WRNU:s bokklubb 2026

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
5,470
Max Raven said:
Reglerna är enkla: Läs något. Skriv något om det här.
Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker
 

Augustus - John Williams​


1767780697978.jpeg

Det här är John Williams sista bok. För några år sedan läste jag hans mest kända - Stoner. Kände väl inte riktigt att jag fick en jättestor aha-upplevelse av den. Men jag är ändå sugen på att läsa alla hans fyra böcker efter att ha läst den här.

Vad är Augustus?
Boken är en brevroman, och ett försök att göra en krönika över just kejsar Augustus från antikens Rom. Vi får utdrag från självbiografier, brev, ordergivning och mycket annat från Augustus vänner, mentorer, mor, dotter, med mera. Boken börjar ungefär där Rome säsong 2 börjar, utöver ett prolog-brev från självaste Julius Caesar.

Alltihop drar alltså igång med efterspelet efter Caesars mord, och hur Augustus hanterar det. Vi får aldrig komma honom riktigt nära och höra hans egen röst förutom i epilogen. Utan det är just hur Maecenas, Agrippa, hans mor Atia och så vidare ser på honom. Sedan går tiden rätt fort. Det är trots allt mycket som ska hända på bokens c:a 300 sidor, och på den tiden går Augustus själv från tonåring till 70+.

För oss nördar då?
Det är riktigt kul att se hur många av valen görs när det gäller karaktärer. För någon som mig som precis tryckt in både Rome och Jag Claudius i skallen är det intressant att se hur det plötsligt dyker upp fler karaktärer som de “historieskrivningarna” valt bort, men här är jätteviktiga. Andra har fått helt andra personligheter och motivationer - Augustus dotter Julia främst. Jag är klart för. Även Williams gör förstås en del ingrepp i den historiska kronologin, men inga allvarliga sådana. Inte på nivån som Rome som skriver ut Atias make / Augustus styvfar, tex. Men men. Den är rysligt bra ändå.

Historia? Språk?
Jodå, Williams är bra på att få de olika brevskrivarna att låta lite lagom olika. Alla har ju fått en klassisk skolning, men det är genuin skillnad på att läsa kapitlen “skrivna” av Cicero och de från Agrippa, tex. Det gillar jag.

Sen är själva handlingen förstås rätt knuten till vad som hände “på riktigt”, med en del friheter för dramaturgins skull. Det fina med brevroman som format är att det känns helt naturligt att hoppa fem år eller så när det behövs. De verkliga överraskningarna kommer mest från Williams tolkningar på verkliga händelseförlopp och vad motiveringarna till det var bakom kulisserna - lite som Graves jobbar i Jag Claudius.

Men där Graves jobbar med hård röst och överlevnad i en omöjlig tid som tema är det i Williams hand snarast förändring och hur väl man egentligen kan känna en människa som är huvudtemat. Augustus säljer ut vissa av sina ideal till förmån för andra. Han håller vissa delar av sin personlighet öppet för alla, vissa för vissa och vissa för andra. Det är fascinerande att se en människa genom så många olika ögonpar, och hur han steg för steg kompromissar med sig själv för att lyckas göra något större.

TLDR
Sjukt bra historisk roman. Rekommenderas till alla som tänker på romarriket.
 
Jag tror det var någon här på forumet som tipsade om Jim Butcher - Storm Front. Den önskade jag och fick till julklapp och läste över nyår (så både 2025 och 2026) och det var länge sedan det gick så fort att läsa en bok för mig (lite fusk med ledighet förstås)!

Dresden är privatdetektiv och magiker och får handskas med både människor som inte säger hela sanningen och övernaturligheter som ibland inte säger någonting alls. Jag gillade den och kommer absolut att läsa del 2 vid något tillfälle (det här var del 1 i serien Dresden Files). Hade jag gillat den ännu mer när jag var 25, singel och hade bättre inlevelseförmåga? Troligtvis, men det var bra nu med!
 

Wombat’s Revenge och Frill-Necked Frenzy - Kenneth Cook​


1767863619389.png 1767863631087.png

Här har vi uppföljarna till Killer Koala. Det är verkligen mer av samma. Korta, snärtiga och ofta helt galna äventyr ute i Australiens vildmark, The Outback. Jag läste dem båda i raks takt och följd, och det är genuint svårt att hålla isär deras innehåll efteråt eftersom de är så lika.

Cook själv är vårt ständige vittne genom sina resor runt i Australien. Lite likt Conan, faktiskt. En novell kan handla om att gömma sig från wombaternas parningssäsong på en övergiven kyrkogård full av spökhistorier på västkusten, och nästa börja i utkanterna av Canberras stadsgräns på andra sidan landet.

Varje novell är ett glatt litet äventyr, som ofta innehåller adrenalin, men minst lika ofta är det renodlad humor. Min favorit är nog när Cook är hemma hos en uråldrig aborigin som får besök av en antropolog samtidigt och bestämmer sig för att lura skiten ur antropologen (koalor är så fulla av eukalyptusolka pga sin diet att de är lika exposliva som dynamit, för övrigt). Hans karaktärsporträtt av alla de här engångsfilurerna. Snubben som försöker sälja handgranater på puben (“De föll av en armébil nyss, apterade och klara!”) eller lurendrejaren som plockar folk på pengar via riggad rodeo till exempel. Självklart finns det gott om dårskaper bland Australiens fauna också - som när han försöker hjälpa en känguru som fastnat i ett fårstaket, och som tack får aggressivt brottande 400kg tung känguru på halsen.

Jahapp?
Det här är en guldgruva för alla som spelar rollspel. På allvar. Jag tror du kan plocka fram 75% av de här novellerna, anpassa dem lite grann för just din kampanj, och sedan köra rakt av. Perfekt filler för just det där spelmötet där någon viktig RP:s spelare ligger hemma i sjuksäng. Eller som äventyrsfrö för att ge sig ut på uppdrag ute i vildmarken, oavsett om det är Förbjudna Zonen eller Det Glömda Landet eller vad det nu kan vara.

Förutom det är det böcker jag läser med ett konstant leende. Jäklar i min lilla låda vad Cook kan formulera sig roligt och underfundigt. Särskilt de första tre-fyra meningarna i varje novell är närapå perfekta varje gång. Att etablera hooks är han mästerlig på.

TLDR
Rekommenderad läsning.
 
Mot slutet av förra året blev jag klar med Fascism av Roger Griffin.

1767900472675.png

Av… låt oss säga förekommen anledning har jag intresserat mig för fascism på sistone, och framför allt då olika definitioner av fascism, olika sätt att betrakta och analysera fascistiska rörelser. När jag grälar om diskuterar ämnet på internet brukar jag framför allt hänvisa till tre olika källor: Umberto Ecos Ur-Fascism, Lawrence Britts lista med 14 fascistiska karakteristika… och så Roger Griffins begrepp palingenetic ultranationalism.

Jag hade ju mest läst wikipediasidan om den senare, så jag tyckte att det liksom var dags att göra ett försök att ta mig an en primärkälla – sagt och gjort, det här är ett läromedel riktat till folk som vill påbörja sin bana som forskare om fascismen, skrivet av Lawrence Britt. Det var väl mer eller mindre slump att det blev just den här av alla hans böcker och skrifter på ämnet som jag läste, men jag är inte missnöjd.

Han börjar med att gå igenom olika andra traditioner av analys av fascismen – den marxistiska där fascismen framför allt ses som en förlängd arm av, eller i bästa fall en konsekvens av, kapitalismen. Och så den väldigt spretiga liberala traditionen, där någon form av gemensamt konsensus saknas men det gemensamma verkar vara ett distinkt utifrånperspektiv. Sedan redogör han för sitt eget perspektiv, där han också visar vilka han influerats av och så. Och sedan gör han en översikt över olika fascistiska rörelser och hur det perspektiv och den definition han föredrar påverkar synen på dem, och slutligen ett gäng tips till den som vill ge sig in på forskningsområdet.

Som översikt tycker jag att det här fungerar utmärkt. Griffin tycks medveten om sin egna bias och påpekar den flera gånger; klart han tycker att hans perspektiv är det bästa, men han har inga problem med att uppmuntra läsaren att bekanta sig med en pluralitet av perspektiv och välja det som är mest användbart.

Nå, vad säger han om fascismen då? Hans utgångspunkt är att ta fascismen på allvar och läsa den "empathetically", vilket i klartext betyder att man utgår från vad fascister själva skrivit och gjort och vad fascister uttryckt om sin världsbild, snarare än att utgå från att fascismen bara är något slags "anti-ideologi" eller från att det bara är en bluff eller mask för något annat. Helt enkelt: Om man utgår från att det finns övertygade fascister, och att de menar vad de säger, vilken världsbild framträder då?

Och det är här han kommer fram till palingenetic ultranationalism. Ultranationen, menar Griffin, är en variant av nationen som vuxit sig så stor och mytisk att den helt överskuggar alla demokratiska ideal. Det blir alltså nationen som är i första rummet, alltid – en mytisk, konstruerad gemenskap vars bestående tillmäts oändlig betydelse. Det är rätt intressant att läsa hans genomgång av hur olika fascistiska rörelser världen över konstruerat sin ultranation – hur de alltid vill hämta legitimitet ur historien, men i länder där befolkningen alltid varit heterogen får leta sig antingen längre tillbaka eller in i rent religiös mytbildning.

Palinenesis är konceptet om omfödelse och förnyelse, och Griffin använder ordet mer eller mindre för att kunna använda det som ett adjektiv – "pånyttfödelsig ultranationalism" låter mycket riktigt lite knäppt. Men konceptet betyder alltså att fascismens centrala projekt är pånyttfödelsen av ultranationen; man tänker sig att ultranationen är under attack av generellt "degenererade" personer och ideologier; modernism i allmänhet, svaghet, bögighet, liberala värden, och så vidare. Och det som behövs är en revolution där folket reser sig, besegrar degenereringen, och skapar en pånyttfödelse för ultranationen.

För den som tagit del av nynazistisk propaganda till exempel, så är det här bekanta tankar.

Griffin menar sedan att allt det andra som vi förknippar med fascism framför allt är de konsekvenser man får när man försöker omsätta de här idéerna i revolutionär praktik. Dödsläger, att underställa industrin under staten, dyrkan av styrka och våld och så vidare. Han visar också att inte alla fascismer haft inslag av biologisk rasism till exempel.

En sak som jag tycker inte riktigt fungerar är när Griffin ska kategorisera rörelser efter andra världskriget. Hans ståndpunkt – som jag inte delar – är ju att efter andra världskriget har vi inte sett några större eller farligare fascistorganisationer. Det finns många små, menar han, och de har stöttat t.ex. Trumps valrörelse. Men det finns enligt honom inga större.

Det som gör att jag blir fundersam är att jag inte tycker att han är konsekvent, riktigt. Framför allt när det gäller ifall en rörelse kan betraktas som fascistisk trots att den (tillfälligt eller ej) underställer sig det demokratiska systemet. Griffin argumenterar för att Maga-rörelsen inte är fascistisk (eller, han pratar väl mest om Trump som person) eftersom den inte är revolutionär i betydelsen att den aktivt försöker avskaffa demokratin. Samtidigt som han definitivt tycker att Golden Dawn i Grekland är fascister, trots att det politiska partiet ändå arbetat inom ramarna för demokratin.

Jag tycker ju att revolution i sammanhanget inte nödvändigtvis borde behöva betyda en väpnad sådan. Om en fascistisk rörelse kan uppnå palingenesis och ett ultranationalistiskt organiserat samhälle utan att helt avskaffa demokratin, om man kan försvaga eller plocka bort alla checks and balances och omforma systemet till en illiberal "demokrati", gör det att man inte är fascister?

För det finns ju absolut rörelser idag som ideologiskt ligger helt i linje med den palingenetiska ultranationalismen som ideologi. Jag är medveten om att jag just nu balanserar på gränsen av regelbrott på forumet så jag ska undvika att ge fler uttryckliga exempel än jag redan gjort. Men det finns många, både inrikes och utrikes. Och jag tycker att det är lite konstigt att Griffin drar sin gräns där han drar den – jag tycker inte hans gränsdragning följer av hans definition. Eller så är det jag som är för korkad för att förstå definitionen, vad vet jag.
 
Last edited:

Days of destruction, Days of Revolt - Chris Hedges och Joe Sacco​

Jag trodde det här var en repotagebok i serieformat, likt Joe Saccos andra böcker. Men det är långt mycket mer en bok av Hedges, med insprängda detaljer från Sacco. Istället för foton har vi illustrationer, och då och då iscensätter Sacco vissa historier och intervjuer som några sidor serie.

1768303941934.png

Men vi kanske ska börja från början.

Handling
Boken har fem kapitel. De fyra första handlar om fyra olika platser i USA där folk har det förjävligt. I tur och ordning handlar det om reservat för ursprungsbefolkning, staden Camden där industrin lagt ner och kriminaliteten är enorm, naturen runt West Viginias kolgruvelandskap, och olagliga invandrare i Florida som arbetar i modernt slaveri i jordbrukssektorn.

Hit har Sacco och Hedges åkt och intervjuat folk. De pratar med folk som saknar framtidstro, med människor vars kroppar gått sönder av alltifrån hårt arbete till cancer till alkoholism till brottslighet, med politiker som gör vad de kan, och med de som minns hur det var förr när det var bättre.

Men ändå…?
Det är en ärlig ton i boken fyra första kapitel där de försöker skildra misär och framtidsbrist utan att komma med omskrivningar eller att blunda för delar. Hedges skriver med en lätt återhållen ilska snarare än medömkan och verkar helst vilja uppvigla folk till att bli konstruktivt arga och förändra saker än han vill att vi ska tycka synd om dem han skriver om.

Bokens tema är i grunden kapitalismens baksida, och hur det påverkar människor. I Camden lämnade alla arbetstillfällen stan när fabrikerna lade ner, och vad händer då? Har företagen ansvar för det? Har gruvföretagen i West Virginia ansvar för vad företagen gjorde för två generationer sedan som nu får efterverkningar? Har nuvarande amerikanska staten ansvar för alla brutna avtal med indianstammarna som nu bor på reservat? Enligt Hedges och Sacco är svaret ett solklart ja.

Men det skär sig som f-n i slutet.

Det här är nämligen en bok från 2012, mestadels skriven 2011. Och deras svar på allt är Occupy-rörelsen. Sista kapitlet är närapå ett lovtal till just Occupy i Nya York, och det är rätt deppigt att läsa den pepp och framtidstro och förändringsiver de beskriver. För nu vet vi ju hur det gick. Hur mycket av Occupys löften infriades egentligen? Och hur många spår av deras tankar och krav kan vi se i senare rörelser?

Det gör mig deppig rent ut sagt.

tldr
Det här är en gammal bok om en politisk verklighet, där 80% av boken fortfarande är högst relevant om än lätt daterad. Läs den, men skippa sista kapitlet. Det framstår i backspegeln som oväntat naivt och idealiserande. Men de fyra föregående är genuint apbra skildringar av modern misär när den är så svår att du knappt kan föreställa dig det.
 
1768936758903.png

Jag lät mig frestas av referenserna i sista säsongen av Stranger Things och har läst A Wrinkle in Time.

Och jag… jag önskat nog lite att jag låtit bli. Alltså, jag förstår att jag inte tillhör målgruppen här, och den har säkert kvaliteter jag missar, men för mig känns den bara som en väldigt kristen science fantasy-variant med extremt platt och tråkigt världsbygge och en väldigt osympatisk huvudperson.

För all del en helt realistisk… vad ska hon vara, tolvåring? Tretton? I det att hon är extremt känslostyrd, oresonlig, otålig, oemottaglig för argument och helt oförmögen att bete sig i några situationer över huvud taget*.

Kort version: Pappan i familjen är försvunnen, huvudpersonen är en arg trettonåring som hamnar i bråk i skolan men egentligen är smart. Hennes lillebror är ett hyperintelligent geni med eventuell telepati. Som lärt känna vad som först verkar vara en trio häxor, men som sedan visar sig vara änglar (eller ok, typ kentaurer med vingar, men storyn gör det rätt tydligt att de också är typ änglar). Pappan har blivit tillfångatagen av den jätte-superonda Black Thing på en planet där det råder total konformism och ingen har fri vilja.

Boken var kort nog för att jag skulle kunna stå ut med att läsa klart den när jag väl börjat, men ungefär halvvägs var jag ganska nära att ge upp bara för att jag tröttnade på hur jävla obstinat huvudpersonen var.

Jag har förstått att det finns fler böcker i serien. Mitt liv är för kort för att jag ska vilja läsa dem.


* EDIT: Jag vill alltså inte säga att alla trettonåringar är såna. Men det är helt realistiskt med en trettonåring som är sån.
 
Last edited:

Wir Kinder aus Bullerbü - Astrid Lindgren​


1769678541105.png

Ich habe diesen Schwedischen Klassiker auf Deutsch gelest.

Bullerbü war ein Favorit wann ich ein Kind war, und dafür dachte ich, es ist eine gute idee zu es auf Deutsch lesen, mein Deutsch zu üben.

Es ist eigentlich ein ziemlich banale Gesichte. Die Kinder spielen, haben Geheimnisse voreinander, gehen in die Schule, und zu weiter. Die Protagonistin heißt Lisa und ist sieben Jahre Alt. Ich glaube, die Sprache richtet sich auch an einen siebenjährigen Leser.

Es war langsam zu lesen, aber nicht unmöglich. Etwa dreimal bis fünfmal pro Seite musste ich ein Wort nachschlagen. Von das habe ich viel gelernt.

Mein Ziel war es, mit all der Zeit, die ich auf Dulingo verbringe, ein Buch auf Deutsch zu lesen. Jetzt habe ich das gemacht. Nächstes Mal werde ich Rasmus und der Landstreicher ausprobieren.

Tschüss!
 
Last edited:

Roms kungatid - Titus Livius​

Jag har läst Titus Livius första bok om Romarrikets historia.

1769680139175.png

Vad är det här?
Titus Livius var en författare som var närapå exakt samtida med kejsar Augustus. Han skrev ett mastodontverk på femtioelvatusen skriftrullar om Roms historia, hela vägen från Aeneas till sin egen samtid. Den blev snabbt populär och konkurrerade ut i princip alla äldre verk inom romersk historieskrivning.

Tyvärr har vi inte allting bevarat, utan bara 35 stycken. Men det som finns bevarat är bland annat det absolut äldsta om Roms grundande och det är det som är samlat i den här boken.

Är det intressant att läsa då?
Jorå, det tycker jag allt! Även om det är en över 2000 år gammal bok är det överraskande modernt flyt i språket. Det går fort och det märks att Livius har premierat att berätta en bra historia. Han påpekar flera gånger att det inte riktigt går att vara säker på att det gick till exakt såhär, eller att källa A säger X, källa B säger Y, och liknande. Det är lite kul att se grundstenarna till modern källkritik läggas redan här, trots att Livius har synats i alla möjliga sömmar och fått rätt hård kritik genom åren för hur han hanterar sin historieskrivning.

Däremot är det fortfarande kul historier att läsa, oavsett om de är “sanna” historier eller inte. Romulus grundande av Rom, trippelduellen mellan horatierna och curatierna, den uronde Tarquinius Superbus, etc.

I någon mån är det en grundkurs i kulturhistoria också - så många målningar, pjäser, och andra konstverk bygger på Livius. Det är väl bara Bibeln och helgonen som är en mer självklar bildningspunkt genom Europas historia e. Kr.

Sture Linnérs översättning och kommentarer är bra, och förtydligar hela tiden geografi och avstånd, vilka gudar som är vilka och allt annat som inte är lika självklart idag som det var i Livius egen tid.

TLDR
Bra bok, men ta sanningshalten med en näve salt. Rekommenderar just denna översättning.

Väl värd att läsa.
 

Den romerska republikens äldsta tid - Titus Livius​

Mer från Livius och Roms historia!

1769681247018.png

Både den förra boken och den här är rätt tunna. Den första omfattade bara skriftrulle 1, och den här är rulle 2. Men med kommentarer, förord, och lite kartor är det ändå över 100 sidor var.

Handling? Historia?
Vi börjar direkt där förra boken slutade, och hoppar in i år 509 f. Kr. I början försöker den onde ex-kungen Tarquinius återta makten, men den gode konsuln Brutus ser till att det inte går. Sedan rullar vi sakta framåt genom historien år för år.

Och det är tråkigare den här gången. Det är inte lika färgstarka karaktärer, lika mycket driv i de korta narrativen. Mest är det “sedan byggde konsul X byggnad / tempel Y”. Kul för den tid när de där ännu stod, men jag bryr mig inte så mycket.

Värre blir det dock i andra halvan - då är det plötsligt krig mot varenda granne. Det krigas mot volsker, hernikier, aekvier, syldaver, bandarer, och många fler. Men det är ingen fart i berättelsen om det hela, utan bara “under konsul X och Y:s år anföll grannfolk Z, och Rom vann kriget.” Lite raljant från min sida, men ögonen gick i kors rätt ofta.

TLDR
Nä, vill man ha en bra historia är det bättre att läsa boken om kungatiden. Vill man få alla rätt på ett historieprov kan man väl läsa den här, men det behövs verkligen inte annars.
 
Läste Henrik Wallgrens bok Jättarnas Frön på Vildhallon Förlag.
Mums: postapokalyps (Mutant-men-inte-Mutant); liknas vid Röde Orm, Mad Max, Waterworld fast bra, men vibbar från Efter Floden av PC Jersild också.
Härligt världsbygge, välskrivet och oväntade plottvister.
IMG_5456.jpeg
 
Last edited:
Läste Henrik Wallgrens bok Jättarnas Frön på Vildhallon Förlag.
Mums: postapokalyps (Mutant-men-inte-Mutant); liknas vid Röde Orm, Mad Max, Waterworld fast bra, men vibbar från Efter Floden av PC Jersild också.
Härligt världsbygge, välskrivet och oväntade plottvister.
Boken passar utmärkt in som inspiration för Mutants tidiga upptäcksålder också, som den beskrivs i @Mekanurg s artikel: https://www.rollspel.nu/threads/letar-efter-ett-mutant-artikel.77892/
 
1772125489667.png1772125514362.png1772125533792.png

Jag har lyssnat på Peter F. Hamiltons Void-trilogi; totalt är det alltså tre böcker på 2144 sidor, lite drygt 72 timmar.

Så: The Dreaming Void, The Temporal Void och The Evolutionary Void.

Jag har läst eller lyssnat på i princip allt Hamilton skrivit; mitt första möte med honom var The Reality Dysfunction som jag läste… nån gång när jag pluggade till lärare, så det lär vara bortåt en 20 år sedan. Han är bra på massiv episk rymdopera med många samtidiga berättelsetrådar och huvudpersoner.

Han är också politiskt ganska långt åt konservativ höger. Det är ganska vanskligt att bedöma någons politiska hemvist enkom utifrån litterär produktion… men jag tycker ändå jag läst nog av honom vid det här laget för att kunna göra ett dugligt case för att han som allra minst generellt reproducerar en konservativ världsbild (alla konflikter upphör om bara varje nation får sin egen planer och lever åtskiljt, satanister är ett reellt hot, könsrollerna är eviga och inget i hur människor funkar ändras oavsett hur mycket teknik vi uppfinner, kapitalister är rättfärdiga makthavare, socialister är i bästa fall naiva och lättlurade osv osv).

Plotten i "korthet"​

1200 år efter hans Commonwealth Saga så är människoimperiet i princip oförändrat. Det har väl för all del blivit lite nya tekniska utvecklingar och så, men på det hela taget handlar det här om samma personer som tycker samma saker och egentligen inte utvecklats nämnvärt på 1200 år. Det är alltså ett otroligt stagnerat imperium, även om detta aldrig beskrivs i negativa termer i böckerna.

Det är också vad jag kan avgöra inte ett post-brist-samhälle. De har definitivt teknologin för det, men istället har vi fortfarande en del som är superrika och andra som oroar sig för att gå bankrutt. Det är aldrig riktigt tydligt vilka om några sociala skyddsnät som finns eller vem som har eller inte har råd att t.ex. göra sig odödlig via uploading eller att "förnya" sin kropp och vrida tillbaka den biologiska klockan. Böckerna är helt ointresserade av "vanligt folk", i ännu högre grad än Hamiltons tidigare.

Nå. I mitten av galaxen finns ett gigantiskt svart hål, "the void" som periodvis utvidgas. För ett gäng år sedan började människan Inigo att drömma drömmar som kommer inifrån hålet. Kring de här drömmarna bygger han en religion av människor som vill in i The Void där de vill leva det liv drömmarna beskriver. Det förklaras aldrig hur Inigo eller hans följare kan vara så övertygade om att drömmarna är på riktigt eller kommer inifrån The Void.

Världen inuti The Void är ett slags fantasyvärld, och i böckerna varvas Inigos drömmar med kapitel om handlingen utanför.

I fantasyberättelsen har alla människor telekinesi och teknik funkar dåligt. Telekinesin kallas att ha "en tredje hand".

Edeard är en hjältemodig ung entreprenöriell huvudperson som är genetiskt mycket bättre än alla andra (genom att ha en exceptionellt stark tredje hand) som främst drivs av att vilja göra karriär och att doppa snoppen så mycket som möjligt – detta för att visa att han är en jordnära person som dig och mig. Han ser sin hemby förödd av banditer och åker till den sexuellt och moraliskt degenererade huvudstaden. (Man ser också vilken fin och god och hjältemodig människa han är, genom att han vägrar ha sex med ett barn han känner trots att barnet säger sig vilja ha sex med honom.)

Det finns inget riktigt hopp om att reformera stadens degenerering via politiska eller demokratiska medel; det som behövs är att pojken tar värvning i stadens poliskår och använder sina alltmer gudalika krafter för att besegra och förnedra bovarna och banditerna så att hederligt folk – handlare, framför allt – kan leva säkert.

Åh, och när pojken håller på och förförs av en av de degenererade adelsdöttrarna så är det som rycker honom ur hennes förtrollning att hon berättar att de – adelsdöttrarna – genomför ett slags telekinetisk abort på foster om de är manliga. Och huvudpersonen tycker att det är samma sak som mord, och blir väldigt arg. Adeln är alltså inte bara sexuellt degenererad, den är också iskallt eugenisk – och dessutom pysslar de med abort!

Edeard hittar ett sätt att vrida tillbaka tiden, och använder det för att försöka bygga en bättre värld, där alla mår bra. Det gör han i rätt hög grad genom att mörda eller förvisa alla brottslingar och folk som står emot honom. Det fungerar såklart; detta är ett helt rimligt sätt att lösa alla problem och bär inte med sig några större nackdelar. Har man t.ex. mördat alla gängledare så finns ju inga gäng längre, och eftersom brottslighet beror på inre svaghet hos enskilda individer så uppstår inga fler brott.

Utanför: Det finns nu en samling uppladdade medvetanden som agerar skyddsvakt för resten av mänskligheten. I den samlingen finns olika delar, som de slemma och elaka "accelerationisterna" som använder onda seriemördare och inte skyr några medel för att accelerera utvecklingen. Den goda fraktionen, de konservativa, må bete sig som rövhål och vara otrevliga, men det betyder mest att de är genuina och sanna människor man kan lita på.

Accelerationisterna har en ond plan där de lurar kulten kring Inigos drömmar att ta med dem i The Void. Väl där är planen att göra så hela universum blir som The Void, där alla har en tredje hand och alla kan spola tillbaka tiden. "Allt åt alla" kanske man skulle kunna säga. Det här är såklart ont och dåligt, så hjältarna ser till att försvara status quo istället.

Vad serien har att säga​

Här är några saker bokserien säger med sin handling och sitt världsbygge. Absolut inte en komplett lista, bara några highlights jag kommer på just nu.
  • Man kan vara väldigt säker på något, vara en högstatus-auktoritet, och ändå ha helt fel. Det här känns som ett väldigt medvetet tema – det återkommer rätt många gånger här att de klassiska Hamiltonska/Ayn Randska hjältarna med stort H säger saker med väldig emfas, de har dragit slutsatser och varit smarta – men det visar sig att de agerade utifrån begränsad information. Det här är lite nytt; annars har hans hjältar ofta fått ha rätt, när de väl uttalar sig säkert om något.
  • Det är dåligt att försöka tvinga på folk förbättring. Den huvudsakliga antagonisten som utkristalliseras efter ett tag är ledaren för "accelerators", en revolutionär grupp som har en egen idé om hur mänskligheten ska nå nästa steg i evolutionen. Mot dem står organisationen "the conservatives", som leds av en no-nonsense superrik företagsledare som nog är den som oftast har rätt i storyn. Det som är dåligt i deras plan är att vissa människor inte vill utvecklas, och då ska de slippa. Bättre med ett bibehållet status quo och extremt långsam förändring.
  • Det spelar ingen roll att vi får uploading eller kan förnya våra kroppar eller att tekniken för att eventuella biologiska skillnader i styrka inte längre spelar någon roll: den supernaturliga kärnfamiljen är evig, liksom de huvudsakliga dragen av de traditionella könsrollerna.
  • Man kan lösa problemen med brottslighet genom att helt enkelt mörda eller förvisa alla som begår brott. Brottslighet beror på ett fåtal onda ledar-brottslingar; eliminerar man dem och alla som förgiftats av deras brottsliga ondska så får man inga fler problem med brott. Detta ser vi inne i fantasyvärlden, där det genomförs av Edeard. Och funkar. Och ingenting i boken säger emot.
  • Det vore något ensidigt dåligt om alla fick som de ville och mådde bra, för människor är inte riktigt människor om de inte har det jobbigt och dåligt. Detta ser vi i hur Inigo och många andra, mer eller mindre oemotsagt, reagerar på Inigos sista dröm.

What​

Ja, jo, lite så. Det är liksom inte dåligt skrivet – Hamilton har ett speciellt sätt att lägga upp sina stories på och han är rätt bra på det. Och det är inte så att alla hans åsikter är fucked up. Men på det hela taget är det här rätt vedervärdigt. Synen på människor och på samhället är verkligen horribel.

Men det är också lite därför jag läser Hamilton. Hans världsbild är verkligen främmande för mig, men det verkar vara rätt många som läser hans böcker och inte ser något konstigt alls. Det är lite nyttigt, någonstans, att ta del av en världsbild som är så… weird, på ett dåligt sätt. Eftersom så många verkar dela den.

Nu ska jag tvätta hjärnan med lite Alastair Reynolds.
 
Skrev jag aldrig nåt om The Commonwealth Saga? Vad dumt; nu är det ju ett tag sen jag lyssnade på den så jag har glömt det mesta. Jaja…
 

Kejsarbiografier - Suetonius​


1772127387992.png

Precis vad titeln utlovar - biografier över romerska kejsare, skrivna av farbror Gaius SUETONIUS Tranquillus c:a år 120-122.

Tolv kejsare!
De första tolv kejsarna är ämnet för dagen. Vi börjar med Julius Caesar och avslutar verket med Domitianus.

Formatet är klart längre för de kejsare som levde längre, och kortare för tex. Titus. Hans far och lillebror fick ju ändå varsin biografi också, och när Titus satt på tronen i endast två år så blev det inte så mycket att skriva, och släktens bakgrund kom ju redan i pappas biografi innan, såatte…

Det är kul att det är tydligt strukturerat i tema i biografierna. Även om det börjar från början med varje kejsares förfäders stordåd och livsverk, är det bara en ganska lös kronologi i kejsarens liv efter det. Istället blir det varje ämne för sig i några kapitel - krigen, förändringar i den statliga byråkratin, kärlekslivet, utrikespolitiken, etc - och det är märkbart trevligt. Jag behöver inte ha steg för steg över truppförflyttningar hela tiden, utan jag tycker att farbror Suetonius hittat ett riktigt trevligt format för att jag ska känna att jag får ett grepp om hans huvudpersoner i första hand.

Men det där Suetonius är känd för då?
Genom historien har Suetonius själv setts som rätt suspekt och som en sämre källa än många andra (Plutarchos, tex) när det gäller tillförlitlighet. Men det struntar jag nog i. Jag tycker det finns gott nog här för att jag ska vara nöjd, och Suetonius språk och disposition, är grymt mer levande än tex. Livius som jag läste någorlunda nyss. Det här är skrivet av en person med eld i sin själ och passion i sitt hjärta och vill berätta om ett liv. För att vara skrivet för närapå 2000 år sedan är det oväntat lättläst.

En del av det måste man väl skylla på Ingemar Lagerström (känd från Norrköping!) som översatt det hela. Men ändå.

Det som gjort att Suetonius setts som suspekt är främst att ha även har med alla elaka rykten, lyten och onda gärningar som hör kejsarna till, även om det är sånt som andra källor låter bli att rapportera om eller ställer sig tveksamma till. Oftast säger även Suetonius bara “detta sägs” snarare än “detta är”, men jag förstår kritiken. Men när jag får läsa om att Caligula fortfarande hemsöker sin begravningsplats förlåter jag Suetonius allt och vill åka på turistjakt i Rom redan i morgon för att jaga kejsarspöke.

TLDR
Överraskande underhållande läsning, särskilt för de som tänker på romarriket. Tror jag skulle rekommendera den här mer än tidigare läsningar för ointresserade.
 
Back
Top