Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

Tjäna extra under sin lärlingstid? Det historiskt korrekta är att du tvingats drilla med vaktkompanierna för att din mästare var, som en del av hans skyldigheter till gillet, tvungen att ställa upp med minst X antal personer till stadsvakten och han ville inte hyra fler tjänare till hushållet utan tvingade sina lärlingar och gesällerna i hans verkstad att göra det (även om det egentligen inte ingick i deras kontrakt).

Även om det historiskt sett händer i orostider att lärlingar och gesäller spontant organiserar sina egna miliskompanier utan att bli tvingade till det av gillena.
 
Faehrengaust said:
En vanlig variant som jag använt mig av vid ett flertal tillfällen är att det är stadens gillen/skrån som roterar ansvaret mellan sig och utser vakterna.
Click to expand...
I en större stad* kan det ju vara någon typ av geografisk grupp indelning med olika gilles grupperingar utfodrande vakterna för olika områden, vilket kan leda till att tullar för en stadsport inte gäller för en annan** eller att man har mindre gängstrider mellan de olika vaktstyrkorna.
* som de flesta fantasy städer är, det är ju få fantasy städer som är lika små som historiska medeltida städer
** vilket ska ha varit fallet för historiska Paris, även om det då nog inte var en fråga om olika skråavlönade vakter som var anledningen.

Att det är stadens skrån som avlönar vakterna kommer ju också innebära att det inte finns något vaktskrå eller liknande (som krigaregille*) eftersom det ju skulle sabba konceptet.
*om det nu finns tjuvgillen, lönnmördaregillen och äventyrsgillen i fantasy värdar ser jag inte varför det inte kan finnas ett krigaregille

Faehrengaust said:
men också skyldighet att ropa klockslag och väderlek varje timme – ibland med ramsor som blandade information och humor.
Click to expand...
 
Mekanurg said:
De facto finns sådant kvar än idag i viss omfattning, exvis Journalistförbundet och Författarförbundet,
Click to expand...
Man måste som tur är inte vara med i Författarförbundet för att få skriva.

Till och med advokatsamfundet håller bara på titeln, inte på jobbet.
 
Det var inte så stor skillnad mot skråna, de hindrade ingen från att utföra hantverket. Men de ville ha inflytande över vem som kallade sig mästare, vem som fick sälja till vilket pris och vad som skulle anses som mästerligt.
 
Quadrante said:
Det var inte så stor skillnad mot skråna, de hindrade ingen från att utföra hantverket. Men de ville ha inflytande över vem som kallade sig mästare, vem som fick sälja till vilket pris och vad som skulle anses som mästerligt.
Click to expand...
Hmm? De hade väl monopol på verksamheten?
 
I Japansk folktro finns något som kallas "tsukumogami". Det är föremål som efter att ha varit i bruk under lång tid (ofta 100 år), fick själ och medvetande. Det kunde vara allt från paraplyer och tekannor till möbler. Vissa blev vänliga hushållsandar, andra hämndlystna mot sina tidigare ägare, allt beroende på hur de hade behandlats/använts.

Idén är gammal och går tillbaka till Heianperioden (794–1185), då buddhistiska läror om “allt har en själ” blandades med animistiska shintotraditioner. Det finns också en tydlig moral i det hela: föremål som försummas, missbrukas eller slängs bort kan bli hämndlystna andar. Samtidigt så fungerar historierna delvis som en påminnelse om att vårda sina ägodelar och inte slösa (lite typiskt folktro att ha en lärdom).

---

Tänk er då en rollspelsvärld där detta gäller alla föremål. Det skulle medföra flera konsekvenser som att:
  • Folk förstör gamla föremål som de vet inte har behandlats väl i rädsla för att det ska bli elaka och hämndlystna tsukumogami
  • Vill man undanröja bevis så måste man också förstöra allt som sett det skeddae
  • Folk tänker på hur de behandlar saker och försöker skapa välvilliga tsukumogami åt sina barnbarn. Vem som får ärva ett sådant föremål blir viktigt.
  • Allt gammalt har själ och medvetande och kan därmed kommuniceras med. De minns det som skett i deras närhet.
Jag tänker mig att föremålets medvetande även kan vara beroende på tillverkaren och dennes känslomässiga tillstånd vid tillverkandet. Då kan gamla föremål tillverkade av en viss mästare bli eftersökta eftersom hens föremål brukar bli välvilliga och användbara tsukumogami. Vissa av dem har dock påverkats åt det negativa av senare ägare.

Kan även användas som ett komiskt inslag. Ett föremål som rollpersonerna har i sin ägo och är beroende av får plötsligt liv mitt under ett äventyr. Det visar sig att föremålet är högljutt, på gott humör och vill skämta (extremt dåliga och osmakliga skämt) hela tiden.

---

Jag har tidigare använt ett liknande tankesätt för viktiga föremål i en rollspelsvärld. I den världen kunde man forma ett övernaturligt band till föremål som man ansåg som sina mest personliga och viktiga. Detta kunde vara en trollkarls stav, en riddares svärd, en prästs heliga amulett, etc. Men i vissa fall kunde det också vara ett barns docka eller nalle. Med tiden och under rätt förutsättningar kunde föremålet sedan komma till liv. I ett äventyr så spelade en nalle till ett misshandlat och senare mördat barn en central roll. Nallen visste sanningen, men den var samtidigt allvarligt traumatiserat av det som hänt.

---

Det finns en lista med exempel på tsukumogami på Wikipedia-sidan.
 
Gamiel said:
I en större stad* kan det ju vara någon typ av geografisk grupp indelning med olika gilles grupperingar utfodrande vakterna för olika områden, vilket kan leda till att tullar för en stadsport inte gäller för en annan** eller att man har mindre gängstrider mellan de olika vaktstyrkorna.
* som de flesta fantasy städer är, det är ju få fantasy städer som är lika små som historiska medeltida städer
** vilket ska ha varit fallet för historiska Paris, även om det då nog inte var en fråga om olika skråavlönade vakter som var anledningen.

Att det är stadens skrån som avlönar vakterna kommer ju också innebära att det inte finns något vaktskrå eller liknande (som krigaregille*) eftersom det ju skulle sabba konceptet.
*om det nu finns tjuvgillen, lönnmördaregillen och äventyrsgillen i fantasy värdar ser jag inte varför det inte kan finnas ett krigaregille


Click to expand...

Iaf i det senmedeltida och tidigmoderna Tyskland verkar det vanliga ha varit att städerna lejde avlönade vakter för att bemanna portar, murar etc och ibland hålla ordning dagtid, medan nattvakten - som inbegrep mycket mer folk - utfördes och organiserades av borgarna ungefär enligt ovan. (Enligt The Martial Ethic in Early Modern Germany: Civil Duty and the Right of Arms av B. Ann Tlusty - sjukt intressant bok f ö.)
 
Theo said:
Iaf i det senmedeltida och tidigmoderna Tyskland verkar det vanliga ha varit att städerna lejde avlönade vakter för att bemanna portar, murar etc och ibland hålla ordning dagtid, medan nattvakten - som inbegrep mycket mer folk - utfördes och organiserades av borgarna ungefär enligt ovan. (Enligt The Martial Ethic in Early Modern Germany: Civil Duty and the Right of Arms av B. Ann Tlusty - sjukt intressant bok f ö.)
Click to expand...
Antagligen för att det var ofta en del av plikten för dagvakten att hjälpa tullarna och samla in avgifter som stadstullar, marknadstullar osv. I lågt utvecklade samhällen, som t.ex. medeltida europa, så var direktskatter ofta ineffektiva utan en stor del av myndigheternas inkomster kom ifrån tullar och tariffer.
 
Rymdhamster said:
Utveckla! Förklara!
Click to expand...
Skrå = organisation för yrkesutövare, primärt inom hantverk.
Gille = social organisation för ömsesidig hjälp, inte nödvändigtvis knuten till ett yrke, ofta knuten till dyrkan av ett helgon.

Inom rollspel och fantasy används ofta "gille" för den förra typen av organisation medan den senare inte diskuteras överhuvudtaget, något som antagligen kommer sig av engelskans term "guild".
 
Svarte Faraonen said:
Skrå = organisation för yrkesutövare, primärt inom hantverk.
Gille = social organisation för ömsesidig hjälp, inte nödvändigtvis knuten till ett yrke, ofta knuten till dyrkan av ett helgon.

Inom rollspel och fantasy används ofta "gille" för den förra typen av organisation medan den senare inte diskuteras överhuvudtaget, något som antagligen kommer sig av engelskans term "guild".
Click to expand...
Guild och gille är inte samma sak?
 
Rymdhamster said:
Guild och gille är inte samma sak?
Click to expand...
Inte på det sätt det ofta används, nej. På engelska används "guild" oftast för att beteckna en yrkesorganisation med lärlingar, gesäller och mästare, och en sådan hette på svenska "skrå". Ett gille på svenska är mer av en förening för inbördes hjälp (till exempel sjuk- och begravningskassor) samt återkommande festligheter. Sedan fanns det vissa gillen som framför allt organiserade personer som hörde till samma yrke, och deras funktion kom ofta att sammanfall med skråets. Men generellt sett kan man säga att ett gille framför allt är en social organisation, medan ett skrå framför allt är en organisation vars syfte är att reglera näringsidkande och yrkesutbildning.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top