WRNU:s filmklubb 2026 v41

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v41 2026 – #715 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]

 

[Franz]

Jag har sett Ofullbordat stycke av mekaniskt piano, en bitterljuv sovjetisk komedi från 1977. Löst baserad på Anton Chekovs pjäs Platanov och regisserad av Nikita Michalkov.

Så, varför såg jag denna film? Jo, min pappa är skådespelare och 1992 gjorde teatern han arbetade på en uppsättning av den här historien. Jag spelade med i den, fick ta ledigt från skolan och åkte och ut turnerade med teatergruppen under en rätt lång tid. För en åttaåring var det väldigt spännande och det är ett av de härligaste minnen från barndomen som jag har. Under den tiden och alla år framåt visste jag dock inte att pjäsen var baserad på en film. Så när det kom till min vetskap alldeles nyligen var jag tvungen att se filmen för att ta reda på dels om det förekom några skillnader och dels hur jag skulle tolka historien idag (jag kommer ihåg i princip alla repliker och scener men innebörden bakom gick såklart en åttaårig pojkspoling över huvudet).

Filmen utspelar sig på ett ryskt gods i slutet av 1800-talet. Ett gång rika självgoda personer har samlats för en fest, men allteftersom dagen och sedermera kvällen fortgår blir det tydligt att alla deltagare lider av existentiell tristess och att den rika ytan och deras ständiga klassmarkeringar är tomma och meningslösa.

Jag gillade denna film! Den är ganska lång med sina 1 h och 40 min men den blir aldrig tråkig. Jag gillar även hur filmen behandlar tematiken. Man kan läsa det politiskt att överklassen överklassens privilegierade liv oundvikligen blir tomt, men det finns även en ganska allmänmänsklig tolkning man kan göra om att man när man börjar komma upp i åren drabbas av en ålderskris och undrar vad som egentligen blev av livet.

Filmen balanser dessutom karaktärerna bra. De är osympatiska, men inte såpass mycket att filmen blir olidlig. Möjligtvis är kvinnoporträtten något tveksamma, merparten av de kvinnliga karaktärerna är snäppet ännu dummare än de manliga och väldigt passiva (med ett undantag). Det är dock inte så stora skillnader att det förstör filmen, och jag tänker även att man kanske inte kan ha för höga förväntningar på just denna punkt av en film från Sovjet år 1977?

Filmens foto är otroligt vackert! Den ryska landsbygden porträtteras fint och genomgående har fotot en känsla som påminner inte så lite om Bergman.

En sak slog mig när jag såg filmen, och det har med filmens humor att göra. På flera ställen i filmen förekommer missuppfattningar eller att folk kommer och går vid fel tillfälle när någon säger något. Det hade ju lätt kunnat resultera i sådan där pinsamhetshumor som vi alla vet att @krank tycker är jobbigt (och som jag i viss mån håller med honom om), och som är väldigt vanligt förekommande i svensk film. Men trots att set-upen bådar för det är skämtet aldrig att det blir pinsamt och jobbigt. Den typen av humor lyser tydligt med sin frånvaro. Jag vet inte om det är en kulturell skillnad, men det är spännande att se en helt annan form av humor komma från ett sådant upplägg.

Allt som allt rekommenderar jag denna film! Den är rolig, vacker, tänkvärd och passar både de som vill ha ett klasspespektiv på tematiken och de som vill ha ett existentiellt perspektiv. Om du är nyfiken på den så finns den i god kvalitet helt gratis att se här:

 

[Hellzon]

I väntan på Street Fighter har jag sett Street Fighter (1994). Finns på Netflix.

Det här är en dum film. Otroligt dum. Rentav vanvettigt dum. I en scen står Bison och trycker på en arkadmaskin för att styra ett försvarssystem. Filmen lutar helt in i att det är en datorspelsfilm och saker kan vara lite korkade.

På minuskontot hintar filmen om en massa coola grejer som sen inte händer. Framförallt är det inte mycket till kampsportfilm. Visst, Ken och Ryu spöar lite folkmassor och Guile (van Damme) bjuder på coola sparkar men annars är det rätt tydligt att budgeten gick till annat*.

(Första Mortal Kombat är från 1995 och är en bättre kampsportfilm, så tekniken fanns ju.)

Spoiler: Men liksom

Blanka är med, men vi får bara se honom slåss på suddig övervakningskamera, annars sitter han mest och deppar för att han är ful. Det smulas att nån generator håller på och överladdas i slutet och då tror ni att Blanka får glänsa och bli elektrifierad, men inte då.

Dhalsim är med men är varken töjbar eller sprutar eld, inte ens efter att ha fått på sig samma kemikalier som gör Blanka till Blanka.

(Det bäddas lite för att Dhalsim och Blanka ska överleva slutet och komma tillbaka i en uppföljare med sina fullständiga powersets, men den filmen kom ju aldrig.)

Ken och Ryu hintar lite om sina moves men det är på nivån att Ken gör en uppercut (utan att hoppa) och det blixtrar lite när Ryu kastar iväg en snubbe.

Honda slår hundra slag i sekunden. Det är lite blurr i en kvarts sekund... OK, det är faktiskt görcoolt.

Det är liksom besvikelse på besvikelse när det här är en "vanlig actionfilm" med lite referenser till specialeffekter från spelet.

På pluskontot (igen) så lyckas filmen knyta ihop grovt räknat tolv roller utan att det blir stökigt - även om det är mycket "team Guile", "team Chun Li" och Ken&Ryu mot två skurkteam.

Raul Julia bär förstås filmen på sina axlar i sin sista roll. JCVD är där. Byron Mann (känd från Wu Assassins) är oväntat charmig som Ryu.

Med lite mer infriade löften (specialeffekter) och statister som inte ser ut att vara höga som hus kunde det här varit en riktigt bra film. Nu får det bli en trea på krankskalan. Inget jag ångrar att jag såg, men om den som släpps 16:e oktober vågar vara lika dum bådar det gott.

*) van Damme lär ha dragit i sig kokain för 10000 dollar i veckan. Det var mycket pengar 1994.

 

[verlandes.]

Såg Spider Man: Brand New Day. Jag har länge tyckt att Tom Holland är den bäste Peter Parker vi sett, och ingen annan skådespelare har fångat den deprimerade Spidde bättre än honom.

Inte en perfekt film (det är fortfarande en MCU-film), men Holland är så himla övertygande att jag är ok med alla brister och skavanker.

4/5

 

[Hellzon]

Nu tog jag mig i kragen och mjukstartade skräcktober med Venom: The Last Dance. Finns på Netflix.

Venom och Eddie Brock är på roadtrip och det händer knäppa grejer. Huvudskurken i filmen är egentligen Knull (jepp) (med stumt K), men han sitter i nån fängelsedimension så Venom/Eddie får tampas med hans utskickade CGI-monster och hårda militärer.

• De möter en skruvad hippiefamilj. Lite kul att pappan i familjen är samma skådis som The Lizard.
• En stackars hård militär får benen söndertuggade och verkar överleva det. Undrar om de bäddade för Agent Venom? Eller så är det bara ett sammanträffande.

Det är inte mycket som hänger ihop i den här filmen, det är mest en ursäkt för snygga scener och venomhästen. Den lider också av att Eddies och Venoms relation har tagit ett stort steg tillbaka sedan förra filmen för att det ska bli drama - precis som mellan första och andra filmen.

Inget jag ångrar att jag såg men en svag trea får det bli.

 

[krank]

Jag är hemma hos mina föräldrar den här helgen för att fira min födelsedag, så jag har inte tillgång till 4K-skivor eller spelare.

Och jag är trots allt en enkel man, så när Sarah Michelle Gellar säger åt mig att se en film, så ser jag en film.

Jag har sett Ready or Not 2: Here I Come.

Inte helt utan problem, ska sägas. Den finns gratis på Disney+ om man har en sån prenumeration, men Disney har bestämt att det inte ska finnas något sätt att få ens full HD-upplösning om man ser film på dator. Så jag testade vilket som gick snabbast – få tag på den via "andra medel" eller att lyckas få den i sebart skick på Apple TV. I slutänden vann Apple TV med fem minuter till godo – jag fick krångla i typ tio-femton minuter med mitt Applekonto som plötsligt var "låst av säkerhetsskäl", Apple TV-klient som inte fick kontakt med servrar, osv.

Men ja, 50 spänn senare har jag hyrt och sett filmen. Och den är bra!

Jag vet egentligen inte om den är bättre än ettan eller om jag bara är i bättre mood. Strunt samma. Jag gillade den! Den fortsätter precis där ettan slutade, och eskalerar lagom många steg. Det blir blodig lek med rika människor igen, och satansdyrkan och splatter och onödigt våld. De hade gott kunnat bre på ännu mer med splattret men jag uppskattar att de åtminstone verkar ha gjort ganska mycket av det med praktiska effekter. Det var kul att Kevin Durand fick vara med även om det tyvärr inte var så långvarigt. Sarah Michelle Gellar är som alltid skitbra. Både Samara Weaving (som repriserar rollen som Grace) och Kathryn Newton (som spelar hennes syrra) gör bra ifrån sig även om rollerna kanske inte är sådär jättekomplicerade. Som alltid är det kul att se Elijah Wood i saker. Att casta David Cronenberg som supermäktig onding… Well, it fits.

Filmen var underhållande, rakt igenom.

BETYG: 4/5

 

[verlandes.]

Jag är hemma hos mina föräldrar den här helgen för att fira min födelsedag, så jag har inte tillgång till 4K-skivor eller spelare.

Och jag är trots allt en enkel man, så när Sarah Michelle Gellar säger åt mig att se en film, så ser jag en film.

Jag har sett Ready or Not 2: Here I Come.

Inte helt utan problem, ska sägas. Den finns gratis på Disney+ om man har en sån prenumeration, men Disney har bestämt att det inte ska finnas något sätt att få ens full HD-upplösning om man ser film på dator. Så jag testade vilket som gick snabbast – få tag på den via "andra medel" eller att lyckas få den i sebart skick på Apple TV. I slutänden vann Apple TV med fem minuter till godo – jag fick krångla i typ tio-femton minuter med mitt Applekonto som plötsligt var "låst av säkerhetsskäl", Apple TV-klient som inte fick kontakt med servrar, osv.

Men ja, 50 spänn senare har jag hyrt och sett filmen. Och den är bra!

Jag vet egentligen inte om den är bättre än ettan eller om jag bara är i bättre mood. Strunt samma. Jag gillade den! Den fortsätter precis där ettan slutade, och eskalerar lagom många steg. Det blir blodig lek med rika människor igen, och satansdyrkan och splatter och onödigt våld. De hade gott kunnat bre på ännu mer med splattret men jag uppskattar att de åtminstone verkar ha gjort ganska mycket av det med praktiska effekter. Det var kul att Kevin Durand fick vara med även om det tyvärr inte var så långvarigt. Sarah Michelle Gellar är som alltid skitbra. Både Samara Weaving (som repriserar rollen som Grace) och Kathryn Newton (som spelar hennes syrra) gör bra ifrån sig även om rollerna kanske inte är sådär jättekomplicerade. Som alltid är det kul att se Elijah Wood i saker. Att casta David Cronenberg som supermäktig onding… Well, it fits.

Filmen var underhållande, rakt igenom.

BETYG: 4/5

Grattis på fölsedan!

 

[krank]

Grattis på fölsedan!

Fyller först på måndag, men eftersom firandet sker i förskott så tackar jag =)

 

[Rickard]

They Will Kill You
2026

Jag har bara sett Zazie Beetz i Deadpool och Joker så när jag såg att hon hade gjort en actionfilm blev jag nyfiken. Filmen börjar väldigt mycket som Sucker Punch och slutar som en version av Kill Bill. Det märks att Zazie gör väldigt mycket men det påverkar också actionbitarna i denna ... jag vet inte, slasher-film som är som The Raid? Hon är varken en dansare eller någon som kan kampsport, vilket gör att hennes rörelser känns onaturligt stumma. Det är ett roligt koncept för en film, men det är lite tunt i storyn. Det finns inget som tyvärr egentligen lyfter denna bottle episode-film. Någon gång skulle jag vilja se en film som utnyttjar att Beetz kan tala både tyska och franska flytande. Som det är nu så funkar denna film att softa till.

BETYG: 3/5

 

[Rickard]

If I had legs I'd kick you
2026

Rose Byrne gör sin livs roll i en film som har en känsla som påminner om Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den är skriven och regisserad av Mary Bronstein, ett namn jag inte känner till, men som tydligt har gått igenom en episod av utbrändhet, PTSD, maktlöshet, förlorande eller liknande. Det här är en film jag aldrig kommer att se om, för den är tung rent emotionellt, precis som jag aldrig kommer att se Requiem for a Dream igen (eller dokumentären Black Tar Heroin). Det handlar om någon som tar alla beslut i ren desperation men som hon tror att hon bör göra, hon har ingen autonomi längre och när hon skriker hjälp är det ingen som lyssnar. Ett intressant perspektiv är att hon är psykolog för folk som upplever samma sak och hon bemöter dom på samma sätt som andra bemöter henne. Jag har varit i den här situationen själv, när allt varit tungt, man försökt få någon att lyssna men det enda man fått tillbaka är "Har du testat [detta som du redan har testat och tusen andra redan sagt åt dig men egentligen som är helt orelevant för din situation för det enda du vill ha är en lugn stund för ett ögonblick där du kan få samla dina tankar. Bara en lugn stund! En gång!]". Den här filmen är riktigt skön på ett gäng punkter, för den ger perspektiv på tillvaron.

Att den här har 6,6 på imdb är rent skamligt men det visar på att det finns noll förståelse för människor i denna situation.

BETYG: 4/5

 

[Hundenilunden82]

Här hemma blev det igår filmkväll med lite öl och chips och valet av film föll på sister street fighter ifrån 1974.

Sister street fighter eller On'na Hissatsu-ken (womans deadly fist) som den är kännd som i japan är en japansk martial arts movie och en spinn off av Sonny Chibas street fighter men denna gång som namnet antyder med en kvinna i huvudrollen och som denna kvinna vid namn Koryo ser vi Etsuko Shiomi.

Koryos bror Mansei som är en kempo mästare och polisagent som utreder narkotikahandel har försvunnit när hen undersökte ett mystiskt skalbolag så Koryo reser till Yokohama för att söka rätt på sin bror och till sin hjälp får hon Sonny Chiba.


Betyg 3/5 helt ok 70-tals kampsportsfilm som har en 70-tals explotation aura med serietidningsaktiga skurkar, våld galore och ett häftigt 70-tals funk soundtrack.

Filmen fick två uppföjare sister street fighter hanging by a thread och the return of sister street fighter

Filmen hade även olika namn på karaktärer beroende på vart den visades tex så heter huvudkaraktären i Japan Koryo medans hon i Kina hette Li Honglong och här i väst fick hon heta Tina Long

 

[krank]

Jag såg första halvan av Evil Dead: Burn igår, och andra halvan nu idag.

Jag ska försöka att inte spoila något men den här filmen tar vid efter Rise, och handlar om ett rövhål, hans franska flickvän, hans lätt hunsade och väldigt värdelösa bror, och broderns flickvän. Rövhålet dör rätt tidigt när han kör in i Jessica från Rise, och sen är det begravning och familjesamling ute i en läbbig och dåligt underhållen stuga. Där det väl går som man kan tänka sig.

Det här är nog den moderna splatter-skräckig som varit bäst på att faktiskt äckla mig med sitt splatter-äckel. Jag är väl hyfsat luttrad vid det här laget och brukar ju klaga på att moderna skräckfilmer klipper för snabbt och använder för mycket och för dålig CGI istället för fantasifulla, gory fysiska effekter. Den här filmen blandar, och de flesta CGI-effekter är ändå så snygga att de är svåra att identifiera. Eller ja, en del är ju uppenbart omöjliga att göra fysiskt och går att identifiera på det viset, men det är ändå väldigt påtagligt äckel-grisigt och kameran fegar inte ur och klipper när det blir för köttigt.

Det är också snygga miljöer, snygg kameraföring och klippning, bra skådespeleri osv. På det hela taget en väldigt bra film, om man gillar sånt här, och det gör ju jag. Jag uppskattar också mytologibyggandet och hänvisningen bakåt (att den här familjen alltså är den familj som personen på bandet tillhörde. Inspelningen som hittad tillsammans med boken, ni vet.).

På det hela taget är jag alltså nöjd.

BETYG: 4+/5

20 miljoner dollar kostade den här att göra. Och det är ju inte kattskit, såklart. Den drog enligt Wikipedia in 74, vilket är mindre än de 147 som Rise drog in, men fortfarande bra mycket mer än dubbla budgeten. Så även om det här inte är Avengers-siffror så hoppas jag på en fortsättning…

(EDIT: Och en verkar ju vara på väg.)

 

[Rickard]

Mortal Kombat II
2026

Första filmen var lite konstig med en välgjord historia mellan två kämpar och en introduktionskaraktär som var i en halvseriös film. Jag var nog lite för generös med 4+ med den filmen för fem år senare har vi samma regissör (hans andra film någonsin), andra manusförfattare men en mycket mer koherent film. Allting är bättre: flödet, CGI:n och dom wuxia-aktiga striderna. Vi får stifta bekantskap med nya karaktärer och återvända till ett par gamla. Filmen står gott på egna ben och hade jag varit en tonåring så hade det här antagligen varit en film som varit stilställande för min uppväxt. Det är skönt att datorspelsfilmer har börjat tas på allvar och inte bara är filmer som råkar dra in ett varumärke. Filmen är med sin färgsprakande stil helt klart skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag har ju nu kommit hem och då tänkte jag att jag kunde bli klar med en av mina 4K-boxar – så jag har sett Transformers: Rise of the Beasts igen.

Det blir tredje gången jag ser den – först såg jag den på bio, och sen en gång på bluray.

Det är egentligen inte en dålig Transformersfilm. Den är verkligen vad som händer om man vill göra en Michael Bay-aktig Transformersfilm men bara ta bort de dåliga bitarna. Det är samma episka scope, samma mängd karaktärer, samma explosioner, samma actionsekvenser, samma McGuffin-drivna story.

Och jag fattar varför man vill ha en Michael Bay-film. För även om Bumblebee drog in bra med flis, så var det inte en Bay-blockbuster direkt. Dark of te Moon drog in lite över 1100 miljoner dollar. På en budget på 200 miljoner. Det är en ganska duglig ROI, och i reda kronor och ören klart bättre än Bumblebee som drog in blott 468 miljoner dollar på en 135-miljonersbudget.

Nu drog den här visserligen bara in 441 på en budget på 200, men jag fattar tänket.

Tyvärr är det helt enkelt en tråkigare film än vad Bumblebee var. Bumblebee var så… personlig, småskalig. Den kunde ta tid på sig, etablera karaktärer och relationer och stakes. Och när man vant sig vid att äta gott så är det svårt att gå tillbaka.

Sedan hjälper det ju inte att filmen i rätt hög grad är gjort för en annan grupp Transformersnördar. Jag har ingen relation alls till Maximals och djurtransformers. Jag känner ingen nostalgi inför dem, jag tycker inte koncepten är särskilt intressanta eller snygga eller coola. Jag känner ingenting när Optimus Primal ill slut utropar sitt klassiska stridsrop "Maximals, maximize!". För när Beast Wars gick, så hade jag slutat kolla på Transformers. Plus att jag redan då tyckte att Beast Wars helt enkelt var för fult.

Och sedan… Jag är väl helt enkelt för "vit" i min musiksmak. Jag älskade ju Bumblebees soundtrack, med klassisk rock och grejer. Här är soundtracket istället 1994 års klassiska hiphop/rap, och det är en musikgenre som lämnar mig exakt lika kall som maximals. Tyvärr alltså, jag blir inte uppumpad i actionscenerna när det spelas rap. Jag känner ju likadant i t.ex. Tank Girl när den där obligatoriska Ice T-låten kommer.

Därmed inte sagt att filmen är dålig eller saknar positiva kvaliteter. Jag gillar människorna. Jag gillar Mirage och Arcee. Jag gillar Scourge och hans minions. Jag gillar hur Optimus Prime får vara en osäker, omogen ledare åtminstone i början; växa in i rollen. Specialeffekterna är också mestadels väldigt snygga, som vanligt.

BETYG: 4/5

Nu ser det ju ut som att Bumblebee verkligen var en one-off, för som jag skrev förra veckan sägs det att Michael Bay ska återvända och göra nästa film i franchisen.

Lite trist, men jaja. Sånt är livet. Jag kommer ju såklart att gå och se den filmen också, och antagligen lite motvilligt gilla den. Jag gissar att jag kommer skriva något om att huvudpersonen är för spattig och skämten lite för elaka, rasistiska och/eller töntiga, men att jag gillar explosionerna och actionscenerna. Ni hörde det här först…

 

[krank]

En sak: Det är lite, öh, intressant att det huvudpersonen får i belöning av amerikanska regeringen är… helt vanlig skattefinansierad sjukvård för sin sjuke bror. "Ooooooh superspeciellt".

"De här", säger mannen i kostymen, "är den sortens läkare som inte frågar vad du har på bankkontot". Det är väldigt tydligt att tillgång till sådana läkare bara är något riktigt rika människor har tillgång till – eller ett fåtal utvalda världsräddare, då. Något man kan ge som särskild belöning.

Och nu fattar jag ju att de också säger att läkarna är världsbäst. Men det är en viktig del i huvudpersonens motivation att sjukhuset inte ens vill titta på den 11-årige broderns uppenbart sjuka händer för att de inte kunnat betala sin sjukhusräkning på tre månader.


Jag vet, old news, vi vet alla att USA är ett jäkla U-land sett till sociala skyddsnät och så. Men jag tycker det är värt att stanna upp ibland och se… Det här är helt normala plots i amerikanska filmer och serier. Sånt folk kan identifiera sig med, och greppa, för de vet att det är sådär det är för många.

Jag är inte mycket till patriot, men jag uppskattar väldigt mycket att vi ändå har/haft ett system som är lite rimligare konstruerat än så. Och skänker en tanke åt hur viktigt det är att bevara det…

 

[krank]

Ny vecka!