WRNU:s filmklubb 2026 v41

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v41 2026 – #715 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]

 

[Franz]

Jag har sett Ofullbordat stycke av mekaniskt piano, en bitterljuv sovjetisk komedi från 1977. Löst baserad på Anton Chekovs pjäs Platanov och regisserad av Nikita Michalkov.

Så, varför såg jag denna film? Jo, min pappa är skådespelare och 1992 gjorde teatern han arbetade på en uppsättning av den här historien. Jag spelade med i den, fick ta ledigt från skolan och åkte och ut turnerade med teatergruppen under en rätt lång tid. För en åttaåring var det väldigt spännande och det är ett av de härligaste minnen från barndomen som jag har. Under den tiden och alla år framåt visste jag dock inte att pjäsen var baserad på en film. Så när det kom till min vetskap alldeles nyligen var jag tvungen att se filmen för att ta reda på dels om det förekom några skillnader och dels hur jag skulle tolka historien idag (jag kommer ihåg i princip alla repliker och scener men innebörden bakom gick såklart en åttaårig pojkspoling över huvudet).

Filmen utspelar sig på ett ryskt gods i slutet av 1800-talet. Ett gång rika självgoda personer har samlats för en fest, men allteftersom dagen och sedermera kvällen fortgår blir det tydligt att alla deltagare lider av existentiell tristess och att den rika ytan och deras ständiga klassmarkeringar är tomma och meningslösa.

Jag gillade denna film! Den är ganska lång med sina 1 h och 40 min men den blir aldrig tråkig. Jag gillar även hur filmen behandlar tematiken. Man kan läsa det politiskt att överklassen överklassens privilegierade liv oundvikligen blir tomt, men det finns även en ganska allmänmänsklig tolkning man kan göra om att man när man börjar komma upp i åren drabbas av en ålderskris och undrar vad som egentligen blev av livet.

Filmen balanser dessutom karaktärerna bra. De är osympatiska, men inte såpass mycket att filmen blir olidlig. Möjligtvis är kvinnoporträtten något tveksamma, merparten av de kvinnliga karaktärerna är snäppet ännu dummare än de manliga och väldigt passiva (med ett undantag). Det är dock inte så stora skillnader att det förstör filmen, och jag tänker även att man kanske inte kan ha för höga förväntningar på just denna punkt av en film från Sovjet år 1977?

Filmens foto är otroligt vackert! Den ryska landsbygden porträtteras fint och genomgående har fotot en känsla som påminner inte så lite om Bergman.

En sak slog mig när jag såg filmen, och det har med filmens humor att göra. På flera ställen i filmen förekommer missuppfattningar eller att folk kommer och går vid fel tillfälle när någon säger något. Det hade ju lätt kunnat resultera i sådan där pinsamhetshumor som vi alla vet att @krank tycker är jobbigt (och som jag i viss mån håller med honom om), och som är väldigt vanligt förekommande i svensk film. Men trots att set-upen bådar för det är skämtet aldrig att det blir pinsamt och jobbigt. Den typen av humor lyser tydligt med sin frånvaro. Jag vet inte om det är en kulturell skillnad, men det är spännande att se en helt annan form av humor komma från ett sådant upplägg.

Allt som allt rekommenderar jag denna film! Den är rolig, vacker, tänkvärd och passar både de som vill ha ett klasspespektiv på tematiken och de som vill ha ett existentiellt perspektiv. Om du är nyfiken på den så finns den i god kvalitet helt gratis att se här:

 

[Hellzon]

I väntan på Street Fighter har jag sett Street Fighter (1994). Finns på Netflix.

Det här är en dum film. Otroligt dum. Rentav vanvettigt dum. I en scen står Bison och trycker på en arkadmaskin för att styra ett försvarssystem. Filmen lutar helt in i att det är en datorspelsfilm och saker kan vara lite korkade.

På minuskontot hintar filmen om en massa coola grejer som sen inte händer. Framförallt är det inte mycket till kampsportfilm. Visst, Ken och Ryu spöar lite folkmassor och Guile (van Damme) bjuder på coola sparkar men annars är det rätt tydligt att budgeten gick till annat*.

(Första Mortal Kombat är från 1995 och är en bättre kampsportfilm, så tekniken fanns ju.)

Spoiler: Men liksom

Blanka är med, men vi får bara se honom slåss på suddig övervakningskamera, annars sitter han mest och deppar för att han är ful. Det smulas att nån generator håller på och överladdas i slutet och då tror ni att Blanka får glänsa och bli elektrifierad, men inte då.

Dhalsim är med men är varken töjbar eller sprutar eld, inte ens efter att ha fått på sig samma kemikalier som gör Blanka till Blanka.

(Det bäddas lite för att Dhalsim och Blanka ska överleva slutet och komma tillbaka i en uppföljare med sina fullständiga powersets, men den filmen kom ju aldrig.)

Ken och Ryu hintar lite om sina moves men det är på nivån att Ken gör en uppercut (utan att hoppa) och det blixtrar lite när Ryu kastar iväg en snubbe.

Honda slår hundra slag i sekunden. Det är lite blurr i en kvarts sekund... OK, det är faktiskt görcoolt.

Det är liksom besvikelse på besvikelse när det här är en "vanlig actionfilm" med lite referenser till specialeffekter från spelet.

På pluskontot (igen) så lyckas filmen knyta ihop grovt räknat tolv roller utan att det blir stökigt - även om det är mycket "team Guile", "team Chun Li" och Ken&Ryu mot två skurkteam.

Raul Julia bär förstås filmen på sina axlar i sin sista roll. JCVD är där. Byron Mann (känd från Wu Assassins) är oväntat charmig som Ryu.

Med lite mer infriade löften (specialeffekter) och statister som inte ser ut att vara höga som hus kunde det här varit en riktigt bra film. Nu får det bli en trea på krankskalan. Inget jag ångrar att jag såg, men om den som släpps 16:e oktober vågar vara lika dum bådar det gott.

*) van Damme lär ha dragit i sig kokain för 10000 dollar i veckan. Det var mycket pengar 1994.

 

[verlandes.]

Såg Spider Man: Brand New Day. Jag har länge tyckt att Tom Holland är den bäste Peter Parker vi sett, och ingen annan skådespelare har fångat den deprimerade Spidde bättre än honom.

Inte en perfekt film (det är fortfarande en MCU-film), men Holland är så himla övertygande att jag är ok med alla brister och skavanker.

4/5

 

[Hellzon]

Nu tog jag mig i kragen och mjukstartade skräcktober med Venom: The Last Dance. Finns på Netflix.

Venom och Eddie Brock är på roadtrip och det händer knäppa grejer. Huvudskurken i filmen är egentligen Knull (jepp) (med stumt K), men han sitter i nån fängelsedimension så Venom/Eddie får tampas med hans utskickade CGI-monster och hårda militärer.

• De möter en skruvad hippiefamilj. Lite kul att pappan i familjen är samma skådis som The Lizard.
• En stackars hård militär får benen söndertuggade och verkar överleva det. Undrar om de bäddade för Agent Venom? Eller så är det bara ett sammanträffande.

Det är inte mycket som hänger ihop i den här filmen, det är mest en ursäkt för snygga scener och venomhästen. Den lider också av att Eddies och Venoms relation har tagit ett stort steg tillbaka sedan förra filmen för att det ska bli drama - precis som mellan första och andra filmen.

Inget jag ångrar att jag såg men en svag trea får det bli.