Fingertoppskänslan är det jag tycker blir svårt när man tvingas hitta på så många konsekvenser.
Det här verkar vara en återkommande grej i tråden, just att man inte gillar att reglerna säger emot vad spelledaren vill ha för utfall.
Tärningarna har noll koll på vad som pågår.
Upplevde en light version av detta när jag spellede dungeon world.
Helt klart en smaksak. Det låter dock som att vi i princip har spelat olika Blades. Våra rollpersoner hade en uppsättning verktyg för att motverka det där: Resistance-slag, flashbacks, armor, osv. Och det var genom färdighetsslag vi lyckades åstadkomma något över huvud taget. Plus att det typ har räckt med ett enda lyckat slag för att vända en negativ svit.
Det här känns inte som hela sanningen. Jag tror inte reglerna säger emot spelledaren alls, de sätter honom dock i ständigt arbete att improvisera saker vilket, i sin tur, kan innebära att han hindras att få igenom sina egna tankar och idéer. Detta är så klart lite meningen med denna sorts system. "Play to find out" gäller ju även spelledaren dessa gånger och jag tror även att många (alla?) av dessa spel uppmuntrar att man lägger över improviserande på spelarna vilket ju kan avlasta spelledaren. Detta lyfter ju dock helt andra frågor bortom denna diskussion som: Hur ser du till så spelare inte improviserar till sina karaktärers fördel. "En konsekvens till mitt smyga slag va? Okej. Jag råkar snubbla över en bunt hundradollarssedlar."
Det här är väldigt mycket vad jag försökt beskriva tidigare. Och blir det inte en hopplös dödsspiral blir det istället en humoristisk fars eller, ännu värre, buskis.
Fast i vissa fall säger det emot vad spelledaren vill ha för utfall, om önskat utfall är att komma vidare med scenen så är en tvingad konsekvens att direkt säga emot spelledarens intention.
Absolut, den är ju svår att säga emot. Detsamma kan dock hända i ett binärt system. Hur många gånger har jag inte hamnat i en situation där alla runt bordet, mig som spelledare inkluderat, bara har slått missar i en strid, flera rundor på raken. Jag kanske vill att striden skall vara över (det var kanske min intention att detta skulle vara en kort, enkel strid) men utfallet av tärningarna förvägrar mig det.
När rollpersonen senare blir stoppad av polisen kan det bli rätt intressant att se hur de förklarar att de har fickorna fulla av stulna hundradollarsedlar. Eller så får det konsekvenser att plocka på sig pengar som häxkultistmästaren lagt en förbannelse på. Hur hanterar rollpersonen att indrivaren är en demon?
Som jag skrev i trådstarten: det du pratar om är när spelet faktiskt hjälper till. En skada säger någonting om konskevensen, exempelvis. Att avslöja något om otrohetsaffärerna ... det är att ha satt upp något i fiktionen att faktiskt slå för.
Njae. Ja och nej. För vissa är det säkert så, och "play to find out" sker oftast på det sättet. Men uppsjön av färdigskrivna scenarion och kampanjer till diverse rollspel talar emot att alla gillar improvisation som central mekanik i sitt rollspelande.
Så för att hindra spelare att improvisera till sin egen fördel straffar man deras improvisation? Följdfrågan blir då så klart, hur får man spelaren att inte bara sluta improvisera för att han blir straffad när han gör det?
