras fötter! Hur mycket hade saker inte förändrats fram till idag? Sveriges regerande monark fann numera legitimitet bakom förnämt sällskap, pråliga invigningar, en myriad av pengar, klemigt skvaller kring den patetiska familjen, allt skyddat av en järnridå bestående av livvakter. Behövde en kung verkligen allt detta? Även utan fina kläder, ofattbar rikedom och förstklassigt sällskap, var han inte ändå kung? Förehöll det sig egentligen inte så, att allt detta meningslösa prål egentligen förminskade den viktigaste egenskapen hos en monark; det kungliga blodet som pumpade i hans ådror?

Mitt under dessa funderingar närmade sig en gestalt sällskapet. Gestalten var klädd helt i svart och verkade på något sätt otydlig. Försökte man fästa blicken på honom blev man yr och illamående, vilket ledde till att ingen tittade mer än att ge honom en snabb glans i ögonvrån. Gestalten gled förbi Hans Kungliga Majestät och släppte omärkligt ner en liten lapp på hans tallrik. Hans Kungliga Majestät tog lappen och vecklade diskret upp den. I dess mitt fanns en målad bild föreställande en står blå tår. Det är svårt att beskriva exakt varför i efterhand, men det var något i bilden, något i tåren som fick Hans Kungliga Majestät att fatta ett beslut. Omärkligt lät han fingrarna röra vid en blänkande vass bordskniv, drog den längs duken och lät den falla ner i hans ena kavajficka. Han ursäktade sig sedan och sade sig behöva besöka avträdet. Väl där hade han inga större problem med att lirka upp det lilla fönstret och åla sig ut genom det. När hans blankpolerade skor kysste den regnvåta asfalten drog han en djup suck av lättnad. En doft av avgas, kloak och stadens smuts kröp in genom hans näsborrar. Frihetens doft!

Ljudet av beslutsamma fotsteg fångade hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet och fick se en av sina säkerhetsvakter komma gåendes mot honom. Efter en sekunds förvåning spred sig ett illasinnat grin över Hans Kungliga Majestäts ansikte. Han stoppade trankilt händerna i fickorna och strosade lugnt mot den förvånade säkerhetsvakten.
”Ers majestät, vad gör…”
Resten av den mening som säkerhetsvakten tänkte yppa dränktes i en kaskad av gutturalt gurglande. Hans Kungliga Majestäts kniv hade blixtsnabbt penetrerat den häpna säkerhetsvaktens halspulsåder. En stråle av rött, varmt blod lämnade den häpna vaktens strupe och ett litet moln av ånga uppstod när det beblandade sig med trottoarens kalla regnvatten. Vakten föll ihop i en patetisk hög och utgav några spastiska ryckningar. Hans Kungliga Majestät började sig framåt och stoppade in ett finger i hålet där hans kniv för några sekunder sedan letat sig in. Han drog ut fingret, som nu var täckt av blod, och drog det i en linje över pannan. Det röda pannbandet skulle bli hans nya krona, passande en sann konung. Hans Kungliga Majestät kom plötsligt på att han inte uträttade sina behov innan han hoppade ut från avträdets fönster. Han knäppte därför upp gylfen och urinerade på den ömkliga kroppen.
”Gud bevare konungen”, mumlade han glatt för sig själv.
När han åter dragit igen gylfen började han röra sig längs med den blöta, smutsiga gatan. Först långsamt, sedan i språngmarsch. Han kände sig på intet sätt rädd. Däremot kände han att han äntligen hamnat i sitt rätta element. Stadens smutsiga gränder var hans och bara hans! Den mörka himlen skulle bli taket i hans tronsal! Pisset och råttorna på gatorna skulle bli hans mantel! Uteliggarna, pundarna och de förtappade fyllona skulle bli hans hov! Hans kungliga blod pumpade vildsint i takt med stadens andetag! Monarkin hade i natt återuppstått, i sin sannaste och renaste form!

Nätterna efter att Hans Kungliga Majestät likt en fladdermusförsvann ut i Stockholms gränder vill de flesta Stockholmare helst inte tala om. Skulle man fråga en Stockholmare idag om dessa nätter skulle denne förmodligen få något avlägset i blicken, sedan flacka en aning med ögonen, mumla något ohörbart och snabbt försvinna. Stor var förvirringen över vad som hänt, och ännu större var rädslan efter vad som sedan skedde. Många av de som nattetid besökte stadens gränderfick en kall konungahand komma krypande längs nacken för att sedan omsluta offrets mun. Sekunden senare kände offret kallt vasst stål glida över halsen, lika lätt som en bordskniv skär i smör, och efter det sitt eget blod rinna likt vatten ur en kran längs med kroppen. Hans Kungliga Majestät skördare offer efter offer och efter varje mord som utfördes efterlämnades spår av blod, men även ett spår i själen, i självaste Stockholms själ. Staden hade blivit sårad av samme man som åtskilliga år tidigare sittandes på Drottning Kristinas silvertron antagit titeln som Svea Rikes Konung. Stockholm var sårat, och såret blödde ömt.

Det var dock inte alla av stadens invånare som reagerade på Hans Kungliga Majestäts omvandling med fasa. Några få var de som istället mottog denna grändernas mördarkonung med nyfikenhet, rentav beundran. Från olika platser i Stockholm kom dessa människor, och från olika samhällsklasser. Vissa av dem tillhörde de ömkansvärda trashankar man ser i Tantolunden en sensommardag, drickandes en kvarting de skramlat ihop till. Kanske tyckte de att det faktum att Hans Kungliga Majestät nu inte längre var för fin för att dela stadens gator med dem. Andra tillhörde den absoluta överklassen, rojalister i ordets mest riktiga bemärkelse. Dessa människor ville troget tjäna Hans Kungliga Majestät, vare sig han levde ett höviskt liv i harmoni på Drottningholms slott eller om han under regnpiskande nätterskar halsen av förbipasserande stackare. Utöver dessa fanns en liten skara nyfikna, lycksökande samt en handfull galningar. Allteftersom sökte de upp den nerblodade kungen, som framför honom med sänkta huvuden. Sedan föll de på knä, kröp fram över de nedsolkade trottoarerna, kysste hans fötter och bad att få följa honom. Och Hans Kungliga Majestät lade sin hand på envars huvuden, gav dem sin nåd och lät dem följa honom. Tiden gick, och snart hade Hans Kungliga Majestät en stor samling undersåtar. Tillsammans, likt en härförare och hans riddare, stormade de nattetid stadens gator, plundrade, rånade, mördare och torterade. Efter mörkrets inbrott stängde folk sina fönstergluggar, släckte ljusen och bad en tyst bön om att inte falla offer för Hans Kungliga Majestäts blodtörst.

Naturligtvis talades det om detta, inte bara mun till mun. Hela landets samlade journalistkår basunerade med emfas ut varje nytt bestialiskt död som denna nattens riddersmän. Det skrevs spaltmeter i tidningarna om vartenda mord. I nyhetssändningarna talade reportrarna med tungt sinne om alla stackars offer som Hans Kungliga Majestät blodtörstigt kastat sig över. Sociala medier svämmade över av inlägg där användare i en ofrivilligt enad sorgekör beklagade sig över alla hemskheter som monarken utsatte huvudstadens invånare för. Stockholm grät, tårar lika stora som på den lapp Hans Kungliga Majestät fann den där ödesdigra kvällen, och tårarna blev snart lika många som de blodpölar Hans Kungliga Majestät varit upphov till.

Allteftersom tiden gick blev dock klagosången tystare och tystare. Tro för den sakens skull att Hans Kungliga Majestäts blodtörst minskade. O nej, lika ofta som förut fick oturssamma nattvandrare bekanta sig med kallt stål och ännu kallare grymhet. Men det var nästan som allt stadens invånare tillslut vande sig vid detta. Nästan som när man vänjer sig vid ett varmt bad, eller ett par för trånga skor. Nyheterna slutade tillslut rapportera om illdåden. Folk talade naturligtvis ibland med varandra om de nattliga morden, men tonen i samtalen började snarare handla om att folk som befann sig ute om nätterna fick skylla sig själva om de blev massakrerade. De var ju medvetna om riskerna med sitt farofyllda företag.

Och sedan började en annan åsikt föras fram. Den började tränga in i medierna långsamt och mycket försiktigt, likt en makes hand som långsamt stryker sitt älskades hår medan hon sover en söndagsmorgon, varsamt och försiktigt, för att inte störa eller uppröra. Det började mycket varligt viskas om att medierna kanske gick lite väl åt Hans Kungliga Majestät. Har tidningarna ingenting annat att skriva om? Varför skrivs det bara om de illdåd som monarken begår? Kan det inte för omväxlings skull skrivas något gott om honom? Han är ju ändå vår konung! Har kungen dessutom inte rätt till ett privatliv? Måste vi följa varje litet snedsteg som han begår? Viskningarna övergick successivt till höga gälla tjut. Lämna vår konung ifred! Är ni som skriver dessa artiklar så himla perfekta själva?! Vilken respektlöshet att dra Hans Kungliga Majestäts goda namn i smutsen på detta sätt!

Resultatet av dessa höjda röster och knutna nävar blev att det hädan efter talades om Hans Kungliga Majestät i lite mildare ordalag. Man började tänka så om konungen och hans anhangs nattliga räder, ungefär som han själv formulerade dessa funderingar den regniga natt då han körde kniven i sitt första offer. Det konstaterades, att ett sådant beteende i högsta grad passade en stark förste. Man menade, liksom Hans Kungliga Majestät, att den svenska monarkin återupplivats till sin forna glans, från att ha legat i dvala i otalet mansåldrar. Det började gro en stolthet i att ha en konung som istället för att gå på invigningar och beblanda sig med samhällets societet agerade som en gatornas härförare. Det fanns även ett frö av stolthet i att vara den som förärades att med sitt inre kött få kyssa Hans Kungliga majestäts klinga. Och varför inte? Om Svea Rikes konung i all sin prakt beslutat att du, obetydliga småfolk, skulle tjäna honom bättre som död, vem är då du att sätta dig emot?

Så om du någon gång efter ett sent krogbesök missar sista tunnelbanan. Om du då rådlöst denna kalla natt irrar dig fram mellan de betongobelisker som kallas byggnader. Om Hans Kungliga Majestät då tornar upp sig framför dig, höjer sitt vapen och sätter sig till doms. Tänk då på vad Anne Boleyn sade när hon steg upp på schavotten, redo att underkasta sig sin avrättning, anstiftad av hennes make, konung Henrik VIII av England:

”Jag har kommit hit för att dö, i enlighet med lagen, enligt lagen är jag dömd till döden, och därför säger jag inte emot det. Jag har inte kommit för att anklaga någon, eller att tala om varför jag anklagats och dömts att dö, men jag ber Gud att bevara konungen och ge honom en lång regeringstid över er, för en mer vänlig eller barmhärtig furste har det aldrig funnits!”
 
Franz said:
Berättelsen om när Hans Kungliga Majestät gick på toaletten

Ett bräckligt kling hördes när Hans Kungliga Majestät förstrött knackade silverskeden mot kristallglaset. Det sköra ljudet påminde om hur dekadens och vekhet allteftersom hade infekterat och försvagat tanken om den svenska monarkin. Omgivningen gjorde inte det hela bättre. Kristallkronan i Operakällarens tak skickade mjuka, varma ljusglimtar längs de minutiöst snidade träväggarna och det milda kvällsljuset som letade sig in genom de stora fönstren varslade om frid, lugn och välvilja. Sällskapet gjorde inte hela skådespelet bättre. Fisförnäma aristokratiska herrar samspråkade mjäkigt med koketta damer, allting övervakat av livvakter i full färd att ingripa ifall något av de veka, ynkliga kreaturen till människor skulle råka ut för någonting oförutsett.

Hans Kungliga Majestät grubblade sorgset. Hur hade det kunnat bli såhär? Hans förfäder hade med blodtörstig hänsynslöshet och rå styrka utkrävt vad som rättmäktigen tillhörde dem! Med en gyllene krona på huvudet och ett blodigt svärd skipade dem rättvisa och fick det ynkliga småfolket att falla på knä framför deras fötter! Hur mycket hade saker inte förändrats fram till idag? Sveriges regerande monark fann numera legitimitet bakom förnämt sällskap, pråliga invigningar, en myriad av pengar, klemigt skvaller kring den patetiska familjen, allt skyddat av en järnridå bestående av livvakter. Behövde en kung verkligen allt detta? Även utan fina kläder, ofattbar rikedom och förstklassigt sällskap, var han inte ändå kung? Förehöll det sig egentligen inte så, att allt detta meningslösa prål egentligen förminskade den viktigaste egenskapen hos en monark; det kungliga blodet som pumpade i hans ådror?

Mitt under dessa funderingar närmade sig en gestalt sällskapet. Gestalten var klädd helt i svart och verkade på något sätt otydlig. Försökte man fästa blicken på honom blev man yr och illamående, vilket ledde till att ingen tittade mer än att ge honom en snabb glans i ögonvrån. Gestalten gled förbi Hans Kungliga Majestät och släppte omärkligt ner en liten lapp på hans tallrik. Hans Kungliga Majestät tog lappen och vecklade diskret upp den. I dess mitt fanns en målad bild föreställande en står blå tår. Det är svårt att beskriva exakt varför i efterhand, men det var något i bilden, något i tåren som fick Hans Kungliga Majestät att fatta ett beslut. Omärkligt lät han fingrarna röra vid en blänkande vass bordskniv, drog den längs duken och lät den falla ner i hans ena kavajficka. Han ursäktade sig sedan och sade sig behöva besöka avträdet. Väl där hade han inga större problem med att lirka upp det lilla fönstret och åla sig ut genom det. När hans blankpolerade skor kysste den regnvåta asfalten drog han en djup suck av lättnad. En doft av avgas, kloak och stadens smuts kröp in genom hans näsborrar. Frihetens doft!

Ljudet av beslutsamma fotsteg fångade hans uppmärksamhet. Han vände på huvudet och fick se en av sina säkerhetsvakter komma gåendes mot honom. Efter en sekunds förvåning spred sig ett illasinnat grin över Hans Kungliga Majestäts ansikte. Han stoppade trankilt händerna i fickorna och strosade lugnt mot den förvånade säkerhetsvakten.
”Ers majestät, vad gör…”
Resten av den mening som säkerhetsvakten tänkte yppa dränktes i en kaskad av gutturalt gurglande. Hans Kungliga Majestäts kniv hade blixtsnabbt penetrerat den häpna säkerhetsvaktens halspulsåder. En stråle av rött, varmt blod lämnade den häpna vaktens strupe och ett litet moln av ånga uppstod när det beblandade sig med trottoarens kalla regnvatten. Vakten föll ihop i en patetisk hög och utgav några spastiska ryckningar. Hans Kungliga Majestät började sig framåt och stoppade in ett finger i hålet där hans kniv för några sekunder sedan letat sig in. Han drog ut fingret, som nu var täckt av blod, och drog det i en linje över pannan. Det röda pannbandet skulle bli hans nya krona, passande en sann konung. Hans Kungliga Majestät kom plötsligt på att han inte uträttade sina behov innan han hoppade ut från avträdets fönster. Han knäppte därför upp gylfen och urinerade på den ömkliga kroppen.
”Gud bevare konungen”, mumlade han glatt för sig själv.
När han åter dragit igen gylfen började han röra sig längs med den blöta, smutsiga gatan. Först långsamt, sedan i språngmarsch. Han kände sig på intet sätt rädd. Däremot kände han att han äntligen hamnat i sitt rätta element. Stadens smutsiga gränder var hans och bara hans! Den mörka himlen skulle bli taket i hans tronsal! Pisset och råttorna på gatorna skulle bli hans mantel! Uteliggarna, pundarna och de förtappade fyllona skulle bli hans hov! Hans kungliga blod pumpade vildsint i takt med stadens andetag! Monarkin hade i natt återuppstått, i sin sannaste och renaste form!

Nätterna efter att Hans Kungliga Majestät likt en fladdermusförsvann ut i Stockholms gränder vill de flesta Stockholmare helst inte tala om. Skulle man fråga en Stockholmare idag om dessa nätter skulle denne förmodligen få något avlägset i blicken, sedan flacka en aning med ögonen, mumla något ohörbart och snabbt försvinna. Stor var förvirringen över vad som hänt, och ännu större var rädslan efter vad som sedan skedde. Många av de som nattetid besökte stadens gränderfick en kall konungahand komma krypande längs nacken för att sedan omsluta offrets mun. Sekunden senare kände offret kallt vasst stål glida över halsen, lika lätt som en bordskniv skär i smör, och efter det sitt eget blod rinna likt vatten ur en kran längs med kroppen. Hans Kungliga Majestät skördare offer efter offer och efter varje mord som utfördes efterlämnades spår av blod, men även ett spår i själen, i självaste Stockholms själ. Staden hade blivit sårad av samme man som åtskilliga år tidigare sittandes på Drottning Kristinas silvertron antagit titeln som Svea Rikes Konung. Stockholm var sårat, och såret blödde ömt.

Det var dock inte alla av stadens invånare som reagerade på Hans Kungliga Majestäts omvandling med fasa. Några få var de som istället mottog denna grändernas mördarkonung med nyfikenhet, rentav beundran. Från olika platser i Stockholm kom dessa människor, och från olika samhällsklasser. Vissa av dem tillhörde de ömkansvärda trashankar man ser i Tantolunden en sensommardag, drickandes en kvarting de skramlat ihop till. Kanske tyckte de att det faktum att Hans Kungliga Majestät nu inte längre var för fin för att dela stadens gator med dem. Andra tillhörde den absoluta överklassen, rojalister i ordets mest riktiga bemärkelse. Dessa människor ville troget tjäna Hans Kungliga Majestät, vare sig han levde ett höviskt liv i harmoni på Drottningholms slott eller om han under regnpiskande nätterskar halsen av förbipasserande stackare. Utöver dessa fanns en liten skara nyfikna, lycksökande samt en handfull galningar. Allteftersom sökte de upp den nerblodade kungen, som framför honom med sänkta huvuden. Sedan föll de på knä, kröp fram över de nedsolkade trottoarerna, kysste hans fötter och bad att få följa honom. Och Hans Kungliga Majestät lade sin hand på envars huvuden, gav dem sin nåd och lät dem följa honom. Tiden gick, och snart hade Hans Kungliga Majestät en stor samling undersåtar. Tillsammans, likt en härförare och hans riddare, stormade de nattetid stadens gator, plundrade, rånade, mördare och torterade. Efter mörkrets inbrott stängde folk sina fönstergluggar, släckte ljusen och bad en tyst bön om att inte falla offer för Hans Kungliga Majestäts blodtörst.

Naturligtvis talades det om detta, inte bara mun till mun. Hela landets samlade journalistkår basunerade med emfas ut varje nytt bestialiskt död som denna nattens riddersmän. Det skrevs spaltmeter i tidningarna om vartenda mord. I nyhetssändningarna talade reportrarna med tungt sinne om alla stackars offer som Hans Kungliga Majestät blodtörstigt kastat sig över. Sociala medier svämmade över av inlägg där användare i en ofrivilligt enad sorgekör beklagade sig över alla hemskheter som monarken utsatte huvudstadens invånare för. Stockholm grät, tårar lika stora som på den lapp Hans Kungliga Majestät fann den där ödesdigra kvällen, och tårarna blev snart lika många som de blodpölar Hans Kungliga Majestät varit upphov till.

Allteftersom tiden gick blev dock klagosången tystare och tystare. Tro för den sakens skull att Hans Kungliga Majestäts blodtörst minskade. O nej, lika ofta som förut fick oturssamma nattvandrare bekanta sig med kallt stål och ännu kallare grymhet. Men det var nästan som allt stadens invånare tillslut vande sig vid detta. Nästan som när man vänjer sig vid ett varmt bad, eller ett par för trånga skor. Nyheterna slutade tillslut rapportera om illdåden. Folk talade naturligtvis ibland med varandra om de nattliga morden, men tonen i samtalen började snarare handla om att folk som befann sig ute om nätterna fick skylla sig själva om de blev massakrerade. De var ju medvetna om riskerna med sitt farofyllda företag.

Och sedan började en annan åsikt föras fram. Den började tränga in i medierna långsamt och mycket försiktigt, likt en makes hand som långsamt stryker sitt älskades hår medan hon sover en söndagsmorgon, varsamt och försiktigt, för att inte störa eller uppröra. Det började mycket varligt viskas om att medierna kanske gick lite väl åt Hans Kungliga Majestät. Har tidningarna ingenting annat att skriva om? Varför skrivs det bara om de illdåd som monarken begår? Kan det inte för omväxlings skull skrivas något gott om honom? Han är ju ändå vår konung! Har kungen dessutom inte rätt till ett privatliv? Måste vi följa varje litet snedsteg som han begår? Viskningarna övergick successivt till höga gälla tjut. Lämna vår konung ifred! Är ni som skriver dessa artiklar så himla perfekta själva?! Vilken respektlöshet att dra Hans Kungliga Majestäts goda namn i smutsen på detta sätt!

Resultatet av dessa höjda röster och knutna nävar blev att det hädan efter talades om Hans Kungliga Majestät i lite mildare ordalag. Man började tänka så om konungen och hans anhangs nattliga räder, ungefär som han själv formulerade dessa funderingar den regniga natt då han körde kniven i sitt första offer. Det konstaterades, att ett sådant beteende i högsta grad passade en stark förste. Man menade, liksom Hans Kungliga Majestät, att den svenska monarkin återupplivats till sin forna glans, från att ha legat i dvala i otalet mansåldrar. Det började gro en stolthet i att ha en konung som istället för att gå på invigningar och beblanda sig med samhällets societet agerade som en gatornas härförare. Det fanns även ett frö av stolthet i att vara den som förärades att med sitt inre kött få kyssa Hans Kungliga majestäts klinga. Och varför inte? Om Svea Rikes konung i all sin prakt beslutat att du, obetydliga småfolk, skulle tjäna honom bättre som död, vem är då du att sätta dig emot?

Så om du någon gång efter ett sent krogbesök missar sista tunnelbanan. Om du då rådlöst denna kalla natt irrar dig fram mellan de betongobelisker som kallas byggnader. Om Hans Kungliga Majestät då tornar upp sig framför dig, höjer sitt vapen och sätter sig till doms. Tänk då på vad Anne Boleyn sade när hon steg upp på schavotten, redo att underkasta sig sin avrättning, anstiftad av hennes make, konung Henrik VIII av England:

”Jag har kommit hit för att dö, i enlighet med lagen, enligt lagen är jag dömd till döden, och därför säger jag inte emot det. Jag har inte kommit för att anklaga någon, eller att tala om varför jag anklagats och dömts att dö, men jag ber Gud att bevara konungen och ge honom en lång regeringstid över er, för en mer vänlig eller barmhärtig furste har det aldrig funnits!”
Click to expand...

Fantastiskt!!

Vad vill du stå under för namn i boken?
 
Med de två första bidragen av Leon och Franz har vi redan 2142 ord! :D Vi är mer än 5% färdiga!
 
Eliel

I Oram levde de levande av det de döda hade lämnat efter sig.

Staden låg vid foten av Asriel, det svarta berget, och dess murar voro slitna av sand, vind och år som ingen längre räknade. Husen stodo tätt intill varandra såsom om de sökte skydd i varandras skuggor, och över dem höjde sig Huset utan eld, kallt och öppet mot himlen. En gång hade lågan där aldrig slocknat. En gång hade män i vita kläder hållit vaka natt och dag och låtit sina böner stiga såsom rök över staden. Men den tiden var förgången. Altarnas skålar voro fyllda av damm, och de få som ännu böjde knä gjorde det mer av vana än av tro.

Under Asriel vilade de döda.

De fattigas fäder lågo i grunda nischer nära bergssidan, inlindade i tyg som sedan länge ruttnat bort. De rikas ben vilade djupare, bakom sten och sigill, med ringar på fingrar som icke längre kände deras tyngd. Och längre ned än någon rättfärdig människa borde gå, under gångar och kammare som de flesta endast kände till genom viskningar, funnos de förseglade salarna, där de heliga döda sades vaka ännu när deras namn sedan länge hade förlorats.

Eliel hade levt av dem alla.

Hans händer hade lärt sig sprickorna i gammal sten, hans ögon hade lärt sig mörker, hans andedräkt hade länge burit dammets bittra smak. Han hade gått ned bland de döda fler gånger än han själv kunde minnas, och det som en gång hade väckt fruktan i honom väckte nu endast trötthet. Han var trött på jord under naglarna, trött på nattens långa arbete, trött på att bära upp silver ur gravar och byta det mot bröd, vin och ännu en veckas ovärdigt liv. Mest av allt var han trött på sig själv.

Därför sade han den kvällen, då vinden gick torr genom Orams gränder och himlen låg färglös över taken, att detta skulle bli hans sista natt under Asriel.

Bara en kort del av mitt bidrag. Är inte klar ännu.
Gjorde även en MMC och tog inspiration från ett album:
 
Ja, det här passar ju som hand i handske för egen del med! Ska putsa vidare på en blurb om pojken som växte upp till superhjälte, eller kanske inte ändå.
 
Eliel

I Oram levde de levande av det de döda hade lämnat efter sig.

Staden låg vid foten av Asriel, det svarta berget, och dess murar voro slitna av sand, vind och år som ingen längre räknade. Husen stodo tätt intill varandra, såsom om de sökte skydd i varandras skuggor, och över dem höjde sig Huset utan eld, kallt och öppet mot himlen. En gång hade lågan där aldrig slocknat. En gång hade män i vita kläder hållit vaka natt och dag och låtit sina böner stiga såsom rök över staden. Men den tiden var förgången. Altarnas skålar voro fyllda av damm, och de få som ännu böjde knä gjorde det mer av vana än av tro.

Under Asriel vilade de döda.

De fattigas fäder lågo i grunda nischer nära bergssidan, inlindade i tyg som sedan länge ruttnat bort. De rikas ben vilade djupare, bakom sten och sigill, med ringar på fingrar som icke längre kände deras tyngd. Och längre ned än någon rättfärdig människa borde gå, under gångar och kammare som de flesta endast kände till genom viskningar, funnos de förseglade salarna, där de heliga döda sades vaka ännu, fast deras namn sedan länge hade förlorats.

Eliel hade levt av dem alla.

Hans händer hade lärt sig sprickorna i gammal sten, hans ögon hade lärt sig mörker, och hans andedräkt hade länge burit dammets bittra smak. Han hade gått ned bland de döda fler gånger än han själv kunde minnas, och det som en gång hade väckt fruktan i honom väckte nu endast trötthet. Han var trött på jord under naglarna, trött på nattens långa arbete, trött på att bära upp silver ur gravar och byta det mot bröd, vin och ännu en veckas ovärdigt liv. Mest av allt var han trött på sig själv.

Därför sade han den kvällen, då vinden gick torr genom Orams gränder och himlen låg färglös över taken, att detta skulle bli hans sista natt under Asriel.

Han sade det icke högt. Han hade sagt liknande ord förr och hört dem falla döda till marken. Men denna gång bar han dem djupare. Han bar dem såsom en man bär en kniv i ärmen: nära kroppen, nära avsikten. Ett sista byte, tänkte han. Sedan skulle han lämna gravarna åt andra män med lättare hjärtan.

Det var mot midnatt han lämnade staden bakom sig. Han gick ensam, ty de som ibland hade delat hans arbete med honom hade vägrat följa honom så djupt som han nu ämnade gå. De voro ej modigare eller bättre än han, men de hade ännu kvar nog av gammal fruktan för att hålla sig borta från de delar av berget där stenarna voro märkta med tecken som ingen längre kunde läsa.

Månen gav föga ljus, men Eliel behövde den inte. Han kände stigarna längs Asriels flank såsom en blind känner sitt eget hus. Han fann den spruckna öppningen bakom en rasad stenmur, gick genom den låga gången och fortsatte nedåt med lampan nära kroppen. Lågans sken fladdrade över gamla ristningar, över ansikten uthuggna i berget med ögon stora och tomma, över dörrar vilkas förseglingar sedan länge brutits av män som han själv.

Luften blev kallare ju djupare han gick, men det var inte jordens vanliga kyla. Den låg tät och stilla, såsom om den ej kom från sten utan från en närvaro äldre än berget självt.

Många gånger stannade han och lyssnade. Inte därför att han fruktade steg eller röster; inga levande följde honom där. Men vissa nätter hade han tyckt sig höra ett droppande ljud i dessa gångar, fast inget vatten fanns under Asriel som människor kunde dricka. Den natten hörde han det åter, långt borta, så stilla att det kunde ha varit inbillning om det inte hade återkommit med samma tålamod, droppe efter droppe, såsom om mörkret självt räknade tiden.

Han gick vidare.

Det var först när han nådde den sista trappan, smal och uthuggen brant ned i stenen, som han förstod att han kommit till en plats han aldrig förr hade sett. Trappstegen voro slitna, men icke av många fötter. Väggarna saknade gravskrifter och bilder. Här fanns inga kunganamn, inga lovord till de döda, inga hot mot tjuven. Endast slät svart sten på båda sidor, såsom om den som låtit hugga denna väg hade velat leda människan nedåt utan att ge henne något att hålla fast vid.

Trappan slutade i en låg kammare vars tak bars av fyra fyrkantiga pelare. Rummet var nästan tomt.

Eliel stod stilla länge, först av förvåning, sedan av en trött ilska. Han hade väntat sig kistor, kärl, ett stenbord åtminstone, någonting som kunnat säljas. Men där fanns blott en gestalt sittande mot den bortre väggen.

Lampan darrade lätt i hans hand.

Gestalten satt upprätt på ett säte av mörk sten, med händerna vilande i knät. Klädnaden kring den var gammal men icke sönderfallen; den låg över kroppen såsom stilla vatten över en grund botten. Huvudet var lätt böjt, som hos den som vilar men ej sover. Och från de halvslutna ögonen föllo långsamt klara droppar.

Eliel tog ett steg närmare.

Han hade sett lik som bevarats märkligt väl av torra gravar. Han hade sett hud torka hårt över ben och hår ligga kvar i dammiga flätor när resten av kroppen för länge sedan givit upp sin mänsklighet. Men detta var icke sådant. Den döde framför honom bar döden utan förruttnelse. Ansiktet var blekt såsom gammal kalksten, men icke sönderfallet. Munnen var sluten. Ögonlocken vilade stilla. Endast Tårarna rörde sig.

De föllo icke häftigt såsom gråt hos de levande. De samlades långsamt vid ögonens kant, fylldes till tyngd och gled sedan ned över kinderna, klara och felfria, utan att lämna spår efter sig. Där de droppade från hakan föllo de i en smal ränna uthuggen i golvet och fortsatte bort mot mörkret bakom sätet.

Det var då Eliel hörde det tydligare: det stilla droppandet som följt honom genom djupen.

Han stod länge och såg.

Ingen bön steg i honom. Ingen vördnad heller. Endast den tunga trötthet som redan fört honom hit, och under den en hunger som inte längre riktigt skilde mellan guld och under. Om detta var en relik, tänkte han, om dessa Tårar kunde samlas i ett kärl, om kroppen bar amuletter under klädnaden, om någon i Oram ännu visste priset för något så märkligt — då kunde han gå därifrån för alltid.

Han satte ned lampan på golvet och gick de sista stegen fram.

När han stod nära nog såg han att kinderna voro kalla men ej torra. Huden var slät där Tårarna löpte över den, som om gråten själv hade bevarat köttet från tidens vanliga verk. Eliel böjde sig fram. Hans egen spegelbild, liten och darrande, låg i den klara droppen som just höll på att lossna från den dödes haka.

Han sträckte fram handen.

Det var inte girighet ensam som drev honom då. Ej heller vanhävd och vana. Det var något annat, något mörkare och tröttare: den sista gränslösheten hos en människa som levt för länge utan vördnad och till sist slutat skilja mellan det som kunde röras och det som borde lämnas i fred.

Hans fingertoppar vidrörde den dödes kind.

Kylan slog genom honom med sådan kraft att han först trodde att hjärtat hade stannat. Lampans låga vek sig, fast ingen vind gick där nere. Och den heliga döde öppnade sina ögon.

De voro icke mänskliga ögon längre, fast de en gång hade varit det. I dem fanns ingen vrede och ingen nåd. Endast djup.

Eliel såg.

Vad han såg blev aldrig satt i ord. Ingen skrift i Huset utan eld hade kunnat bära det, ingen människotunga i Oram hade kunnat forma det utan att brista. Det gavs honom helt, utan språk och utan tid, och i samma stund visste han att det som låg under Asriel var äldre än all dyrkan och tyngre än all sten.

Han såg Oram innan Oram hade namn. Han såg Huset utan eld såsom det en gång varit, brinnande natt och dag mot en svart himmel. Han såg män och kvinnor i rad efter rad gå ned i berget med bundna ögon och tomma händer. Han såg kedjan av väktare, inte såsom en släkt och inte såsom en ordning, utan såsom en följd av bördor som aldrig upphört. Han såg Tårarna falla genom århundraden utan tal. Han såg den stilla bassängen under berget, mörk och blank, större än någon sal människan huggit ur sten, och i dess yta såg han icke endast ansikten utan även deras slut.

Mer såg han. Allt såg han. Och det han såg tog från honom varje återstående tanke på flykt.

När synen drog sig tillbaka stod han ännu med handen mot den dödes ansikte. Men hans knän hade böjts av sig själva, och hans andedräkt gick rå och ojämn genom det stilla rummet. Den heliga döde såg på honom en kort stund till. I den blicken fanns ett lidande äldre än Eliels eget, och också något som liknade lättnad.

Sedan slöto sig de gamla ögonlocken.

Den dödes kropp sjönk samman utan våld, såsom om en sträng som länge hållits spänd slutligen hade släppts. Huvudet föll lätt åt sidan. Händerna gled isär. Och för första gången sedan Eliel kommit in i kammaren föllo inga fler droppar från det bleka ansiktet.

Rännan i golvet låg stilla.

Eliel drog tillbaka handen som från eld, men det var för sent. Han visste det nu. Inte såsom en tanke som kunde väljas bort, utan såsom man vet törstens natur efter att ha levt hela sitt liv i öken. Den som satt här hade aldrig varit ett lik lagt till vila. Han hade varit vägen stängd. Han hade varit den sista människan före djupet. Han hade burit Tårarna så att det som låg längre ned skulle förbli där det hörde hemma.

Och nu var platsen tom.

Bakom stensätet ledde en öppning vidare, smal och mörk. Det var därifrån rännan kom, det var dit dropparna gått. Eliel reste sig som i sömn och tog upp lampan. Hans vilja var inte längre hans egen, men den var heller inte främmande. Snarare hade något som alltid väntat i honom slutligen nått sitt namn.

Han gick genom öppningen.

Gången där bakom var kort. Den böjde av svagt och öppnade sig sedan mot en sal så stor att hans lampa knappt kunde fatta dess mått. Golvet slutade tvärt i svart vatten.

Bassängen låg fullkomligt stilla.

Ingen krusning gick över ytan. Ingen vind rörde den. Den var mörkare än natten ovan jord och ändå blank nog att bära hans ansikte fullkomligt. Men när Eliel såg ned i den såg han mer än sig själv. Han såg den döde från kammaren bakom honom, ung en gång, trött liksom han själv. Han såg andra före honom. Ansikten bleka av stenljus och år, ögon fyllda av Tårar, händer hoplagda i väntan. Och under deras speglingar anade han ett djup som inte var djupt såsom brunnar äro djupa, utan såsom sår äro djupa: ett inre utan botten för den som faller in i det.

En känsla vilade över vattnet.

Inte liv. Inte död. Inte gud, såsom prästerna en gång hade lärt barnen att föreställa sig gudomlighet. Snarare märket efter något som hade varit större än namn och som världen ännu inte läkt ifrån. Eliel försökte inte förstå det. Han visste redan att förståelsen själv bar en tyngd som ingen levande människa borde försöka bära mer än nödvändigt.

En droppe föll.

Han ryckte till och såg sin egen spegelbild darras sönder i vattenytan. Men droppen hade inte kommit från taket. Den hade fallit från hans egen kind.

Eliel lyfte handen till ansiktet.

Hans fingrar kommo tillbaka våta.

Han stod länge där, och varje andetag han drog gjorde världen ovanför svagare. Han tänkte på Oram: på de trånga gränderna, på marknaden där män ropade ut pris på gammalt silver, på de slitna trapporna upp mot Huset utan eld. Han tänkte på morgonljuset som ibland föll blekt över stadsmuren. Han tänkte på vinet, på brödet, på kvinnoröster ur halvmörka rum. Men när dessa bilder kommo till honom buro de redan avståndets färg. De tillhörde en man som ännu trodde att han kunde stiga upp ur gravarna och lämna dem bakom sig.

Den mannen var borta.

Han återvände till den första kammaren. Den förre väktaren satt nu sammanfallen och lätt, nästan genomskinlig i lågans sken, såsom om bördan verkligen hade lämnat honom. Eliel stod framför stenen där denne så länge hade vakat. Han såg sin egen plats där innan han satte sig i den. Han såg också, utan att behöva se framåt i tid, att andra fötter en dag skulle söka sig ned genom dessa gångar. Andra trötta män. Andra händer utan vördnad. Och när den dagen kom skulle hans egna ögon ännu vara öppna.

Han satte sig.

Stenen tog emot honom kallt och utan motstånd. Han lade händerna i knät såsom den förre gjort. Lampan ställde han vid sidan om sätet. Dess flamma brann stilla nu, som om den visste att den inte längre lyste för en människa på väg någonstans, utan för en som nått sin plats.

Bakom honom låg den svarta bassängen stilla. Framför honom ledde trappor och gångar upp mot världen ovanför. Mellan dessa två satt nu Eliel.

Länge hände ingenting.

Sedan kände han den första Tåren samla sig.

Den växte långsamt, tung av mer än sorg. Den bar inom sig nattens syn, kedjan av dem som suttit före honom, tyngden från det djup han inte längre skulle lämna. När den föll från hans kind träffade den stenens ränna med ett litet ljud, och Eliel hörde hur den fortsatte bort genom mörkret mot det svarta vattnet.

Då förstod han, inte med sitt förstånd utan med hela sin varelse, att så hade det alltid varit. Väktarna gräto inte för sig själva allena. Deras Tårar återvände till djupet. Deras vaka höll vägen stängd. Deras sorg var inte deras egen, och ändå helt och hållet deras att bära.

Han böjde inte huvudet. Han bad inte. Han ropade inte efter hjälp.

Över honom låg Asriel tungt mot världen. Ovanför berget sov Oram ännu i sin okunnighet, och i Huset utan eld låg askan kall i skålarna. Ingen däruppe visste vad som satt under stenen och såg mot vägen. Ingen mindes längre varför vissa dörrar i berget en gång hade förseglats med prästers blod. Ingen kunde ha sagt vad Tårarna voro eller varifrån de kommo. Det var kanske bäst så.

Ty sanningen fanns kvar under Asriel, och den hade nu gått in i Eliel.

Så satt han i mörkret, stilla såsom den han rört vid, medan Tårarna började falla ur hans egna ögon.

Och långt där nere, bortom den sista kammaren, låg den svarta bassängen alltjämt blank och orörd, speglande fullkomligt det ansikte som nu var hans.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top