Hantverksgruppen rapporterar

Hantverksklubben #70: Att gestalta ett monster

Igår samlades jag, Alexi, Anne och @Joel för en monstruös hantverksomgång. Temat var Alexis och handlade om hur man gestaltar ett monster. Även om vi diskuterade mänskliga monster, vilket jag utan att tänka hade utgått ifrån när jag läst titeln, så var fokuset på ickemänskliga eller halvmänskliga varelser och på det som gör dem omänskliga, djuriska och/eller främmande. Vi diskuterade hur monster i fiktion har lite två olika typer, de mer mänskliga som kan ha vara protagonister (typexempel vampyrer) och de mindre mänskliga som nästan uteslutande är antagonister (typexempel zombier). Vi pratade om deras tematiska användning, om hur de används, men framförallt talade vi om hur man kan gestalta dem i rollspel, hur man kan få in det där omänskliga i ett subjekt, att se saker från monstrets ögon. I rollspel där monster finns så är de oftast fiender, och man spelar sällan från deras perspektiv. I undantag som Svart av kval, vit av lust så är monstren relativt mänskliga, helt enkelt eftersom man behöver kunna identifiera sig med dem. Men kan man berätta från ett omänskligt monsters perspektiv?

Samtalsämnen:
  • Något omänskligt och illvilligt
  • Gestaltas oftast utifrån, inte med det subjektiva perspektivet
  • Lär känna monstret genom dess offer
  • Ondskefullt kontra amoraliskt, omänskligt kontra djuriskt
  • Monstret är ett koncept, metafor, gestalt för mänsklig rädsla (Frankenstein och rädsla för teknologi)
  • Monster som protagonister (mer mänskliga) kontra antagonister (mer omänskliga).
  • Toi qui eller omvänd Toi qui.
  • Omänskliggöra genom att använda pronomenet "det". Dehumanisera.
  • Beskriva människor som djur. "Honans avkomma".
  • Svårt att inte utgå från sitt eget moraliska narrativ
  • Spela samma scen från olika perspektiv. Mänskligt, monstrets, objektivt.
  • Objektifiera, mänskliga monster, ondskans banalitet
  • Ge explicita instruktioner till hur vi beskriver i scenen
  • Behöver man ha samma perspektiv på vad som är "mänskligt"?
  • Kommunicera genom känslor och bilder, inte språk. Undvika monster som har en "dialog".
  • Risken att omänskligt och främmande blir till "slumpmässigt"
  • Något som är logiskt för en är inte nödvändigtvis logiskt för någon annan
Berättelsen:
Någonting har vaknat i den sömniga småländska småstaden Sävsjö. Det jagar. Det dödar. Det drivs av hunger och stillar den, först med en älg, sedan Pantar-Jörgen, sedan Siw och hennes hund. Det bor i Clara, en ensamstående mamma med en uppkäftig son som inte uppskattar henne. I början vet hon inte vad som händer. Hon har minnesluckor, får underliga ekon av upplevelser hon inte känner igen. Drifter, instinkter. Till slut har hon inte kontrollen längre, och när hon vaknar till efter att ha tryckt i sig ett halvt paket rå köttfärs som hon skulle steka upp till sin son, medan brandlarmet skriker om bränd lök, tappar hon greppet. Där, i de mörka skrevorna i hennes sinna, möter hon det. Det är starkt, fritt, hungrigt, överlägset. Det kan befria henne. Det är i toppen av näringskedjan. Det slickar sig om hennes läppar.

Historien var relativt simpel, som de ofta är i Hantverksklubben, men vi tog ut svängarna en hel del i gestaltandet på ett spännande sätt. Vi hade en del scener från monstrets perspektiv, där vi bland annat jobbade med att avhumanisera det genom att använda "det" eller "den" och genom att beskriva omgivningen från dess perspektiv, där människor beskrevs som bytesdjur, där Pantar-Jörgen var en svag flockmedlem som blivit utstött och isolerad.

Scenerna från Claras perspektiv var också intressanta. Vi jobbade en del med ekon och minnesbilder och med hennes förvirring inför vad som hände henne. I scenen i köket blev det väldigt effektfullt där hon river sig på rivjärnet, suger på fingret där en blodsdroppe bildats, och sedan plötsligt står med en slemmig smak i munnen och halva köttfärspaketet är borta. Även scenen i sjukhuset där hon kommunicerade med monstret inom henne blev bra, där det kommunicerade i känslor och intryck, inte i ord. Och den sista scenen, när hon blivit tillfångatagen och hålls fastspänd i en militäranläggning och talar med någon sorts specialagent från svenska staten. Här hade Clara och monstret smält samman, och Anne beskrev det hela tiden med fraser som "det söker i hennes minnen" och "det ler med hennes mun". Sjukt effektfullt.
 
Hantverksklubben #72: Norén-dialoger

Igår anslöt sig Anne, Jonas, Alexi, @nano och undertecknad till cyberrymden för att diskutera och sedan spela ut Norén-dialoger, alltså dialoger inspirerade av Lars Noréns pjäser. Då vissa av oss (däribland jag själv) hade dålig koll på dem så fick vi en analys att utgå ifrån. Principerna vi jobbade från var dessa:
  1. Alla dialoger är (mer eller mindre) konflikter.
  2. I en scen med två personer är den ene förtryckare (högstatus) och den andre rebell (lågstatus). Förtryckaren behåller sin självklara högstatusporition genom scenen, medan den förtryckte växlar mellan olika känslor och attityder för att undkomma sin låga status i samtalet.
  3. I en scen med tre eller fler växlar allianserna genom scenen, där flera ger sig på en, som då får den här lågstatusrollen, men sedan kan det växla och det blir någon annan som hamnar där. Det är alltid flertalet som förtrycker fåtalet (den enskilde).
Det var typ grundprinciperna. Tanken med den här krönikan är såklart inte så mycket huruvida detta är en bra analys (det kan jag inte avgöra), men det var detta mönster vi utgick ifrån. Samtalspunkterna lät såhär:
  • Kammarspel, få roller, begränsad plats
  • Exakt i språket, avbrutna meningar, korta växlingar
  • Statusrelationer, lågstatusperson "dansar runt" attacker från högstatus
  • Alla samtal är konflikter
  • "Angreppsämnet" gäller för scenen, sätts av högstatus. Lågstatus kan skifta mellan ironi, barnslighet, trötthet, etc. Motstånd mot statusordningen.
  • I flerpersonsscener skiftar det vilka två som är mot en. Flertalet = högstatus.
  • Avbryta varandra är bra
  • Upprepa dialog. Säg repliken en gång till efter att man fått svar.
  • Status kan skifta på grund av händelser
  • "Tips från coachen" i chatten
  • långvariga relationer
  • Konflikter blir inte lösta. Tillbaka till status quo.
  • svårt spela förtryckare
  • Förtryckaren byter ämne om det inte går bra
  • hur går historien framåt om alla bara ska bråka?
  • belys det förflutna
Det var ett väldigt intressant ämne och ett spännande sätt att nalkas dialoger. Jag vet inte hur Norénig vår berättelse blev, men här är en sammanfattning:

Familjen Svensson (Monica, Kjell och 20-årige sonen Roger) ska besöka familjen Grip (Hjalmar, Maria och 17-årige sonen Noa) på en middagsbjudning. Det var länge sedan de var där, och Kjell har bara besökt dem en gång — Grip är "vänner till familjen", men kanske framförallt till den tidigare familjen som inkluderade Rogers far Bosse. De brukade spela canasta ihop. Under dagen och kvällen spelas dialoger ut som tydligt visar på hackordningen i familjerna, där Monica och Hjalmar är de som styr, medan Kjell och Maria är mer hunsade. Deras söner skiljer sig dock åt: Medan Roger är trilsk och rebellisk är Noas bild av tonårsuppror att ha på sig den blå flugan trots att han vet att hans far föredrar den gröna. Gliringar och minnen kommer upp till ytan och mycket av konflikterna blommar ut som konsekvens av en skål med coleslaw, och när Bosse kommer förbi briserar Kjell helt och hållet och basunerar ut att Bosse minsann ligger med värdinnan … till ingen effekt. Alla skrattar som om det vore ett skämt. Förkrossad och besegrad låter han sig ledas till canastabordet, medan Hjalmar eskorterar iväg Bosse, låter honom veta att hans äventyr med Maria får ett slut nu, medan han själv kommer att fortsätta att åtnjuta Monicas sällskap.

Det var intressant och lite svårt att försöka jobba med dessa regler, och jag märkte att jag tenderade att glömma bort principerna och bara slentrianköra på låg/högstatus. Att växla allianser i flerpartssamtal gick lättare, men det där med att byta taktik och göra uppror som lågstatus tror jag inte riktigt att jag fick med. Men överhuvudtaget tyckte jag mycket om tanken om att strukturera upp de sociala konflikterna med den här typen av förhållningsregler för att ge en känsla och en genre åt spelet. Det är ett intressant verktyg jag gärna skulle leka mer med. Det enda motsvarande jag gjort är nog reglerna i Om natten är alla katter grå, där man inte kan komma till en sann förståelse av varandra om ens kort inte matchar, men det är mycket lösare än det här. Det kommer att vara något jag tar med mig framåt och kanske försöker baka in i något framtida projekt, på något sätt.

En sak vi gjorde rätt mycket var den här grejen med att upprepa något som någon just sagt, fast kanske med ett annat tonläge eller så. Det, tillsammans med att vi medvetet eller omedvetet gjorde väldigt lite av beskrivningar och scensättningar, gav hela spelet en ganska teatralisk känsla som kändes helt rätt med tanke på temat.
 
Hantverksklubben #70: Att gestalta ett monster

Igår samlades jag, Alexi, Anne och @Joel för en monstruös hantverksomgång. Temat var Alexis och handlade om hur man gestaltar ett monster. Även om vi diskuterade mänskliga monster, vilket jag utan att tänka hade utgått ifrån när jag läst titeln, så var fokuset på ickemänskliga eller halvmänskliga varelser och på det som gör dem omänskliga, djuriska och/eller främmande. Vi diskuterade hur monster i fiktion har lite två olika typer, de mer mänskliga som kan ha vara protagonister (typexempel vampyrer) och de mindre mänskliga som nästan uteslutande är antagonister (typexempel zombier). Vi pratade om deras tematiska användning, om hur de används, men framförallt talade vi om hur man kan gestalta dem i rollspel, hur man kan få in det där omänskliga i ett subjekt, att se saker från monstrets ögon. I rollspel där monster finns så är de oftast fiender, och man spelar sällan från deras perspektiv. I undantag som Svart av kval, vit av lust så är monstren relativt mänskliga, helt enkelt eftersom man behöver kunna identifiera sig med dem. Men kan man berätta från ett omänskligt monsters perspektiv?

Samtalsämnen:
  • Något omänskligt och illvilligt
  • Gestaltas oftast utifrån, inte med det subjektiva perspektivet
  • Lär känna monstret genom dess offer
  • Ondskefullt kontra amoraliskt, omänskligt kontra djuriskt
  • Monstret är ett koncept, metafor, gestalt för mänsklig rädsla (Frankenstein och rädsla för teknologi)
  • Monster som protagonister (mer mänskliga) kontra antagonister (mer omänskliga).
  • Toi qui eller omvänd Toi qui.
  • Omänskliggöra genom att använda pronomenet "det". Dehumanisera.
  • Beskriva människor som djur. "Honans avkomma".
  • Svårt att inte utgå från sitt eget moraliska narrativ
  • Spela samma scen från olika perspektiv. Mänskligt, monstrets, objektivt.
  • Objektifiera, mänskliga monster, ondskans banalitet
  • Ge explicita instruktioner till hur vi beskriver i scenen
  • Behöver man ha samma perspektiv på vad som är "mänskligt"?
  • Kommunicera genom känslor och bilder, inte språk. Undvika monster som har en "dialog".
  • Risken att omänskligt och främmande blir till "slumpmässigt"
  • Något som är logiskt för en är inte nödvändigtvis logiskt för någon annan
Berättelsen:
Någonting har vaknat i den sömniga småländska småstaden Sävsjö. Det jagar. Det dödar. Det drivs av hunger och stillar den, först med en älg, sedan Pantar-Jörgen, sedan Siw och hennes hund. Det bor i Clara, en ensamstående mamma med en uppkäftig son som inte uppskattar henne. I början vet hon inte vad som händer. Hon har minnesluckor, får underliga ekon av upplevelser hon inte känner igen. Drifter, instinkter. Till slut har hon inte kontrollen längre, och när hon vaknar till efter att ha tryckt i sig ett halvt paket rå köttfärs som hon skulle steka upp till sin son, medan brandlarmet skriker om bränd lök, tappar hon greppet. Där, i de mörka skrevorna i hennes sinna, möter hon det. Det är starkt, fritt, hungrigt, överlägset. Det kan befria henne. Det är i toppen av näringskedjan. Det slickar sig om hennes läppar.

Historien var relativt simpel, som de ofta är i Hantverksklubben, men vi tog ut svängarna en hel del i gestaltandet på ett spännande sätt. Vi hade en del scener från monstrets perspektiv, där vi bland annat jobbade med att avhumanisera det genom att använda "det" eller "den" och genom att beskriva omgivningen från dess perspektiv, där människor beskrevs som bytesdjur, där Pantar-Jörgen var en svag flockmedlem som blivit utstött och isolerad.

Scenerna från Claras perspektiv var också intressanta. Vi jobbade en del med ekon och minnesbilder och med hennes förvirring inför vad som hände henne. I scenen i köket blev det väldigt effektfullt där hon river sig på rivjärnet, suger på fingret där en blodsdroppe bildats, och sedan plötsligt står med en slemmig smak i munnen och halva köttfärspaketet är borta. Även scenen i sjukhuset där hon kommunicerade med monstret inom henne blev bra, där det kommunicerade i känslor och intryck, inte i ord. Och den sista scenen, när hon blivit tillfångatagen och hålls fastspänd i en militäranläggning och talar med någon sorts specialagent från svenska staten. Här hade Clara och monstret smält samman, och Anne beskrev det hela tiden med fraser som "det söker i hennes minnen" och "det ler med hennes mun". Sjukt effektfullt.

Oj. Ämnet känns väldigt intressant. Tog ni upp vampyrer? Själv tänker jag genast på exempelvis Frankensteins monster, La belle et la bette, Ringaren i Notre Dame, Dracula och liknande. Alltså historier som utforskar dels monstret inom alla människor och det mänskliga i alla "monster". Tänker att det även är ett vanligt tema i många Disneyfilmer.
 
Oj. Ämnet känns väldigt intressant. Tog ni upp vampyrer? Själv tänker jag genast på exempelvis Frankensteins monster, La belle et la bette, Ringaren i Notre Dame, Dracula och liknande. Alltså historier som utforskar dels monstret inom alla människor och det mänskliga i alla "monster". Tänker att det även är ett vanligt tema i många Disneyfilmer.
Vi tog upp det och pratade en del om det, men det känns åtminstone för mig som ett mycket mer väluttforskat tema i rollspel. Monstruösa människor och mänskliga monster är något jag gestaltat mycket under mina år av rollspelande, och jag har ju skrivit ett spel på temat. Det är såklart för att det är givande och intressant att göra det, och det finns säkert mer att urtforska där. Men ett monster som inte är mänskligt var för mig nytt och spännande. Det har man ju haft med någon gång, framförallt när jag var ung och spelade äventyrare, men då var de alltid objekt, något rollpersonerna kämpade mot. Här var monstret omänskligt och ett subjekt, något vi utforskade från dess perspektiv. Det var intressant.
 
Hantverksklubben #74: Platser och föremål

Igår hantverkade jag med Anne och Alexi under mitt tema. Det handlade om att lyfta fram platser och föremål i berättelsen och i spelandet, istället för att bara behandla dem som sceneri som man pliktskyldigt beskriver lite när man sätter scenen, innan man kommer till dialogen, då plats och prylar generellt försvinner från uppmärksamheten. Här ville jag utforska berättelser som satte dem i första rummet. Inte om att de ska vara subjekt, och människorna blir statister, utan berättelser om människors relationer till platser och föremål, snarare än (eller som komplement till) deras relationer till varandra.

Försnackslistan var relativt kort:
  • Besjälade platser och föremål som en berättarteknisk teknik
  • Bois dormant, Dream Askew, Berättelser från Staden, Artifact …
  • Låta beskrivningarna ta tid
  • Beskriva prylars och platsers historia, minnen, etc.
  • Mer generös med persongalleriet?
  • La Grive noir / The Black Wren
  • Upptäcka och utforska platsen för att väcka nyfikenhet
  • Beskriv ur ett visst perspektiv (ge uppgift till någon)
  • Lägga lite kärlek på kulisserna
  • Ställa frågor, beskriv en grej var
  • Kasta sig in med associationer (Livsform)
Berättelsen blev något såhär:
Emma styr fortfarande Drottningen, fiskebåten hennes far lämnade efter sig, genom Bohusläns skärgård. Men det är inte längre fisk som är lasset, utan turister. Åtminstone så länge säsongen varar. I år har det varit lite klent, men hon hankar sig fram. På cafét på Drasö sitter Josep och skriver på sin roman. Han har skrivit sedan han fick sluta som journalist när tidningen lades ned 1989, men han har inte publicerat något. Fiket drivs av Torbjörn, som kom ut till skärgården och förälskade sig i ön och cafét för femton år sedan och tog över det när Majbritt inte kunde driva det längre. Även för honom går det runt, men det är inga sötebrödsdagar.
Vid lunchtid kommer Emma med dagens lass av turister som lunchar på det pittoreska skärgårdscafét, och när hon är fördig med sitt dagsverke åker hon tillbaka dit och dricker kaffe medan Torbjörn stänger. Ofta sitter Josep där hela dagen, och köper en slurk konjak vid stängingstid, trots att Torbjörn egentligen inte har utskänkningstillstånd. De är alla tre ensamstående. Emma har aldrig lyckats hitta en man som velat dela henne med Drottningen, liksom hennes mor en gång lämnade hennes far och hans båt, och hennes bror flyttade för länge sedan in till storstaden. Torbjörn är ännu relativt ung och attraktiv, men hans kärlek Lana kunde inte med ödsligheten och tomheten i skärgårdslivet och lämnade honom för många år sedan. Nu har han tagit med sig Sandra ut. Hon blir blixtförälskad i det mintgröna cafét och den vackra skärgården, och verkar redan föreställa sig ett liv tillsammans med Torbjörn på ön.
Men det gjorde ju Lana också.
Ännu en säsong drar sig mot sitt slut, och i det gyllene kvällsljuset sitter Emma, Josep och Torbjörn på cafét med en kaffeslatt och en konjak, och talar om det förflutna …


Som sammanfattningen låter antyda var det en ganska lugn historia, om än inte helt händelselös (lite dramatik med en spyende möhippa, en kissande hund och en panikslagen Sandra som försöker hjälpa till i cafét). Det handlade mer om att utforska de här människornas ensamhet och just deras relationer till framförallt cafét och båten. Vi spenderade mycket tid på beskrivningar, på de polerade mässingsdetaljerna och den trogna skurhinken som aldrig rostade, på blomträdgården bakom cafét och snickarglädjen på dess mintgröna fasad, på segheten i kanterna på rågbrödet och det varma kvällsljuset. Såhär i efterhand hade jag nog velat jobba mer med fler sinnen för att göra det ännu mer immersivt. Lukt och smak är ändå viktigt i ett café, och föremålens textur när man rör vid dem hade nog gett ännu mer känsla, men vi tillbringade det mesta av tiden med att beskriva hur saker såg ut. Men det var vackert, lite vemodigt, sävligt, ett utforskande av tre ganska ensamma människor men som ändå valt sina öden och inte ångrade att de bytt gemenskapen inne på fastlandet mot det ensamma livet i skärgården.

Teknikmässigt var det väl inte så revolutionerande. Vi hade en ganska fin nivå på antropomorfiserandet av cafét och framförallt båten. Drottningen hade lite tankar om sina passagerare, hon kommunicerade ibland med lite knarrande och kluckande, och Emma pratade med henne som sin närmaste vän, men det var subtilt och intermettent och inget som tog över. Vi hade en scen där Sandra upptäckte cafét för första gången där Anne gavs uppgiften att beskriva allting som vackert och pittoreskt, och det gav verkligen stämning till den scenen. Jag har tidigare konstaterat att om man sätter regler för hur människor får prata så tänker de mer på vad de säger, och här insåg jag att om man ger instruktioner för hur någon ska beskriva så kommer man att beskriva mer.

En intressant tanke som kommer till mig nu är att instruktionen att fokusera på platser och föremål gjorde mer för beskrivningarna än när vi hade beskrivningar som explicit tema. Det kan också ha att göra med att vi är vanare och bättre nu (beskrivningar var ett av de allra första temana i gruppen), men det är ändå ganska rimligt att ett effektivt sätt att främja beskrivningar är att peka på något och säga ”beskriv det här”.

Det var inget hjärtskärande emodrama (även om tillbakablicken till när Lana gjorde slut med Torbjörn blev vackert känslosam) och ingen komplex och utmanande historievävning, men jag hade mycket trevligt. Jag tycker ju om språk och beskrivningar, och finner ett nöje bara i att lägga tid på att klä fiktionen i vacker språkdräkt och lyssna på andra som gör detsamma. Det var ett mysigt sätt att tillbringa sin lördagkväll.
 
Har suttit och tittat på studio Ghibli-filmer och det är mycket atmosfär/karaktär i föremålen. De finns där för att visa hur miljön och stämningen är. Lite synd att jag missade detta spelmöte.
 
Hantverksklubben #75: Förväxlingar

Igår tangerade vi rekordet på sex deltagare i Hantverksklubben. Vi hr sagt att blir vi någon gång sju så bryter vi upp oss i två grupper, men det har ännu inte skett. Temat igår vaf "Förväxlingar" och de tappra sex var jag själv, Nathalie (vars tema det var), @Hoffenkloffen (premiär!), Jonas, @Quasi (som behövde natta barn och deltog på ett hörn) samt Alexi.
Tanken med temat utgick ifrån den sortens förväxlingar som inträffar i en sitcom, där missuppfattningar gör att någon eller några tror att någon eller något är något annat än det är. Öh. I vilket fall som helst breddades begreppet en del under försnacket. Vi var alla överens om att temat var utmanande, än mer på så många spelare, men att det skulle bli intressant att testa. Att organisera ett missförstånd under improviserat spel och sedan spela ut det på ett snyggt sätt är inte en barnlek!

Diskussionslista:
  • Daughters of Verona
  • Sitcoms och fars
  • Två personer tror att de pratar om samma sak, men pratar egentligen om olika saker
  • Prinsen och tiggarpojken
  • Byta plats med varandra
  • Fel väska hem
  • Barabbas
  • Romeo och Julia
  • Identifiera potentialen, undvika att den reds ut utan att det känns krystat
  • Kommunicera inför scenen
  • Risk att det blir splittrat om man har för många förväxlingar
  • Tvillingar som inte vet om att har en tvilling
  • En person är väntad, man känner inte till utseendet
  • Ord som förväxlas: Talträngd, självmedveten, arkitekt
  • Introducera missförståndet som instruktion innan scenen
  • Små politiska missförstånd baserat på hudfärg, kön etc.
  • Missförstånd baserat på namn
  • Två skilda händelser, man sätter ihop de två personerna.
  • Komedi tagen på allvar blir ofta rätt tragisk
  • Monologer eller inre tankar för att introducera missförstånd så att de andra spelarna förstår.
Berättelsen blev en spionthriller i 1970-talets Italien:
Lite sen för att möta upp sin kontakt på ett tåg mot Venedig får en kvinnlig spion syn på honom i en folkmassa, men på väg in på fel tåg. Hon skyndar sig efter honom och ansluter sig, och får reda på att platsen för ”projektet” har ändrats och det hela ska gå av stapeln i Verona. Hade hon inte fått brevet om de ändrade planerna? Vad hon inte inser är att mannen framför henne inte är hennes kontakt Alex, utan en otroligt snarlik man som arbetar som producent av erotiska filmer, och att ”spanjoren” som diskuteras inte är den fruktade ex-frankisten Rodrigo Carlos, utan en gänglig porrskådis med vilken Lucia, den skådespelerska producenten misstagit henne för, ska spela in en scen. Och medan vår hjältinna förbereder sig på ett lönnmordsuppdrag, och producenten på en filminspelning, får den riktige Alex, ankommen i Venedig, panik när hon inte dyker upp med väskan.
När hon börjar misstänka att hennes kontakt spelar ett dubbelspel på grund av hans underliga beteende och arrangemang tar spionen saken i egna händer och förbereder ett bakhåll, där hon dödar både spanjoren och ”schweitziskan” Maria (berömd för sina nunneroller) med en kula i huvudet på var och en, och lämnar ”Alex” för att städa upp liken. Alltför sent, när hon träffar den verkliga aktrisen Lucia, förföljd av Rodrigo Carlos agenter, inser hon sitt misstag. Men allt är inte förlorat. Medan det brutala dubbelmordet är på alla löpsedlarna och Rodrigo Carlos ger sig av till Verona för att grilla den skärrade porrproducenten på info dyker den riktige Alex till slut upp, och vår hjältinna arrangerar så att han byter plats med porrproducenten och kidnappas av Rodrigo Carlos, med en sändare i fickan …


Det var toppenkul! En skön blandning av humor och spänning, med ett utmanande arbete för oss alla att hålla ordning på den snåriga intrigen och alla förväxlingar, samtidigt som vi kunde njuta av alla dubbeltydiga dialoger som utspelade sig mellan en porrproducent som talade i eufemismer och en spion som talade i kod, i tron att de pratade om samma sak. Jag tyckte också mycket om genren, och den här grejen med lite action och spänning och intriger utan att blanda in fantastik är något jag känner saknas lite i rollspelsvärlden. Det fick mig att vilja skriva ett spionspel (eller kanske till slut spela Spione). Mycket härlig omgång, som jag kommer att tänka tillbaka på och minnas länge.

Jag tycker att förväxlingarna skedde relativt snyggt, även om konversationerna kunde bli lite krystade ibland och det kändes stundtals inte helt trovärdigt att de inte för en stund talar klarspråk och reder ut det hela, men till viss del kommer man undan med det som en genrekonvention. Just den dramatiska ironin, där spelarna vet mer än rollpersonerna, var nog den största behållningen, och jag tror att vi hade stor nytta av att alla visste att detta var temat, eftersom det förhindrade det som annars lätt sker, att någon inte snappar upp missförståndet och punkterar det för snabbt. Tekniskt var det inte så innovativt, även om jag känner mig ganska nöjd med slutscenen, där jag satte Jonas att spela porrproducenten och sedan en bit in i scenen med en snabb tillbakablick etablerade att det egentligen var spionen Alex i förklädnad. Det var dock lite väl hastigt etablerat, då det inte gick fram till alla att det var just Alex (snarare än någon slumpmässig polis), men scenen var tillräckligt kort för att det inte skulle göra något, och det kunde redas ut i efterhand. Många spelare förtjänar också en eloge för det ständiga dubbelsnacket. Allt som allt en toppenomgång och riktigt snyggt spelat av samtliga inblandade!
 
Last edited:
Hantverksklubben #75: Förväxlingar

Igår tangerade vi rekordet på sex deltagare i Hantverksklubben. Vi hr sagt att blir vi någon gång sju så bryter vi upp oss i två grupper, men det har ännu inte skett. Temat igår vaf "Förväxlingar" och de tappra sex var jag själv, Nathalie (vars tema det var), @Hoffenkloffen (premiär!), Jonas, @Quasi (som behövde natta barn och deltog på ett hörn) samt Alexi.
Tanken med temat utgick ifrån den sortens förväxlingar som inträffar i en sitcom, där missuppfattningar gör att någon eller några tror att någon eller något är något annat än det är. Öh. I vilket fall som helst breddades begreppet en del under försnacket. Vi var alla överens om att temat var utmanande, än mer på så många spelare, men att det skulle bli intressant att testa. Att organisera ett missförstånd under improviserat spel och sedan spela ut det på ett snyggt sätt är inte en barnlek!

Diskussionslista:
  • Daughters of Verona
  • Sitcoms och fars
  • Två personer tror att de pratar om samma sak, men pratar egentligen om olika saker
  • Prinsen och tiggarpojken
  • Byta plats med varandra
  • Fel väska hem
  • Barabbas
  • Romeo och Julia
  • Identifiera potentialen, undvika att den reds ut utan att det känns krystat
  • Kommunicera inför scenen
  • Risk att det blir splittrat om man har för många förväxlingar
  • Tvillingar som inte vet om att har en tvilling
  • En person är väntad, man känner inte till utseendet
  • Ord som förväxlas: Talträngd, självmedveten, arkitekt
  • Introducera missförståndet som instruktion innan scenen
  • Små politiska missförstånd baserat på hudfärg, kön etc.
  • Missförstånd baserat på namn
  • Två skilda händelser, man sätter ihop de två personerna.
  • Komedi tagen på allvar blir ofta rätt tragisk
  • Monologer eller inre tankar för att introducera missförstånd så att de andra spelarna förstår.
Berättelsen blev en spionthriller i 1970-talets Italien:
Lite sen för att möta upp sin kontakt på ett tåg mot Venedig får en kvinnlig spion syn på honom i en folkmassa, men på väg in på fel tåg. Hon skyndar sig efter honom och ansluter sig, och får reda på att platsen för ”projektet” har ändrats och det hela ska gå av stapeln i Verona. Hade hon inte fått brevet om de ändrade planerna? Vad hon inte inser är att mannen framför henne inte är hennes kontakt Alex, utan en otroligt snarlik man som arbetar som producent av erotiska filmer, och att ”spanjoren” som diskuteras inte är den fruktade ex-frankisten Rodrigo Carlos, utan en gänglig porrskådis med vilken Lucia, den skådespelerska producenten misstagit henne för, ska spela in en scen. Och medan vår hjältinna förbereder sig på ett lönnmordsuppdrag, och producenten på en filminspelning, får den riktige Alex, ankommen i Venedig, panik när hon inte dyker upp med väskan.
När hon börjar misstänka att hennes kontakt spelar ett dubbelspel på grund av hans underliga beteende och arrangemang tar spionen saken i egna händer och förbereder ett bakhåll, där hon dödar både spanjoren och ”schweitziskan” Maria (berömd för sina nunneroller) med en kula i huvudet på var och en, och lämnar ”Alex” för att städa upp liken. Alltför sent, när hon träffar den verkliga aktrisen Lucia, förföljd av Rodrigo Carlos agenter, inser hon sitt misstag. Men allt är inte förlorat. Medan det brutala dubbelmordet är på alla löpsedlarna och Rodrigo Carlos ger sig av till Verona för att grilla den skärrade porrproducenten på info dyker den riktige Alex till slut upp, och vår hjältinna arrangerar så att han byter plats med porrproducenten och kidnappas av Rodrigo Carlos, med en sändare i fickan …


Det var toppenkul! En skön blandning av humor och spänning, med ett utmanande arbete för oss alla att hålla ordning på den snåriga intrigen och alla förväxlingar, samtidigt som vi kunde njuta av alla dubbeltydiga dialoger som utspelade sig mellan en porrproducent som talade i eufemismer och en spion som talade i kod, i tron att de pratade om samma sak. Jag tyckte också mycket om genren, och den här grejen med lite action och spänning och intriger utan att blanda in fantastik är något jag känner saknas lite i rollspelsvärlden. Det fick mig att vilja skriva ett spionspel (eller kanske till slut spela Spione). Mycket härlig omgång, som jag kommer att tänka tillbaka på och minnas länge.

Jag tycker att förväxlingarna skedde relativt snyggt, även om konversationerna kunde bli lite krystade ibland och det kändes stundtals inte helt trovärdigt att de inte för en stund talar klarspråk och reder ut det hela, men till viss del kommer man undan med det som en genrekonvention. Just den dramatiska ironin, där spelarna vet mer än rollpersonerna, var nog den största behållningen, och jag tror att vi hade stor nytta av att alla visste att detta var temat, eftersom det förhindrade det som annars lätt sker, att någon inte snappar upp missförståndet och punkterar det för snabbt. Tekniskt var det inte så innovativt, även om jag känner mig ganska nöjd med slutscenen, där jag satte Jonas att spela porrproducenten och sedan en bit in i scenen med en snabb tillbakablick etablerade att det egentligen var spionen Alex i förklädnad. Det var dock lite väl hastigt etablerat, då det inte gick fram till alla att det var just Alex (snarare än någon slumpmässig polis), men scenen var tillräckligt kort för att det inte skulle göra något, och det kunde redas ut i efterhand. Många spelare förtjänar också en eloge för det ständiga dubbelsnacket. Allt som allt en toppenomgång och riktigt snyggt spelat av samtliga inblandade!
Riktig fin omgång. Kul med spiontema och 70-tal. /Jonas
 
Back
Top