Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Ulvens väg

Snön föll från en blodsvart himmel, och vinden tjöt över vidsträckta, vita vidder.

Mannens spår sopades igen bakom honom, och längs horisonten syntes inget. Fyra dagar hade gått sedan förräderiet. I fyra dagar hade han vandrat längs den vindpinade tundran, norr om trädgränsen. Under den första dagen hade han bara stannat för att slita ut pilarna de skjutit i hans rygg. Under den andra dagen kom febern, och under den tredje dagen hade han jagats av hallucinationer av forna fränder och fiender. Under den fjärde dagen hade han anat dem bakom honom, gråa gestalter som smög på lätta tassar genom det frostnupna landskapet. Först hade han trott att deras tjut var vinden, sedan feberfantasmer och sedan hade han förstått vad de var: en vargflock i hans spår. En samling usla asgamar på fyra ben, bortstötta av sina starkare fränder i söder för att stryka tundran runt efter as och lätta byten.

Nanok slog läger vid en av vinden hårt kuvad björk. Hans kropp riste i frossbrytningarna. I hans panna trängde kallsvetten fram, för att frysa till is i hans väderbitna ansikte. Med möda lät han handen undersöka ryggen där hans forna kamrater satt sina pilar. Hans feberheta hud gav smärtsam lindring till köldbitna fingertoppar, men såren vätskade ännu under förbanden han lagt. Och när han tog ut sin hand från björnfällen som täckte honom stank hans fingrar av var och förruttnelse.

En stund vilade han bara, lät sin blick stirra tomt mot det oändliga svarta ovanför. Han hade varit i dödens klor många gånger: han hade blivit förrådd av banditer, han hade stridit mot eldfängda odjur, trollkarlar och demoner, han hade blivit torterad och han hade spelat med sitt liv som insats. Han hade alltid skrattat och pissat på dödsrikets port. Men denna gång? Denna gång var han lämnad med sårfeber i ett fruset helvete där viddernas kalla vindar flåsade genom gliporna i hans kläder som ett hungrigt rovdjurs andedräkt.

Hans ögon slöts och för en kort stund vandrade Nanok mot dödsrikets portar, för att bli hälsad av dräpa fiender och fränder. Alla för hans hand. Men ovanför honom röt vinden och piskade kall snö i hans anlete. Han slog upp sina febertunga ögon och framför sig såg han dem: ulvarna. De kretsade likt gråa skuggor i utkanten av hans falnande brasa.

Han drog sitt svärd och grep en glödande gren ur elden, och yttrade sina första ord på fyra dagar: “Kom så.”

---

Snön föll från en blodsvart himmel och vinden tjöt över vidsträckta, blodbestänkta vidder.

Ur packningen hade Nanok plockat en brynsten. Kanske skulle han dö här. Kanske skulle han, Nanok, barbaren, härkrossaren, kungadräparen, kvinnolägraren och dödsbetvingaren dö här. Kanske skulle hans stoft bäras hem i en guldkista, eller kanske skulle hans förtvinade ben pryda de frusna vidderna till tidens slut. Kanske skulle han leva. Hur det än blev skulle han vara redo. Oavsett om han mötte de som som förrått honom utanför Mahroons murar eller utanför dödsrikets portar skulle han vara redo.

Snön föll från en blodsvart himmel och vindens tjut blandades med de rytmiska ljuden från ett bryne som drogs längs en svärdsegg.
 
Last edited:
(jag hade egentligen tänkt skriva om hur Nanok vinner en prutt-tävling på ett värdshus, men det blev det här istället)
 
Ulvens väg

Snön föll från en blodsvart himmel, och vinden tjöt över vidsträckta, vita vidder.

Mannens spår sopades igen bakom honom, och längs horisonten syntes inget. Fyra dagar hade gått sedan förräderiet. I fyra dagar hade han vandrat längs den vindpinade tundran, norr om trädgränsen. Under den första dagen hade han bara stannat för att slita ut pilarna de skjutit i hans rygg. Under den andra dagen kom febern, och under den tredje dagen hade han jagats av hallucinationer av forna fränder och fiender. Under den fjärde dagen hade han anat dem bakom honom, gråa gestalter som smög på lätta tassar genom det frostnupna landskapet. Först hade han trott att deras tjut var vinden, sedan feberfantasmer och sedan hade han förstått vad de var: en vargflock i hans spår. En samling usla asgamar på fyra ben, bortstötta av sina starkare fränder i söder för att stryka tundran runt efter as och lätta byten.

Nanok slog läger vid en av vinden hårt kuvad björk. Hans kropp riste i frossbrytningar. I hans panna trängde kallsvetten fram, för att frysa till is i hans väderbitna ansikte. Med möda lät han handen undersöka ryggen där hans forna kamrater satt sina pilar. Hans feberheta hud gav smärtsam lindring till köldbitna fingertoppar, men såren vätskade ännu under förbanden han lagt. Och när han tog ut sin hand från björnfällen som täckte honom stank hans fingrar av var och föruttnelse.

En stund vilade han bara, lät sin blick stirra tomt mot det oändliga svarta ovanför. Han hade varit i dödens klor många gånger: han hade blivit förrådd av banditer, han hade stridit mot eldfängda odjur, trollkarlar och demoner, han hade blivit torterad och han hade spelat med sitt liv som insats. Han hade alltid skrattat och pissat på dödsrikets port. Men denna gång? Denna gång var han lämnad med sårfeber i ett fruset helvete där viddernas kalla vindar flåsade genom gliporna i hans kläder som ett hungrigt rovdjurs andedräkt.

Hans ögon slöts och för en kort stund vandrade Nanok mot dödsrikets portar, för att bli hälsad av dräpa fiender och fränder. Alla för hans hand. Men ovanför honom röt vinden och piskade kall snö i hans anlete. Han slog upp sina febertunga ögon och framför sig såg han dem: ulvarna. De kretsade likt gråa skuggor i utkanten av hans falnande brasa.

Han drog sitt svärd och grep en glödande gren ur elden, och yttrade sina första ord på fyra dagar: “Kom så.”

---

Snön föll från en blodsvart himmel och vinden tjöt över vidsträckta, blodbestänkta vidder.

Ur packningen hade Nanok plockat en brynsten. Kanske skulle han dö här. Kanske skulle han, Nanok, barbaren, härkrossaren, kungadräparen, kvinnolägraren och dödsbetvingaren dö här. Kanske skulle hans stoft bäras hem i en guldkista, eller kanske skulle hans förtvinade ben pryda de frusna vidderna till tidens slut. Kanske skulle han leva. Hur det än blev skulle han vara redo. Oavsett om han mötte de som som förrått honom utanför Mahroons murar eller utanför dödsrikets portar skulle han vara redo.

Snön föll från en blodsvart himmel och vindens tjut blandades med de rytmiska ljuden från en svärdsegg som vässades mot ett bryne.

Super coolt :D (även om prutt tävling inte varit fel det heller! 😂 ).

Vi har 55898 ord nu!
 
(man skriver nytt full och redigerar nykter. Tydligen kunde jag inte redigera inlägget längre så jag lägger upp en redigerad version här.)

Likplunderskan

Det här var på den tiden då Marhoon var den sista staden i kejsardömet dit karavaner och handelsskepp fortfarande kom. Innan mörkret kom rullande ned för bergen och täckte även denna del av kontinenten.

Stadens murar, gator och hus klädde de utstickande klipporna där de Yanneiska vidderna mötte havet. Om du gick från den inre stadens citadell, förbi det vid den här tiden fortfarande livliga hamnområdet och ut genom den östra porten sluttade bebyggelsen nedåt mot det som kallades “Pålstaden” - ett gytter av träskjul och människor utslängda över en vidsträckt träskmark, uppburna av ruttnande pålar och ständigt sjunkande ner i den bottenlösa dyn. Sjukdomar och våld grasserade i Pålstadens fuktiga luft och trånga gränder.

Det var här de skulle träffas vid den första nymånen. Ber bekoms inte av de unkna pustarna från träsket, hon hade uthärdat stanken av tusen blodbestänkta slagfält. Hon hade vandrat genom oräkneliga dödsriken, vadat över den svarta floden till stränderna bortom och fyllt sina lungor med svavel och järn. Hon hade talat med de döda, stulit deras hemligheter och sista önskningar. Hon var Ber, likplunderskan och gravskänderskan. Den sista levande varelsen som vandrade de stigar där endast döden strök fram.

Att köpslå med bendansare och nekromantiker var alltid förknippat med fara. Men det var inte första gången Ber slutit överenskommelse med Neihriot, dödsmagikern som hade sin boning djupare in i träsket. I hennes packning låg ett kärl av svart lergods, vars innehåll tagit Ber fyra år och tre gånger så många slagfält att införskaffa.

Hon stannade vid det lilla torget där enkla kanoter från träsket bortom Pålstaden kunde lägga till för att sälja sina varor. Pålstandens människor skyndade fram med sänkta huvuden runt henne, och de sista försäljarna plockade undan sina tillfälliga stånd. Ur vimlet uppenbarade sig en lång yngling i grå kåpa. Neihriots springpojke - en hoppfull yngling från Pålstaden som likskulptören snärjt i sin tjänst. Han såg sig om som om han vore förföljd innan han stegade fram mot Ber.

Nekromantikerlärlingen stirrade lystet på det förslutna kärlet i Bers hand.

"Är det vad Mästaren söker?"

Ber log halvt, och vägde lergodset i sin hand - det var på en gång tungt som om det vore rotsatt i jorden och samtidigt lätt som… luft.

"Ja. Den sista utandningen av en döende man med rent hjärta. Som avtalat."

"Och du lurar oss inte? Det … det skulle kunna vara blott ett enkelt lerkärl, fyllt med … med ingenting." viskade lärlingen och tog ett steg närmare. Ber särskådade honom. En yngling, darrig och riden av tvivel. Hon kastade kärlet vårdslöst från den ena handen till den andra.

"Hade din Mästare skickat hit dig med guld om han inte varit säker på mig, tror du?"

Lärlingens blick förändrades. Fruktan och osäkerhet svepte över hans ögon … och kanske, någonstans djupt inne i hans själ, lust.

"Naturligtvis inte." Han blinkade några gånger, slog tvivlet ur ögonen. "Naturligtvis inte. Tjugo gulddubloner var avtalat. Jag bär dem här." Ur kåpan tog han fram en läderpung och sträckte sin andra hand mot Ber.

"Räkna upp dublonerna först. Jag har inte färdats över haven för att låta mig spelas av benmagiker och deras springpojkar."

Lärlingen förde sin andra hand mot läderpungen och log; ett oväntat leende i hans bleka ansikte. I en plötslig insikt såg Ber lärlingens leende ansikte för vad det var: en mask av kött över en grinande skalle. Med en svepande rörelse spridde lärlingen påsens innehåll framför Ber: en virvlande dimma mörker och skuggor. Mörkret omslöt henne, låste hennes armar och lyfte henne från de fuktiga plankorna under hennes fötter.

Människorna på torget vände bort sina blickar och hon var själv med lärlingen i en värld av mörker. Längs horisonten brann en avlägsen eld som färgade den stjärnlösa himlen mörkröd. Gestalten framför henne - inte längre den bleke, osäkra lärlingen - klev fram och slöt sina kalla fingrar runt hennes hals. Rösten kom som från en djup avgrund:

"Ber, likplunderska, gravskänderska och vandrare i tusen dödsriken, det är dig jag vill ha. De syner du sett, de röster du hört. De är mina nu." Framför henne stod Neihriot, skrudad i svart och benvitt. Fårorna i hans utmärglade ansikte var uråldriga raviner, de spretiga håren i hans ögonbryn var kala döda träd som lyfte sig mot en förmörkad himmel och hans kalla blick rann som gift genom hennes ådror.

"Du är min nu, Ber." Ur hans virvlande klädnad lyftes en svart offerdolk som spillt de oskyldigas blod för mörka gudar sedan världens gryning och mellan Neihirots tunna läppar spelade en blodröd tunga.

Men mitt i hugget stannade han upp. Den kalla elden i hans ögon falnade. Dolken sjönk till hans sida och tungan drogs in mellan pargamentstorra läppar.

Mörkret gled undan och gav vika för Pålstadens sjukliga gråhet. Ber föll ner på knä på den smutsiga gatan. Framför henne stod lärlingen fortfarande upp. Hans blick var tom och riktad rakt fram mot ingenting, och ur en krans av blod i hans bröst stod spetsen av ett svärd.

När den döda kroppen sjönk ner i Pålstadens gyttja såg Ber mannen bakom nekromantikern. En man av våld, list och förslagenhet. En av de sista av hans sort som fortfarande vandrade den levande världens vägar. Nanok. Han torkade sitt svärd mot nekromantikerns kappa, log snett, böjde sig ner mot Ber och vred lerkärlet ur hennes krampaktiga grepp innan han vände om och försvann i Pålstandens dimmor.
 
(fortsätter att redigera)

Belöningen En stunds vila

Nanok satte sig tungt framför altaret. Strödda för hans fötter låg de döda ödlefolksplundarna. Fem hade han nedkämpat inne i klosterbrödernas allra heligaste - under gråtande gudabilder och till ljusspelet från kostfullt färgat glas. Ute på tempelgården… tio? Femton? Det var svårt att veta. Reptilmännens lemmar, deras inkråm och blod låg spridda över hela klosterön.

Det hade varit en hård kamp. Hård, men rättvis, på något sätt. Nanok hade anlänt till ön för en stunds vila och vederkvickelse, ovetandes om ödlefolkets räd mot klostret. Hans muskler och senor sjöng redan utmattningens lov när han släpade upp kanoten på stranden. Han hade redan flera sår som behövde ses över. Han hade inte ätit på fyra dagar, och inte sovit på två. Ett tjog beväpnade ödlemän var en rättvis kamp.

Redan på stranden hade Nanok förstått att det avskiljda klostret i träsket var illa ute. I leran på stranden låg en klosterbroder död, hans ansikte rivet till en blodig massa. Längre upp på ön stod två uthus i brand. Med en suck hade Nanok dragit sitt svärd från ryggen och skridit till verket.

Den första reptilmannen stötte han på i vegetationen i utkanten av klosterområdet. Nanok dräpte den innan den ens hunnit lyfta sina blodiga käftar från tackan som den stillade sin hunger med. Därefter nedkämpade han två öldemän vid porten i den låga muren som omgärdade klostret. Den ena lyckades nästan rispa honom med en förgiftad spjutspets, men fick istället se sina stinkande inälvor forsa ut på marken. Ytterligare tre plundrare hade mött honom med slungade stenar från munkarnas sovsalar. Den enas skalle klöv han med ett hugg, den andra högg han benet av och lät förblöda på det enkla trägolvet. Den tredje var han tvungen att strypa med sina bara händer efter ett närgånget hangemäng där Nanoks bara bröst och armar blivit rivna av reptilens klor.

Och så hade det fortsatt. Reptilmännen hade kommit med död till munkarna på ön, och Nanok kom med död till reptilmännen. Slutligen hade han tillsammans med den handfull munkar som klarat sig utan allvarligare skador trängt sig in i klostrets tempel där de sista av ödlefolkets plundrare barrikaderat sig. De hade försökt förhandla med honom, köptslå och lisma. Men deras klickanden och kväkanden hade inte berört honom. Han slaktade dem alla.

Nu satt han ned, andtruten och med otaliga små blödande sår över sin nakna hud, med klostrets altare i ryggen. En av klosterbröderna klev försiktigt fram till honom. Munken var ung, inte mer än tjugo år. Det slitsamma arbetet på med klosteröns djur och grödor hade gjort honom bredaxlad, samtidigt som han var smärt och smidig i sina rörelser. Han sjönk ned på knä framför Naonk och tog hans stora valkiga händer i sina.

“Nanok. Dräpare av ödlefolket, hjälpare av de nödsatta, hur kan vi någonsin återgälda ditt hjältemod?”

Nanok såg in i munkens gråblå ögon. Noterade hans fina drag, helt säkert var detta en yngling från en finare familj i Marhoon som hamnat i detta avlägsna kloster för att hans familj ville ha honom ur vägen hemmavid. Nanok grinade till och sade:

“Mina sår behöver ses över. Både de jag tog med mig hit, och de jag skaffat mig här idag.”

“Självklart” sa munken. Han strök över Nanoks underarm längs de gamla och nya ärr som löpte i intrikata mönster över hans spända hud. “Läkekonst och vård av de sjuka är en av dygderna vår order föreskriver.”

Nanok sträckte ut sina bara ben över templets kalla stengolv.

“Och vin. Det har ni?” mumlade han med lätt slutna ögon.

“Givetvis” sa klosterbrodern samtidigt som hans händer utforskade de många såren som var spridda över Nanoks svällande överarmar. “Vårt enkla kloster har en fin vinkällare för tillfällen då vi firar gudarnas godhet och vishet. Men dig kan jag låta släppa in där närhelst du önskar.”

“Och efter det: kvinnor. Kan ni stå för det också?” Nanok slog upp sina ögonlock och fixerade den unge munken med blicken.

Ynglingen slog ner blicken och sa:

“Vi är bara klosterbröder här.”

Nanoks leende var nästan omärkligt:

“Det får duga.”
 
Lagom till deadline kände jag att jag kanske behövde skriva något, så plitade ihop det i morse. Helt oredigerat. Och troligtvis skumt formaterat med. Men jag skrev något!

Nanoks sista strid
Av Bonbon Panasch

Ridån gick upp.
Något stod inte rätt till. Det var faktiskt allvarligt fel. Höglandets kyla hade bytts ut mot solblekt värme, och mjukt högt gräs.

Hur länge har jag varit utslagen egentligen? Tänkte Nanok.

Men det fasta greppet runt yxans skaft var det samma som det sista han mindes. Likaså det blodfläckiga mönstret. Och den avtagande känslan från smärta i bröstet. Nanok försökte minnas vad som skett. Långsamt tragglandes genom sörjan i hans sinne, allt kändes så avlägset, så långt borta. Som om det hänt i ett annat liv.
Bergens kyla. Det var något att ta fast vid. Nanok hade klätt sig i björnpäls för att undslippa den. Och visst satt manteln kvar över axlarna. Solens värme gjorde sig påmind, som om insikten om att han hade en mantel på sig gjorde det ännu varmare. Nanok kastade av sig det tunga oket.

Är det svartkonst inblandat?

Långsamt trädde minnesbilder från striden fram. Uppdraget. Banditer i bergen. Rutinuppdrag. Det var dåligt betalt, men det låg på vägen dit han ändå skulle. Nanok hade tagit det för att få lite extra färdkost till resan söderut.
Så var var han nu? Nanok sträckte på sig och blickade ut över fältet han stod vid. Gult vete. Gräs. Inga höjdskillnader. Inga markeringar att få bäring efter. Bara ändlöst svajande gult och värme.
Nej, vänta. Där!
Är det… en byggnad?

För långt bort för att se. Men med stadiga steg och ett fast grepp om yxan begav sig Nanok mot det enda i närheten som fanns att bege sig mot.

Att vara i rörelse underlättade lite. Mindre förvirring, mer av ett tydligt mål. Nanok försökte hålla tankarna borta, här fanns ändå ingen bra förklaring. Men hans försök att minnas vad som hänt hade gjort något. Öppnat dörren på glänt, släppt in, låst upp. Minnesbilder strömmade fragmentariskt in för hans inre öga, vare sig han ville eller ej.
Banditerna ja. De hade ställt till med bråk i Höglandet, hållit sig till de regioner som haft dålig militär närvaro. Det vill säga hela Höglandet, mer eller mindre. De hade inte varit direkt många till antalet, och dåligt utrustade. Ingen match för Nanok. Eller… borde inte ha varit en…
Den blixtrande huvudvärken kändes som ett slag på käften. Den plötsliga smärtan tvingade Nanok att sätta sig ner, och ta en paus tills det lagt sig.

De borde inte ha varit en match för mig, tänkte Nanok. Men något stämde inte. Instinktivt sökte sig hans han till bröstet. Revan i tyget. Blodet som levrat sig. Såret som gömde sig under kläderna. Banditerna fick mig. Vid alla djävlars elände, jag tror att jag är död.

Det hade inte varit några problem att spåra banditerna. De hade ungefär lika mycket förståelse för sånt här som paddorna i Gom’gahls träsk. De som bosätter sig i alligatorers öppna munnar, för där kommer inga rovdjur åt dem. Tills alligatorn blir hungrig förstås.
Nej, banditerna hade haft synliga eldar. I Höglandet. De hade synts på flera kilometers håll. Nanok hade inte behövt mer än någon dag innan han hunnit få upp spåren. Och sen ytterligare en för att komma ifatt. Med yxan i ena handen, och svärdet i..

Svärdet.
Var är svärdet?


Svaga minnesbilder av det frostbitna, kolsvarta stålet från Nanoks klinga isade sig fast. Ljudet när det bröts. Nanoks största misstag. Han mindes känslan när han hittade svärdet, när han första gången höll det i sin hand. Zwart’musta, svartkonstnären Thorgalls mästersmidda klinga. Solid meteorit med dödsrunor från Skuggornas dal inristade.
Det var oförstörbart. Och allt Nanok nu kunde tänka på var ljudet av när det bröts som en torr pinne, och känslan av en full arms kallt stål som bäddades in i Nanoks bröst. Men det var inte banditerna som var ansvariga. Väl?
Nanok tog sig upp på fötter igen och fortsatte vandringen mot vad det nu än var. Smärtorna var mer molande minnen, än något som skett nyligen. Med all säkerhet var Nanok död, det fanns ingen annan förklaring.

Banditerna hade haft skabbiga vapen. Rostiga blad som gått i arv i generationer. Verktyg till odling. En skogshuggares yxa. De hade kunnat verka i antal, snarare än förmåga och utrustning. Tjugo stycken, tillräckligt många för att sätta skräck i vilken obevakad bergsby som helst. Nanok hade kunnat ta sig an dubbelt så många sådana på samma gång utan problem. De kunde inga stridstekniker, förstod inte hur en använder sin omgivning och hade inte vett nog att skydda sina känsligare delar. Säkert hälften av dem hade stupat innan Nanok dragit sitt andra andetag.

Snabba rörelser, rotation för att hålla ryggen fri, utfall åt båda sidor samtidigt.

Banditerna var så dåliga att det knappt fanns någon anledning att försvara sig, det numerära underläget till trots. Bättre att hålla sig i rörelse och fortsätta attackera, göra processen så kort som möjligt. Låta ilskan ta över.
Nanok släppte tankarna och gick i ni bärsärkarnas raseri. Det skulle gå snabbast. Och det fanns ändå inget att oroa sig för här.

Bärsärkens vrede måste ha påverkat mig mer än vanligt, tänkte Nanok. Gjort min hjärna till gröt som kompensation för musklernas hetta. Det fanns ingen möjlighet till eftertanke, inget behov av att få saker att fastna. Tills…

Tills han kom.

Den svarta rustningen hade etsat sig fast i Nanoks förvirrade bärsärkarsinne, som en oformlig skugga. Ett väsen uppryckt direkt ur Skuggornas dal, där för att hämta honom. Men det hade varit en man, det var Nanok säker på. Redan direkt hade hans hjärna kopplat att det här var något annat än banditerna, att en ny strategi behövdes.

Utfall, utfall, utfall, skrek Nanoks sinne, medan han sakta gled ut ur raseriet som kom av bärsärkartillståndet. Han hade slagit vildsinta attacker som resulterat i metall mot metall. Spikarna i den svarta rustningen hade brutits av. Men det hade också lämnat Nanok försvarslös mot den främmande krigaren. Blod strimmade sig från Nanoks armar, efter krigarens klinga.

Måste. Tillbaka. Sinne.

Nanok tvingade sig själv ut ur känslornas position. Det här var en strid som krävde sinne. Inte känsla. Innan något allvarligt skedde behövde han få full kontroll på tankarna, och bli av med de blinda ursinningslösa attackerna.

Han siktar lågt, parad vänster. Närhugg med yxan, använd svärdet som bete.

Till en början tycktes det gå bra. Krigaren var skicklig, nästan likaså som Nanok.

Han siktar högt, gå lågt och nära. Nanok duckade för det väldiga slaget och skulle precis gå in mot krigarens liv när han blev bortmotad av krigarens bepansrade arm. Nanok såg vad som höll på att ske.

Parera kroppsslaget, hugg mot underarm och avväpna.

Pareringen gick inte som planerat. Krigarens svärd befann sig plötsligt på en helt annan plats än Nanok beräknat. Han förstod inte vad som hade hänt. Krigaren var för stor för att kunna röra sig så snabbt. För mycket pansar.

Underhugg, finta vänster, utfall höger.

Nanok skred till verket, men än en gång gick det fel. Mitt i finten befann sig krigarens svärd med blixtrande hastighet framför honom. Han kom av sig mitt i anfallet och tog tre stapplande steg bakåt.

Vad är det här för omänsklig best, ingen kan röra sig så snabbt.

Värmen som spred sig över Nanoks arm vittnade om allvaret i situationen. Hur kraftigt han underskattat sin motståndare. Nanok hade inte ens märkt av krigarens stöt som lämnat ett blodigt sår i hans axel. Ett lågt hugg från krigaren svepte undan benen för Nanok och han rasade in i väggen. Han höjde svärdet för att kunna parera sittandes, och ges en möjlighet att ta sig upp på fötterna igen. När slaget föll fastnade Nanoks blick på det frostbitna stålet. Och ljudet. KE-RACK, en torr gren som knäcktes på mitten. Och värme. Mer värme.
Nanok mindes mycket lite, efter det att det varma röda sipprade ut från bröstet. Tankarna tycktes ha tagit slut.

Vad hände? Var det sista som for igenom Nanoks sinne, innan han vaknat upp på det gyllengula fältet med solen i ansiktet.

Stegen tog honom vidare. Han levde i alla fall. Trodde han. Kanske. Allt var så osäkert. Han närmade sig konstruktionen. Såg den tydligare nu. En stor sten. Svart basalt. Skuren av mänsklig hand i ett geometriskt mönster som Nanok tyckte sig känna igen. Ingen tycktes vara i närheten. Eller? Satt det inte en figur framför? Jo, visst! Det sitter någon där! Nanok skyndade på stegen, i hopp om att åtminstone få klarhet i var han var. Allt annat kunde gott vänta.

”Var hälsad vandrare.”

Figuren framför den svarta stenen såg helt malplacerad ut. Flambojanta kläder som skimrade i gråtoner. Ansiktsdrag som tycktes fluktuera mellan orden, och som inte påminde om något folkslag som Nanok kände till. Och likväl var figuren så bekant, som om..

”Pappa?” Kläckte Nanok ur sig i förvirringen, något som gav främlingen ett leende på läpparna.

”Sannerligen inte, pojk. Men jag har fått höra att jag gärna har den effekten på folk.”

”Men.. Var är jag?”

”Åh, den här platsen har många namn. Vi som lever här kallar den blott Non. Din kultur, om jag inte missminner mig, kallar den Skuggornas dal.”

”Så då är jag faktiskt död.” sade Nanok.

Insikten fick Nanok att sjunka ihop på platsen.
”Nej, det är inte så det fungerar.” sade den främmande figuren.

”Va?”

”Varandets tillstånd är inte binärt, på så sätt du tror. Det finns inget före, eller efter. Det finns inget vara, eller inte vara.”

”Så…” Nanok kände att huvudvärken började göra sig påmind igen.

”Se det så här. Du levde fram till nyligen i din verklighet.”

Nanok visste knappt hur han skulle besvara konversationen, men kände ändå att det var viktigt att göra sin röst hörd emellanåt.”Okej?” var det enda som kom loss från hans strupe.

”Och den verkligheten är en av många, sammanvävd till helhet av trådar osynliga. Där varandet inte blir, utan är.”

Nanok kände sig gråtfärdig. Matt. På väg att ge upp. Han fortsatte stirra på den märkliga främlingen, men sade inget.

”Och i den verkligheten du befinner dig i just nu”, fortsatte främlingen, ”är du fortfarande. För du kan inte sluta vara.”

Något med främlingens ord tände Nanoks hopp ånyo.

”Så då kan jag återvända? Till mitt liv, det du kallade en annan verklighet?”

”Du kan aldrig sluta vara, men likväl kan du åter dö. Och då kanske du finner en ny verklighet.”

”Hallå? Lyssnar du ens på mig?”

Nanok tog ett steg närmre mot figuren. Kanske för att ruska om denne lite, få en fysisk reaktion.

”Och här i Non”, figuren verkade obrydd över Nanoks avancemang, ”är verkligheten den att du tillhör mig, Nanok Förstöraren.”

Nanok stannade upp.

”Hur vet du mitt namn?” sade han.

Känslan av att vara en fågel i bur började snabbt bekanta sig.
”Här i Non dör du bara”, främlingen drog ett djupt andetag. Onödigt djupt enligt Nanok, ”ifall jag tillåter dig att dö.”

Främlingen grep tag i Nanoks arm. Ett järngrepp av klor som borrade sig in i huden. Två svarta ögon som spändes i Nanoks. Ett uttryckslöst ansikte som likväl fick Nanok att skälva.
”Kom nu mitt barn, jag behöver en förkämpe till vad som komma skall.”
 
Last edited:
Nanok och skuggornas dal


Mörkret låg tungt över Skuggornas Dal. Dimman kröp längs marken som ett levande väsen, och vinden bar med sig viskningar från de döda. Nanok stod på en klippa ovanför dalen, hans muskulösa kropp silhuetterad mot den bleka månen. Blodtörst, namn på hans enorma tvåhandssvärd vilade mot hans sida. Bladet var smitt av alver medan greppet var skappat av dvärgar. Det var den perfekta kombinationen.

Hans blick var fast på ett högt torn i dalens mitt. I tornet hölls ingen mindre äns hans älskade Elira. Elira var inte bara vacker, hon var en skicklig krigare om än inte lika stark som Nanok.

Nanok hade svårt att inte låta sitt vrede och ilska komma ut. Han kastade sig ner för klippan, smidigt rörde han sig mellan träden som en skugga. Framför honom såg han Vargans vakter resa sig. Varelserna såg förvridna ut, som om dom var gjorda av ben och eld. Dom brann, fast ändå inte. Nanok började hugga med intränad precision och man kunde nästan höra svärdet sjunga där varje sving var ett löfte om att hämnas det orätta bortförandet av Elira.

Vid tornets fot var en port av mörksvart järn. Utan att tveka slet Nanok upp den med en enorm styrka, och ekot av hans vrål skakade stenarna. Inne i tornet var det en stank som inte gick att undvika, nästan som att luften var förbannad.Det var en kamp att fortsätta. Bara en liten bit fram befann sig trappan som cirklade sig uppåt. Nanok sprang med snabba steg uppåt, ingen annat motstånd fanns på vägen.

Men där på toppen, stod han, den elaka Vargan, insvept i skuggor medan Elira var fjättrad vid en pelare av någon metall Nanok aldrig tidigare hade sett. Deras blickar möttes och i dom fanns en blandning av rädsla och hopp.

”Du har kommit för sent, barbar”, väste Vargan. ”Hon är min för alltid”.

”Du har redan förlorar”, svarade Nanok innan han kastade sig mot Vargan.

Striden var en av de mest våldsamma Nanok någonsin hade varit med om. Vargan sände blixtar som Nanok skar igenom med Blodtörst och med ett enda hugg fällde han nekromantikern som förvandlades till aska. Därmed bröts också förbannelsen över Elira som kunde ta sig loss. Hon föll ihop i Nanoks armar, svag men vid liv.

”Du... kom...för mig.” viskade hon.

”Alltid”, svarade Nanok. ”Ingenting eller ingen kraft i denna värld kan hålla dig bort från mig”.

Tornet började rämna, och Nanok bar Elira nedför trapporna, ut i natten. Skuggornas Dal tystnade, och när de nådde klippan där allt börjat, såg de solen stiga över horisonten.

Nanok barbaren hade räddat sin käresta — och besegrat mörkret ännu en gång
 
Last edited:
Nanok och skuggornas dal


Mörkret låg tungt över Skuggornas Dal. Dimman kröp längs marken som ett levande väsen, och vinden bar med sig viskningar från de döda. Nanok stod på en klippa ovanför dalen, hans muskulösa kropp silhuetterad mot den bleka månen. Blodtörst, namn på hans enorma tvåhandssvärd vilade mot hans sida. Bladet var smitt av alver medan greppet var skappat av dvärgar. Det var den perfekta kombinationen.

Hans blick var fast på ett högt torn i dalens mitt. I tornet hölls ingen mindre äns hans älskade Elira. Elira var inte bara vacker, hon var en skicklig krigare om än inte lika stark som Nanok.

Nanok hade svårt att inte låta sitt vrede och ilska komma ut. Han kastade sig ner för klippan, smidigt rörde han sig mellan träden som en skugga. Framför honom såg han Vargans vakter resa sig. Varelserna såg förvridna ut, som om dom var gjorda av ben och eld. Dom brann, fast ändå inte. Nanok började hugga med intränad precision och man kunde nästan höra svärdet sjunga där varje sving var ett löfte om att hämnas det orätta bortförandet av Elira.

Vid tornets fot var en port av mörksvart järn. Utan att tveka slet Nanok upp den med en enorm styrka, och ekot av hans vrål skakade stenarna. Inne i tornet var det en stank som inte gick att undvika, nästan som att luften var förbannad.Det var en kamp att fortsätta. Bara en liten bit fram befann sig trappan som cirklade sig uppåt. Nanok sprang med snabba steg uppåt, ingen annat motstånd fanns på vägen.

Men där på toppen, stod han, den elaka Vargan, insvept i skuggor medan Elira var fjättrad vid en pelare av någon metall Nanok aldrig tidigare hade sett. Deras blickar möttes och i dom fanns en blandning av rädsla och hopp.

”Du har kommit för sent, barbar”, väste Vargan. ”Hon är min för alltid”.

”Du har redan förlorar”, svarade Nanok innan han kastade sig mot Vargan.

Striden var en av de mest våldsamma Nanok någonsin hade varit med om. Vargan sände blixtar som Nanok skar igenom med Blodtörst och med ett enda hugg fällde han nekromantikern som förvandlades till aska. Därmed bröts också förbannelsen över Elira som kunde ta sig loss. Hon föll ihop i Nanoks armar, svag men vid liv.

”Du... kom...för mig.” viskade hon.

”Alltid”, svarade Nanok. ”Ingenting eller ingen kraft i denna värld kan hålla dig bort från mig”.

Tornet började rämna, och Nanok bar Elira nedför trapporna, ut i natten. Skuggornas Dal tystnade, och när de nådde klippan där allt börjat, såg de solen stiga över horisonten.

Nanok barbaren hade räddat sin käresta — och besegrat mörkret ännu en gång
High five på att etablera Skuggornas dal i världsbygget!
 
Last edited:
En lång dag

Det hade varit en lång dag, slaget vid natttjärnen. En lång dags dödande. Gillesarmeernas första utfall hade hotat den fria hordens center, men legosoldaterna hade slagits tillbaka av Frygbärsärkarnas vansinnesattack med Nanok Vildpanna i spetsen. Nanok hade dödat fler gamla kollegor och kamrater än han orkade tänka på. Sedan hade bergens orcher blandat sig i leken. En ylande massa som angrep både gillessosoldater och stäppbarbarer. Nanok hade lett försvaret, skapat en dödsfälla av pikar och pålar för både människor och orcher. Personligen slaktat hundratals med den stora virvelballistan.

Sedan kom den sista uppgörelsen med gillena. Nanok hade slaktat sig genom Övermästarens guldgarde och utkämpat en lång duell mot gillesherrens automata-förkämpe. Precis när han stod över den hårdhänte köpmannens darrande kropp hade striden vänt igen. Kobors dvärgar hade till slut valt att ansluta till sina gillesbröder, och snart låg krutröken tung över slagfältet.

Därefter tappade Nanok räkningen. Han slogs och dräpte som i en dimma. Hans lemmar var tunga som bly och smärtade som om de brann av utmattning. Han stod högt upp - på en kulle. Men fälten runt natttjärnen hade inga kullar. Någonstans inom sig förstod Nanok att han stod på en hög av lik, och de flesta hade han dödat själv.

Nanok visste att han var slut. Han hade ödslat sina allra sista uns kraft. Han kunde inte längre lyfta sina armar, ännu mindre sina vapen. Nästa fiende skulle lätt kunna döda honom.

Då hörde han hovar. Klappret av en galopperande häst. Men ovanifrån, från himlen.

Ned ur de tung skyarna steg en fruktansvärd syn. En högrest krigarkvinna på en demonisk flygande häst. Hennes blodröda hår böljade i brisen från under den grinande skräckhjälm som täckte hennes ansikte. Hästen blottade sina vassa rovtänder och landade med en duns på sexton hovar.

"Jag är död" tänkte Nanok "och har beretts plats bland gladiatorbänkarna vid dödsrikets arena. För det där är Fasa, dödsdrottningens furie och valkyria."

Fasa höjde sitt svarta askspjut till hälsning.

"Hell dig, Nanok. Mannadräpare, dvärgadräpare, orchdräpare. Din dödsoffer har räknats. Mottag dödsrikets hedersbetygelse." Och hon satte spjutets skaft mot Nanoks känd. Där uppstod en svart fläck som aldrig skulle lämna honon.

Därefter greppade hon tömmarna och svepte med handen över slagfältet. "Dina döda väntar dig i dödsriket, den dag du sällar dig till dem."

Med ett dån var hon borta som en åskvigg mot skyarna. Nanok såg ut över det disiga slagfältet, där röken började lätta. Han var vid liv, men han var den ende. Runt sig såg han bara döda och döende så långt ögat kunde nå. Han ensam hade överlevt, och vunnit, slaget vid natttjärnen.

"Helvete" sade Nanok. "Inte igen"
 
Last edited:
En lång dag

Det hade varit en lång dag, slaget vid natttjärnen. En lång dags dödande. Gillesarmeernas första utfall hade hotat den fria hordens center, men legosoldaterna hade slagits tillbaka av Frygbärsärkarnas vansinnesattack med Nanok Vildpanna i spetsen. Nanok hade dödat fler gamla kollegor och kamrater än han orkade tänka på. Sedan hade bergens orcher blandat sig i leken. En ylande massa som angrep både gillessosoldater och stäppbarbarer. Nanok hade lett försvaret, skapat en dödsfälla av pikar och pålar för både människor och orcher. Personligen slaktat hundratals med den stora virvelballistan.

Sedan kom den sista uppgörelsen med gillena. Nanok hade slaktat sig genom Övermästarens guldgarde och utkämpat en lång duell mot gillesherrens automata-förkämpe. Precis när han stod över den hårdhänte köpmannens darrande kropp hade striden vänt igen. Kobors dvärgar hade till slut valt att ansluta till sina gillesbröder, och snart låg krutröken tung över slagfältet.

Därefter tappade Nanok räkningen. Han slogs och dräpte som i en dimma. Hans lemmar var tunga som bly och smärtade som om de brann av utmattning. Han stod högt upp - på en kulle. Men fälten runt natttjärnen hade inga kullar. Någonstans inom sig förstod Nanok att han stod på en hög av lik, och de flesta hade han dödat själv.

Nanok visste att han var slut. Han hade ödslat sina allra sista uns kraft. Han kunde inte längre lyfta sina armar, ännu mindre sina vapen. Nästa fiende skulle lätt kunna döda honom.

Då hörde han hovar. Klappret av en galopperande häst. Men ovanifrån, från himlen.

Ned ur de tung skyarna steg en fruktansvärd syn. En högrest krigarkvinna på en demonisk flygande häst. Hennes blodröda hår böljade i brisen från under den grinande skräckhjälm som täckte hennes ansikte. Hästen blottade sina vassa rovtänder och landade med en duns på sexton hovar.

"Jag är död" tänkte Nanok "och har beretts plats bland gladiatorbänkarna vid dödsrikets arena. För det där är Fasa, dödsdrottningens furie och valkyria."

Fasa höjde sitt svarta askspjut till hälsning.

"Hell dig, Nanok. Mannadräpare, dvärgadräpare, orchdräpare. Din dödsoffer har räknats. Mottag dödsrikets hedersbetygelse." Och hon satte spjutets skaft mot Nanoks känd. Där uppstod en svart fläck som aldrig skulle lämna honon.

Därefter greppade hon tömmarna och svepte med handen över slagfältet. "Dina döda väntar dig i dödsriket, den dag du sällar dig till dem."

Med ett dån var hon borta som en åskvigg mot skyarna. Nanok såg ut över det disiga slagfältet, där röken började lätta. Han var vid liv, men han var den ende. Runt sig såg han bara döda och döende så långt ögat kunde nå. Han ensam hade överlevt, och vunnit, slaget vid natttjärnen.

"Helvete" sade Nanok. "Inte igen"

Fuck yes! Vi har 58619 ord!

Du står redan med i creditsen va? Jag dubbelkollar för det är för mycket att titta igenom och jag är för förkyld för att minans saker 😂
 
Det är den 13e! Tråden är stängd för fler bidrag och mer ändrande!

Snyggt jobbat allihop! :D Så fantastiskt alla skrivit!

Jag sätter ihop saker och återkommer så snart som möjligt! Håll ett öga på den här tråden!
 
Det var ju också löst prat om att någon kände någon som eventuellt kunde hjälpa till att trycka upp boken fysiskt. Blir det något med det?
 
Back
Top