Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,382
En annan sak jag tänker på är att rollspelstext ganska sällan diskuteras ur ett rent formperspektiv, utan fokus ligger snarare på innehåll. När läste man senast en rollspelsrecension som menar att reglerna eller spelvärlden är bra, men själva den språkliga gestaltningen oinspirerad? Eller tvärtom, att något är markant välskrivet men innehållsmässigt ointressant?
(inte bara riktat mot Svarte Faraonen)
Jag tror nog den här diskussionen är omöjlig utan att fundera över huruvida rollspelstexter läses som skönlitteratur eller sakprosa. För mig så är det så här: språket i sakprosa behöver vara "fungerande bruksprosa"; är författaren därtill en god stilist är den en bonus - inte helt oviktigt, men likväl något "extra". Det viktiga är innehållet: "saken". För skönlitteratur är stilen och formen minst lika viktig som "innehållet". Jag har otaliga gånger avslutat läsning av skönlitteratur i förväg för att jag inte gillar stilen, medan skälen till att jag lagt ifrån mig sakprosaböcker snarare handlar om sakinnehållet. Jag tänker att skillnaden mellan sakprosa och skönlitteratur är att det i sakprosa på något meningsfullt sätt går att separera form och innehåll, medan det inte är meningsfullt i skönlitteratur (där ju innehållet inte existerar utan formen).
Det går förstås att säga att man läser rollspelstext som skönlitteratur, men det tycker jag låter lite tillkämpat. Rollspelstexter (oavsett om de är regler, världsbeskrivningar eller äventyr) är i grund och botten instruerande sakprosa.
(Detta betyder förstås inte att det inte går att läsa rollspelstexter för förströelse/underhållning/upplevelse/etc! Den ingången har jag i majoriteten av sakprosaböckerna jag läser, men sättet jag närmar mig texten skiljer sig från om det är skönlitteratur.)
Last edited: