Mot slutet av förra året blev jag klar med
Fascism av Roger Griffin.
Av… låt oss säga
förekommen anledning har jag intresserat mig för fascism på sistone, och framför allt då olika definitioner av fascism, olika sätt att betrakta och analysera fascistiska rörelser. När jag
grälar om diskuterar ämnet på internet brukar jag framför allt hänvisa till tre olika källor: Umberto Ecos
Ur-Fascism, Lawrence Britts
lista med 14 fascistiska karakteristika… och så Roger Griffins begrepp
palingenetic ultranationalism.
Jag hade ju mest läst wikipediasidan om den senare, så jag tyckte att det liksom var dags att göra ett försök att ta mig an en primärkälla – sagt och gjort, det här är ett läromedel riktat till folk som vill påbörja sin bana som forskare om fascismen, skrivet av Lawrence Britt. Det var väl mer eller mindre slump att det blev just den här av alla hans böcker och skrifter på ämnet som jag läste, men jag är inte missnöjd.
Han börjar med att gå igenom olika andra traditioner av analys av fascismen – den marxistiska där fascismen framför allt ses som en förlängd arm av, eller i bästa fall en konsekvens av, kapitalismen. Och så den väldigt spretiga liberala traditionen, där någon form av gemensamt konsensus saknas men det gemensamma verkar vara ett distinkt utifrånperspektiv. Sedan redogör han för sitt eget perspektiv, där han också visar vilka han influerats av och så. Och sedan gör han en översikt över olika fascistiska rörelser och hur det perspektiv och den definition han föredrar påverkar synen på dem, och slutligen ett gäng tips till den som vill ge sig in på forskningsområdet.
Som översikt tycker jag att det här fungerar utmärkt. Griffin tycks medveten om sin egna bias och påpekar den flera gånger; klart han tycker att hans perspektiv är det bästa, men han har inga problem med att uppmuntra läsaren att bekanta sig med en pluralitet av perspektiv och välja det som är mest användbart.
Nå, vad säger han om fascismen då? Hans utgångspunkt är att ta fascismen på allvar och läsa den "empathetically", vilket i klartext betyder att man utgår från vad fascister själva skrivit och gjort och vad fascister uttryckt om sin världsbild, snarare än att utgå från att fascismen bara är något slags "anti-ideologi" eller från att det bara är en bluff eller mask för något annat. Helt enkelt: Om man utgår från att det finns övertygade fascister, och att de menar vad de säger, vilken världsbild framträder då?
Och det är här han kommer fram till palingenetic ultranationalism. Ultranationen, menar Griffin, är en variant av nationen som vuxit sig så stor och mytisk att den helt överskuggar alla demokratiska ideal. Det blir alltså nationen som är i första rummet, alltid – en mytisk, konstruerad gemenskap vars bestående tillmäts oändlig betydelse. Det är rätt intressant att läsa hans genomgång av hur olika fascistiska rörelser världen över konstruerat sin ultranation – hur de alltid vill hämta legitimitet ur historien, men i länder där befolkningen alltid varit heterogen får leta sig antingen längre tillbaka eller in i rent religiös mytbildning.
Palinenesis är konceptet om omfödelse och förnyelse, och Griffin använder ordet mer eller mindre för att kunna använda det som ett adjektiv – "pånyttfödelsig ultranationalism" låter mycket riktigt lite knäppt. Men konceptet betyder alltså att fascismens centrala projekt är pånyttfödelsen av ultranationen; man tänker sig att ultranationen är under attack av generellt "degenererade" personer och ideologier; modernism i allmänhet, svaghet, bögighet, liberala värden, och så vidare. Och det som behövs är en revolution där folket reser sig, besegrar degenereringen, och skapar en pånyttfödelse för ultranationen.
För den som tagit del av nynazistisk propaganda till exempel, så är det här bekanta tankar.
Griffin menar sedan att allt det andra som vi förknippar med fascism framför allt är de
konsekvenser man får när man försöker omsätta de här idéerna i revolutionär praktik. Dödsläger, att underställa industrin under staten, dyrkan av styrka och våld och så vidare. Han visar också att inte alla fascismer haft inslag av biologisk rasism till exempel.
En sak som jag tycker inte riktigt fungerar är när Griffin ska kategorisera rörelser efter andra världskriget. Hans ståndpunkt – som jag inte delar – är ju att efter andra världskriget har vi inte sett några större eller farligare fascistorganisationer. Det finns många små, menar han, och de har stöttat t.ex. Trumps valrörelse. Men det finns enligt honom inga
större.
Det som gör att jag blir fundersam är att jag inte tycker att han är konsekvent, riktigt. Framför allt när det gäller ifall en rörelse kan betraktas som fascistisk trots att den (tillfälligt eller ej) underställer sig det demokratiska systemet. Griffin argumenterar för att Maga-rörelsen inte är fascistisk (eller, han pratar väl mest om Trump som person) eftersom den inte är revolutionär i betydelsen att den aktivt försöker avskaffa demokratin. Samtidigt som han definitivt tycker att Golden Dawn i Grekland är fascister, trots att det politiska partiet ändå arbetat inom ramarna för demokratin.
Jag tycker ju att revolution i sammanhanget inte nödvändigtvis borde behöva betyda en väpnad sådan. Om en fascistisk rörelse kan uppnå palingenesis och ett ultranationalistiskt organiserat samhälle utan att helt avskaffa demokratin, om man kan försvaga eller plocka bort alla checks and balances och omforma systemet till en illiberal "demokrati", gör det att man inte är fascister?
För det finns ju absolut rörelser idag som ideologiskt ligger helt i linje med den palingenetiska ultranationalismen som ideologi. Jag är medveten om att jag just nu balanserar på gränsen av regelbrott på forumet så jag ska undvika att ge fler uttryckliga exempel än jag redan gjort. Men det finns många, både inrikes och utrikes. Och jag tycker att det är lite konstigt att Griffin drar sin gräns där han drar den – jag tycker inte hans gränsdragning följer av hans definition. Eller så är det jag som är för korkad för att förstå definitionen, vad vet jag.
