WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Fantomen noir - Diverse författare och tecknare



Det här är en samling gamla äventyr med Fantomen, 132 sidor totalt. Temat är förstås att äventyren följer noir-genrens konventioner, på gott och ont.

En del är bra, en del är dåliga. Hasse Lindahls inledande äventyr är rätt rörigt i storyn, men attans bananer vad den killen kan teckna svartvitt så sidorna bara spritter av känsla. Det är fantastisk svärta i skuggorna. När farbror Fantis varit och simmat känns både kläderna och kroppen tyngd av vatten.

Lindahl. Bra grejer.

Senare får vi bekanta oss med Lee Falk och Sy Barry och klassiska dagsstrippar från 60-talet. En hel del är riktigt bra, särskilt Förbrytarskolan. Det är mycket noirkänsla här också, men småkriminella gangsters som röker i varenda serieruta och viftar med pickadoller samtidigt som de har balla smeknamn. Namnet TNT ska jag förövrigt sno till min nästa rolspelskampanj.

Men det är också mycket som har åldrats REJÄLT. Lee Falk hade inte riktigt någon vettig kvinnosyn kan vi väl säga. Våp, nästan hela bunten de få gånger de förekommer. Inte ens en klassisk femme fatale, som ju noir-genren närapå kräver.

På det stora hela tror jag nog det här är precis vad målgruppen vill ha - alltså nostalgiska minnen från barndomen. Jag har många varma minnen från repriser av gamla Falk/Barry-strippar i Fantomentidningen när jag var barn. Många imponerade läsningar av Lindahls äventyr (främst Zombieligans Återkomst, som han även skrev).

Jag tror inte samlingen fångar någon ny läsare, men jag fick en glad känsla inombords av att läsa den här. Trots formatet påmindes jag om tiden när serier fanns i tidningar, inte bara album.

TLDR
Läs den om du vill ha en dos fantomen-nostalgi.

 

[Khan]

Step aside pops - Kate Beaton



Hark, a vagrant är en av de bästa webserier jag vet. Ständigt rolig, ofta dum (på rätt sätt) och aldrig rädd för att göra extremt smala skämt som kräver att du kan din Austen och samtliga Brontë-systrar. Precis min sorts skämt, med andra ord.

Det här är den andra av två stora samlingar med det bästa av det bästa. Jag fnissade ofta, även om jag nog aldrig skrattade högt.

Har du inte läst serien än är det nog enklast att bara kolla in hemsidan först och få en gratistitt på om det är något för dig. För det är en nischad humor.

Bra humor, dock.

 

[Gurgeh]

Fantomen noir - Diverse författare och tecknare

View attachment 23769

Det här är en samling gamla äventyr med Fantomen, 132 sidor totalt. Temat är förstås att äventyren följer noir-genrens konventioner, på gott och ont.

En del är bra, en del är dåliga. Hasse Lindahls inledande äventyr är rätt rörigt i storyn, men attans bananer vad den killen kan teckna svartvitt så sidorna bara spritter av känsla. Det är fantastisk svärta i skuggorna. När farbror Fantis varit och simmat känns både kläderna och kroppen tyngd av vatten.

Lindahl. Bra grejer.

Senare får vi bekanta oss med Lee Falk och Sy Barry och klassiska dagsstrippar från 60-talet. En hel del är riktigt bra, särskilt Förbrytarskolan. Det är mycket noirkänsla här också, men småkriminella gangsters som röker i varenda serieruta och viftar med pickadoller samtidigt som de har balla smeknamn. Namnet TNT ska jag förövrigt sno till min nästa rolspelskampanj.

Men det är också mycket som har åldrats REJÄLT. Lee Falk hade inte riktigt någon vettig kvinnosyn kan vi väl säga. Våp, nästan hela bunten de få gånger de förekommer. Inte ens en klassisk femme fatale, som ju noir-genren närapå kräver.

På det stora hela tror jag nog det här är precis vad målgruppen vill ha - alltså nostalgiska minnen från barndomen. Jag har många varma minnen från repriser av gamla Falk/Barry-strippar i Fantomentidningen när jag var barn. Många imponerade läsningar av Lindahls äventyr (främst Zombieligans Återkomst, som han även skrev).

Jag tror inte samlingen fångar någon ny läsare, men jag fick en glad känsla inombords av att läsa den här. Trots formatet påmindes jag om tiden när serier fanns i tidningar, inte bara album.

TLDR
Läs den om du vill ha en dos fantomen-nostalgi.

Det jag minns från när jag läste Fantomen är att Hans Lindahl var i en division över de andra tecknarna.

Hette äventyret "den grå eminensen" eller något liknande? Det är ett äventyr jag minns som väldigt intressant, och det kan nog räknas som noir eftersom det handlar om en liga där alla förråder varandra.

 

[Khan]

Det jag minns från när jag läste Fantomen är att Hans Lindahl var i en division över de andra tecknarna.

Jag hade många favoriter, men Lindahl var ju cool på ett sätt som få andra var. Jamie Vallvé var nog min andre favorit, men han var lite barnsligare. Mindre mörker och starkare linjer.

Hette äventyret "den grå eminensen" eller något liknande? Det är ett äventyr jag minns som väldigt intressant, och det kan nog räknas som noir eftersom det handlar om en liga där alla förråder varandra.

Japp! Den var det.

 

[Khan]

Bibliotekariernas hämnd - Tom Gauld



Mer humor! Mer litteraturvetarnörderi!

Det här är strippar, ibland enrutor. Alltihop vansinnigt roligt i Gaulds signaturstil med mycket svartvitt och skraggliga linjer. Humorn är metatextuell och absurd, rolig så det skriker om det.

Vann en Eisner. Det förtjänade den. Den här är översatt, och är nominerad till Urhunden (pris presenteras helgen 24-25/5). Jag hoppas den vinner.

TLDR
Sjukt kul. Läs den.

 

[Khan]

Hawkeye - Matt Fraction och David Aja (m.fl.)



Jag har läst om Hawkeye. Den är fortfarande riktigt bra. Lite spretigare än jag mindes, men jag står helt klart vid vad jag skrev när jag läste den senast.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Queer as all get out - Shellby Criswell



En seriebok som består av tio korta biografier av inspirerande queera personer genom historien. Criswell själv är ickebinär och berättar i ramhistorien kortfattat om sin egen resa ut i regnbågen. Men det är inte i fokus, utan fungerar mer som en ursäkt för att etablera hen som berättarröst och länka ihop alla biografierna i någon sorts läxa. Vad lärde sig Criswell själv av just de här personerna, så att säga.

Personerna
Det är ett brett spektrum av personer även om de flesta förstås är från västvärlden. Men en är amerikansk Zuni, någon annan är från Pakistan, och så vidare. En del resonerar kraftigt med mig och en del inte. En del är H, en del B, en del T, Q eller andra bokstäver ute i HBTQ+-världen.

Den jag taggade till på mest var Magnus Hirschfeld, som jag alltid tyckt varit en häftig filur. Här fick jag veta att han var både gay och poly. Där ser man.

TLDR
Väl värd att läsa. Det tog mig c:a 2 timmar att rassla igenom hela boken, och jag tycker den har en given plats på varenda regnbågshylla bland landets bibliotek.

 

[Khan]

It’s lonely at the centre of the earth - Zoe Thorogood​

Jag har läst om den här. Läste den senast för två år sedan.

Den är fortfarande hypnotiserande bra. Läs den.

 

[Khan]

Work life balance - Aisha Franz​

Här har vi tre huvudpersoner, som alla knyts ihop av att de går till samma terapeut / psykolog. Som inte är så bra, vad det verkar.

De tre huvudpersonerna är en konstnär som har stora problem med avundsjuka på en kollega som det går betydligt bättre för, en ung kvinna som utsätter en man för brutala sexuella trakasserier, och förstås klassiska problem med att livet gått i stå och pengarna inte rullar in som de ska hos den tredje.

Men det som fascinerar mig mest är psykologen. Det var länge sedan jag läste om en karaktär jag bara vill ge en rejäl snyting. För hon är fascinerande och frustrerande och så vansinnigt ilskeframkallande på samma gång. Galet välskriven.

Tecknarstilen är barnboksvänligt enkel, med få och avmattade färger, tjocka linjer och utszoomade karaktärer. Jag skulle inte bli förvånad om Franz hade dykt upp i samma fansin som Bromander i sin ungdom eller för den delen illustrerat bilderböcker vid sidan av sin betydligt mer vuxna och deppiga vuxenseriebokskarriär.

TLDR
Väl värd att läsa om du gillar deppig vardagsskildring. Det är hela tiden liiiiite för överdrivet för att kallas diskbänksrealism, men det är inte långt ifrån.

Väl värd sin nominering till Urhunden.

 

[Gaspard]

Watership Down - The Graphic novel
James Sturm, illustrationer av Joe Suthpin.



Jag läste aldrig Richard Adams bok och missade att bli traumatiserad av den animerade tv-serien. Nu finns den som en bastant serie på nästan 400 sidor.

Jäklar vid snygg den är. Älskar färgskalan. Sån enorm variation och Suthpin lyckas verkligen förmedla hararnas känslouttryck och individuella karaktärsdrag.

Storyn är engagerande, spännande, och brutal. Ska vara trogen originalet så vitt jag förstår.

 

[Khan]

Kill or be killed - Ed Brubaker och Sean Phillips​

Mer B&P! Min favoritduo inom serieskapande sedan länge. Det är andra gången jag läst KobK, och förra gången tyckte jag den var riktigt kass. Nu är jag inte lika entydigt negativ.



Döda eller dödas
Det här är historien om den unge Dylan, en tjugoåttaårig enslig New York-bo som slagits med psykisk ohälsa större delen av livet. Han är rätt ensam i livet - hans enda kontakter är när serien börjar hans rumskompis Mason, hans bästa kompis Kira (som oturligt nog blivit ihop med Mason) och hans gamla mamma i Westchester. Hans doktorandstudier har gått i stå och känslan av misslyckande hänger tungt över honom.

Så när han bestämmer sig för att hoppa från taket är han mest chockad över att han överlever. Eller gör han det?

Strax efter hoppet börjar Dylan se en demon, som säger att han räddat Dylans liv. Nu krävs att Dylan avslutar ett liv i månaden för att demonen inte ska kräva Dylans liv i alla fall. Först tror Dylan inte på demonen, men när han blir brutalsjuk nästan exakt en månad efter hoppet börjar han tro i alla fall. Så han letar fram en pistol, och har ihjäl en gammal kompis storebror som han vet förgrep sig på kompisen när de var små.

Vips blir han frisk, och börjar en gång i månaden leta reda på någon som förtjänar att dö och blir en sorts demoniskt motiverad Punisher. Folk som förtjänar att dö, ska dö. Samtidigt försöker han hantera sitt vardagsliv med studier, vänkrets och allt annat.

Men är han galen då?
Det är ständigt en fråga genom hela boken om Dylan har fått en psykos eller inte. Bevis kastas fram än åt ena, än åt andra hållet. Det är en sjukt trött trop. Nästan lika trött som “det var bara en dröm”. Jag hade tusen gånger om hellre föredragit att storyn var rakt och entydigt övernaturlig, som i Fatale. De gjorde “vi vet inte om det är övernaturligt på riktigt”-grejen så mycket snyggare i Houses of the Unholy.

Trist.

Berättarspråket
Problemet är att Brubaker är en fenomenal författare. Dylan är berättare och allting är i skarpt jag-perspektiv från honom. Brubaker fångar en rotlös, rastlös, osäker yngling per-frakkin’-fekt. Dylan som person är så mycket mer intressant att följa än jag mindes från när jag läste den senast. Han växer, hittar ett självförtroende och blir en större människa av det han gör. På gott och ont.

Även en storymässigt trött och klyschig historia kan få enormt mycket liv av och fånga dig om den bara har bra karaktärer och är berättad på ett bra sätt. Och det är den här verkligen.


Hej mitt vinterland, nu är jag här

Phillips vinterlandskap i andra halvan av storyn är fantastiska. Det känns tungt, människofientligt och alldeles underbart. Kvaliteten i allmänhet är aldrig dålig, men det är något med just det kala och kalla som fångas vansinnigt bra i det skarpt vita och hårda.

TLDR
Långtifrån B&P:s bästa, men läsvärt. Definitivt läsvärt.

 

[Badmojo]

Watership Down - The Graphic novel
James Sturm, illustrationer av Joe Suthpin.

View attachment 24067View attachment 24069View attachment 24070

Jag läste aldrig Richard Adams bok och missade att bli traumatiserad av den animerade tv-serien. Nu finns den som en bastant serie på nästan 400 sidor.

Jäklar vid snygg den är. Älskar färgskalan. Sån enorm variation och Suthpin lyckas verkligen förmedla hararnas känslouttryck och individuella karaktärsdrag.

Storyn är engagerande, spännande, och brutal. Ska vara trogen originalet så vitt jag förstår.

Helt missat denna. Beställer asap.

 

[Badmojo]

Kill or be killed - Ed Brubaker och Sean Phillips​

Mer B&P! Min favoritduo inom serieskapande sedan länge. Det är andra gången jag läst KobK, och förra gången tyckte jag den var riktigt kass. Nu är jag inte lika entydigt negativ.

View attachment 24078

Döda eller dödas
Det här är historien om den unge Dylan, en tjugoåttaårig enslig New York-bo som slagits med psykisk ohälsa större delen av livet. Han är rätt ensam i livet - hans enda kontakter är när serien börjar hans rumskompis Mason, hans bästa kompis Kira (som oturligt nog blivit ihop med Mason) och hans gamla mamma i Westchester. Hans doktorandstudier har gått i stå och känslan av misslyckande hänger tungt över honom.

Så när han bestämmer sig för att hoppa från taket är han mest chockad över att han överlever. Eller gör han det?

Strax efter hoppet börjar Dylan se en demon, som säger att han räddat Dylans liv. Nu krävs att Dylan avslutar ett liv i månaden för att demonen inte ska kräva Dylans liv i alla fall. Först tror Dylan inte på demonen, men när han blir brutalsjuk nästan exakt en månad efter hoppet börjar han tro i alla fall. Så han letar fram en pistol, och har ihjäl en gammal kompis storebror som han vet förgrep sig på kompisen när de var små.

Vips blir han frisk, och börjar en gång i månaden leta reda på någon som förtjänar att dö och blir en sorts demoniskt motiverad Punisher. Folk som förtjänar att dö, ska dö. Samtidigt försöker han hantera sitt vardagsliv med studier, vänkrets och allt annat.

Men är han galen då?
Det är ständigt en fråga genom hela boken om Dylan har fått en psykos eller inte. Bevis kastas fram än åt ena, än åt andra hållet. Det är en sjukt trött trop. Nästan lika trött som “det var bara en dröm”. Jag hade tusen gånger om hellre föredragit att storyn var rakt och entydigt övernaturlig, som i Fatale. De gjorde “vi vet inte om det är övernaturligt på riktigt”-grejen så mycket snyggare i Houses of the Unholy.

Trist.

Berättarspråket
Problemet är att Brubaker är en fenomenal författare. Dylan är berättare och allting är i skarpt jag-perspektiv från honom. Brubaker fångar en rotlös, rastlös, osäker yngling per-frakkin’-fekt. Dylan som person är så mycket mer intressant att följa än jag mindes från när jag läste den senast. Han växer, hittar ett självförtroende och blir en större människa av det han gör. På gott och ont.

Även en storymässigt trött och klyschig historia kan få enormt mycket liv av och fånga dig om den bara har bra karaktärer och är berättad på ett bra sätt. Och det är den här verkligen.

View attachment 24079
Hej mitt vinterland, nu är jag här

Phillips vinterlandskap i andra halvan av storyn är fantastiska. Det känns tungt, människofientligt och alldeles underbart. Kvaliteten i allmänhet är aldrig dålig, men det är något med just det kala och kalla som fångas vansinnigt bra i det skarpt vita och hårda.

TLDR
Långtifrån B&P:s bästa, men läsvärt. Definitivt läsvärt.

B&P: bara fastnat för Criminal. Kom aldrig in i Fatale/Fade Out etc och läste inte klart, men de skall ju vara bra också. De står där i Skammens seriehylla... Har jag missat något annat?

 

[JohanL]

B&P: bara fastnat för Criminal. Kom aldrig in i Fatale/Fade Out etc och läste inte klart, men de skall ju vara bra också. De står där i Skammens seriehylla... Har jag missat något annat?

Du måste läsa Friday.

Gillar du Criminal gillar du antagligen Reckless också - de ligger väldigt nära varandra i tonen.

Sedan finns det standalones som Pulp och My Heroes Have Always Been Junkies.

Jag gillade Velvet, mest för det råstarka konceptet som verkligen borde filmatiseras (ersatz-Miss Moneypenny är hyperkompetent ex-agent som behöver lösa saker själv när byrån visar sig vara korrupt).

Det är begripligt om man inte gillar Fatale - den är litet udda strukturerad och utförd.

 

[JohanL]

Problemet är att Brubaker är en fenomenal författare.

Jo, det här är ju grejen - till och med när det inte är så bra, så är det bra, bara på grund av den rena tekniska skickligheten.

 

[Khan]

B&P: bara fastnat för Criminal. Kom aldrig in i Fatale/Fade Out etc och läste inte klart, men de skall ju vara bra också. De står där i Skammens seriehylla... Har jag missat något annat?

FadeOut är fenomenal. Rekommenderas varmare än en grillkväll i juli.

 

[JohanL]

Det här fick mig att läsa ikapp de två nya Brubaker jag inte hade läst.

Houses of the Unholy, Brubaker/Philips

Natalie Burns lever ett trasigt liv med mardrömmar från falska minnen från den satanistpanik hon var en av huvudpersonerna i tillbaka på åttiotalet (det här verkar vara inne - huvudpersonen i The Department of Truth har samma backstory), och livnär sig på att hitta försvunna barn (där "hitta" kan vara att kidnappa dem från en kult). Men nu har tre av de andra som ingick i den som barn dödats, och minst en ritualmördats.



Under det fristående albumet rullas backstoryn upp parallellt med att handlingen går framåt, och med de här trasiga och besatta existenserna känns det som dåliga odds att något ska sluta väl.

Definitivt en serie för oss Gen X som upplevt hela perioden. Inte Brubakers allra bästa, men som sagt är Brubaker alltid bra i vilket fall.

5-/5

*

Where the Body Was, Brubaker/Philips

Ännu en Original Graphic Novel. Som så ofta med Brubaker (inklusive delar av ovanstående) är vi i åttiotalet igen. Den här gången är det ett mordmysterium (eller är det?) där titelns kropp inte hittas förrän hundra sidor in. Fokuset är i stället på personerna som bor där, och handlingen förs framåt genom att vi hoppar mellan deras berättelser och livsöden (ibland på en metanivå, där en av karaktärerna klagar på att hon inte fått berätta sin version ännu).



Det är förstås ekvilibristiskt skickligt utfört, men till skillnad från hur vissa författare skulle göra det (*host*grantmorrison*host*), verkar Brubaker nöjd med att få det att se lätt ut, fast det förstås inte är det.

Strålande bra.

5/5

 

[Khan]

Dave McKean pratar lite om Neil Gaiman.

View this content on Instagram

View this content on Instagram

 

[Khan]

Sin City - Frank Miller​

Det här är den första i sviten om Sin City. Den svenska översättningen av Horst Schröder är för övrigt riktigt fin. Rätt så fri mot orginalet, men han fångar en svensk språkdräkt som är helt och hållet rimlig för neo-noir.



Vad är det här?
Är det någon som inte har koll? Tvivlar på det, men vi kör ändå.

Allt börjar med Marv, en brutal lagårdsvägg till småbrottsling som vaknar upp bredvid den döda Goldie i ett sjaskigt motellrum. Han bestämmer sig för att ge sig av på en brutal hämndresa, ackompanjerad av en ständigt närvarande inre monolog.

Miller låter Marv springa runt i Sin City i jakt på mördaren, samtidigt som han steg för steg uppdagar en hemlig samling kriminella med kopplingar till både politiker och kyrkan. Alltihop hittas och levereras via komiskt övervåld.

Själva handlingen är kryddad med slaskiga porträtt av perfekt snidade kvinnokroppar som alldeles för ofta är näck, och det känns som om Miller har sett andra noirfilmer än jag. För det är i gränsfallet mellan parodiska överdrifter och ren tecknad porr överraskande ofta. Alla män är överlag brutalfula dessutom, även om just Marv är snäppet värre än alla andra.

Tecknarstil
Nä, det är tecknarstilen man ska läsa (eller titta på) Sin City för. Det finns ingen gråskala någonstans i hela boken, utan bara starkt svart och starkt vitt. Oftast är det enkelt att hålla isär, men bästa är när Miller jobbar med negativt utrymme och inte kör med konturer. Sidorna med Marv i regnet är fantastisk.


Fattar du inte hur snyggt det här är rent tekniskt behöver du dricka mer kaffe.

Här är Miller fortfarande kompetent och intresserad av seriemediet, istället för hur det blir tio år senare i TDKSA, där det känns som om han tappat 85% av sin kompetens som tecknare. Där är det bara fult. Här är det genuint snyggt tecknat, även om det ofta handlar om fula människor som gör onda saker.

Miller?
Nu är det svårt att vara 100% säker på att det är oförfalskad Miller jag läser, och inte Schröders översättning, men jag tycker det är tydligt att Miller tar i från tårna och överdriver. Han tar inte Sin Citys värld på allvar denna första gång. Bara det att Marv går på anti-psykotiska och att han inte är säker på att han ser allt som det verkligen är. Det i kombination med hans fokuserade berättarröst gör att jag tror att mycket av det vi ser och får i Sin City är filtrerat genom Marvs ögon, snarare än objektiv sanning och sådär.

Sen är ju Miller en knasboll av rang idag, för att uttrycka det milt. Han har backat från en del av sina galenskaper och mest rasistiska uttalanden har jag förstått, då han menar att de berodde på en dåvarande alkoholism. De bitarna kan vi prata om också, men jag är för oinsatt kring hans privatliv. Att han blir en objektivt sämre författare och tecknare typ tio år efter den här är däremot ett odiskutabelt faktum, oavsett vad det hade för anledning.


Marv har lärt sig en läxa Frank Miller borde lärt sig själv.

TLDR
Väl värt att läsa även idag, om än mest för att titta på bilderna. Det är kittlande att se hur bra Miller var en gång i tiden, och det är lätt att ursäkta dessa första översexistiska steg in i Sin City som en form av överdriftsparodi eller -pastisch.

Hitta den på ditt lokala bibliotek, helst i Schröders översättning.

 

[God45]

B&P: bara fastnat för Criminal. Kom aldrig in i Fatale/Fade Out etc och läste inte klart, men de skall ju vara bra också. De står där i Skammens seriehylla... Har jag missat något annat?

Sleeper! Sleeper är jättebra.