Det finns en enkel förklaring till att filmmusiken blivit så blek: Ennio Morricone är död.
Antagligen den bästa filmupplevelse jag haft på typ tre år.Den här musiken fastnade i mitt huvud. Men det är från en fransk artmovie; inte Hollywood:
Skrikande elgitarrer som sätter sig på hjärnan då Wonder Woman dyker in och får Stålamannen och Läderlappen att se ut som småpojkar... Jodå, det finns fortfarande ledmotiv. Vi är bara mycket äldre och musik sätter sig sämre än det gjorde då vi var yngre.
Nej, utgångspunkten var _minnsvärd_, inte trallvänlig (och inte heller kvalitén).Jag vill bara invända något mot alla exempel på bra musik. Utgångspunkten var ju inte kvalitén utan trallvänligheten.
Nej, utgångspunkten var _minnsvärd_, inte trallvänlig (och inte heller kvalitén).