WRNU:s Bokklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,369
Jag har läst SVART OM PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA VITT av Anna-Lena Lodenius



Ja, det här är nog precis vad ni tror. Anna-Lena Lodenius, en av landets främsta experter på högerextremism, sammanställer Sverigedemokraternas verksamhet från uppkomst fram till c:a senvåren 2022 när boken kom ut. Ingen kul läsning. Men tyvärr alltför nödvändig.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,369
Jag har läst Jag är ju så jävla easy-going av Jenny Jägerfeld



En rätt bra ungdomsroman om hur det är att leva med ADHD som gymnasist. Inte fantastisk, men rätt bra.

Huvudpersonen Joanna är ensambarn med en deprimerad (och för det sjukskriven) pappa som mest är ett vårdpaket i soffan, och en arbetslös mamma med författardrömmar. Själv slits hon mellan att inte ha några pengar och att försöka hantera sin ungdoms första riktiga kärlek. Boken går i någon lite grad i regnbågens tecken, men inte mycket. Långt mycket mer handlar den om vardagsfattigdom och hur tabu det är att prata om, samt vilken desperation det leder till.

Jag brände igenom de c:a 300 sidorna på typ två dar. Det gick så fort eftersom vi är stenhårt planterade i Joannas perspektiv, komplett med intern monolog, och ett ruskigt bra berättarspråk från den sidan. Bokens stora behållning är inte handlingen, utan helt klart språket.

TLDR
Bra, men inte fantastisk ungdomsroman om hur det är att vara tonåring utan pengar.
 

Monokel

Koboldjägare från Chronopia
Joined
6 Nov 2019
Messages
375
Location
Uppsala
Den här veckan har jag läst två böcker som var väldigt olika men som använde liknande berättarteknik: How high we go in the dark av Sequoia Nagamatsu och The spinning heart av Donal Ryan.

Båda böckerna har ett nytt berättarjag i varje kapitel och berättat historier om dessa olika personer, som vävs ihop på olika sätt. Berättaren i kapitel 7 kan t.ex. vara bror med berättaren i kapitel 3 och i sin egen berättelse förändra synen på det som hänt i tidigare kapitel.

How high we go in the dark köpte jag för att kag läste någonstans att den påminde om Station eleven (som är en av mina favoritböcker). Vissa likheter fanns det kanske, men inte jättemånga. Den handlar om livet under och efter en rätt otäck pandemi. Det är stundtals en väldigt vacker och sympatisk bok, men jag upplevde kvalitén på kapitlen som ganska varierande. Det finns inslag av sf/fantasy, en del intressanta och en del lite malplacerade. Trevlig läsning.

The spinning heart köpte jag på bokrean på Uppsala English Bookshop för en sisådär åtta år sedan. Har haft den i läshögen sedan dess, och nu var det dags. Den handlar om personer i Irland under finanskrisen i slutet av 00-talet. Men framförallt handlar den om män som inte pratar om sina känslor, och vad det får för konsekvenser i deras liv. Författaren gör ett suveränt jobb med att ge varje berättarjag en egen röst. Absolut en av de bästa böcker jag läst det senaste året.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,369
Jag har läst Landet Oz av L Frank Baum

1663927680057.png

Mer högläsning av barnboksklassiker för sexåringen! Det här är den andra boken om landet Oz, och den enda som utspelar sig helt och hållet där utan att det förekommer någon portalfantasyprotagonist på inresa.

Handling och sånt
Vår huvudperson Tip är en ung pojke som växt upp hos sin fostermor, den elaka häxan Mombi. Tillsammans med sina vänner Jack Pumpa och Sågbocken rymmer han när Mombi hotar med att förvandla honom till en staty. Men när de kommer till Smaragdstaden och blir vänner även med Smaragdstadens kung Fågelskrämman hinner de knappt mer än säga hej innan det blir revolution! Den elaka general Jinjur har samlat en armé av kvinnor och flickor, som gör uppror mot den allmänna ordningen. Vännerna får fly till Plåtmans land i väst, och där bygga en ny plan för att återta den förlorade Smaragdstaden. På vägen träffar de många nya vänner med stod dos knas, på samma sätt som i första boken, som Vingelbaggen och Gumpen. Längre fram återser vi också Glinda, Plåtman själv, och flera andra.

Slutet är riktigt skoj, när Glindas armé belägrar Smaragdstaden, och Jonjur har allierat sig med elaka häxan Mombi vars förvandlingskonster får till och med Glinda att bli rejält förvirrad.

Boken har en episkt fet twist på slutet. Den ska jag inte spåjla.

Men på det stora hela då - är den bra?
Nja, inte alls i närheten av första boken. Den saknar framför allt momentum och logiskt driv i narrativet på det sätt som den första har. Efter att Tip har flytt Mombi i första kapitlen sker allting annat på ren slump. Han bara råkar komma till Smaragdstaden när Jinjur anfaller, han saknar vilja mer än att fly till säkerhet, och har liksom inget riktigt mål överhuvudtaget i boken. Det är trist. Det är väldigt lätt att få sympati för Dorothys vilja att komma hem till Kansas, men Tip vill... typ ingenting.

Det roliga är den stora armén från Jinjur. Det är en illa dold drift med suffragettrörelsen (som Baum gillade, för övrigt) med glimten i ögat på könsroller och hur dryga män är som tvingas laga mat och städa och så. Även om det säkert var skoj på den tiden är det rätt så mossigt med dagens ögon och jag tror inte direkt att min sexåring fattar skämten. Vi har trots allt kommit en bra bit på de över 100 år sedan boken skrevs. Faran med att driva med könsroller är att de där könsrollerna förändras över tid. Hittills till det bättre, tack och lov.

Så nä, det här är inte lika tufft som första boken. Men den är på inget sätt dålig. Absolut inte något man måste läsa, men jag är inte ledsen för att jag gjort det. Nu har vi redan börjat med bok tre. Det är i den som hela Oz-universat börjar formas med stapelvarorna som mest vad jag minns. Den här är mer velig och lite lealös, medan den första är en av barnbokshistoriens absoluta klassiker. Så det blir bättre, även om det är helt okej redan nu.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,067
Location
Fallen Umber
Jag har lagt typ 25 dagar på att läsa Infinte Jest av David Foster Wallace. En av de där enorma romanerna som man ska ha läst om man intresserar sig för det amerikanska 90-talets postmodernism. Tidigare har jag läst ett par av hans essäsamlingar, som var fantastiska, men Infinite Jest var något av en plåga. Inte ointressant, och absolut inte direkt dålig, men tung, inte bara fysiskt (1100 sidor) trots frånvaron av något direkt komplicerat språk, samt överväldigande meningslös. Boken känns som en medioker cover av en Thomas Pynchon-roman. Läs Pynchon i stället.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
1,827
Location
Stockholm
Jag har läst Jag är ju så jävla easy-going av Jenny Jägerfeld



En rätt bra ungdomsroman om hur det är att leva med ADHD som gymnasist. Inte fantastisk, men rätt bra.

Huvudpersonen Joanna är ensambarn med en deprimerad (och för det sjukskriven) pappa som mest är ett vårdpaket i soffan, och en arbetslös mamma med författardrömmar. Själv slits hon mellan att inte ha några pengar och att försöka hantera sin ungdoms första riktiga kärlek. Boken går i någon lite grad i regnbågens tecken, men inte mycket. Långt mycket mer handlar den om vardagsfattigdom och hur tabu det är att prata om, samt vilken desperation det leder till.

Jag brände igenom de c:a 300 sidorna på typ två dar. Det gick så fort eftersom vi är stenhårt planterade i Joannas perspektiv, komplett med intern monolog, och ett ruskigt bra berättarspråk från den sidan. Bokens stora behållning är inte handlingen, utan helt klart språket.

TLDR
Bra, men inte fantastisk ungdomsroman om hur det är att vara tonåring utan pengar.
Det är bra att sådan böcker finns eftersom det absolut finns ungdomar (o vuxna) som behöver läsa dem, men jag undrar här lite själviskt om folk vet om det finns några moderna böcker som handlar om hur det är att vara tonåring utan pengar (möjligen med någon diagnos), eller mer iallafall har det som en av bakgrund grejerna, och tonåringen inte har något problem med det? Jag undrar för, som någon som växte upp utan så mycket pengar o med diagnos o inte hade några problem med det alls, känns det lite som att jag blir tillsagt att jag borde ha men för min barndom.
Eftersom media som tar upp sådan saker vad jag har sett behandlar det som något som är problematiskt o ger karaktärerna ångest/depression/liknande eller gör att de fattar dumma beslut, o jag känner inte igen mig i det ett dugg - det kan ju förstås vara att jag hade en stor tjock familj runt mig som skapade trygghet.
 
Top