WRNU:s serieklubb 2025

[Theo]

Men gud vad jobbigt, jag var 100% säker på att jag skrivit om min omläsning av The Invisibles men tydligen hade jag inte det. Oh well.

View attachment 24419View attachment 24420View attachment 24421View attachment 24422

Så det här är en sån där serie som om man läste den när man var i precis rätt ålder så var den supertransformativ och vrålhäftig. Jag var lite sen till festen ursprungligen; några vänner till mig läste den väl nån gång i eller straxt efter gymnasiet; jag läste den i typ… tidiga eller mitten tjugoårsåldern. Men jag tyckte att den var najs! Kanske inte lika najs som de tyckte, dock.

Så det här är Grant Morrisson som i princip bullshittar i fyra album. I de anteckningar/pitchar som inkluderas i de här volymerna så framgår det rätt tydligt att det egentligen bara är en kaotisk röra. Morrisson har tagit hallucinogener och fått något slags flummig uppenbarelse som han nu vill förmedla; han påstår också att han har en färdig övergripande plan för hela serien. Men är också så att han mest skapat den här serien för att inte behöva vara begränsad utan mest kunna flumma runt och inte behöva hålla sig till några genrekonventioner. Han vill vara fri i sitt skapande, och alla vi som läst en del Morrisson vet att han inte gör sitt bästa arbete när han får vara fri i sitt skapande.

Det verkade mycket häftigare och mer edgy när jag var 23.

Nå; serien börjar riktigt bra med Dane McGowan, skitunge och ligist, som rekryteras till The Invisibles, en hemlig konspiration av Coola Kids som Sett Igenom Illusionen och vet hur saker egentligen funkar. De bekämpar en annan hemlig konspiration av ordning och regler och tråkighet. Sen är det en del extradimensionella insektsgudar och sånt också, såklart.

Överlag är storyn både övergripande och i day-to-day hyfsat sammanhängande och välfungerande fram till, men inte inklusive, arcen "Karmageddon". Från och med där fram till slutet är det liksom mest spretigt och dåligt. Som nån som försöker förklara något de drömt.

Är det här värt att läsa 2025? Ja, absolut, Utan tvekan.

Men man kanske inte ska ha förväntningen att det här är fantastiskt.

Skönt att höra att det kanske inte bara var jag som var dum i huvet för att jag inte begrep ett skvatt av de sista volymerna i serien.

Det var mycket jag gillade också, men som du skriver fr a i början.

 

[krank]

Jag minns inte riktigt om det var här på forumet eller om det var i Vrållådan jag fick tips om den här serien, men nu har jag läst The Power Fantasy Vol. 1, som vanligt i digital form på djävulens plattform.



Det här är jävla bra, alltså. Konceptet är enkelt: När vi snackar "super power" så snackar vi folk som har krafter som är så mäktiga att de i princip är att betrakta som att de är på samma nivå som eller över, geopolitiska super powers. Det finns sex stycken så mäktiga supervarelser i världen, och mellan dem råder en ganska bräcklig maktbalans. Ingen av dem är egentligen mäktig nog att kunna mörda nån av de andra, så allt handlar om en terrorbalans av hot och förhandlingar.

Plus att de alla är ganska vanliga människor med typ starka och ibland felaktiga åsikter, saker de bryr sig om, osv. Det är inga gudar, det här. Eller jo, det är det väl. Grekiska eller nordiska, i så fall. Fast snormäktiga.

Jag gillar verkligen hur storyn är berättad och hur världen presenteras. Efter det här albumet, som samlar nummer 1–6, så är jag absolut inte säker på att jag vet vilka alla de sex är, vad de heter, exakt vilka deras krafter är eller deras gemensamma historier. Jag vet brottstycken, namn, jag har sett flashbacks och jag har följt en plot.

Jag har kommit fram till att jag älskar när min hjärna hålls upptagen med att försöka pussla ihop ett världsbygge samtidigt som jag följer en plot. Överlag är det här med att inte få saker tydligt utskrivna en grej jag gillar mer och mer. Jag skulle gärna se fler rollspel som gör det. Oktoberlandet, framför allt första utgåvan, var ju i den riktningen. Jävla bra.


Nå, det enda dåliga med den här serien är att volym 2 inte verkar komma förrän i september, och även om jag gillade den skarpt så känner jag mig själv – så om nån kunde påminna mig när den kommit i digitalt format så vore jag tacksam =)

 

[JohanL]

Jag läser The Power Fantasy per nummer medan de kommer ut, och ratiot Mind Blown per sida är väldigt högt.

Och om du vill ha sammanfattningen:

Etienne (svart Professor Xavier), Valentina (Wonder Woman om hon var en ängel och inte hade några problem att slå ihjäl folk), Heavy (Stoner Magneto), Eliza Hellbound, Jackie Magus (teknomagisk sektledare och punkar-sellout... bäst någon vet i nummer 6), Masumi (typ frammanar Cthulhu när hon blir upprörd, vilket man vill undvika).

 

[Khan]

Småfolkets beskyddare 1: Det hemliga elixiret - Véronique Barrau, Carbone​

Nyöversatt fransk serie med folktro- / fantasytouch? Ja tack.

Fast nä. Den här var tyvärr inte bra. Det är den tråkiga sortens digitalt måleri, som ser platt och artificiell ut även när det ska vara lattjo och igång.

Det är generisk fantasydesign på allt som är övernaturligt. Huvudpersonen är träig och tvådimensionell och har den mest standardiserade plot att jobba med som går att tänka sig.

Med det sagt - det är ju inte katastrof. Det är bara ointressant. Hade jag läst det här när jag var i målgruppen (dvs 10-15åringar) hade jag nog gillat det. Men idag är det mest ett enda stort nej tack.

Det finns fyra album totalt. Jag nöjer mig med att ha läst det första och känner inte det någon poäng att fortsätta.

TLDR
Nä. Men testa om du vill läsa den högt för dina barn.

 

[Ulfgeir]

Har läst Angel Wings 7: Mig Madness.


Vi är nu framme i Koreakriget. Huvudpersonen Angela McCloud får ägna sig åt att flyga målattrapper i Florida, som blivande piloter skall försöka skjuta ner. Hennes pojkvän från de tidigare albumen tjänstgör nu som pilot i flottan, och han blir nerskjuten under ett hemligt uppdrag där CIA är inblandade. Angela blir rekryterad för en hemlig operation för att rädda honom från fånglägret.

Serien är som vanligt grymt snyggt tecknad. Hade gärna sett en del av det som händer i den lite mer utdraget och att de visat de sakerna istället för att bara referera till dem i anteckningarna i början. Men den är välgjord, och gillar man de tidigare albummen så lär nog den här tilltala också-

 

[Khan]

Tre män funna mördade i Klippan - Max Hebert och Steve Nyberg​

Skånsk true crime som seriebok.



Formatet
Det här är en bok som bygger på gedigen research och många intervjuer. Det är i grunden historien om en trippelmördare och hans offer. De många intervjuerna målas upp som klassiska “prata med kameran”-scener, ibland med grafiska detaljer som förstärker det som pratas om. Ett yngre jag som går förbi, en mörk blobb av själens mörker, eller annat. På det stora hela känns det som ett bra användande av seriemediets styrkor istället för att det lika gärna kunde varit en bok eller dokumentär på SVT.

Tecknarstilen känns medvetet anonymiserande, även om det är Nybergs ordinarie stil med enklast möjliga ögon och ansikten. Det är förundrande att så få prickar och streck kan få liv och förmänskliga en hel karaktär. Alltifrån kroppspråk till klädval är extremt snyggt gjort. Jag hoppas Nyberg gör mer framöver med det här lite seriösare anslaget. För det är han riktigt bra på.

De intervjuade är de tre offrens efterlevande, mördarens familj och vänner, samt mördaren själv. Det blir bitvis mörkt, ofta förklarande, och mycket fokus på vilken framtid som gick förlorad för offren.

Handling
Även om det hela börjar in medias res och följer den klassiska uppläggningen med att börja mot slutet från polisens perspektiv, sedan spola tillbaka till långt innan brottet och förklara någon sorts varför och bygga ut persongalleriet. Men det blir aldrig sådär snaskigt och äckligt som jag upplever att mycket true crime blir (Rättegångspodden, jag tittar på dig).

Det är framför allt mördarens stigande bekräftelseberoende, narcissism och skuldberg som fascinerar. Hans familj kommer alls inte från någon sorts våldsförhärligande bakgrund, utan det verkar i princip bara handla om känslan av att vara viktig som han jagar långt innan mordet. Mordet är för honom en biprodukt av skuldberget han byggt upp, så något går säkert att säga om politik och kapitalism här om man så vill, men det låter jag nog bli.

Det är en genuint gripande berättelse, särskilt hur de mördarens många barndomsvänner försöker komma fram till hur deras gamla kompis blivit just mördare. Hade någon kunnat se det och hindrat det? Hade någon oanandes eldat på händelseförloppet? Många frågor blir det. Få besvaras.

TLDR
Överraskande bra seriebok, även för mig som inte brukar gilla true crime. Rekommenderas.

 

[Khan]

Dolda Judiska Liv - Johanna Rubin Dranger​

Uppföljare till, och i mycket en kommentar på, Ihågkom Oss Till Liv från 2022.



Ståry
Boken har en prolog, en huvudrätt, samt en epilog. Det är egentligen bara pro- och epilog som är seriebok. Huvudrätten är ett gäng intervjuer, som har någon illustration eller tre var, men är definitivt inte skrivna i serieformat i stort. Det gör att det blir lite skevt.

JRD har gjort intervjuer med ett trettiotal svenska judar om antisemitism, oro, och varför så många svenska judar väljer att inte vara öppna med sin judiskhet. Flera av de intervjuade vill inte ha sina namn eller ens hemorter utskrivna i intervjun av den anledningen.

En efter en berättar de om öppen antisemitism, om dold och subtil sådan, om olika typer av oro kring hur deras barn utsätts för saker, och mycket mer. Särskilt efter att allt gick åt helvete i Gaza är det en enorm ökning av antisemitism i landet. Ofta sådant som kan gömma sig bakom “slarv” där “jude” används som synonym till “person som bor i Israel”, “person som hejar på Netanyahus politik” eller till och med “israelisk soldat vid frontlinjen”. Det måste gå att hålla isär, och det går tammefan att kritisera nuvarande israeliska statschefens politik och krigföring utan att det spiller över i antisemitism.

Det är i många fall en hårresande läsning, nästan alltid en sorglig.

Stor skillnad på att läsa den här boken och JRD:s förra bok. Här är det fragmentariska ögonblicksbilder, nutida anekdoter och breda spår som inte hänger ihop narrativt. Förra gången var det narrativet i centrum, som nyckel mot en annan tid. Det är annorlunda. Absolut inte sämre. Men annorlunda.

TLDR
Helt klart värd att läsa. Men inte blir man glad av att läsa den inte…