Pudelpoäng eller Hur jag lärde mig uppskatta SL som paternalistisk auktoritetsfigur

Zeedox said:
Den här tråden fick mig att lusläsa just Eon Vs Karaktärsdrags-regler, och inser att det faktiskt inte verkar stå någonstans rakt ut att spelledaren skall göra någon form av bedömning. Bara att:


Så att mina grupper och de jag talat med låtit SL göra den bedömningen är kanske att vi läst mellan raderna och gjort ett antagande. Men å andra sidan står SL för många andra bedömningar, som om det krävs ett färdighetsslag, hur svårt det ska vara, osv, så tänker att det är ett ganska försvarligt antagande att göra?
Click to expand...
Min personliga hållning som spelledare är att spelarna själva har i uppgift att hålla koll på sina karaktärsdrag, och att de säger när de tycker något passar in på dem. För det mesta är det helt OK, ibland ber jag om att de ska ta handlingen lite längre – framför allt på de nivåer som bygger på att de ska försätta rollpersonen i bekymmer, om jag tycker att det de gjorde var lite "playing it safe".
 
Zeedox said:
Det är ju mitt agerande som spelare som leder till min rollpersons agerande, och bedömningarna hänger ihop i mitt huvud.
Click to expand...

Det är vad du beskriver att din rollperson gör som som leder till din rollpersons agerande.
Hur du uttrycker det gör ju ingen skillnad i spelvärlden, men det är ju hur du gestaltar det som ger pudelpoäng och väldigt ofta är förknippat med en viss bild av "bra rollspelande".

Om du kyligt konstaterar att din rollperson börjar gråta eller om du börjar gråta vid spelbordet och kastar dig på golvet gör ju faktiskt ingen skillnad alls för vad som sker i fiktionen, men det kan ju göra en jätteskillnad för hur SL bedömmer din insats som spelare, hur duktig pudel du är.
 
Svarte Faraonen said:
Min personliga hållning som spelledare är att spelarna själva har i uppgift att hålla koll på sina karaktärsdrag, och att de säger när de tycker något passar in på dem. För det mesta är det helt OK, ibland ber jag om att de ska ta handlingen lite längre – framför allt på de nivåer som bygger på att de ska försätta rollpersonen i bekymmer, om jag tycker att det de gjorde var lite "playing it safe".
Click to expand...
Ja, som sagt, detta är bara anekdotiskt baserat på 5 spelledare som alla influerat varandra, så mycket möjligt baserat på en missuppfattning av regeltexten.
 
Min hållning i sådana fall är alltid att säga ”Om du tycker att du har rätt till bonusen/har spelat på draget/kämpar för din sanning så kör på”. Jag ser helt enkelt noll anledning till att någon annan ska göra bedömningen istället för spelaren själv. Det ger mig känslan att man inte litar på spelaren. (Detta är dock inte riktigt samma grej som pudelpoäng, men kanske relaterat.)

I Den yttersta domen, som väl är det enda spelledarstyrda spel jag spelar, finns det en bedömningsgrej om huruvida man kämpar för sin Sanning, samt huruvida man uttalat sin Lögn. Där kan jag ibland fråga spelaren, typ ”Har du satt folk före profit här?” eller ”Skulle du säga att det här är relaterat till din Sanning?”. Om jag inte håller med spelaren om hens bedömning så nickar jag och accepterar. Det skulle aldrig falla mig in att säga ”Nej, jag tycker inte att den Sanningen applicerar,” och jag skulle inte tycka om att spela med en spelledare som gjorde så.
 
Genesis said:
Min hållning i sådana fall är alltid att säga ”Om du tycker att du har rätt till bonusen/har spelat på draget/kämpar för din sanning så kör på”. Jag ser helt enkelt noll anledning till att någon annan ska göra bedömningen istället för spelaren själv. Det ger mig känslan att man inte litar på spelaren.
Click to expand...
Jag tänker även att spelare är generellt hårdare i sin dom, än spelledaren är. Så jag tror man kan ha ganska stor tillit till spelarna, och att det ibland istället kan vara så att övriga gruppen eller spelledaren måste uppmuntra spelarna att ta för sig.
 
adrian_of_arcane_lore said:
Det är vad du beskriver att din rollperson gör som som leder till din rollpersons agerande.
Hur du uttrycker det gör ju ingen skillnad i spelvärlden, men det är ju hur du gestaltar det som ger pudelpoäng och väldigt ofta är förknippat med en viss bild av "bra rollspelande".

Om du kyligt konstaterar att din rollperson börjar gråta eller om du börjar gråta vid spelbordet och kastar dig på golvet gör ju faktiskt ingen skillnad alls för vad som sker i fiktionen, men det kan ju göra en jätteskillnad för hur SL bedömmer din insats som spelare, hur duktig pudel du är.
Click to expand...
Ja, men även mina beskrivningar är väl ändå del av det här pudlandet? Att jag väljer att säga att rollpersonen börjar gråta över huvud taget (för att få någon slags belöning) är i mitt huvud samma sak.

Men om det för dig enbart har att göra med gestaltandet faller det förstås inte in. Även om jag kan tycka att de ändå har med varandra att göra… jag har stött på situationer då just kallt beskrivande blivit mer belönat än försök till mer skådespelande och finskt gråtande: för att när jag spelat ut vad rollpersonen säger blir det inte lika elegant som tänkt, och att istället säga klart och tydligt ”min rollperson flörtar med spelledarpersonen” fångas upp och ”accepteras” mer än mitt ”gestaltade” försök. Hoppas poängen går fram i mitt virriga exempel.
 
Sömniga Isaac said:
Jag tänker även att spelare är generellt hårdare i sin dom, än spelledaren är. Så jag tror man kan ha ganska stor tillit till spelarna, och att det ibland istället kan vara så att övriga gruppen eller spelledaren måste uppmuntra spelarna att ta för sig.
Click to expand...
Så har jag ofta sett rollen som SL, ja (se tidigare i tråden med TBZ och scendomare).

När min grupp spelade Blades in the Dark, som också har XP-frågor baserade på vad spelaren gjort, fick vi alla i gruppen oftast heja på varandra för att folk skulle komma ihåg att de hade uppfyllt vissa av kraven. ”Ja just ja, det gjorde jag!” Samma i Eon.
 
Genesis said:
Min hållning i sådana fall är alltid att säga ”Om du tycker att du har rätt till bonusen/har spelat på draget/kämpar för din sanning så kör på”. Jag ser helt enkelt noll anledning till att någon annan ska göra bedömningen istället för spelaren själv. Det ger mig känslan att man inte litar på spelaren. (Detta är dock inte riktigt samma grej som pudelpoäng, men kanske relaterat.)
Click to expand...

Jag som ju oftast är SL skulle ju helt klart föredra att lägga över alla sådana bedömningar på spelarna och slippa hålla koll på den bokföringen . Dels för att jag litar på att de är ärliga med det, dels för att om det är olika saker som gäller för olika rollpersoner så är det ju den spelaren som vet vad som gäller för den rollen.

Det blir mindre jobb för mig som SL helt enkelt, och spelet får bättre flöde.

Typ "Min barbar Olga har karaktärsdraget rosenrasande, så hon blir fly förbannad när adelsvalpen Caspian förolämpar hennes ceremoniella ansiktsmålning. Hon ger honom en snyting, och eftersom det bekräftar hennes karaktärsdrag så får hon en bonusplupp!" är för mig från SL-perspektiv det optimala i en sån situation.

Zeedox said:
jag har stött på situationer då just kallt beskrivande blivit mer belönat än försök till mer skådespelande och finskt gråtande: för att när jag spelat ut vad rollpersonen säger blir det inte lika elegant som tänkt, och att istället säga klart och tydligt ”min rollperson flörtar med spelledarpersonen” fångas upp och ”accepteras” mer än mitt ”gestaltade” försök. Hoppas poängen går fram i mitt virriga exempel.
Click to expand...

Vilket är en annan sida av samma problem, du vill uttrycka dig effektfullt och gestaltande, för att det är ett sätt att ha kul eller känna att man får en koppling till sin rollperson, men SL sätter sig till doms och tycker att du gör det för dåligt och därför bestraffar beteendet. Dum dålig pudel, fy,

Det är ju därför man löser sådant med resolutionsmekaniker, du som spelare gjorde en tafflig skådisinsats och stakade dig på orden, men din rollperson slog ett perfekt slag på Charma och lyckades därför i sitt försök att förföra.
 
Genesis said:
Min hållning i sådana fall är alltid att säga ”Om du tycker att du har rätt till bonusen/har spelat på draget/kämpar för din sanning så kör på”. Jag ser helt enkelt noll anledning till att någon annan ska göra bedömningen istället för spelaren själv. Det ger mig känslan att man inte litar på spelaren. (Detta är dock inte riktigt samma grej som pudelpoäng, men kanske relaterat.)

I Den yttersta domen, som väl är det enda spelledarstyrda spel jag spelar, finns det en bedömningsgrej om huruvida man kämpar för sin Sanning, samt huruvida man uttalat sin Lögn. Där kan jag ibland fråga spelaren, typ ”Har du satt folk före profit här?” eller ”Skulle du säga att det här är relaterat till din Sanning?”. Om jag inte håller med spelaren om hens bedömning så nickar jag och accepterar. Det skulle aldrig falla mig in att säga ”Nej, jag tycker inte att den Sanningen applicerar,” och jag skulle inte tycka om att spela med en spelledare som gjorde så.
Click to expand...
Som spelare frågar jag ibland SL / gruppen ”uppfyllde jag regeln för xyz här?”, och kan helt klart acceptera ett nej då och då. Känner att det är liknande som att fråga ”känner vi att scenen är slut?” Man är osäker och ber om ett perspektiv utifrån.
 
adrian_of_arcane_lore said:
Typ "Min barbar Olga har karaktärsdraget rosenrasande, så hon blir fly förbannad när adelsvalpen Caspian förolämpar hennes ceremoniella ansiktsmålning. Hon ger honom en snyting, och eftersom det bekräftar hennes karaktärsdrag så får hon en bonusplupp!" är för mig från SL-perspektiv det optimala i en sån situation.
Click to expand...
Där jag som SL kanske griper in är om spelaren stannar vid "Olga blir rosenrasande" – då frågar jag "ja, men vad gör hon?". Jag vill så att säga pusha det från beskrivning till handling.
 
adrian_of_arcane_lore said:
Min barbar Olga har karaktärsdraget rosenrasande, så hon blir fly förbannad när adelsvalpen Caspian förolämpar hennes ceremoniella ansiktsmålning. Hon ger honom en snyting, och …
Click to expand...
Det här är nog just det som har krävts för att få bedömningspluppar i min erfarenhet. För mig är det återigen fortfarande ett pudlande om det sker just för att tigga pluppar, skådespeleri eller ej. Så någon spelare som inte kommer på händelsen blir bestraffad genom utebliven plupp.

Eller, vitsar och oneliners brukar väl i praktiken vara största källan till Aiki och Inspiration… 😆
 
Känns som att det finns flera nivåer att bryta ned på:

1. Är det bara en medspelare som gör bedömningen eller flera?
2. Är det baserat på kriterier nedskriva i förväg eller bara ”spontan uppskattning”?
3. Vad påverkar bedömningen i övrigt?

Kriterierna kan sedan vara tydliga eller otydliga, och upp till bedömning för spelgruppen. Hur riskabelt är egentligen riskabelt? Vad innebär ”gott rollspelande”? Vad räknas som ”besegra” ett monster? Etc.
 
Last edited:
adrian_of_arcane_lore said:
Hur du uttrycker det gör ju ingen skillnad i spelvärlden, men det är ju hur du gestaltar det som ger pudelpoäng och väldigt ofta är förknippat med en viss bild av "bra rollspelande".
Click to expand...

Fast att bedöma hur det uttrycks har väl inte varit en del av instruktionerna i något av exemplen som citerats i tråden? Även texten om 5E’s dåliga dåliga inspirationssystem fokuserade på att sätta sig själv i fara när man följer sina Drives eller Bonds, vilket också är Vad din rollperson gör.

Men jag har egentligen inget intresse av att försvara det som verktyg. Jag tyckte mest att det uttrycktes en del märkliga åsikter i tråden, som att mekanik som belönar monsterbankande och problemlösning försvunnit ur spel. Jag håller heller inte med om vad som är det neutrala status quo där man inte blir bedömd som spelare.

Min inställning är fortfarande att det är en klumpig lösning men att jag förstår och kan sympatisera med intentionen.
 
Zeedox said:
För mig är det återigen fortfarande ett pudlande om det sker just för att tigga pluppar, skådespeleri eller ej. Så någon spelare som inte kommer på aktionen blir bestraffad genom utebliven plupp.
Click to expand...

Alla spel som har system för saker som är till för att främja olika sorters händelser eller där belöningar kan fås i vissa moment riskerar ju också att glömmas bort. Då kan man som SL försöka påminna om det, eller så kan man tycka att det är spelarens eget ansvar, eller så försöker bordet komma ihåg saker tillsammans.

Mina spelare i Call of Cthulhu glömmer hela tiden bort att kryssa i förbättrningsrutan när de lyckats med ett färdighetsslag som triggar ett färbättringsslag efter äventyret. Det är ju tråkigt för dem att de missar den belöningen, men det är ju helt deras eget ansvar. Det är också helt utanför min bedömning av deras insats.

Zeedox said:
Eller, vitsar och oneliners brukar väl i praktiken vara största källan till Aiki och Inspiration… 😆
Click to expand...

Vilket är ytterligare en del i samma skeva dynamik, vissa spelare kan få mekaniska belöningar för att vara lite sköna och skojfriska, andra som har betydligt svårare att komma på något kul att säga i stunden blir utan.
 
Drar man konceptet vidare känner jag att en av
mekanikerna i AGON också klassar in: varje medspelare pekar ut det attribut man tycker rollpersonen exemplifierat mest under äventyret, och det får man Virtue i. De två attribut man har mest Virtue i på slutet av kampanjen styr sedan den titeln som rollpersonens legend blir känd under. Lite Fiasco-aktigt där medspelare väljer om ens scen ska sluta väl med svarta eller vita tärningar.
 
Hägerstrand said:
Även texten om 5E’s dåliga dåliga inspirationssystem fokuserade på att sätta sig själv i fara när man följer sina Drives eller Bonds, vilket också är Vad din rollperson gör.
Click to expand...

or make everyone at the table laugh.
Click to expand...

Aka bra på att dra skämt = bra på rollspel = skall få mekanisk belöning = dålig på att dra skämt = dålig på rollspel = mekanisk bestraffning

Sedan är överlag system där SL får feeling och delar ut poäng väldigt godtyckliga, men om det är ett problem eller inte hänger ju på hanteringen av det. Här blir det ju en fråga om kultur, och det är det jag har problem med snarare än enskilda spels olika sätt att hantera det på. Spel med tydliga bedömningskriterier eller där spelarna/spelgruppen får göra sina egna bedömningar blir mindre kulturberoende, spel som lutar sig med mot SL-fiat blir mer beroende av vilken inställning som råder i den specifika gruppen och de föreställningar om bra/dåligt som finns inne i den enskilde spelledarens huvud.

Det jag generellt har problem med är att det finns en långlivad, djup och ingrodd föreställning om att skådespeleri och rollspelande är två nära besläktade arenor, vilket jag alltså inte tycker att de är. Att kunna uttrycka känslor, improvisera dialog eller tala övertygande med förställd röst är enligt mig inte färdigheter som överhuvudtaget ens påverkar hur "bra" man är på att spela rollspel. Det är kul kuriosa för de som gillar sånt, och rätt störande för de som inte gör det. Därför anser jag att det varken skall belönas eller bestraffas, och därför anser jag att man ofta bör undvika att baka in eller använda mekaniker för att belöna "bra rollspel", för det finns nog ingen andvändbar definition av "bra rollspel" utanför om man själv och ens medspelare hade skoj eller inte.

Sedan kan ett spel ha mekaniker för allt möjligt som har med vad som sker i spelet att göra, och de mekanikerna kan vara jättebra eller kassa och allt där emellan. Men det är liksom en annan sak.
 
Last edited:
Hägerstrand said:
Jag skrev fokuserade, du klippte bort 90% av texten för att motbevisa mig.
Click to expand...

Nej, för att den meningen gör hela mekaniken sjukt otydlig om vad det är som är poängen med den, är det vad som sker inom spelets fiktion eller vad som sker bland spelarna runt bordet?
Det är ju precis sådan otydlighet jag skrivit kanske 20 gånger att jag är kritisk mot. "Make the table laugh" underminerar hela den övriga formuleringen.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top