Hur definierar du high/low fantasy?

Jag tänker så här:

Om en filmatisering av berättelsen sannolikt inneburit en jävla massa CGI är det high fantasy. Hade den kunnat filmas med modeller och i huvudsak praktiska specialeffekter är det low fantasy.
 
En nyfiken fråga, hur används definitionerna? Till vad? Jag är ju ändå någon form av fantasynörd, men har nog aldrig använt termerna. Jag kan ha pratat om High Fantasy vid något tillfälle, men aldrig Low Fantasy. När jag har pratat om High Fantasy har jag avsett fantasy som är väldigt rik på fantastik, där magi, monster m.m. liksom inte är ett dugg mystiskt. Sitter det en mumie på puben med en pint är det ingen som bryr sig.
 
Troberg said:
Som rubriken säger, vad är det som placerar fantasy i endera kategorin, för dig?
Click to expand...

Jag tror att en del av förvirringen kommer av att “high fantasy” och “low fantasy” används på minst två olika sätt. Den äldre/litterära definitionen, som jag förstått den, handlar ofta om var berättelsen utspelar sig: high fantasy är fantasy i en sekundär värld, medan low fantasy är när det fantastiska bryter in i vår värld eller en mer igenkännbar verklighet. Men i rollspel tycker jag att begreppen oftare används som en samling reglage: hur vanlig magi är, hur synliga monster och ickemänskliga folkslag är, hur episk skalan är, och hur mycket enskilda personer kan påverka världen. Så för mig är det inte en binär uppdelning, utan mer en glidande skala. Low fantasy är när det fantastiska är sällsynt, farligt, mytiskt eller perifert. Världen fungerar ganska jordnära: folk kan dö av infekterade sår, pengar spelar roll, politik och sociala strukturer väger tungt, och äventyren kan handla om sådant som hämnd, överlevnad, brott, krig eller makt på lokal nivå. High fantasy är när det fantastiska är mer närvarande och världsbärande. Magi, gudar, monster, profetior, andra folkslag och kosmiska konflikter påverkar världen och berättelsen tydligt. Hoten är ofta större, rollpersonerna har större handlingsutrymme, och konsekvenserna kan gälla kungariken, världar eller själva kosmologin. Men fokus spelar minst lika stor roll som mängden fantastik. Folk som jagar fredlösa för att ha råd med hyran känns low fantasy även om de fredlösa är orcher. Folk som försöker stoppa en slumrande gud känns high fantasy även om guden är det enda tydligt övernaturliga inslaget. Därför kan samma värld också kännas olika beroende på kampanj. En setting kan innehålla massor av fantastik men ändå spelas som low fantasy om berättelsen handlar om smuts, skuld, politik, sjukdom och överlevnad. Och en till synes ganska lågmagisk värld kan kännas high fantasy om berättelsen handlar om öde, gudar och världens undergång.

Sammanfattningsvis handlar high och low fantasy, för mig, mindre om exakta definitioner och mer om hur högt man skruvat upp det fantastiska, vilken roll det spelar i berättelsen, och vilken känsla av skala världen ger.
 
Beastslayer said:
Jag tror att en del av förvirringen kommer av att “high fantasy” och “low fantasy” används på minst två olika sätt.
Click to expand...
Det var därför jag frågade, många använder termerna, men på olika sätt.

Allt började med en diskussion med en kompis, som ansåg att en värld med ganska få (men kraftfulla) magiker och nästan inga monster automatiskt är low fantasy, medan jag ansåg att när man rör sig bland härskare över hela världen i stora skeenden så är det ändå high.

För mig har jag mer och mer hamnat i en känsla av "fantasyelementen är poängen med storyn = high, fantasyelementen är bakgrund = low", då jag tycker att den även överlappar bra med de flesta andra definitioner i praktiska fall.

Om vi tar några konkreta exempel att tycka om, high elller low:

Tolkien
Arthurlegenden
Covenantböckerna
Conan
D&D
Ars Magica
Game of Thrones
 
Troberg said:
Det var därför jag frågade, många använder termerna, men på olika sätt.

Allt började med en diskussion med en kompis, som ansåg att en värld med ganska få (men kraftfulla) magiker och nästan inga monster automatiskt är low fantasy, medan jag ansåg att när man rör sig bland härskare över hela världen i stora skeenden så är det ändå high.

För mig har jag mer och mer hamnat i en känsla av "fantasyelementen är poängen med storyn = high, fantasyelementen är bakgrund = low", då jag tycker att den även överlappar bra med de flesta andra definitioner i praktiska fall.

Om vi tar några konkreta exempel att tycka om, high elller low:

Tolkien
Arthurlegenden
Covenantböckerna
Conan
D&D
Ars Magica
Game of Thrones
Click to expand...

Ja, den formuleringen gillar jag nog: “fantasyelementen är poängen med storyn = high, fantasyelementen är bakgrund = low”. Det är nog egentligen det jag försökte ringa in med skala och fokus. För mig blir det då ungefär så här: Tolkien är high fantasy, även om magin inte alltid är vardaglig eller “spell list”-aktig, eftersom hela berättelsen drivs av mytologi, öde, Sauron, ringen, alvernas tid som tar slut och världens stora skeenden. Arthurlegenden är lite knepigare, eftersom den kan göras nästan historisk, men i klassisk/mytisk form lutar den high för mig: Merlin, Graalen, öde, kungamakt, helighet och myt är inte bara kuliss utan centralt. Covenantböckerna är high fantasy, ganska tydligt, eftersom den sekundära världen, dess metafysik och dess hot är själva poängen. Conan är däremot mer low fantasy för mig, även om det finns magi, monster och märkliga gudar, eftersom berättelserna oftast handlar mer om överlevnad, våld, begär, makt och äventyr än om att rädda kosmos eller uppfylla ett stort öde. D&D är knepigt eftersom det beror helt på kampanj, men standard-D&D lutar ofta high fantasy för mig: många folkslag, mycket magi, monster som vardagsmat, världshot och rollpersoner som blir extremt mäktiga. Ars Magica skulle jag nog placera någonstans i gränslandet. Det har mycket magi, men världen är i grunden vår medeltid plus det övernaturliga, och beroende på spelstil kan magin vara antingen central eller mer som en dold struktur bakom världen. Game of Thrones börjar för mig ganska low fantasy: politik, arv, krig, äktenskap, pengar och brutal makt är mer centralt än magin. Men ju mer drakar, de döda, profetior och ödesmättade hot tar plats, desto mer glider det mot high. Så jag tror att jag landar i att mängden magi inte räcker som mått. En värld kan ha få magiker och ändå kännas high om de få magikerna och de stora övernaturliga skeendena är det berättelsen kretsar kring. Och en värld kan ha orcher, trollkarlar och monster men ändå kännas low om storyn mest handlar om rå överlevnad, lokal makt och jordnära konflikter.
 
Skillnaden är väl moralen - svart-vit och episk (High Fantasy) eller gråskalegritty (Sword and Sorcery)
 
Leon said:
Skillnaden är väl moralen - svart-vit och episk (High Fantasy) eller gråskalegritty (Sword and Sorcery)
Click to expand...
Talar vi om den inneboende moralen i settingen/världen eller karaktärernas subjektiva moral?

Är Elric definierad som high fantasy, Elric är ju ganska gråskala i sin moral , om vi definierar Got (iaf i ett senare skede) som high fantasy så är ju mer eller mindre alla karaktärer på nått sorts moraliskt spektrum och det är sällan vitt eller svart när det kommer till moral.
 
High Fantasy använder ett högt litterärt register, med världsräddande uppdrag, episkt innehåll, hög moral, och inget snusk och sunk (den har också en minst rätt hög närvaro av det fantastiska, men det är inte vad som definierar den). Om någon går och bajsar är det inte High Fantasy. Tolkien är så mycket High Fantasy det blir. Narnia är en litet lägre High Fantasy. Fionavar är High Fantasy. Thomas Covenant är lurig att klassificera eftersom världen han dräller ned i kör på High Fantasy fast han själv inte gör det.

”Low Fantasy” är inget som finns, det är ett misstag, konstruerat utifrån tanken att om det finns High Fantasy måste väl motsatsen också finnas. Det gör den inte. Den ursprungliga delen i motsatsparet var Sword & Sorcery, men numera har vi också bland många andra Grimdark, Gritty, och humorfantasy.

Överlag är inte High Fantasy världens mest produktiva begrepp, och en begreppsapparat som Farah Mendelsohns Portal-Quest/Immersive/Intrusive/Liminal är mycket mer användbar.
 
Last edited:
JohanL said:
Nej. Elric är Sword & Sorcery, även om den är närmre High Fantasy än vad t.ex. Conan är.
Click to expand...
Det beror sig som jag förstått på hur man väljer att definera elric

By the standard technical definition—which defines high fantasy simply as a story set entirely in a fictional, secondary world—Elric is absolutely high fantasy.
  • It takes place in a completely invented setting (The Young Kingdoms and the island of Melniboné).
  • It does not cross over with real-world history or geography.
  • It is heavily saturated with high-stakes magical elements.
The primary differences in tone and structure include: Vilket gör det mer sword and sorcery
  • The Scale: Traditional epic high fantasy focuses on grand, sweeping battles to save the world. Elric's journeys are deeply personal, episodic, and fast-paced pulp adventures.
  • The Protagonist: High fantasy typically features pure, wholesome heroes (like Hobbits) fighting absolute evil. Elric is an angsty, cynical albino antihero who relies on a soul-devouring demonic sword to survive.
  • The Morality: Epic high fantasy relies on a clear-cut Good vs. Evil dynamic. Elric operates on a cosmic struggle between Law and Chaos, where neither side is fundamentally "good" and the universe is morally ambiguous
Ser också att det Elric defineras som grim dark

Because of its bleak tone, horrifying elements, and flawed characters, the elric safa is widely considered a foundational patriarch of modern Dark Fantasy and Grimdark. Its heavy aesthetic and cosmic themes directly paved the way for dark, grim settings like Warhammer, The Witcher, and George R.R. Martin's A Song of Ice and Fire.
 
Jag tror, som JohanL, att de olika beteckningarna på subgenrer är skapade för att peka ut något väldigt specifikt och smalt.
Det går inte att ställa upp någon enkel dikotomi där allt måste sorteras under antingen kolumn A eller kolumn B.
 
För länge sedan -- typ 1980-tal -- använde jag Röde Orm (en bok som alla högstadieelever hade på schemat i min barndom) som exempel på min definition av lågfantasy. Varför? Jo, om man läser noga och tänker efter upptäcker man att Orm genomgår exorcism när han blir döpt; några omänskligt starka män ställer till med bekymmer på Orms gård; och vid några tillfällen utsäger Orms mor spådomar som sedan infrias fullt ut (men kanske inte på det sätt folk tänkt). Diskret magi som läsaren inte störs av. Litteraturvetare håller inte med mig, det vet jag.
 
Last edited:
Arthur-sagorna är för övrigt bra exempel på High Fantasy som utspelar sig i vår värld.
 
För att förtydliga vad jag just skrev: jag tror inte att genrer är platonska idealformer, de har ingen självständig existens. De är bara förkortningar man använder för att peka ut en viss korpus.
"Sword & Sorcery" betyder bokstavligen "det där som Howard och Lieber höll på med". Så fort man hittar på en sådan term, kommer efterföljande författare att börja tänja på dess gränser - "Jag vill göra ungefär så, men ändra på den här grejen."
Så alla försök till reifiering av dessa begrepp leder bara till nonsensdiskussioner.
 
Bolongo said:
För att förtydliga vad jag just skrev: jag tror inte att genrer är platonska idealformer, de har ingen självständig existens. De är bara förkortningar man använder för att peka ut en viss korpus.
"Sword & Sorcery" betyder bokstavligen "det där som Howard och Lieber höll på med". Så fort man hittar på en sådan term, kommer efterföljande författare att börja tänja på dess gränser - "Jag vill göra ungefär så, men ändra på den här grejen."
Så alla försök till reifiering av dessa begrepp leder bara till nonsensdiskussioner.
Click to expand...
Den formella filosofiska termen för detta är en ”ostentiv definition” - ”när jag säger X menar jag saker som det där”. Man pekar på något.

Det är granne med Max Webers idealtypsbegrepp - ”det som vore maximalt X skulle vara så här”.
 
JohanL said:
Den definitionen är dock ett fullständigt fiasko. Använd inte den.
Click to expand...
Jämnför tex Elric och Conan där Conan nog för dom flesta är definitionen av sword and sorcery


Om vi väljer att fokusera på denna punkt ist ifrån listan jag postade
  • Elric is heavily saturated with high-stakes magical elements.


Magins roll och skala verkar ju vara något som folk här verkar överrens om är en faktor huruvida det är high fantasy eller ej


I High Fantasy är magi ofta en central, storslagen och existentiell kraft som formar hela universum.
  • Elric: Elric är själv en mäktig trollkarl som åkallar kosmiska demoner, talar med gudar och bär på ett svärd som slukar själar. Striderna handlar till slut om hela multiversums överlevnad eller undergång. Detta ger berättelsen den episka "high"-skalan.
  • Conan: Magin är sällsynt, smutsig och betraktas som onaturlig. Conan själv hatar magi och använder bara sina muskler, sitt svärd och sitt förnuft. Berättelserna är jordnära och handlar om personlig överlevnad, skatter eller att erövra en lokal tron—inte att rädda kosmos.
Så Elric är (iaf för mig) high fantasy
 
JohanL said:
Den formella filosofiska termen för detta är en ”ostentiv definition” - ”när jag säger X menar jag saker som det där”. Man pekar på något.
Click to expand...
Mja, det jag vill diskutera är snarare nominalism kontra begreppsrealism.

Det är alldeles för många i den här tråden som verkar tro att ord betyder något av sig själva.

Det är som sagts olyckligt att termen "High Fantasy" skapades, eftersom High är en del av dikotomin High/Low, vilket leder en del till att tänka "aha, då måste allt gå att kategorisera som endera halvan av den dikotomin." Och det är ett felaktigt sätt att tänka.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top