Nekromanti Projekt barndomsfantasy!
- Thread starter Khan
- Start date
Lite för avancerad för en åttaåring skulle jag säga, men det beror ju mycket på hur mogen och läsvan åttaåringen ifråga är.Leon;n331077 said:
Ett alternativ av samma författare är ju annars "Momo - eller kampen om tiden". Inte lika mycket "klassisk fantasy" som i Oändliga historien, men en mycket bra bok på alla sätt och vis, och jag tror den skulle passa bättre för en åttaåring.
Rangertheman
Swashbuckler
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,137
Underbar bok!erikt;n331087 said:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,255
Ursula K LeGuin - Trollkarlen från Övärlden
Den här boken är inte ens tvåhundra sidor lång. Men den innehåller så mycket mer än som står i texten.
En ung pojk i den stora Övärlden växer upp på den lilla ön Gont och visar talang för trolldom. Han fostras av en trollkarl, hamnar på trollkarlsskolan och råkar där väcka/lösgöra ett fruktansvärt skuggmonster. Sedan rör sig Ged, som han heter, över världen när han försöker rätta till sitt misstag, samtidigt som han sköter sin vardag som trollkarl tills den dag då han inser att han inte kan fly från sitt öde och lägger full kraft på att stoppa skuggan.
Den här boken bryter mot otroligt många fantasytroper. De allra flesta är mörkhyade, och i min hjärna blir Ged och de andra huvudpersonerna indier. Det är en antik värld, och varenda rustning som nämns är av brons. Flera bakgrundsfigurer är till och med beväpnade med stenyxor. Huvudstoryn handlar heller inte om att rädda världen, eller besegra Ondskan[SUP]TM[/SUP] utan bara om Geds personliga resa och konsekvenserna av hans misslyckanden.
Det som mest slog mig var språket. Jag kom ihåg att det tar tid att läsa LeGuin, men nu vet jag varför. Hon skriver med väldigt få dialoger, mycket sägs mellan raderna och det känns inte fel att jämföra hennes stil med Hemingways isberg. Det gör att det tar tid att ta in, och att min vanliga kvicka lässtil inte funkar. Det krävs reflektion. Om det var en film skulle det vara en sån där långsam, tyst historia där det mesta berättas genom lugna partier och svepande solnedgångar, där så gott som allt berättas genom skådisarnas ansikten istället för deras ord. Typ Terrence Malik, Sergio Leone eller så. Jag tänkte flera gånger på Steve McQueens Hunger när jag läste boken. Den typen av berättarstil tror jag skulle vara perfekt för Övärlden.
Övärlden i sig är rätt fräck. Lite lagom annorlunda, med lagom många fantasyklyschor (drakar, magiska torn, etc) men utan att det känns som om det plockats rakt från någon annan. I och med handlingens fokus känns världen stor, men isolerad på samma gång. Ged besöker många öar och folk, men får ytterst få vänner, knappt ens bekanta. Hans egen ensamhet flyter in i världens ensamhet.
Jag gillar boken. Riktigt mycket. Den är tyngre än jag minns, och jag tror jag uppskattar den långt mer nu än vad jag gjorde som barn. Jag minns flera av de coola scenerna (när Ged besegrar drakar, tex) men känslan av ensamhet, språket, och den personliga storyn känns riktigt, riktigt fin. Som barn läste jag aldrig uppföljarna. Det är jag sugen på nu.
Den här boken är inte ens tvåhundra sidor lång. Men den innehåller så mycket mer än som står i texten.
En ung pojk i den stora Övärlden växer upp på den lilla ön Gont och visar talang för trolldom. Han fostras av en trollkarl, hamnar på trollkarlsskolan och råkar där väcka/lösgöra ett fruktansvärt skuggmonster. Sedan rör sig Ged, som han heter, över världen när han försöker rätta till sitt misstag, samtidigt som han sköter sin vardag som trollkarl tills den dag då han inser att han inte kan fly från sitt öde och lägger full kraft på att stoppa skuggan.
Den här boken bryter mot otroligt många fantasytroper. De allra flesta är mörkhyade, och i min hjärna blir Ged och de andra huvudpersonerna indier. Det är en antik värld, och varenda rustning som nämns är av brons. Flera bakgrundsfigurer är till och med beväpnade med stenyxor. Huvudstoryn handlar heller inte om att rädda världen, eller besegra Ondskan[SUP]TM[/SUP] utan bara om Geds personliga resa och konsekvenserna av hans misslyckanden.
Det som mest slog mig var språket. Jag kom ihåg att det tar tid att läsa LeGuin, men nu vet jag varför. Hon skriver med väldigt få dialoger, mycket sägs mellan raderna och det känns inte fel att jämföra hennes stil med Hemingways isberg. Det gör att det tar tid att ta in, och att min vanliga kvicka lässtil inte funkar. Det krävs reflektion. Om det var en film skulle det vara en sån där långsam, tyst historia där det mesta berättas genom lugna partier och svepande solnedgångar, där så gott som allt berättas genom skådisarnas ansikten istället för deras ord. Typ Terrence Malik, Sergio Leone eller så. Jag tänkte flera gånger på Steve McQueens Hunger när jag läste boken. Den typen av berättarstil tror jag skulle vara perfekt för Övärlden.
Övärlden i sig är rätt fräck. Lite lagom annorlunda, med lagom många fantasyklyschor (drakar, magiska torn, etc) men utan att det känns som om det plockats rakt från någon annan. I och med handlingens fokus känns världen stor, men isolerad på samma gång. Ged besöker många öar och folk, men får ytterst få vänner, knappt ens bekanta. Hans egen ensamhet flyter in i världens ensamhet.
Jag gillar boken. Riktigt mycket. Den är tyngre än jag minns, och jag tror jag uppskattar den långt mer nu än vad jag gjorde som barn. Jag minns flera av de coola scenerna (när Ged besegrar drakar, tex) men känslan av ensamhet, språket, och den personliga storyn känns riktigt, riktigt fin. Som barn läste jag aldrig uppföljarna. Det är jag sugen på nu.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,255
Jag insåg precis att jag inte lade upp listan över vilka böcker jag tänkt läsa. Den kommer här. Om någon kommer på något jag glömt skadar det absolut inte att få en påminnelse.
Katherine Kerr - Deverry
JRR Tolkien - Bilbo (Britt G Hallqvists översättning)
Michael Ende - Den Oändliga Historien
Ursula K LeGuin - Trollkarlen från Övärlden
Maggie Furey - Aurian
Terry Brooks - Shannaras ättlingar
CS Lewis - Narnia
Lloyd Alexander - Prydain
Roger Zelazny - Amber (1-5)
JRR Tolkien - Sagan om Ringen (Åke Ohlmarks översättning)
TH White - Svärdet i Stenen
David Eddings - Sagan om Belgarion
Robert Jordan - Sagan om Drakens Återkomst
Hemligt/Lite utanför genren "standardfantasy" 1
Hemligt/Lite utanför genren "standardfantasy" 2
Jag kommer varva de lååååånga serierna med de kortare böckerna för att få lite variation, så ta ordningen med en näve salt.
Katherine Kerr - Deverry
JRR Tolkien - Bilbo (Britt G Hallqvists översättning)
Michael Ende - Den Oändliga Historien
Ursula K LeGuin - Trollkarlen från Övärlden
Maggie Furey - Aurian
Terry Brooks - Shannaras ättlingar
CS Lewis - Narnia
Lloyd Alexander - Prydain
Roger Zelazny - Amber (1-5)
JRR Tolkien - Sagan om Ringen (Åke Ohlmarks översättning)
TH White - Svärdet i Stenen
David Eddings - Sagan om Belgarion
Robert Jordan - Sagan om Drakens Återkomst
Hemligt/Lite utanför genren "standardfantasy" 1
Hemligt/Lite utanför genren "standardfantasy" 2
Jag kommer varva de lååååånga serierna med de kortare böckerna för att få lite variation, så ta ordningen med en näve salt.
Det kan jag inte tänka mig, det var mer nostalgifaktorn. De kom i Bonniers Fantasybokklubb och gjorde stort intryck på mig, särskilt så här i efterhand känns det som att de format min åsikt om vad som är "bra fantasy". Som jag minns det är det inget som är extra bra eller dåligt med översättningen till svenska.Khan;n331589 said:
Det är inte som Häxkarlen vs the witcher där det kändes som att den svenska översättningen var genomtänkt och stämningsfull och den engelska som något nån stressat ihop på en kafferast.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,255
Aurian (Magikerns Saga 1) - Maggie Furey
En av flera serier som splittrade sina engelskspråkiga förlagor i två när de kom på svenska. Så istället för en tetralogi blev det en oktologi, vilket för övrigt inte är ett ord som används tillräckligt ofta i vardagligt tal.
Aurian är magiker och har växt upp i en värld där magikerna är få, men mäktiga nog att styra världen. Men eftersom de är just få måste de göra det i samklang med människorna. Aurian växer upp hos sin mor i en ödslig dal, lär sig slåss av en av sin fars gamla vänner och när hon blir fjorton år reser hon till storstaden för att läsa vid magikernas akademi. Det blir hennes första möte med andra magiker än hennes mor, och första mötet med världens storpolitik.
Maggie Furey försöker bygga någon sorts känsla för politik, stora frågor, rasism och klassdiskussion, men det går inte. Jag vet inte om jag förstörts av att ha läst GRRM, och hans finfina hanterande av politikens biljardbord där varje händelse puttar på nästa som puttar på nästa... Här är det som en tioårings förståelse av politik, där en svältande pöbel börjar älska Aurian som en drottning när hon ger dem mat för en dag, trots att det var en hungerkravall på grund av storsvält. Storspelaren i sammanhanget - Ärkemagikern själv - är totalt inkompetent, trots att han har lett en hel stad i flera år. Hej och hå.
Världen är så gott som obefintlig. Den består av Dalen och Staden, och jag har inte ens en aning om hur stor Staden är, och fick aldrig någon känsla för hur folket lever till vardags. Tydligen finns både trälar och livegna. Eller är de samma sak? Hur många finns? Bor det många i Staden? Finns det fler magiker någonstans än den handfull som bor i Akademin? Styr Ärkemagikern + stadsrådet bara inom stadsmurarna, eller även utanför? Finns det grannland? Grannstäder? Ingen aning. Det känns som om man borde fått något efter 350 sidor.
Det här är en rätt kass bok. Översättningen (och/eller originalspråket) är tramsigt, rentav plastigt. Det känns som sagt som om det riktar sig till tioåringar, men handlar om saker som tioåringar absolut inte borde hantera. Våld i nära relationer, barnaga, casual rape, brutala mord, samt sex, sex och åter sex.
Jag kommer fortsätta läsa serien, nästan enbart för det ibland hysteriska språket. De många sexskildringarna kan vara de sämsta jag läst på länge, på ett fantastiskt sätt. Hur jag kan ha läst det här från barndomen och gillat det är rätt fascinerande.
En av flera serier som splittrade sina engelskspråkiga förlagor i två när de kom på svenska. Så istället för en tetralogi blev det en oktologi, vilket för övrigt inte är ett ord som används tillräckligt ofta i vardagligt tal.
Aurian är magiker och har växt upp i en värld där magikerna är få, men mäktiga nog att styra världen. Men eftersom de är just få måste de göra det i samklang med människorna. Aurian växer upp hos sin mor i en ödslig dal, lär sig slåss av en av sin fars gamla vänner och när hon blir fjorton år reser hon till storstaden för att läsa vid magikernas akademi. Det blir hennes första möte med andra magiker än hennes mor, och första mötet med världens storpolitik.
Maggie Furey försöker bygga någon sorts känsla för politik, stora frågor, rasism och klassdiskussion, men det går inte. Jag vet inte om jag förstörts av att ha läst GRRM, och hans finfina hanterande av politikens biljardbord där varje händelse puttar på nästa som puttar på nästa... Här är det som en tioårings förståelse av politik, där en svältande pöbel börjar älska Aurian som en drottning när hon ger dem mat för en dag, trots att det var en hungerkravall på grund av storsvält. Storspelaren i sammanhanget - Ärkemagikern själv - är totalt inkompetent, trots att han har lett en hel stad i flera år. Hej och hå.
Världen är så gott som obefintlig. Den består av Dalen och Staden, och jag har inte ens en aning om hur stor Staden är, och fick aldrig någon känsla för hur folket lever till vardags. Tydligen finns både trälar och livegna. Eller är de samma sak? Hur många finns? Bor det många i Staden? Finns det fler magiker någonstans än den handfull som bor i Akademin? Styr Ärkemagikern + stadsrådet bara inom stadsmurarna, eller även utanför? Finns det grannland? Grannstäder? Ingen aning. Det känns som om man borde fått något efter 350 sidor.
Det här är en rätt kass bok. Översättningen (och/eller originalspråket) är tramsigt, rentav plastigt. Det känns som sagt som om det riktar sig till tioåringar, men handlar om saker som tioåringar absolut inte borde hantera. Våld i nära relationer, barnaga, casual rape, brutala mord, samt sex, sex och åter sex.
Jag kommer fortsätta läsa serien, nästan enbart för det ibland hysteriska språket. De många sexskildringarna kan vara de sämsta jag läst på länge, på ett fantastiskt sätt. Hur jag kan ha läst det här från barndomen och gillat det är rätt fascinerande.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,255
Aurians Flykt (Magikerns saga 2) - Maggie Furey
Det här med att dela fantasyromaner när de kommer på svenska har jag aldrig riktigt förstått, men det funkar fint här. Bok ett slutar på en stor cliffhanger, och tvåan tar vid direkt efteråt.
Efter ett skeppsbrott spolas Aurian och Anvar i land i de Södra Rikena, en kontinent söder om sitt hemland. Det är öken, oaser, kroksablar och kameler för hela slanten. Aurian blir tillfångatagen och blir tvingad att slåss som gladiator, hennes betjänt (och ärkemagikerns hatade oäkting) Anvar blir byggarslav. Den tredje i dramat, Anvars tidigare kärlek Sara, lyckas hastigt och lustigt bli drottning. Jahapp.
Efter att i förbifarten ha orkestrerat en statskupp, flytt med kronprinsen, blivit polare med en panter och en val, och gått vilse i en öken av ädelstenar råkar Aurian och hennes kompani ut för det ena äventyret efter det andra. De slåss mot en magisk spindelrobot, fångas av en stor kristall, och mycket mer. I slutet träffar de det mystiska himmelsfolket, befjädrade och änglalika varelser som bor högt uppe i bergen och fastnat i en evig vinter.
På det stora hela känns det som om Furey skriver i någon sorts "stream of conciousness", där det är väldigt mycket start och stopp, och allt löser sig i samma kapitel. Jag har tappat räkningen på hur många gånger någon av dem blir sårad, försvunnit, eller blivit tillfångatagen och resten av folket måste välja på att resa vidare eller stoiskt stanna kvar i öknen och rädda sin vän. Vid ett tillfälle råkar Aurian träffa en drake i en magisk stad, frusen i tiden sedan sekler. Där får hon en av världens fyra mäktigaste artefakter (Jordens Stav) och återvänder med den till sina vänner. Det tar typ tre sidor och nämns aldrig igen, utöver att hon nu har staven. Men HALLÅ! Draken? Staden? Tidsmagi? Vad ända in i glödheta? Det är ju fantastiska idéer som bara fladdrar förbi utan att följas upp?
Texten är inte vacker i sig heller. Om det bara är översättningen, eller om det är grunden också vet jag inte, men när det dyker upp helt galna meningsuppbyggnader för femtielfte gången eller att folk har "spolierat överraskningen" blir jag bara matt.
Jag har svårt att se vad jag såg i den här serien som barn. Ganska ointressanta skurkar, bara något mindre ointressanta hjältar, och en i princip obeskriven värld. Men jag antar att jag som tolvåring kittlades av det förbjudna med så mycket kärlek och snusk. Vi får se om bok tre håller högre nivå.,
Det här med att dela fantasyromaner när de kommer på svenska har jag aldrig riktigt förstått, men det funkar fint här. Bok ett slutar på en stor cliffhanger, och tvåan tar vid direkt efteråt.
Efter ett skeppsbrott spolas Aurian och Anvar i land i de Södra Rikena, en kontinent söder om sitt hemland. Det är öken, oaser, kroksablar och kameler för hela slanten. Aurian blir tillfångatagen och blir tvingad att slåss som gladiator, hennes betjänt (och ärkemagikerns hatade oäkting) Anvar blir byggarslav. Den tredje i dramat, Anvars tidigare kärlek Sara, lyckas hastigt och lustigt bli drottning. Jahapp.
Efter att i förbifarten ha orkestrerat en statskupp, flytt med kronprinsen, blivit polare med en panter och en val, och gått vilse i en öken av ädelstenar råkar Aurian och hennes kompani ut för det ena äventyret efter det andra. De slåss mot en magisk spindelrobot, fångas av en stor kristall, och mycket mer. I slutet träffar de det mystiska himmelsfolket, befjädrade och änglalika varelser som bor högt uppe i bergen och fastnat i en evig vinter.
På det stora hela känns det som om Furey skriver i någon sorts "stream of conciousness", där det är väldigt mycket start och stopp, och allt löser sig i samma kapitel. Jag har tappat räkningen på hur många gånger någon av dem blir sårad, försvunnit, eller blivit tillfångatagen och resten av folket måste välja på att resa vidare eller stoiskt stanna kvar i öknen och rädda sin vän. Vid ett tillfälle råkar Aurian träffa en drake i en magisk stad, frusen i tiden sedan sekler. Där får hon en av världens fyra mäktigaste artefakter (Jordens Stav) och återvänder med den till sina vänner. Det tar typ tre sidor och nämns aldrig igen, utöver att hon nu har staven. Men HALLÅ! Draken? Staden? Tidsmagi? Vad ända in i glödheta? Det är ju fantastiska idéer som bara fladdrar förbi utan att följas upp?
Texten är inte vacker i sig heller. Om det bara är översättningen, eller om det är grunden också vet jag inte, men när det dyker upp helt galna meningsuppbyggnader för femtielfte gången eller att folk har "spolierat överraskningen" blir jag bara matt.
Jag har svårt att se vad jag såg i den här serien som barn. Ganska ointressanta skurkar, bara något mindre ointressanta hjältar, och en i princip obeskriven värld. Men jag antar att jag som tolvåring kittlades av det förbjudna med så mycket kärlek och snusk. Vi får se om bok tre håller högre nivå.,