Jag har lyssnat på Peter F. Hamiltons
Void-trilogi; totalt är det alltså tre böcker på 2144 sidor, lite drygt 72 timmar.
Så:
The Dreaming Void,
The Temporal Void och
The Evolutionary Void.
Jag har läst eller lyssnat på i princip allt Hamilton skrivit; mitt första möte med honom var The Reality Dysfunction som jag läste… nån gång när jag pluggade till lärare, så det lär vara bortåt en 20 år sedan. Han är bra på massiv episk rymdopera med många samtidiga berättelsetrådar och huvudpersoner.
Han är också politiskt ganska långt åt konservativ höger. Det är ganska vanskligt att bedöma någons politiska hemvist enkom utifrån litterär produktion… men jag tycker ändå jag läst nog av honom vid det här laget för att kunna göra ett dugligt case för att han som allra minst generellt reproducerar en konservativ världsbild (alla konflikter upphör om bara varje nation får sin egen planer och lever åtskiljt, satanister är ett reellt hot, könsrollerna är eviga och inget i hur människor funkar ändras oavsett hur mycket teknik vi uppfinner, kapitalister är rättfärdiga makthavare, socialister är i bästa fall naiva och lättlurade osv osv).
Plotten i "korthet"
1200 år efter hans Commonwealth Saga så är människoimperiet i princip oförändrat. Det har väl för all del blivit lite nya tekniska utvecklingar och så, men på det hela taget handlar det här om samma personer som tycker samma saker och egentligen inte utvecklats nämnvärt på 1200 år. Det är alltså ett otroligt stagnerat imperium, även om detta aldrig beskrivs i negativa termer i böckerna.
Det är också vad jag kan avgöra inte ett post-brist-samhälle. De har definitivt teknologin för det, men istället har vi fortfarande en del som är superrika och andra som oroar sig för att gå bankrutt. Det är aldrig riktigt tydligt vilka om några sociala skyddsnät som finns eller vem som har eller inte har råd att t.ex. göra sig odödlig via uploading eller att "förnya" sin kropp och vrida tillbaka den biologiska klockan. Böckerna är helt ointresserade av "vanligt folk", i ännu högre grad än Hamiltons tidigare.
Nå. I mitten av galaxen finns ett gigantiskt svart hål, "the void" som periodvis utvidgas. För ett gäng år sedan började människan Inigo att drömma drömmar som kommer inifrån hålet. Kring de här drömmarna bygger han en religion av människor som vill in i The Void där de vill leva det liv drömmarna beskriver. Det förklaras aldrig hur Inigo eller hans följare kan vara så övertygade om att drömmarna är på riktigt eller kommer inifrån The Void.
Världen inuti The Void är ett slags fantasyvärld, och i böckerna varvas Inigos drömmar med kapitel om handlingen utanför.
I fantasyberättelsen har alla människor telekinesi och teknik funkar dåligt. Telekinesin kallas att ha "en tredje hand".
Edeard är en hjältemodig ung entreprenöriell huvudperson som är genetiskt mycket bättre än alla andra (genom att ha en exceptionellt stark tredje hand) som främst drivs av att vilja göra karriär och att doppa snoppen så mycket som möjligt – detta för att visa att han är en jordnära person som dig och mig. Han ser sin hemby förödd av banditer och åker till den sexuellt och moraliskt degenererade huvudstaden. (Man ser också vilken fin och god och hjältemodig människa han är, genom att han vägrar ha sex med ett barn han känner trots att barnet säger sig vilja ha sex med honom.)
Det finns inget riktigt hopp om att reformera stadens degenerering via politiska eller demokratiska medel; det som behövs är att pojken tar värvning i stadens poliskår och använder sina alltmer gudalika krafter för att besegra och förnedra bovarna och banditerna så att hederligt folk – handlare, framför allt – kan leva säkert.
Åh, och när pojken håller på och förförs av en av de degenererade adelsdöttrarna så är det som rycker honom ur hennes förtrollning att hon berättar att de – adelsdöttrarna – genomför ett slags telekinetisk abort på foster om de är manliga. Och huvudpersonen tycker att det är samma sak som mord, och blir väldigt arg. Adeln är alltså inte bara sexuellt degenererad, den är också iskallt eugenisk – och dessutom pysslar de med abort!
Edeard hittar ett sätt att
vrida tillbaka tiden, och använder det för att försöka bygga en bättre värld, där alla mår bra. Det gör han i rätt hög grad genom att mörda eller förvisa alla brottslingar och folk som står emot honom. Det fungerar såklart; detta är ett helt rimligt sätt att lösa alla problem och bär inte med sig några större nackdelar. Har man t.ex. mördat alla gängledare så finns ju inga gäng längre, och eftersom brottslighet beror på inre svaghet hos enskilda individer så uppstår inga fler brott.
Utanför: Det finns nu en samling uppladdade medvetanden som agerar skyddsvakt för resten av mänskligheten. I den samlingen finns olika delar, som de slemma och elaka "accelerationisterna" som använder onda seriemördare och inte skyr några medel för att accelerera utvecklingen. Den goda fraktionen, de konservativa, må bete sig som rövhål och vara otrevliga, men det betyder mest att de är genuina och sanna människor man kan lita på.
Accelerationisterna har en ond plan där de lurar kulten kring Inigos drömmar att ta med dem i The Void. Väl där är planen att
göra så hela universum blir som The Void, där alla har en tredje hand och alla kan spola tillbaka tiden. "Allt åt alla" kanske man skulle kunna säga. Det här är såklart ont och dåligt, så hjältarna ser till att försvara status quo istället.
Vad serien har att säga
Här är några saker bokserien säger med sin handling och sitt världsbygge. Absolut inte en komplett lista, bara några highlights jag kommer på just nu.
- Man kan vara väldigt säker på något, vara en högstatus-auktoritet, och ändå ha helt fel. Det här känns som ett väldigt medvetet tema – det återkommer rätt många gånger här att de klassiska Hamiltonska/Ayn Randska hjältarna med stort H säger saker med väldig emfas, de har dragit slutsatser och varit smarta – men det visar sig att de agerade utifrån begränsad information. Det här är lite nytt; annars har hans hjältar ofta fått ha rätt, när de väl uttalar sig säkert om något.
- Det är dåligt att försöka tvinga på folk förbättring. Den huvudsakliga antagonisten som utkristalliseras efter ett tag är ledaren för "accelerators", en revolutionär grupp som har en egen idé om hur mänskligheten ska nå nästa steg i evolutionen. Mot dem står organisationen "the conservatives", som leds av en no-nonsense superrik företagsledare som nog är den som oftast har rätt i storyn. Det som är dåligt i deras plan är att vissa människor inte vill utvecklas, och då ska de slippa. Bättre med ett bibehållet status quo och extremt långsam förändring.
- Det spelar ingen roll att vi får uploading eller kan förnya våra kroppar eller att tekniken för att eventuella biologiska skillnader i styrka inte längre spelar någon roll: den supernaturliga kärnfamiljen är evig, liksom de huvudsakliga dragen av de traditionella könsrollerna.
- Man kan lösa problemen med brottslighet genom att helt enkelt mörda eller förvisa alla som begår brott. Brottslighet beror på ett fåtal onda ledar-brottslingar; eliminerar man dem och alla som förgiftats av deras brottsliga ondska så får man inga fler problem med brott. Detta ser vi inne i fantasyvärlden, där det genomförs av Edeard. Och funkar. Och ingenting i boken säger emot.
- Det vore något ensidigt dåligt om alla fick som de ville och mådde bra, för människor är inte riktigt människor om de inte har det jobbigt och dåligt. Detta ser vi i hur Inigo och många andra, mer eller mindre oemotsagt, reagerar på Inigos sista dröm.
What
Ja, jo, lite så. Det är liksom inte dåligt skrivet – Hamilton har ett speciellt sätt att lägga upp sina stories på och han är rätt bra på det. Och det är inte så att alla hans åsikter är fucked up. Men på det hela taget är det här rätt vedervärdigt. Synen på människor och på samhället är verkligen horribel.
Men det är också lite därför jag läser Hamilton. Hans världsbild är verkligen främmande för mig, men det verkar vara rätt många som läser hans böcker och inte ser något konstigt alls. Det är lite nyttigt, någonstans, att ta del av en världsbild som är så… weird, på ett dåligt sätt. Eftersom så många verkar dela den.
Nu ska jag tvätta hjärnan med lite Alastair Reynolds.
