Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Celledor said:
Kan nämna att det finns ett indeförlag i Göteborg som heter Vildhallon, känner Mattias och han är säkert intresserad av detta mästerverk. Överlämnar gärna en kontakt men har inte tid för att vara drivande i den frågan.
Click to expand...
Om andra vill att vi hör så men ingen har tid så kan jag åta mig att upprätthålla kontakten 🙂 Men det känns som att alla som skriver måste vara med på det.
 
Franz said:
Om andra vill att vi hör så men ingen har tid så kan jag åta mig att upprätthålla kontakten 🙂 Men det känns som att alla som skriver måste vara med på det.
Click to expand...

Jag tycker det är coolt, jag har inte tid att hålla i det, jag tycker det låter great om du håller i det och ja, alla måste vara med på det.
 
Den mörkaste av sten

Frosten hade äntligen lämnat Nanoks kropp efter slitsamma veckor uppe bland Kvabhozokbergens karga toppar. Den isande kylan hade ersatts av en fuktig hetta när han vandrat nedåt, mot de grönare, mer lockande vidderna. Äventyren bland glaciärer och uråldriga ruiner, hade varit prövande, men de hade också väckt en ny törst i honom. En törst och hunger efter att ha levt på branten till överlevand. Hans sinnen och minnen väcktes och nyfikenheten på vad civilisationens myller skulle erbjuda för faror och, framför allt, möjligheter. Vid foten av berget jade han tagit farväl av spågumman som skulle begrava sin son, berget blev det sista han såg. Prästinnan av Ghyj såg de aldrig efter hon självmant tagits sig an is trollen för att säkra deras flykt. Men spiran var på sin plats, vad det nu skulle vara bra för. Nanok frågade aldrig.

I några dagar rörde han sig som en skugga genom täta skogar och över böljande fält. Han jagade med den tysta effektivitet han fulländat, en hjort här, ett vildsvin där. Nätterna tillbringades under stjärnorna, vid små, väl dolda eldar. Hans sinne, vanligtvis fokuserat på nästa måltid eller närmaste hot, fick vila. Tankarna fick vandra, lägga upp fragmentariska planer, sondera möjligheter. Han var Nanok, en gång en utstött pojke, sedan en rövare, en kämpe. Vad nu? Hans namn var redan spritt över länderna men sitt eget rike, det verkade fortfarande långt borta.

När han slutligen kände doften av rök och bebyggelse styrde han sina steg ditåt. Men byn var inte den oas av liv han förväntat sig. Den var en tyst grav. Hus stod med gapande dörröppningar, tak hade rasat in. Kroppar låg kringspridda, förvridna i förkolnade dödsryckningar. Marken var upptrampad, spåren efter hundratals, kanske tusentals marscherande fötter syntes tydligt i leran. De verkade ha svept förbi i hast, utan att plundra nämnvärt, men med en fruktansvärd effektivitet i sitt dödande. Inga överlevande. Nanok ryckte på sina massiva axlar. Krigsherrar som drog fram, adliga familjer i fejd, rövarband, det var en del av landskapets jävlighet. Ibland små grupper, ibland hela arméer som levde av landet. Det visste han väl.

Men när han nådde nästa by, och fann den i samma skick, och sedan en tredje, började en kall känsla sprida sig i hans bröst. Blicken smalnade. Detta var inte slumpmässiga överfall. Detta var systematiskt. Något var i görningen, något stort och olycksbådande. Han började undersöka de övergivna platserna noggrannare. Bland rasmassorna fann han mynt av silver och koppar, till och med ett par slitna guldbitar, saker inga vanliga rövare skulle ha lämnat kvar. Matförråd var orörda, vilket ingen hungrig armé skulle ignorerat. Detta var… annorlunda.

Mitt i sitt sökande i resterna av ett nedbrunnet värdshus, där lukten av sot och gammalt öl fortfarande hängde kvar, hörde han det. Ett ljud som fick håren på hans armar att resa sig. Ett ohyggligt, hest, raspande väsande, som om någon drog ett rostigt blad över torra ben. Försiktigt, med sin tunga yxa redo, följde han ljudet. Under en tung, halvförkolnad takbjälke, i ett hörn av huset som elden inte helt slukat, låg källan. Det var knappt något kött kvar på kroppen, bara gulnade ben och trasiga tygbitar som klamrade sig fast. Men det rörde sig. Ögonhålorna glödde med ett svagt, onaturligt ljus. En hand, bara ben, krafsade mot marken. Ett oheligt skelett, hållet samman av ren, perverterad vilja och mörk trolldom.

Nanok kände ingen rädsla, bara en kall beslutsamhet. Han krossade dess bröstkorg och skalle med ett par välriktade stöveltramp. Ett sista, svagt väsande, och sedan föll benknotorna isär, det oheliga ljuset slocknade. Besvärjelsen var bruten.

De odöda. De marscherade.

Minnen och rykten fladdrade förbi i hans huvud. Suddiga berättelser han hört i skumma tavernor långt borta, viskningar från skrämda bergsbor. "Den Mörke," hade de sagt. "Natten själv som återvänt, tagit form och nu vandrade bland de levande." Då hade han avfärdat det som sagor för att skrämma barn, i alla fall inget han skulle korsa dit han var påväg. Nu visste han bättre. Detta hade med honom att göra, för det hade med allt levande att göra.

De kommande dagarna bekräftade hans farhågor. Han mötte strömmar av flyende människor, deras ansikten förvridna av skräck. Han såg truppförflyttningar, desperata försök från lokala herrar att samla försvar. Alla talade de med darrande röster om den vandöda hären, som ostoppbart spred sig över landet som en pesthärd. Varje stupad kämpe, varje nedgjord bybo, reste sig igen för att svälla deras led. Det sades att hjältar stigit fram, glänsande riddare och mäktiga magiker, för att ta sig an den mörke. Nanok hade bara grymtat. Han hade stött på deras sort förr, de som kallade sig hjältar, utvalda. Alltid slutade de under jord. Ironiskt nog, tänkte han bistert, skulle de väl gå igen, marscherande i fiendens armé.

Hans strategi var enkel, håll sig undan, ligga lågt. Utnyttja kaoset om tillfälle gavs, plocka åt sig det han behövde från övergivna platser. Han var en överlevare, inte en martyr.

En kväll väcktes han ur en orolig sömn av ett dån som fick marken att darra. Inte långt borta, kanske en halv dagsmarsch, hördes ljuden av ett massivt slag. Skriken från döende män blandades med det omänskliga vrålet från något annat, något kallt och omättligt. Himlen skev av mäktig magi som åkallade blixtrar, och brinnande klot. Det pågick hela natten, ett oavbrutet oväder av våld och död, och fortsatte långt in på nästa dag. Sedan blev det tyst. En onaturlig, kvävande tystnad som var värre än stridslarmet.

Nanok väntade ytterligare en hel dag innan han försiktigt närmade sig slagfältet. Marken var en rödbrun sörja av blod och upptrampad lera. Vapenskärvor och trasiga rustningsdelar låg kringspridda som olycksbådande konfetti. Men inga kroppar. Inte en enda. De som stupat här, de gick säkert redan, deras själar förslavade, deras kroppar marionetter i den mörkes armé. Ännu en förlust som stärkt fienden. Det var inte första gången något sådant här hände, men varje gång förändrade det maktbalansen i världen. Riken föll och reste sig i efterdyningarna. Kanske skulle det bli en möjlighet för honom, kanske ett tecken att det var dags.

På väg bort från den dystra platsen hörde han ett svagt, plågat jämrande. Han stelnade till, handen for reflexmässigt till yxans skaft. Försiktigt smög han fram mellan de glesa träden. Där, lutad mot en grov trädstam, satt en gestalt i bucklig och blodig rustning. Ett brutet svärd låg bredvid.

Nanok hukade sig ner på behörigt avstånd, hans bistra ansikte outgrundligt. Han observerade, funderade. En fälla? En döende som kunde ge information? Eller bara ännu ett offer?
Med stor möda lyfte gestalten en hand och kämpade för att få av sig hjälmen. Den föll till marken med ett klonk. Under den visade sig ett ansikte, härdat av otaliga strider men fortfarande präglat av en mogen, nästan sorgsen skönhet. Kortklippt, svettigt hår klibbade vid hennes panna. Hon hostade, en rosslande, våt hosta, och en ström av mörkt blod sipprade från hennes mun. Hennes blick fästes på Nanok, klar trots smärtan. En glimt av igenkänning, kanske till och med förvåning, syntes i hennes ögon. Hon visste säkerligen vem han var. Hans rykte, som en nyckfull stormvind, hade svept över länderna under många år. Ibland som en fruktansvärd rövare, ibland som en skoningslös piratkapten, en legoknekt utan lojalitet annat än till mynt, en äventyrare som sökte faror och rikedomar. Aldrig, aldrig som en hjälte. Inte som hon.

Nanok kände också igen henne. Vra Shana från Gaburinen. En av de där "hjältarna." De hade korsat vägar en gång tidigare, i en dammig gränsstad, en kort, spänd konfrontation som slutat utan blodsutgjutelse men med ömsesidig, om än motvillig, respekt för varandras farlighet. Det var länge sedan nu.

Hon sträckte fram en darrande, blodig hand. I den knöt hon något.

"Nanok..." Hennes röst var en viskning, skrovlig av smärta och blod. "De döda... de går inte att besegra med vanligt stål. De kommer snart... att lägga hela landet under sin eviga skugga." Hon hostade igen, kroppen skakade. "Inget levande kommer finnas kvar... och därefter... därefter kommer världen själv att vara i fara..." Hon kämpade för andan. "Vi... vi har ett sista hopp."

Hon öppnade handen. I den låg en liten, oregelbunden sten, svartare än den djupaste natt, som om den svalde allt ljus omkring sig. Den pulserade med en svag, inre kyla. "Det här... är en solidifierad bit av mörkrets egen essens. Det enda som kan... förgöra honom."

Nanok rätade på ryggen, hans ögon, lika kalla som Kvabhozokbergens is, fästes på den svarta stenen. Hans ansikte förblev en ogenomtränglig mask.

Vra Shana hostade våldsamt, blod ran längst hennes läppar. Hon höll på att kvävas, men med en sista, övermänsklig ansträngning stärkte hon sig. Hennes blick borrade sig in i hans. "Du måste... du måste föra den till Det Eviga Tornet... på toppen av det snöklädda Bzerikitiberget. Ärkemagikern Maelgorn... han har samlat de sista av oss där... de mäktigaste som finns kvar... Du... Lova mig, Nanok... Lova mig!"

Hennes röst bröts. Hennes ögon förlorade sin glans. Huvudet sjönk ner mot bröstet. Hennes hand slaknade, och den svarta stenen föll med en dov duns i den blodiga leran vid hennes fötter.
Nanok stirrade på den lilla, mörka stenen. Sedan på den fallna hjältinnan. Tystnaden i skogen var total, bara avbruten av hans egna, jämna andetag. Han reste sig långsamt, en reslig, hotfull skepnad i skymningsljuset. Borstade av sig dammet från sin slitna läderklädsel, vände sig om.

Och gick.
 
Celledor said:
Den mörkaste av sten

Frosten hade äntligen lämnat Nanoks kropp efter slitsamma veckor uppe bland Kvabhozokbergens karga toppar. Den isande kylan hade ersatts av en fuktig hetta när han vandrat nedåt, mot de grönare, mer lockande vidderna. Äventyren bland glaciärer och uråldriga ruiner, hade varit prövande, men de hade också väckt en ny törst i honom. En törst och hunger efter att ha levt på branten till överlevand. Hans sinnen och minnen väcktes och nyfikenheten på vad civilisationens myller skulle erbjuda för faror och, framför allt, möjligheter. Vid foten av berget jade han tagit farväl av spågumman som skulle begrava sin son, berget blev det sista han såg. Prästinnan av Ghyj såg de aldrig efter hon självmant tagits sig an is trollen för att säkra deras flykt. Men spiran var på sin plats, vad det nu skulle vara bra för. Nanok frågade aldrig.

I några dagar rörde han sig som en skugga genom täta skogar och över böljande fält. Han jagade med den tysta effektivitet han fulländat, en hjort här, ett vildsvin där. Nätterna tillbringades under stjärnorna, vid små, väl dolda eldar. Hans sinne, vanligtvis fokuserat på nästa måltid eller närmaste hot, fick vila. Tankarna fick vandra, lägga upp fragmentariska planer, sondera möjligheter. Han var Nanok, en gång en utstött pojke, sedan en rövare, en kämpe. Vad nu? Hans namn var redan spritt över länderna men sitt eget rike, det verkade fortfarande långt borta.

När han slutligen kände doften av rök och bebyggelse styrde han sina steg ditåt. Men byn var inte den oas av liv han förväntat sig. Den var en tyst grav. Hus stod med gapande dörröppningar, tak hade rasat in. Kroppar låg kringspridda, förvridna i förkolnade dödsryckningar. Marken var upptrampad, spåren efter hundratals, kanske tusentals marscherande fötter syntes tydligt i leran. De verkade ha svept förbi i hast, utan att plundra nämnvärt, men med en fruktansvärd effektivitet i sitt dödande. Inga överlevande. Nanok ryckte på sina massiva axlar. Krigsherrar som drog fram, adliga familjer i fejd, rövarband, det var en del av landskapets jävlighet. Ibland små grupper, ibland hela arméer som levde av landet. Det visste han väl.

Men när han nådde nästa by, och fann den i samma skick, och sedan en tredje, började en kall känsla sprida sig i hans bröst. Blicken smalnade. Detta var inte slumpmässiga överfall. Detta var systematiskt. Något var i görningen, något stort och olycksbådande. Han började undersöka de övergivna platserna noggrannare. Bland rasmassorna fann han mynt av silver och koppar, till och med ett par slitna guldbitar, saker inga vanliga rövare skulle ha lämnat kvar. Matförråd var orörda, vilket ingen hungrig armé skulle ignorerat. Detta var… annorlunda.

Mitt i sitt sökande i resterna av ett nedbrunnet värdshus, där lukten av sot och gammalt öl fortfarande hängde kvar, hörde han det. Ett ljud som fick håren på hans armar att resa sig. Ett ohyggligt, hest, raspande väsande, som om någon drog ett rostigt blad över torra ben. Försiktigt, med sin tunga yxa redo, följde han ljudet. Under en tung, halvförkolnad takbjälke, i ett hörn av huset som elden inte helt slukat, låg källan. Det var knappt något kött kvar på kroppen, bara gulnade ben och trasiga tygbitar som klamrade sig fast. Men det rörde sig. Ögonhålorna glödde med ett svagt, onaturligt ljus. En hand, bara ben, krafsade mot marken. Ett oheligt skelett, hållet samman av ren, perverterad vilja och mörk trolldom.

Nanok kände ingen rädsla, bara en kall beslutsamhet. Han krossade dess bröstkorg och skalle med ett par välriktade stöveltramp. Ett sista, svagt väsande, och sedan föll benknotorna isär, det oheliga ljuset slocknade. Besvärjelsen var bruten.

De odöda. De marscherade.

Minnen och rykten fladdrade förbi i hans huvud. Suddiga berättelser han hört i skumma tavernor långt borta, viskningar från skrämda bergsbor. "Den Mörke," hade de sagt. "Natten själv som återvänt, tagit form och nu vandrade bland de levande." Då hade han avfärdat det som sagor för att skrämma barn, i alla fall inget han skulle korsa dit han var påväg. Nu visste han bättre. Detta hade med honom att göra, för det hade med allt levande att göra.

De kommande dagarna bekräftade hans farhågor. Han mötte strömmar av flyende människor, deras ansikten förvridna av skräck. Han såg truppförflyttningar, desperata försök från lokala herrar att samla försvar. Alla talade de med darrande röster om den vandöda hären, som ostoppbart spred sig över landet som en pesthärd. Varje stupad kämpe, varje nedgjord bybo, reste sig igen för att svälla deras led. Det sades att hjältar stigit fram, glänsande riddare och mäktiga magiker, för att ta sig an den mörke. Nanok hade bara grymtat. Han hade stött på deras sort förr, de som kallade sig hjältar, utvalda. Alltid slutade de under jord. Ironiskt nog, tänkte han bistert, skulle de väl gå igen, marscherande i fiendens armé.

Hans strategi var enkel, håll sig undan, ligga lågt. Utnyttja kaoset om tillfälle gavs, plocka åt sig det han behövde från övergivna platser. Han var en överlevare, inte en martyr.

En kväll väcktes han ur en orolig sömn av ett dån som fick marken att darra. Inte långt borta, kanske en halv dagsmarsch, hördes ljuden av ett massivt slag. Skriken från döende män blandades med det omänskliga vrålet från något annat, något kallt och omättligt. Himlen skev av mäktig magi som åkallade blixtrar, och brinnande klot. Det pågick hela natten, ett oavbrutet oväder av våld och död, och fortsatte långt in på nästa dag. Sedan blev det tyst. En onaturlig, kvävande tystnad som var värre än stridslarmet.

Nanok väntade ytterligare en hel dag innan han försiktigt närmade sig slagfältet. Marken var en rödbrun sörja av blod och upptrampad lera. Vapenskärvor och trasiga rustningsdelar låg kringspridda som olycksbådande konfetti. Men inga kroppar. Inte en enda. De som stupat här, de gick säkert redan, deras själar förslavade, deras kroppar marionetter i den mörkes armé. Ännu en förlust som stärkt fienden. Det var inte första gången något sådant här hände, men varje gång förändrade det maktbalansen i världen. Riken föll och reste sig i efterdyningarna. Kanske skulle det bli en möjlighet för honom, kanske ett tecken att det var dags.

På väg bort från den dystra platsen hörde han ett svagt, plågat jämrande. Han stelnade till, handen for reflexmässigt till yxans skaft. Försiktigt smög han fram mellan de glesa träden. Där, lutad mot en grov trädstam, satt en gestalt i bucklig och blodig rustning. Ett brutet svärd låg bredvid.

Nanok hukade sig ner på behörigt avstånd, hans bistra ansikte outgrundligt. Han observerade, funderade. En fälla? En döende som kunde ge information? Eller bara ännu ett offer?
Med stor möda lyfte gestalten en hand och kämpade för att få av sig hjälmen. Den föll till marken med ett klonk. Under den visade sig ett ansikte, härdat av otaliga strider men fortfarande präglat av en mogen, nästan sorgsen skönhet. Kortklippt, svettigt hår klibbade vid hennes panna. Hon hostade, en rosslande, våt hosta, och en ström av mörkt blod sipprade från hennes mun. Hennes blick fästes på Nanok, klar trots smärtan. En glimt av igenkänning, kanske till och med förvåning, syntes i hennes ögon. Hon visste säkerligen vem han var. Hans rykte, som en nyckfull stormvind, hade svept över länderna under många år. Ibland som en fruktansvärd rövare, ibland som en skoningslös piratkapten, en legoknekt utan lojalitet annat än till mynt, en äventyrare som sökte faror och rikedomar. Aldrig, aldrig som en hjälte. Inte som hon.

Nanok kände också igen henne. Vra Shana från Gaburinen. En av de där "hjältarna." De hade korsat vägar en gång tidigare, i en dammig gränsstad, en kort, spänd konfrontation som slutat utan blodsutgjutelse men med ömsesidig, om än motvillig, respekt för varandras farlighet. Det var länge sedan nu.

Hon sträckte fram en darrande, blodig hand. I den knöt hon något.

"Nanok..." Hennes röst var en viskning, skrovlig av smärta och blod. "De döda... de går inte att besegra med vanligt stål. De kommer snart... att lägga hela landet under sin eviga skugga." Hon hostade igen, kroppen skakade. "Inget levande kommer finnas kvar... och därefter... därefter kommer världen själv att vara i fara..." Hon kämpade för andan. "Vi... vi har ett sista hopp."

Hon öppnade handen. I den låg en liten, oregelbunden sten, svartare än den djupaste natt, som om den svalde allt ljus omkring sig. Den pulserade med en svag, inre kyla. "Det här... är en solidifierad bit av mörkrets egen essens. Det enda som kan... förgöra honom."

Nanok rätade på ryggen, hans ögon, lika kalla som Kvabhozokbergens is, fästes på den svarta stenen. Hans ansikte förblev en ogenomtränglig mask.

Vra Shana hostade våldsamt, blod ran längst hennes läppar. Hon höll på att kvävas, men med en sista, övermänsklig ansträngning stärkte hon sig. Hennes blick borrade sig in i hans. "Du måste... du måste föra den till Det Eviga Tornet... på toppen av det snöklädda Bzerikitiberget. Ärkemagikern Maelgorn... han har samlat de sista av oss där... de mäktigaste som finns kvar... Du... Lova mig, Nanok... Lova mig!"

Hennes röst bröts. Hennes ögon förlorade sin glans. Huvudet sjönk ner mot bröstet. Hennes hand slaknade, och den svarta stenen föll med en dov duns i den blodiga leran vid hennes fötter.
Nanok stirrade på den lilla, mörka stenen. Sedan på den fallna hjältinnan. Tystnaden i skogen var total, bara avbruten av hans egna, jämna andetag. Han reste sig långsamt, en reslig, hotfull skepnad i skymningsljuset. Borstade av sig dammet från sin slitna läderklädsel, vände sig om.

Och gick.
Click to expand...

Den här var riktigt bra och vemodig! Och nu är vi uppe i 39212 ord! Mindre än 1000 ord till 40000! :D
 
Celledor said:
Den mörkaste av sten

Frosten hade äntligen lämnat Nanoks kropp efter slitsamma veckor uppe bland Kvabhozokbergens karga toppar. Den isande kylan hade ersatts av en fuktig hetta när han vandrat nedåt, mot de grönare, mer lockande vidderna. Äventyren bland glaciärer och uråldriga ruiner, hade varit prövande, men de hade också väckt en ny törst i honom. En törst och hunger efter att ha levt på branten till överlevand. Hans sinnen och minnen väcktes och nyfikenheten på vad civilisationens myller skulle erbjuda för faror och, framför allt, möjligheter. Vid foten av berget jade han tagit farväl av spågumman som skulle begrava sin son, berget blev det sista han såg. Prästinnan av Ghyj såg de aldrig efter hon självmant tagits sig an is trollen för att säkra deras flykt. Men spiran var på sin plats, vad det nu skulle vara bra för. Nanok frågade aldrig.

I några dagar rörde han sig som en skugga genom täta skogar och över böljande fält. Han jagade med den tysta effektivitet han fulländat, en hjort här, ett vildsvin där. Nätterna tillbringades under stjärnorna, vid små, väl dolda eldar. Hans sinne, vanligtvis fokuserat på nästa måltid eller närmaste hot, fick vila. Tankarna fick vandra, lägga upp fragmentariska planer, sondera möjligheter. Han var Nanok, en gång en utstött pojke, sedan en rövare, en kämpe. Vad nu? Hans namn var redan spritt över länderna men sitt eget rike, det verkade fortfarande långt borta.

När han slutligen kände doften av rök och bebyggelse styrde han sina steg ditåt. Men byn var inte den oas av liv han förväntat sig. Den var en tyst grav. Hus stod med gapande dörröppningar, tak hade rasat in. Kroppar låg kringspridda, förvridna i förkolnade dödsryckningar. Marken var upptrampad, spåren efter hundratals, kanske tusentals marscherande fötter syntes tydligt i leran. De verkade ha svept förbi i hast, utan att plundra nämnvärt, men med en fruktansvärd effektivitet i sitt dödande. Inga överlevande. Nanok ryckte på sina massiva axlar. Krigsherrar som drog fram, adliga familjer i fejd, rövarband, det var en del av landskapets jävlighet. Ibland små grupper, ibland hela arméer som levde av landet. Det visste han väl.

Men när han nådde nästa by, och fann den i samma skick, och sedan en tredje, började en kall känsla sprida sig i hans bröst. Blicken smalnade. Detta var inte slumpmässiga överfall. Detta var systematiskt. Något var i görningen, något stort och olycksbådande. Han började undersöka de övergivna platserna noggrannare. Bland rasmassorna fann han mynt av silver och koppar, till och med ett par slitna guldbitar, saker inga vanliga rövare skulle ha lämnat kvar. Matförråd var orörda, vilket ingen hungrig armé skulle ignorerat. Detta var… annorlunda.

Mitt i sitt sökande i resterna av ett nedbrunnet värdshus, där lukten av sot och gammalt öl fortfarande hängde kvar, hörde han det. Ett ljud som fick håren på hans armar att resa sig. Ett ohyggligt, hest, raspande väsande, som om någon drog ett rostigt blad över torra ben. Försiktigt, med sin tunga yxa redo, följde han ljudet. Under en tung, halvförkolnad takbjälke, i ett hörn av huset som elden inte helt slukat, låg källan. Det var knappt något kött kvar på kroppen, bara gulnade ben och trasiga tygbitar som klamrade sig fast. Men det rörde sig. Ögonhålorna glödde med ett svagt, onaturligt ljus. En hand, bara ben, krafsade mot marken. Ett oheligt skelett, hållet samman av ren, perverterad vilja och mörk trolldom.

Nanok kände ingen rädsla, bara en kall beslutsamhet. Han krossade dess bröstkorg och skalle med ett par välriktade stöveltramp. Ett sista, svagt väsande, och sedan föll benknotorna isär, det oheliga ljuset slocknade. Besvärjelsen var bruten.

De odöda. De marscherade.

Minnen och rykten fladdrade förbi i hans huvud. Suddiga berättelser han hört i skumma tavernor långt borta, viskningar från skrämda bergsbor. "Den Mörke," hade de sagt. "Natten själv som återvänt, tagit form och nu vandrade bland de levande." Då hade han avfärdat det som sagor för att skrämma barn, i alla fall inget han skulle korsa dit han var påväg. Nu visste han bättre. Detta hade med honom att göra, för det hade med allt levande att göra.

De kommande dagarna bekräftade hans farhågor. Han mötte strömmar av flyende människor, deras ansikten förvridna av skräck. Han såg truppförflyttningar, desperata försök från lokala herrar att samla försvar. Alla talade de med darrande röster om den vandöda hären, som ostoppbart spred sig över landet som en pesthärd. Varje stupad kämpe, varje nedgjord bybo, reste sig igen för att svälla deras led. Det sades att hjältar stigit fram, glänsande riddare och mäktiga magiker, för att ta sig an den mörke. Nanok hade bara grymtat. Han hade stött på deras sort förr, de som kallade sig hjältar, utvalda. Alltid slutade de under jord. Ironiskt nog, tänkte han bistert, skulle de väl gå igen, marscherande i fiendens armé.

Hans strategi var enkel, håll sig undan, ligga lågt. Utnyttja kaoset om tillfälle gavs, plocka åt sig det han behövde från övergivna platser. Han var en överlevare, inte en martyr.

En kväll väcktes han ur en orolig sömn av ett dån som fick marken att darra. Inte långt borta, kanske en halv dagsmarsch, hördes ljuden av ett massivt slag. Skriken från döende män blandades med det omänskliga vrålet från något annat, något kallt och omättligt. Himlen skev av mäktig magi som åkallade blixtrar, och brinnande klot. Det pågick hela natten, ett oavbrutet oväder av våld och död, och fortsatte långt in på nästa dag. Sedan blev det tyst. En onaturlig, kvävande tystnad som var värre än stridslarmet.

Nanok väntade ytterligare en hel dag innan han försiktigt närmade sig slagfältet. Marken var en rödbrun sörja av blod och upptrampad lera. Vapenskärvor och trasiga rustningsdelar låg kringspridda som olycksbådande konfetti. Men inga kroppar. Inte en enda. De som stupat här, de gick säkert redan, deras själar förslavade, deras kroppar marionetter i den mörkes armé. Ännu en förlust som stärkt fienden. Det var inte första gången något sådant här hände, men varje gång förändrade det maktbalansen i världen. Riken föll och reste sig i efterdyningarna. Kanske skulle det bli en möjlighet för honom, kanske ett tecken att det var dags.

På väg bort från den dystra platsen hörde han ett svagt, plågat jämrande. Han stelnade till, handen for reflexmässigt till yxans skaft. Försiktigt smög han fram mellan de glesa träden. Där, lutad mot en grov trädstam, satt en gestalt i bucklig och blodig rustning. Ett brutet svärd låg bredvid.

Nanok hukade sig ner på behörigt avstånd, hans bistra ansikte outgrundligt. Han observerade, funderade. En fälla? En döende som kunde ge information? Eller bara ännu ett offer?
Med stor möda lyfte gestalten en hand och kämpade för att få av sig hjälmen. Den föll till marken med ett klonk. Under den visade sig ett ansikte, härdat av otaliga strider men fortfarande präglat av en mogen, nästan sorgsen skönhet. Kortklippt, svettigt hår klibbade vid hennes panna. Hon hostade, en rosslande, våt hosta, och en ström av mörkt blod sipprade från hennes mun. Hennes blick fästes på Nanok, klar trots smärtan. En glimt av igenkänning, kanske till och med förvåning, syntes i hennes ögon. Hon visste säkerligen vem han var. Hans rykte, som en nyckfull stormvind, hade svept över länderna under många år. Ibland som en fruktansvärd rövare, ibland som en skoningslös piratkapten, en legoknekt utan lojalitet annat än till mynt, en äventyrare som sökte faror och rikedomar. Aldrig, aldrig som en hjälte. Inte som hon.

Nanok kände också igen henne. Vra Shana från Gaburinen. En av de där "hjältarna." De hade korsat vägar en gång tidigare, i en dammig gränsstad, en kort, spänd konfrontation som slutat utan blodsutgjutelse men med ömsesidig, om än motvillig, respekt för varandras farlighet. Det var länge sedan nu.

Hon sträckte fram en darrande, blodig hand. I den knöt hon något.

"Nanok..." Hennes röst var en viskning, skrovlig av smärta och blod. "De döda... de går inte att besegra med vanligt stål. De kommer snart... att lägga hela landet under sin eviga skugga." Hon hostade igen, kroppen skakade. "Inget levande kommer finnas kvar... och därefter... därefter kommer världen själv att vara i fara..." Hon kämpade för andan. "Vi... vi har ett sista hopp."

Hon öppnade handen. I den låg en liten, oregelbunden sten, svartare än den djupaste natt, som om den svalde allt ljus omkring sig. Den pulserade med en svag, inre kyla. "Det här... är en solidifierad bit av mörkrets egen essens. Det enda som kan... förgöra honom."

Nanok rätade på ryggen, hans ögon, lika kalla som Kvabhozokbergens is, fästes på den svarta stenen. Hans ansikte förblev en ogenomtränglig mask.

Vra Shana hostade våldsamt, blod ran längst hennes läppar. Hon höll på att kvävas, men med en sista, övermänsklig ansträngning stärkte hon sig. Hennes blick borrade sig in i hans. "Du måste... du måste föra den till Det Eviga Tornet... på toppen av det snöklädda Bzerikitiberget. Ärkemagikern Maelgorn... han har samlat de sista av oss där... de mäktigaste som finns kvar... Du... Lova mig, Nanok... Lova mig!"

Hennes röst bröts. Hennes ögon förlorade sin glans. Huvudet sjönk ner mot bröstet. Hennes hand slaknade, och den svarta stenen föll med en dov duns i den blodiga leran vid hennes fötter.
Nanok stirrade på den lilla, mörka stenen. Sedan på den fallna hjältinnan. Tystnaden i skogen var total, bara avbruten av hans egna, jämna andetag. Han reste sig långsamt, en reslig, hotfull skepnad i skymningsljuset. Borstade av sig dammet från sin slitna läderklädsel, vände sig om.

Och gick.
Click to expand...
Ohhhh...
Den var fin
 
Vet inte vad det är, vad det betyder men ibland så snurrar det i huvudet och då måste det ut...

Vid vägens kors han stod

Från norr han föds

Bland bergen han fann

Blodet som rann

Stark han var

Lömsk han var

Till norr han gick, från norr han kom

I väst han växte

På haven han for

För guldet som flöda

Modig han var

Rättvis han var

Till väst han gick, från väst han kom

I syd han lärde

I öknen han slogs

Mot fiender så många

Brutal han var

Fruktad han var

Till syd han gick, från syd han kom

I öst han dog

I skogen han bor

När tårarna kom

Stolt han var

Bestämd han var

Till öst han gick, från öst han kom
 
Celledor said:
Vet inte vad det är, vad det betyder men ibland så snurrar det i huvudet och då måste det ut...

Vid vägens kors han stod

Från norr han föds

Bland bergen han fann

Blodet som rann

Stark han var

Lömsk han var

Till norr han gick, från norr han kom

I väst han växte

På haven han for

För guldet som flöda

Modig han var

Rättvis han var

Till väst han gick, från väst han kom

I syd han lärde

I öknen han slogs

Mot fiender så många

Brutal han var

Fruktad han var

Till syd han gick, från syd han kom

I öst han dog

I skogen han bor

När tårarna kom

Stolt han var

Bestämd han var

Till öst han gick, från öst han kom
Click to expand...

Ja! Mer dikter! :D

Vi har nu 39320 ord!
 
Leon said:
Fä dör
Fränder dör
Främlingar dör
Furstar dör
Förrädare dör
Fiender dör
Familiarer dör
Fasor dör
Forngastar dör
Flauros dör
och Nanok torkar sin klinga
Click to expand...

Ja! Poesi! :D

Nu har vi 39346 ord!
 
Några Haikus:

Vintermåne, kyla
Vänner möts på krogen
Värmer som våren

Månblänk i floden
På stranden spänd väntan
Med gryningen död

Fiender på håll
Vackert är pilarnas ljud
på väg mot målet
 
Celledor said:
40000 ord är väl minimum? Bara att köra på ett visst datum?

Vi behöver fortfarande något om Nanok till havs, pirater och sjömonster!
Click to expand...

40000 är minimum för att vi ska ha lyckats skriva en roman. Vi kommer köra på hela vägen till sista augusti. Och fler ord är så klart bättre! :D Desto mer av en fantasy tegelsten vi kan skapa desto coolare!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top