WRNU:s bokklubb 2026

Augustus - John Williams​


1767780697978.jpeg

Det här är John Williams sista bok. För några år sedan läste jag hans mest kända - Stoner. Kände väl inte riktigt att jag fick en jättestor aha-upplevelse av den. Men jag är ändå sugen på att läsa alla hans fyra böcker efter att ha läst den här.

Vad är Augustus?
Boken är en brevroman, och ett försök att göra en krönika över just kejsar Augustus från antikens Rom. Vi får utdrag från självbiografier, brev, ordergivning och mycket annat från Augustus vänner, mentorer, mor, dotter, med mera. Boken börjar ungefär där Rome säsong 2 börjar, utöver ett prolog-brev från självaste Julius Caesar.

Alltihop drar alltså igång med efterspelet efter Caesars mord, och hur Augustus hanterar det. Vi får aldrig komma honom riktigt nära och höra hans egen röst förutom i epilogen. Utan det är just hur Maecenas, Agrippa, hans mor Atia och så vidare ser på honom. Sedan går tiden rätt fort. Det är trots allt mycket som ska hända på bokens c:a 300 sidor, och på den tiden går Augustus själv från tonåring till 70+.

För oss nördar då?
Det är riktigt kul att se hur många av valen görs när det gäller karaktärer. För någon som mig som precis tryckt in både Rome och Jag Claudius i skallen är det intressant att se hur det plötsligt dyker upp fler karaktärer som de “historieskrivningarna” valt bort, men här är jätteviktiga. Andra har fått helt andra personligheter och motivationer - Augustus dotter Julia främst. Jag är klart för. Även Williams gör förstås en del ingrepp i den historiska kronologin, men inga allvarliga sådana. Inte på nivån som Rome som skriver ut Atias make / Augustus styvfar, tex. Men men. Den är rysligt bra ändå.

Historia? Språk?
Jodå, Williams är bra på att få de olika brevskrivarna att låta lite lagom olika. Alla har ju fått en klassisk skolning, men det är genuin skillnad på att läsa kapitlen “skrivna” av Cicero och de från Agrippa, tex. Det gillar jag.

Sen är själva handlingen förstås rätt knuten till vad som hände “på riktigt”, med en del friheter för dramaturgins skull. Det fina med brevroman som format är att det känns helt naturligt att hoppa fem år eller så när det behövs. De verkliga överraskningarna kommer mest från Williams tolkningar på verkliga händelseförlopp och vad motiveringarna till det var bakom kulisserna - lite som Graves jobbar i Jag Claudius.

Men där Graves jobbar med hård röst och överlevnad i en omöjlig tid som tema är det i Williams hand snarast förändring och hur väl man egentligen kan känna en människa som är huvudtemat. Augustus säljer ut vissa av sina ideal till förmån för andra. Han håller vissa delar av sin personlighet öppet för alla, vissa för vissa och vissa för andra. Det är fascinerande att se en människa genom så många olika ögonpar, och hur han steg för steg kompromissar med sig själv för att lyckas göra något större.

TLDR
Sjukt bra historisk roman. Rekommenderas till alla som tänker på romarriket.
 
Jag tror det var någon här på forumet som tipsade om Jim Butcher - Storm Front. Den önskade jag och fick till julklapp och läste över nyår (så både 2025 och 2026) och det var länge sedan det gick så fort att läsa en bok för mig (lite fusk med ledighet förstås)!

Dresden är privatdetektiv och magiker och får handskas med både människor som inte säger hela sanningen och övernaturligheter som ibland inte säger någonting alls. Jag gillade den och kommer absolut att läsa del 2 vid något tillfälle (det här var del 1 i serien Dresden Files). Hade jag gillat den ännu mer när jag var 25, singel och hade bättre inlevelseförmåga? Troligtvis, men det var bra nu med!
 

Wombat’s Revenge och Frill-Necked Frenzy - Kenneth Cook​


1767863619389.png 1767863631087.png

Här har vi uppföljarna till Killer Koala. Det är verkligen mer av samma. Korta, snärtiga och ofta helt galna äventyr ute i Australiens vildmark, The Outback. Jag läste dem båda i raks takt och följd, och det är genuint svårt att hålla isär deras innehåll efteråt eftersom de är så lika.

Cook själv är vårt ständige vittne genom sina resor runt i Australien. Lite likt Conan, faktiskt. En novell kan handla om att gömma sig från wombaternas parningssäsong på en övergiven kyrkogård full av spökhistorier på västkusten, och nästa börja i utkanterna av Canberras stadsgräns på andra sidan landet.

Varje novell är ett glatt litet äventyr, som ofta innehåller adrenalin, men minst lika ofta är det renodlad humor. Min favorit är nog när Cook är hemma hos en uråldrig aborigin som får besök av en antropolog samtidigt och bestämmer sig för att lura skiten ur antropologen (koalor är så fulla av eukalyptusolka pga sin diet att de är lika exposliva som dynamit, för övrigt). Hans karaktärsporträtt av alla de här engångsfilurerna. Snubben som försöker sälja handgranater på puben (“De föll av en armébil nyss, apterade och klara!”) eller lurendrejaren som plockar folk på pengar via riggad rodeo till exempel. Självklart finns det gott om dårskaper bland Australiens fauna också - som när han försöker hjälpa en känguru som fastnat i ett fårstaket, och som tack får aggressivt brottande 400kg tung känguru på halsen.

Jahapp?
Det här är en guldgruva för alla som spelar rollspel. På allvar. Jag tror du kan plocka fram 75% av de här novellerna, anpassa dem lite grann för just din kampanj, och sedan köra rakt av. Perfekt filler för just det där spelmötet där någon viktig RP:s spelare ligger hemma i sjuksäng. Eller som äventyrsfrö för att ge sig ut på uppdrag ute i vildmarken, oavsett om det är Förbjudna Zonen eller Det Glömda Landet eller vad det nu kan vara.

Förutom det är det böcker jag läser med ett konstant leende. Jäklar i min lilla låda vad Cook kan formulera sig roligt och underfundigt. Särskilt de första tre-fyra meningarna i varje novell är närapå perfekta varje gång. Att etablera hooks är han mästerlig på.

TLDR
Rekommenderad läsning.
 
Mot slutet av förra året blev jag klar med Fascism av Roger Griffin.

1767900472675.png

Av… låt oss säga förekommen anledning har jag intresserat mig för fascism på sistone, och framför allt då olika definitioner av fascism, olika sätt att betrakta och analysera fascistiska rörelser. När jag grälar om diskuterar ämnet på internet brukar jag framför allt hänvisa till tre olika källor: Umberto Ecos Ur-Fascism, Lawrence Britts lista med 14 fascistiska karakteristika… och så Roger Griffins begrepp palingenetic ultranationalism.

Jag hade ju mest läst wikipediasidan om den senare, så jag tyckte att det liksom var dags att göra ett försök att ta mig an en primärkälla – sagt och gjort, det här är ett läromedel riktat till folk som vill påbörja sin bana som forskare om fascismen, skrivet av Lawrence Britt. Det var väl mer eller mindre slump att det blev just den här av alla hans böcker och skrifter på ämnet som jag läste, men jag är inte missnöjd.

Han börjar med att gå igenom olika andra traditioner av analys av fascismen – den marxistiska där fascismen framför allt ses som en förlängd arm av, eller i bästa fall en konsekvens av, kapitalismen. Och så den väldigt spretiga liberala traditionen, där någon form av gemensamt konsensus saknas men det gemensamma verkar vara ett distinkt utifrånperspektiv. Sedan redogör han för sitt eget perspektiv, där han också visar vilka han influerats av och så. Och sedan gör han en översikt över olika fascistiska rörelser och hur det perspektiv och den definition han föredrar påverkar synen på dem, och slutligen ett gäng tips till den som vill ge sig in på forskningsområdet.

Som översikt tycker jag att det här fungerar utmärkt. Griffin tycks medveten om sin egna bias och påpekar den flera gånger; klart han tycker att hans perspektiv är det bästa, men han har inga problem med att uppmuntra läsaren att bekanta sig med en pluralitet av perspektiv och välja det som är mest användbart.

Nå, vad säger han om fascismen då? Hans utgångspunkt är att ta fascismen på allvar och läsa den "empathetically", vilket i klartext betyder att man utgår från vad fascister själva skrivit och gjort och vad fascister uttryckt om sin världsbild, snarare än att utgå från att fascismen bara är något slags "anti-ideologi" eller från att det bara är en bluff eller mask för något annat. Helt enkelt: Om man utgår från att det finns övertygade fascister, och att de menar vad de säger, vilken världsbild framträder då?

Och det är här han kommer fram till palingenetic ultranationalism. Ultranationen, menar Griffin, är en variant av nationen som vuxit sig så stor och mytisk att den helt överskuggar alla demokratiska ideal. Det blir alltså nationen som är i första rummet, alltid – en mytisk, konstruerad gemenskap vars bestående tillmäts oändlig betydelse. Det är rätt intressant att läsa hans genomgång av hur olika fascistiska rörelser världen över konstruerat sin ultranation – hur de alltid vill hämta legitimitet ur historien, men i länder där befolkningen alltid varit heterogen får leta sig antingen längre tillbaka eller in i rent religiös mytbildning.

Palinenesis är konceptet om omfödelse och förnyelse, och Griffin använder ordet mer eller mindre för att kunna använda det som ett adjektiv – "pånyttfödelsig ultranationalism" låter mycket riktigt lite knäppt. Men konceptet betyder alltså att fascismens centrala projekt är pånyttfödelsen av ultranationen; man tänker sig att ultranationen är under attack av generellt "degenererade" personer och ideologier; modernism i allmänhet, svaghet, bögighet, liberala värden, och så vidare. Och det som behövs är en revolution där folket reser sig, besegrar degenereringen, och skapar en pånyttfödelse för ultranationen.

För den som tagit del av nynazistisk propaganda till exempel, så är det här bekanta tankar.

Griffin menar sedan att allt det andra som vi förknippar med fascism framför allt är de konsekvenser man får när man försöker omsätta de här idéerna i revolutionär praktik. Dödsläger, att underställa industrin under staten, dyrkan av styrka och våld och så vidare. Han visar också att inte alla fascismer haft inslag av biologisk rasism till exempel.

En sak som jag tycker inte riktigt fungerar är när Griffin ska kategorisera rörelser efter andra världskriget. Hans ståndpunkt – som jag inte delar – är ju att efter andra världskriget har vi inte sett några större eller farligare fascistorganisationer. Det finns många små, menar han, och de har stöttat t.ex. Trumps valrörelse. Men det finns enligt honom inga större.

Det som gör att jag blir fundersam är att jag inte tycker att han är konsekvent, riktigt. Framför allt när det gäller ifall en rörelse kan betraktas som fascistisk trots att den (tillfälligt eller ej) underställer sig det demokratiska systemet. Griffin argumenterar för att Maga-rörelsen inte är fascistisk (eller, han pratar väl mest om Trump som person) eftersom den inte är revolutionär i betydelsen att den aktivt försöker avskaffa demokratin. Samtidigt som han definitivt tycker att Golden Dawn i Grekland är fascister, trots att det politiska partiet ändå arbetat inom ramarna för demokratin.

Jag tycker ju att revolution i sammanhanget inte nödvändigtvis borde behöva betyda en väpnad sådan. Om en fascistisk rörelse kan uppnå palingenesis och ett ultranationalistiskt organiserat samhälle utan att helt avskaffa demokratin, om man kan försvaga eller plocka bort alla checks and balances och omforma systemet till en illiberal "demokrati", gör det att man inte är fascister?

För det finns ju absolut rörelser idag som ideologiskt ligger helt i linje med den palingenetiska ultranationalismen som ideologi. Jag är medveten om att jag just nu balanserar på gränsen av regelbrott på forumet så jag ska undvika att ge fler uttryckliga exempel än jag redan gjort. Men det finns många, både inrikes och utrikes. Och jag tycker att det är lite konstigt att Griffin drar sin gräns där han drar den – jag tycker inte hans gränsdragning följer av hans definition. Eller så är det jag som är för korkad för att förstå definitionen, vad vet jag.
 
Last edited:
Back
Top