Den typen av spel jag är ute efter kräver inte mer prepp än att åtminstone en person runt bordet läst reglerna och kan lära ut dem lite snabbt. Det är ju en roll som en traditionell SL brukar ha. I de spelen jag gav exempel på är det inte tänkt att den som lär ut reglerna ska ha förberett ett "äventyr" eller gjort färdiga rollpersoner etc.
Du missuppfattar mig. Förstår precis vad du menar men vad jag säger är detta (och sorry att det blir långt, skriver det mest för att om någon hade skrivit detta för 20 år sedan hade jag själv kunnat njuta mycket mer av sådana här spel redan då och inte behövt ägna ett par tre år åt att pussla ihop lite saker från diverse forumtrådar... inte omöjligt att det inte är någon annan som behöver detta och jag bara var trög, men utifall någon annan kämpar med tanken på att SL-lösa spel bara blir tramsiga "hitta på saker ihop" övningar, så....) :
Vad en spelledare
är är bara en samling uppgifter som vi centrerat till en individ. Vad SL-lösa spel gör är att de fördelar ut dem på flera individer. När vi spelar rollspel och vill avslöja en mördare så är det ju en eller fler som kan säga vem det är, ibland måste systemet blandas in men någon eller några äger ju det ansvaret så att säga. Eller om vi säger "jag öppnar dörren i norr" så finns det någon eller några som har rätt att säga vad som finns bakom dörren, right? Jag struntar nu blankt* i om förberedelserna sker en månad innan vi sitter ner och spelar så att du har det i dina anteckningar vem som är mördaren och vad som finns bakom dörren, det är en annan aspekt, men just i stunden när vi lyckas avslöja mördaren eller öppnar dörren så har någon eller några rätten att säga något, det kan vara genom att konsultera ett papper, eller det kan vara att säga vad de tycker, men vad de säger gäller.
*Eller ok jag struntar inte blankt i det, men just kring vem som har rätt att bestämma något så är det inte så intressant, det tillfaller ändå mig att säga det om det är så att det är mitt ansvar och min uppgift.
För mig krockade jag mot så kallade SL-lösa spel eftersom de alltid urartade till någon slags kollektivt skrivprojekt, ingen respekterade dessa uppdelningar fast flera spel hade dem extremt tydligt fördelat. När man spelade en karaktär blev det ständigt ett frågetecken, forgeteori brukar kalla det "murk", en grumlighet och oklarhet om vem som får säga vad. Ex när jag greppar den maskerade mannen och sliter av honom masken, VEM eller VILKA kring spelbordet får säga vem som finns därunder? Det finns inget rätt och fel här, hur spel delar upp detta ÄR ju liksom det mest centrala i rollspelsdesign öht, men däremot kan man ha preferenser och krockar man mot ett spel där alla faktiskt ska sitta och leka novellförfattare tillsammans och samarbeta på ett gemensamt narrativ med lika rätt att säga och göra, så kanske man gillar något annat mer?
I fallet Shock tex så skapar vi alla karaktärer, sen har vi en future shock som påverkat hela samhället (säg tex kloning) och sen har vi massa andra små teknologiska aspekter av samhället som olika personer kring bordet är ansvariga kring, men när jag sätter mig i spelar-sätet och spelar min karaktär så spelar jag karaktären, jag vet att du kanske ansvarar för kloningen, jag vet att Pelle har hand om lydnadsdrogerna en stor del i samhället går på, och jag vet att en annan spelare agerar min antagonist och därmed typ "huvud SL" när jag är spelare. Vill jag veta hur något fungerar med kloning frågar jag dig, om jag försöker undvika att ta lydnadsdrogerna under en vecka för att kunna agera fritt frågar jag Pelle hur distributionen och kontrollen av att alla tar dem ser ut, vad finns det för öppningar att ducka detta och smyga iväg utan att något nätverk snappar upp att jag försöker få mer kontroll över mig själv, osv osv. Och Shock är helt utan förberedelser innan vi sätter oss ner. Som sagt det är inte det arbetsinsatsen jag pekar på innan utan mer att någon eller några har ett ansvar att säga vissa saker.
För mig var vägen till att gilla den här typen av spel att identifiera just detta och komma bort från "stafettnovellspelandet" som jag tycker var extremt vanligt där mitten av 2000-2010 när folk gick igång på att få en stafettpinne med narrationsrättigheter men ingen brydde sig riktigt vart dessa rättigheter började och slutade och hur de relaterade till andra rättigheter/ansvar/uppgifter.