Augustus - John Williams
Det här är John Williams sista bok. För några år sedan läste jag hans mest kända - Stoner. Kände väl inte riktigt att jag fick en jättestor aha-upplevelse av den. Men jag är ändå sugen på att läsa alla hans fyra böcker efter att ha läst den här.
Vad är Augustus?
Boken är en brevroman, och ett försök att göra en krönika över just kejsar Augustus från antikens Rom. Vi får utdrag från självbiografier, brev, ordergivning och mycket annat från Augustus vänner, mentorer, mor, dotter, med mera. Boken börjar ungefär där Rome säsong 2 börjar, utöver ett prolog-brev från självaste Julius Caesar.
Alltihop drar alltså igång med efterspelet efter Caesars mord, och hur Augustus hanterar det. Vi får aldrig komma honom riktigt nära och höra hans egen röst förutom i epilogen. Utan det är just hur Maecenas, Agrippa, hans mor Atia och så vidare ser på honom. Sedan går tiden rätt fort. Det är trots allt mycket som ska hända på bokens c:a 300 sidor, och på den tiden går Augustus själv från tonåring till 70+.
För oss nördar då?
Det är riktigt kul att se hur många av valen görs när det gäller karaktärer. För någon som mig som precis tryckt in både Rome och Jag Claudius i skallen är det intressant att se hur det plötsligt dyker upp fler karaktärer som de “historieskrivningarna” valt bort, men här är jätteviktiga. Andra har fått helt andra personligheter och motivationer - Augustus dotter Julia främst. Jag är klart för. Även Williams gör förstås en del ingrepp i den historiska kronologin, men inga allvarliga sådana. Inte på nivån som Rome som skriver ut Atias make / Augustus styvfar, tex. Men men. Den är rysligt bra ändå.
Historia? Språk?
Jodå, Williams är bra på att få de olika brevskrivarna att låta lite lagom olika. Alla har ju fått en klassisk skolning, men det är genuin skillnad på att läsa kapitlen “skrivna” av Cicero och de från Agrippa, tex. Det gillar jag.
Sen är själva handlingen förstås rätt knuten till vad som hände “på riktigt”, med en del friheter för dramaturgins skull. Det fina med brevroman som format är att det känns helt naturligt att hoppa fem år eller så när det behövs. De verkliga överraskningarna kommer mest från Williams tolkningar på verkliga händelseförlopp och vad motiveringarna till det var bakom kulisserna - lite som Graves jobbar i Jag Claudius.
Men där Graves jobbar med hård röst och överlevnad i en omöjlig tid som tema är det i Williams hand snarast förändring och hur väl man egentligen kan känna en människa som är huvudtemat. Augustus säljer ut vissa av sina ideal till förmån för andra. Han håller vissa delar av sin personlighet öppet för alla, vissa för vissa och vissa för andra. Det är fascinerande att se en människa genom så många olika ögonpar, och hur han steg för steg kompromissar med sig själv för att lyckas göra något större.
TLDR
Sjukt bra historisk roman. Rekommenderas till alla som tänker på romarriket.
