Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

Faehrengaust said:
Under medeltiden förekom djurrättegångar. Djuren kunde ställas inför rätta för brott som mord, skadegörelse eller hädelse. Ibland fick de advokater och kunde dömas till döden.

Några fall:
  • 1386: En sugga i Frankrike avrätta s offentligt för att ha dödat ett barn. Suggan kläddes i människokläder och hängdes.
  • 1474: En tupp i Schweiz dömdes till döden för att ha värpt ett ägg.
  • 1519: I Frankrike ställdes råttor inför rätta för att ha förstört spannmål – de uteblev från rättegången trots att de fick en officiell kallelse.

Exempel på hur det kan användas i spel (det är ju dock inte svårt att komma på hur många bra scenarion som helst):
En tupp har hamnat inför rätta för att ha värpt ett ägg – något som enligt lokala vidskepelser betyder att en demon är på väg att födas. Rollpersonerna kan bli anlitade för att undersöka saken, eller kanske stöter de på ett hemligt kult som försöker stjäla ägget innan det förstörs. Är det bara vidskepelse... eller finns det faktiskt något mörkt som ruvar därinne?
Click to expand...

Jag är vagt upprörd å tuppens vägnar. Justitiemord!

(Det där med grisar som dödar barn var tydligen en grej, läste en notis om ett fall i en svensk tidning från mitten av 1800-talet för inte så längesedan).
 
Skarpskytten said:
Jag är vagt upprörd å tuppens vägnar. Justitiemord!

(Det där med grisar som dödar barn var tydligen en grej, läste en notis om ett fall i en svensk tidning från mitten av 1800-talet för inte så längesedan).
Click to expand...

Håller med, vi borde upprätta en minnesfond eller något.

Just tuppägg är annars vanligt förekommande i Folktro.

En kort artikel som leder vidare till mer läsning om man så vill.
 
Faehrengaust said:
Under medeltiden förekom djurrättegångar. Djuren kunde ställas inför rätta för brott som mord, skadegörelse eller hädelse. Ibland fick de advokater och kunde dömas till döden.

Några fall:
  • 1386: En sugga i Frankrike avrätta s offentligt för att ha dödat ett barn. Suggan kläddes i människokläder och hängdes.
  • 1474: En tupp i Schweiz dömdes till döden för att ha värpt ett ägg.
  • 1519: I Frankrike ställdes råttor inför rätta för att ha förstört spannmål – de uteblev från rättegången trots att de fick en officiell kallelse.

Exempel på hur det kan användas i spel (det är ju dock inte svårt att komma på hur många bra scenarion som helst):
En tupp har hamnat inför rätta för att ha värpt ett ägg – något som enligt lokala vidskepelser betyder att en demon är på väg att födas. Rollpersonerna kan bli anlitade för att undersöka saken, eller kanske stöter de på ett hemligt kult som försöker stjäla ägget innan det förstörs. Är det bara vidskepelse... eller finns det faktiskt något mörkt som ruvar därinne?
Click to expand...
1754501662622.jpeg

Men det är värt att nämna att det inte var helt sällsynt att försvararen fick till ett frikännande i fallen mot djur.

Rollspelsrelaterat: i RuneQuest kan man processa inte bara mot djur, utan mot andar, spöken och vindar också. Det finns faktiskt mer än ett scenario (två) där en juridisk process mot spöken är en del av plotten.
 
I Bestiarier som var populära förut så förekom "Eldstenar" (ja, märkligt nog så fanns mineraler och ädelstenar med i Bestiarierna).

Dessa stenar hade kön och där en manlig och kvinnlig sten fördes nära varandra så uppstod en farlig eld, eller till och med ett eldhav. Det skulle symbolisera faran med sexualitet.

Eldstenar är enkla att använda i rollspel och jag har ofta gjort så. En variant som jag använt är att Dvärgarna (eller gnomerna) är de enda som klarar av att bearbeta dessa farliga stenar och göra dem användbara på ett kontrollerat sätt. Då kan de till exempel tillverka klart svagare varianter som kan användas för att tända en brasa utan någon som helst risk för eldhav. Detta är en perfekt gåva till rollpersoner som gjort en tjänst åt dvärgarna. Det är en gåva som tydligt visar dvärgarnas goda vilja, men inte gör rollpersonerna alltför mäktiga. Sedan är det så klart trevligt om de visar sig riktigt nyttiga vid något tillfälle (ungefär som Sams alviska rep).

Dvärgarna kan så klart även tillverka klart farligare varianter och vara kreativa för att skapa farliga vapen, men sådana varianter ger de inte gärna bort.
 
I 1300-talets norra Europa bar vissa hantverkare en “mästarsked” av silver vid bältet som symbol för att de nått mästarstatus i sitt skrå. Skeden användes sällan praktiskt – den var en statussymbol och kunde även ärvas inom familjen som en släktklenod. Skeden var ofta rikt dekorerad (bl.a. med ingraveringar av skråets namn och mästarens namn) och fungerade alltså som ett mästarbrev i metall. I vissa fall kunde namnet ändras om den ärvdes (antagligen då av en son som även han blev en mästare).

Varför just en sked verkar inte vara helt klart. Skulle kunna vara kopplat till försörjning (en mästare har inga problem att försörja sig) eller med ceremoniella skråmåltider där mästare fick äta först och bäst.

--

Det finns flera möjliga tillämpningar på detta i rollspel, ett par exempel:
- Skeden blir stulen vilket är väldigt pinsamt för mästaren. Rollpersonerna hyrs in för att skaffa tillbaka skeden.
- Skeden är även en (magisk) nycker till det hemliga skråarkivet. Antingen så behöver äventyrarna komma åt arkiven så de vill "låna" skeden eller så är det som i första fallet men tjuven är ute efter bevis på skumraskaffärer.
- Om skedarna även har magiska egenskaper så uppstår oändliga möjligheter till äventyr. Men kanske är de även förbannade så att bara mästaren kan använda den utan fara?
 
Alla känner ju till de speciella näbbarna som läkare kunde ha på sig förr i tiden. De var fyllda med luktande blommor och örter som skulle stoppa sjukdomar som spreds med "miasman".

Det alla kanske inte vet är att samma typ av sedvänja förekom i Kina redan under Tang-dynastin (618–907). Då var det dock inte näbbar utan små doftpåsar man bar med sig för att skydda mot just sjukdomar.

Det är lite intressant att just lukt (eller miasma) såg som en smittoväg på flera ställen.

I rollspel så kan man använda detta t.ex. genom att låta vissa örter/blommor faktiskt hjälpa mot sjukdomar. Läkarna näbbar var ju faktiskt hur coola som helst :)
 
Faehrengaust said:
Det är lite intressant att just lukt (eller miasma) såg som en smittoväg på flera ställen.
Click to expand...
Det finns väl en logik i det i och med att många dåliga saker; sår som inte läker, en del sjuka människor, dansk ost, lik och kadaver med mera luktar illa i kombination med att man ofta lyckades dra kausalitetssammanhang, exempelvis träsk (luktar illa) och sumpfeber (malaria) men inte visste att det var en parasit som via myggor kom över till människan men kausaliteten blev rätt ändå. Dikade man ut träsken blev man av med den dåliga luften och sjukdomen.
 
I medeltida Italien fanns ett straff kallat “damnatio memoriae” som innebar att en persons minne skulle raderas ur det offentliga livet. Namn och bilder höggs bort från byggnader och dokument, och all officiell historia skulle låtsas som om personen aldrig existerat. Detta användes ofta mot förrädare eller fallna makthavare. Liknande episoder/tankar/seder har funnits på andra ställen och andra tider också (Stalins maktapparat var ju t.ex. bra på att radera ut folk).

I rollspelssammanhang så blir detta intressant om rollpersonerna behöver få veta mer om en viktig person som blivit utraderad. Kan vara i samband med ett magiskt föremål, förbannelse, arvstvist, ett spöke eller så kanske rollpersonerna behöver få tag på personens grav (eller har redan råkat på graven). Det bli riktigt frustrerande att de hela tiden dyker på saknade sidor i böcker, förstörda bilder/släktträd, bortmejslade namn och datum på statyer, etc.
 
Faehrengaust said:
I medeltida Italien fanns ett straff kallat “damnatio memoriae” som innebar att en persons minne skulle raderas ur det offentliga livet. Namn och bilder höggs bort från byggnader och dokument, och all officiell historia skulle låtsas som om personen aldrig existerat. Detta användes ofta mot förrädare eller fallna makthavare. Liknande episoder/tankar/seder har funnits på andra ställen och andra tider också (Stalins maktapparat var ju t.ex. bra på att radera ut folk).

I rollspelssammanhang så blir detta intressant om rollpersonerna behöver få veta mer om en viktig person som blivit utraderad. Kan vara i samband med ett magiskt föremål, förbannelse, arvstvist, ett spöke eller så kanske rollpersonerna behöver få tag på personens grav (eller har redan råkat på graven). Det bli riktigt frustrerande att de hela tiden dyker på saknade sidor i böcker, förstörda bilder/släktträd, bortmejslade namn och datum på statyer, etc.
Click to expand...
Inte samma sak, men ändå...

1754854596122.jpeg
 
Vi vet ju alla att äventyr alltid börjar i kaffehus.... eller var det inte så? Det borde vara så.

Kaffehus är något som kommer från arabiska halvön och verkar ha kommit till Europa under 1600-talet via Osmanska riket där de fanns redan på 1500-talet. De blev med tiden mycket populära.

Det intressanta var att de inte bara var ställen där man drack kaffe utan de blev snabbt sociala mötesplatser där man spelade brädspel, läste upp poesi och höll på med andra sociala aktiviteter. Men det pratades även politik och andra "farliga" ämnen och därför förbjöds de ibland, men inget kunde stoppa trenden.

Det fanns även tehus och chokladhus (exklusiva).

Ett kaffehus kan vara en intressant plats för äventyr. Kanske fungerar ett kaffehus som en bas för politiska upprorsmakare. Spioner smugglar in kodade meddelanden via poesi som läses upp. Vapen och andra saker forslas in i kaffesäckarna. Samma kaffehus är favorithaket för vaktkaptenen och mycket av aristokratin i staden vilket leder bort misstankarna. Kaffet som vaktkaptenen serveras är dock förgiftat med ett långsamt gift som gör honom allt mer mentalt instabil.
 
Faehrengaust said:
Det intressanta var att de inte bara var ställen där man drack kaffe utan de blev snabbt sociala mötesplatser där man spelade brädspel, läste upp poesi och höll på med andra sociala aktiviteter.
Click to expand...
Och I många fall, bedrev ekonomi.

Jämför hur Eliza driver sitt affärsprojekt från ett holländskt kaffehus i Neal Stephensons The Baroque Cycle.
 
Samma i göteborg, där kaffehusen var en central mötesplats för investerare i Ostindiska kompaniet och andra redare. Detta speciellt då nederländska kaffeplantager på Java (etablerade efter 1690) hade drivit ner priserna på kaffe. Britterna, som var mycket tidigare ute och hade en större närvaro i Indien/Sri Lanka, behöll sin redan etablerade Te-drickar-kultur.
 
Faehrengaust said:
Alla känner ju till de speciella näbbarna som läkare kunde ha på sig förr i tiden. De var fyllda med luktande blommor och örter som skulle stoppa sjukdomar som spreds med "miasman".

Det alla kanske inte vet är att samma typ av sedvänja förekom i Kina redan under Tang-dynastin (618–907). Då var det dock inte näbbar utan små doftpåsar man bar med sig för att skydda mot just sjukdomar.
Click to expand...

Vad jag förstått var det framförallt "söta" lukter som motade bort sjuktdommar. Och det förekom även andra lösningar än "näbbarna" för de som inte nödvändigtvist behövde ha båda händerna fria.

De där apelsinerna med nejilkor i var exempelvis ett försök att jaga bort miasman (tror man ser dessa i vissa gamla proträtt), men även små burkar man kunde ta fram och hålla under näsan. Dessa packades med all möjligt så som blommor och örter, men även frukter. Saker som tenderarde att börja mögla och ruttna efter ett tag. Men se det var inga problem, för föruttnelse tenderar också att lukta sött och var därför utmärkt för att hålla miasman borta.

Och det är därifrån vi fått "Potpurri" som tydligen ordagrant betyder "rutten burk".

Jag har självklart inga källor på ovanstående, och har inte verifierat det i någon större utstärckning. Jag har också hört att dessa burkar ibland kunde innehålla avförning, men DET är jag rätt säker på att jag fick från Horrible Histories så det tar jag med en nya salt. Även om jag inte håller det för helt orimligt baserat på forna tiders tankar om kroppsvätskor och dylikt.
 
Under 1500-talet till 1700-talet så fanns yrket cicisbeo i en del Italienska städer, som t.ex. Venedig. Cicisbeo är en officiell, ofta yngre manlig följeslagare till gifta adelsdamer. Han skulle vara av god härkomst och förväntades vara sällskaplig och konversera elegant. Han skulle eskortera henne till kyrkan, teatern, maskerader och baler, underhålla henne med konversation och poesi, och ibland agera mellanhand i sociala eller politiska intriger. Förhållandet kunde vara platonskt eller mer intimt (finns brev bevarade som visade att vissa gick långt över gränsen för det accepterade, men det utökade bara cicisbeos allmänna rykte som romantiska hjältar och skandalmakare) , och accepterades i städernas högreståndskretsar, men förlöjligades ofta utomlands.

I vissa städer var det inte bara accepterat utan förväntat att fina damer hade en cicisbeo. Det var en statussymbol och att ha en elegant och inflytelserik följeslagare höjde damens (och makens) anseende. Maken ansågs gynnas av arrangemanget, det stärkte sociala bandet mellan familjerna.

Cicisbeo är placerade mitt i intrigernas centrum och därmed perfekta att använda i äventyr. De kan fungera både som uppdragsgivare (mellanhand) eller mål för undersökning. De kan även vara en huvudaktör och väva intrikata intriger på gott eller ont. Kanske finns en grupp av cicisbeo som planerar något?
 
Det sträckte sig en bit in på 1800-talet.
Under tiden som han bodde i Ravenna (1819 till 1821) så agerade Lord Byron som cicisbeo till Contessan Teresa Guiccioli (fru till diplomaten Conte Alessandro Guiccioli).

I spanien så fanns ett liknande arrangemang under 1700-talet, cortejo, där mannen var känd som en cortejo, chichisveo eller estrecho. Spåret av den här sedvänjan finns fortfarande kvar i det spansk-amerikanska språket (bruket fortsatte långt mycket längre i sydamerika än kontinentala spanien), där cortejo är officiellt ordet för romantisk partner/uppvaktning men slang för manlig eskort eller mannen i ett friends with benefits förhållande.

Ifrån dåtidens skribenter (framför allt de italienska och franska salonisterna) så framgår det också att det ansågs som fördelaktigt (socialt och annars) om mannen som agerade som cicisbeo/cortejo var homosexuell eller att det i alla fall viskades att han var det.
 
I senmedeltida England (och säkerligen andra ställen) fanns en sed kallad “watch and ward”, där städernas invånare turades om att vakta vid stadsportar och gator. Vakterna hade rätt att gripa misstänkta, men också skyldighet att ropa klockslag och väderlek varje timme – ibland med ramsor som blandade information och humor. De skulle också hålla utkik efter bränder eller andra hot med folk och egendom. De kunde blåsa i horn eller slå i klockor vid fara.

Uttrycket kommer från watch som står för nattvakten och ward som vakterna vid portarna dagtid. Oftast var det männen som hade vaktjänst, men det har förekommit att även kvinnor tagit del av tjänsten.

---

Personligen tycker jag detta är mycket intressantare variant på stadsvakter än de professionella dito som brukar finnas i rollspelsvärldar. Jag brukar skapa lite olika traditioner för olika länder/städer. En vanlig variant som jag använt mig av vid ett flertal tillfällen är att det är stadens gillen/skrån som roterar ansvaret mellan sig och utser vakterna. Då blir vakterna även reklam för gillet i fråga och det ger rollpersoner med gillesbakgrund möjlighet att ha en rudimentär stridsträning från början (de kan ha varit i vakttjänst för att tjäna lite extra under sin lärlings- och gesälltid). Beroende på gille och deras relation till rollpersonerna så kan de få olika bemötande under nattliga äventyr.

---

Systemet ger möjlighet till en hel del intriger och äventyr. Eftersom det är vanliga medborgare som är vakter så förekommer så klart korruption och konspirationer. En upprorsgrupp kommer så klart att försöka få sina medlemmar att vara på vakttjänst när upproret ska starta. Vakterna (speciellt fattigare/desperatare sådana) själva kan också utföra brott under nattens timmar.

Utropen som görs på natten kan mycket väl innehålla hemliga budskap. Här är några exempel:

"Klockan är slagen tio, vinden blåser från väster!" - Vinden från väster är egentligen en kod för att ett smuggelparti anlänt.
"Tolv slag, stilla natt, inga fiender vid norrporten!" - Men i själva verket är porten mutad och öppen för en hemlig inpassage.
"Ett slag och regnet faller, alla rättrogna sov i frid!" - Lösenordet till en kults nattliga möte.
"Två slag, himlen klar, och katten jamar vid bron!" - Katten är kodord för att en viss person rör sig i staden.
"Tre slag, Herr och Fru Klipper lustar sig högljutt!" - ja...
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top