WRNU:s Bokklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,483
Jag har läst Rasmus på Luffen av Astrid Lindgren

Namnlös.png

Jag läser mer barnboksklassiker för barnen! Den här kom jag knappt ihåg något av från när jag själv läste den, utöver att Rasmus rymde från barnhemmet och att han vandrar runt med Paradis-Oskar och hans dragspel.

Men det är mer än så som händer, förstås. De blir av misstag vittnen till ett rån, och kopplar snabbt ihop att det måste vara samma rånare som det skrivs om i varenda tidning i bygden. I Astrid Lindgrens antagligen bästa actionscen blir de påkomna av rånarna ungefär mitt i boken. Det blir pistoler, slagsmål, gastkramande löpning och massor med annat mitt i natten när åskan går. Ruskigt bra.

Det är också en bok för de något äldre barnen. Mer text och komplicerade ord än i både Pippi och Emil, men det är inte lika knepigt som i Mästerdetektiven Blomkvist. Ett rätt bra mellanläge, och med tanke på att Rasmus är nio är det väl tänkt att de lyssnande barnen ska vara det också, kanntro.

På det stora hela är jag överraskad av hur mycket jag tyckte om boken. Med tanke på att det knappt gjorde något intryck från min egen barndom är jag chockad av hur bra den var. Precis lagom lång också.

Jag hade gärna haft uppföljare om när de knallar runt även nästa sommar. Så bra är den.

Rekommenderas.
 

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
216
Jag har lyssnat på This is How You Lose the Time War av Amal El-Mohtar och Max Gladstone, inläst av Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller (4 timmar). Jag kom direkt till denna efter To Sleep In a Sea of Stars, vilket var något av en chock sett till inläsningen. Det är inte så att den här är dåligt inläst, men väldigt annorlunda. Jag höll på att ge upp i början men det gjorde jag inte och det är jag glad över.

Det här är en episk sci-fi-berättelse med tidsresor, stridsflottor i rymden, planetförstörelse, hyperavancerad teknologi och transhumanism. Fast ändå inte, för allt det där är till 100 % bara backdrop. Egentligen är det en romantisk brevväxling mellan två personer på olika sidor i kriget. Språket har något speciellt. Fem av fem.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,841
Location
Borås, Sverige
Just läst färdigt Peace Talks av Jim Butcher. Bok 16 i Dresden Files-serien. De flesta böckerna är fristående, men bör läsas i kronologisk ordning då det är en lågn sammanhängande story (finns även ett gäng smånoveller som utspelar sig mestadels mellan de stora böckerna). Den här boken hänger direkt ihop med efterföljaren Battle Ground. Om jag förstod det korrekt det var tänkt som 1 bok från början, men den blev så pass lång att den splittrades till 2. Kommer bli totalt bortåt 25 böcker vad som är sagt.

Magikern Harry Dresden, boende i Chicago, har fiender. Som vanligt står han inför stora problem. Både personliga och de som beror på yttre omständigheter. I det här fallet skall samtliga Övernaturliga nationer som är anslutna till The Unseelie Accords, mötas i ett fredssamtal för att skapa fred med Fomorerna. Ingen litar på någon annan, och Dresden blir utsedd att vara liasion mellan The White Council (Magikerna) och The WInter Court, vars drottning Mab är den som skapade de här reglerna. Samtidigt skall han hjälpa Lara Raith, den inofficiella drottningen av the White Court Vampires. Minsta misstag kan bli ödesdigert.

Saker eskalerar, och snart står hela Chicago inför det största hot det någonsin stått inför. Ser fram emot hur de kommer lösa det i boken Battle Grounds.

Omdömme: Boken håller en hög klass vad gäller böckerna i serien, men eftersom upplösningen inte kommer förrän boken efter, så känns det lite snopet. Som vanligt Har Dresden massa kvickheter, och vi får återse många gamla bekanta, men till viss del så har den problemet att riskerna blir högre, och Dresden som hade börjat bli en metafysisk tungviktare i sin omgivning, får nu finna sig att återigen vara den lille killen.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,843
Location
Sthlm
Jag har, efter en palettrensare, gett mig på Stephen King igen och plöjt IT som ljudbok. Strax över 40 timmar med barn, 50 tal, Maine, onda psykopatbarn, kloaker, sidospår, sidospår och sidospår, samt en ondska som tar formen av vad som skrämmer dig (eller en clown).
Det är inte lika bra som jag tyckte att Det Mörka Tornet var, som är det enda jag läst av King innnan. Men det är förbannat bra hantverk i skivandet, nästan hela boken använder en slags forshadowing som går i jättemånga steg. Ibland anar du vad som ska hända i nästa mening, stycke, kapittel, del och till slut. Vilket sen överaskar och levererar i en bra blanding.
Det är lite som när gitarister lyssnar på komplext gitarr-runk tror jag.
Det är också exakt lagom med Lovecraft-paraleller. Lite ord som HPL brukar använda, någon som heter Pickman osv.

Boken är i varje fall bra och kanske lite för lång. Och jag är glad att jag efter många försök lyckats hitta fram till King som författare.
Härnäst blir det antingen Institutet eller den där med Kenedymordet som heter ett datum. Innan dess håller jag på att lyssna igenom The Merchant Princes bok ett (och kanske två) av Charles Stross.

4 av 5
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,841
Location
Borås, Sverige
Läste just färdigt Battle Ground av Jim Butcher. Det är bok 17 i Dresden Files. Den tar vid direkt efter Peace Talks, och de saker de byggde upp där, de tar nu effekt. I stort sett hela boken är apokalyptisk action. The shit hits the fan, på gott och ont. Det är spektakulärt, och det följer den tidigare uppbyggda fiktionen om hur STORT det här hotet var. Den delen är riktigt bra. Problemet är att det ställer frågan hur toppar man det i de kommande böckerna? Ok, vi vet att någon av de 3 sista böckerna kommer innehålla ett hangarfartyg och en Kaiju... Men här gör det samtidigt att Harry Dresden och vänner inte kan kämpa direkt mot The Big Bad (Eithnu, The Last Titan, som är beväpnad med The Eye of Balor) utan att bli ögonblickligen dödade, då hon helt enkelt är för tuff.

Vi introduceras även till ett par karaktärer som tidigare i serien bara nämnts, så vi vet att de kommer spela en roll i framtiden. Saker som etablerats tidigare får konsekvenser. Konsekvenser som kommer dras till sin spets framöver. Var även en del överraskningar, och även de kommer få konsekvenser framöver.

Omdöme: Det är mycket action, men en del element känns lite Deus-Ex-Machina. Inte för att de löser problemen, utan för att de inte känns helt etablerade, och sedan dyker upp i snabba action-scener, och sedan inte är mer med, och andra personliga problem för vissa inblandade som jag hade velat se mer av. Serien mår nog bra av att stanna upp power-mässigt ett tag, och nu låta Dresden drabbas av andra sorters problem som inte kan lösas genom massiva mängder eldbollar, utan genom list och politik, samt mer känslor. Så det blir intressant hur Jim Butcher skall lyckas driva storyn åt det hållet framöver.
 

Franz

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2010
Messages
3,450
Jag har läst Diamantfeber skriven av Ian Fleming. Detta är den fjärde boken i serien om James Bond och som den Bondentuseast jag är tycker jag om att läsa en av böckerna då och då. Jag har tidigare läst tre andra böcker i serien, plus en av en annan författare.

Denna bok har typ knappt något med filmen med samma namn att göra. Det handlar om att smuggla diamanter och den utspelar sig delvis i Las Vegas men här går Bond undercover och infiltrerar en gangsterliga. Filmen var enligt mig riktigt usel och handlingen i boken är bättre.

Detta till trots är detta den svagaste boken om Bond som jag hittills läst. För mig behöver dessa böcker fart och fläkt för att vara läsvärda, det rör sig ju inte om stor litteratur med djupt budskap. Denna bok är tyvärr ganska seg med mycket dötid mellan spänningsmomenten. Fleming har förbättrat sitt språk avsevärt jämfört med tidigare böcker i serien, men jag tycker att detta är gjort på bekostnad av bokens tempo och det är inte ett byte jag gillar. Även skurken i boken är rätt tråkig. Detta är väldigt synd då skurkarna brukar vara något av det bästa i böckerna, mycket mycket bättre än skurkarna i filmerna. Men denna skurk är tråkig.

Det enda som för mig gör boken läsvärd är Bond själv. Böckernas Bond skiljer sig väldigt mycket ifrån filmernas där Bond är typ perfekt. I böckerna dricker han för mycket, gör misstag, åker på stryk, blir knivhuggen etc. Det hintas även i denna bok att han är rätt dålig i sängen och inte alls den sexgud som han framställs som i filmerna. Jag gillar böckernas bristfälliga Bond betydligt mer än filmernas perfekta Bond.

Vill även höja ett varningens finger angående denna bok och Flemings andra böcker om Bond. I dessa böcker är Bond extremt sexistisk, rasistisk och homofobisk och böckerna ger honom helt rätt i hans fördomar. Vi pratar megasunk, etnisk essentialism, att homosexualitet gör en till sadist etc. Jag brukar kunna gilla de spännande delarna i böckerna tillräckligt mycket för att uppskatta böckerna ändå, men då denna bok annars var rätt trist kändes dessa delar extra illa.

Har man som projekt att läsa alla böcker om Bond kan man gott ta sig igenom denna också. Den är rätt lättläst och innehåller två spännande scener. Men om man är nyfiken på böckerna om Bond och vill läsa en på prov bör man läsa någon av de andra böckerna. Jag rekommenderar istället Moonraker eller Dr. No.
 
Last edited:

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,177
Location
Nynäshamn
Men jag gillade iaf den här tillräckligt mycket för att omedelbart köpa och börja läsa uppföljaren, trots att den är relativt nyutkommen och därför dyrare än andra E-böcker. Och trots att jag egentligen har ett gäng andra böcker jag tänkt läsa.
Och nu har jag läst klart den.

1658399754078.png

Jag har alltså läst Eyes of the Void av Adrian Tchaikovsky.

Den är, precis som sin föregångare, väldigt rollspelig och spännande. Jag gillar fortfarande världsbygget jättemycket, även om kanske Magda-imperiet nu börjar bli lite väl endimensionella ondingar. Men det är nånstans OK, fascistiska kapitalister som har slavar som central del av sin ekonomi och betraktar folk som saker/varor kan nog få vara ganska endimensionella. Tchaikovsky har ju som jag redan konstaterat en… världsbild som på många sätt bekräftar min egen. De värsta typerna i de av hans böcker jag läst hittills är aldrig de groteska monstren eller utomjordingarna eller de genmuterade cyborgerna eller de artificiella intelligenserna… utan helt vanliga kapitalister/fascister. Som inte bryr sig om något annat än profiten, som bara låtsas bry sig om lagar och regler så länge det passar dem och så länge de inte har mäjlighet att bara använda sin makt för att få som de vill.

Men ja. Jag gillade den här boken massor. Jag gillar karaktärerna och deras bågar, jag gillar som sagt världsbygget, jag gillar handlingen och hur liksom metaplotten / sanningarna om universum utvecklar sig. Jag blev jättesugen på att fortsätta skriva på min Motherlode-rymdopera-kampanj, trots att det projektet egentligen är lågprio just nu.

Nu måste jag tydligen vänta till nästa år med att läsa del 3. Bah!
 
Last edited:

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,177
Location
Nynäshamn
1658842206279.png

Jag har läst Agatha Christies Destination: Unknown.

Återigen har Christie, tycks det, tröttnat lite på att vara skriva mer eller mindre tillkrånglade deckargåtor. Istället har hon skrivit en spion-thriller! Det är ju inte hennes första i genren – hon gillar det här med globetrottade äventyr.

Den här gången handlar det om ett gäng försvunna forskare – och när ännu en försvinner så tar brittiska underrättelsetjänsten och hittar en självmordsbenägen kvinna som råkar likna forskarens fru, och byter plats på dem efter att frun dött i en flygolycka. Kvinnan, Hilary Craven, får sedan ge sig in i spännande och farliga situationer där hon måste spela sin roll perfekt.

Det här är inte min favorit-Christie. Jag gillar ju framför allt hennes deckare. Det är inte en dålig bok, absolut inte – men det var lite för mycket "spännande händelser" och lite för lite hjärnjympa för min smak.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,841
Location
Borås, Sverige
1659020222640.png
Just läst The Scorched Sky av Jon Ford. Det är första delen i en planerad serie som heter The Femme Fatales. Boken är inspirerad av gamla MMO-spelet City of Heroes, och går att få tag i via Amazon.

När boken börjar, så har en del personer haft olika former av svaga superkrafter under ett par års tid. De är dock inte vidare vanliga. Någonting materialiserar sig ovanför Chicago, och staden blir anfallen av insektsliknande utomjordlingar som orsakar stor förödelse. Vi får följa ett par olika individer med krafter när de försöker hjälpa till och försvara staden.

Omdöme:
Gillar man superhjältar så kan det här vara en intressant läsning. Stilen är ganska lättläst, och viewpointen från de olika personerna skiljer sig åt rejält.

Övrigt:
Nu råkar jag känna författaren från den servern jag spelade på när spelet var live tidigare, och när han frågade efter folk som kunde tänka sig att låta sina karaktärer på servern dyka upp på ett eller annat sätt, så sa jag genast ja. Mina har inte dykt upp explicit med namn, men jag tror vissa drag från en av dem kan ha lånats till en av karaktärerna. Om inte annat så dyker de säkert upp i en framtida bok.
 

Skarpskytten

KOBOLD
Joined
18 May 2007
Messages
4,648
Location
Trakien
När jag växte upp och besökte "mormor Lisa" (pappas mormor) eller (min) farmor pratades det ibland om farmors bror Sven Åke. Han var frisksportare och reste drygt 20 år gammal sommaren 1950 ut med vikingaskeppet Ormen friske, som gick under med man och allt i en storm i Nordsjön. Alla femton på skeppet drunknade. Jag minns ett foto på en atletisk ung man som stod på en hand och ett gulnat tidningsklipp om när hans lik kom hem med järnvägen. År 2004 kom det en doktorsavhandling i arkeologi om skeppet och dess undergång; den är utförlig men torr, och den gör inte så mycket av berättelse av denna märkliga händelse.

Men det har nu Jack Werner åtgärdat, och skrivit en bok som kort och gott heter Berättelsens om Ormen friske. Mycket krut och många sidor spills på att ge kontext till frisksportarna och expeditionsledaren Sten Schröder, för mycket tycker jag, och det dröjer till sidan 81 innan frisksportarna faktiskt ger sig ut på sjötåget som ska kosta dem deras liv. Om detta berättar Werner på ett fint och koncist sätt, utan att förlora sig i tekniska detaljer eller spekulationer om vad som egentligen hände. När skeppet väl gått under följer en skildringen av vad som hände efteråt och - den kanske bästa delen i boken - om hur de efterlevande, vilka lämnades helt i sticket av alla myndigheter, som inte var intresserade att ta reda på vad som egentligen hänt, hanterade sin sorg och saknad. Både min farmor och en av hennes bröder får komma till tals denna del, då Werner har grävt fram filmade intervjuer från 90-talet gjorda av en tysk hobbyforskare. Och sist, alldeles i slutet, så avslöjar Werner att han faktiskt har hittat en ny, tidigare okänd pusselbit som kastar lite ljus över var och hur skeppet gick under.

Boken hade vunnit en del på att komma igång med huvudberättelsen och slutet är lite märkligt, som en essä som häftats på manuset på slutet, men den är välskriven och välunderbyggd, och jag är glad att någon till slut berättar de efterlevandes berättelse.
 
Last edited:

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,177
Location
Nynäshamn
Jag blev just klar med John Scalzis The Dispatcher.

Den är… jättekort. 180 sidor på min E-boksläsare. Och har minst en helsidesbild per kapitel…

Grundkonceptet är lite charmigt, även om det aldrig riktigt utforskas/förklaras och inte heller håller för någon närmare gransking. Alltså; setupen är att alla som dör av mord försvinner och dyker upp, levande, nakna och återställda kroppsligen till hur de var några timmar innan mordet, hemma i sin säng. Huvudpersonen är en dispatcher, vars jobb det då är att mörda folk som till exempel är på väg att dö pga en operation som gått snett.

Storyn i boken är för all del lite kul detektivmysterie:ig, även om jag gärna sett större möjligheter för mig som läsare att dra slutsatser innan huvudpersonerna gör det. Men överlag saknar jag de större, svepande samhällsförändringar jag tycker borde komma av ett sånt globalt mirakel. Just nu känns det som att "dispatchers" är liksom den enda konsekvensen och det känns… orimligt.

Hur som helst, inte min favoritbok av Salzi. Can't all be winners antar jag.
 

Nero

Veteran
Joined
24 Feb 2014
Messages
162
Jag har läst Okänd Soldat av Väinö Linna. Den var delvis svårläst eftersom översättningen var rätt gammal och tar med dialekter. Det var mycket välskrivna och spännande stridsscener utan att bli actionbröligt. Krigsbrott beskrivs på bägge sidor. Det är knappast en spoiler att Finland inte vinner fortsättningskriget så det är även en blodig och sorglig berättelse särskilt när man börjar känna för karaktärerna ("hoppas i alla fall soldat X klarar sig"). En kul detalj är att soldaterna precis som i boken Tunna Röda linjen om marinkårssoldater i Guadalcanal gör egen sprit. Boken har också en hel del intressanta scener som visar på dåtidens Finlands orättvisa samhälle. Ger den 5 av 5. En av topp 10 bästa böcker jag läst.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,253
Location
Malmö
Jag lyssnade på Shards of Earth

Tänk att någon typ slår ihop Halo och Mass Effect, gör Spartans till kvinnor, Reapers till månstorlekskristaller som sabbar planeter och lägger till 40ks The Warp fast inverterad och sedan kör det som klassisk space opera. Jorden är numera en blomskulptur och Arkitekterna dök upp och förstörde planeter i årtionden innan experimentella psykiska fick dem att sluta. 60 år senare så har mänskligheten mest hankat sig fram och tillåter slaveri på en planet som har makt på extremt tvivelaktiga grunder (de har ekonomisk makt p g a matexport, enligt nästa bok, men logistiken gör det tvivelaktigt utöver "in-universe"). Mänskligheten splittrades från rymdflottan av genmoddade/klonade kvinnor som vill ha egna psykiska, det finns ett gäng utomjordiska arter och ett utomjordingsimperium som mest verkar expandera av kulter och att de inte attackeras av Arkitekterna. Vad gäller berättelsen är den OK. Det finns en del haussande av några mänskliga skurkar som inte gör så mycket i slutändan eller verkar påverka beslut så de mest känns mest som utfyllnad, men de har en viss poäng i berättelsen.
Det är helt OK sci-fi - förvänta er rymdäventyr för modern publik så är det hyfsat rätt.

Eyes of the Void är uppföljaren.

Det är mer av detsamma som föregångaren. Tsardömes-expyn får mer utrymme och utvecklas mer, vilket visar att konceptet som var tveksamt är ännu dummare när det får mer förklaring. De har också två skurkar som bara är ett hot för att författaren var lat och gav protagonisterna idiotbollar upprepade gånger så de inte tar försiktighetsåtgärder t o m normala människor skulle göra inom protagonisternas egna expertområden - slarvigt skrivande helt enkelt. Mycket av boken utspelar sig på samma plats, men det händer inte fruktansvärt mycket där.

På det stora hela - ta inte din space opera-setting och lägg fokus på att förklara saker. Det gäller även om du har bra koll på den, för övrigt. Jag tror möjligen att problemet var att de ville ha en trilogi och materialet räckte till två bra böcker, så den här drabbas av mellanbokssyndrom.

Den är inte dålig per se men jag skulle bara rekommendera den om sista boken är bra, och det vet vi inte än. Det är mycket möjligt att den här boken kommer vara skippbar.
 

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,177
Location
Nynäshamn
1661239980416.png

Jag har nu äntligen läst Blindsight av Peter Watts. Jag minns inte vem som rekommenderade den till mig, men vederbörande gjorde helt rätt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Det är ganska hård scifi – efterordets förklaringar av olika delar av bokens teknologier etc har bortåt 130 hänvisningar till vetenskapliga rapporter och grejer. Och boken berör flera av mina favoritämnen – det är en first contact-roman vilket ju alltid är najs, huvudpersonen är neurologiskt avvikande (det är för den delen hela besättningen), och så diskuteras det här med medvetande och hur hjärnor funkar ganska ingående. Mumma!

Bokens slutsatser kring det här med medvetande och "fri vilja" kan kanske uppfattas som deprimerande, nihilistiska etc av vissa, men för mig blev det mest att jag nickade igenkännande – det här speglar, och passar bra ihop med, hur jag redan tänker. Jag köper resonemangen ganska rakt av och tycker de verkar väldigt rimliga.

Alltså i stort sett att "medvetandet" mest är en hallucination och efterhandsförklaring, och dess huvudsakliga "nytta" är typ estetik – låta oss få de belöningar evolutionen satt ihop våra kroppar att få när vi ser eller upplever saker som är bra för fitness – men utan att vi faktiskt behöver göra sakerna som är bra för fitness. Så i stort sett en bugg, ett hack. Något som mest segar ner och hindrar oss egentligen – "medvetna" beslut tar längre tid och blir inte nödvändigtvis oftare rätt etc.

Och såklart det här med "fri vilja"… Att det bara är en känsla, att vår "fria vilja" är ett fysiologiskt fenomen, och verkligen bara efterhandsförklaringar. Rent hittepå bara, en snuttefilt.

Boken tar till och med upp det här med hur opålitliga våra sinnen är; en annan sån där käpphäst jag brukar ha. Att vi bara ser skarpt i ett pyttelitet område rakt fram och att resten bara är hjärnan som gissar. Att ögat "rycker" – och liksom stänger av synen under själva rycket, och att hjärnan liksom fuskar ihop det hela till en kontinuerlig helhet. Jag älskar sånt här.

Men ja, en riktigt bra bok jag är mycket glad att jag läste, och som bitvis gav rätt bra tuggmotstånd.

Däremot var det här också boken som fick mig att bestämma mig för att sluta läsa förord som inte är skrivna av författaren. Kanske sluta läsa förord alls? För det här förordet spoilade en del av boken jag verkligen hade velat ha ospoilad. Nu läste jag ju hela första delen av boken fram till det avslöjandet med den grejen i bakhuvudet, och det hade jag gärna sluppit. Jag gillar ju när avslöjanden kommer och man behöver göra lite dubbelarbete – läsa vidare samtidigt som man omtolkar allt som hänt hittills.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,483
Jag har läst Alice i Underlandet av Lewis Carroll, i en specialutgåva med massor av illustrationer av Robert Ingpen



Den här var inget bra.

Typ allt som parodieras eller görs knasigt är borta idag, eller är ärkeengelskt så det inte är relevant någon annanstans. Det förekommer massor med episoder som klippts bort i alla adaptioner jag någonsin sett. Alltifrån Disney till valfritt annat har plockat russinen ur kakan ur både den här och uppföljaren för att få ihop något som liknar en sevärd film / miniserie.

Alice själv är en intressant karaktär som verkligen känns som ett barn. Men allt runtomkring är bara idéer. Många av idéerna är riktigt, riktigt bra och jag förstår varför alltifrån katten till hattmakarens tekalas är ikoniska. För när man läser om dem är det svårt att värja sig från deras charm just som idéer. Men jag vete fåglarna om det är något jag någonsin vill läsa igen, för det allra mesta lider av ett rätt träigt och totalt meh genomförande.

Om målgruppen var barn har tiden sprungit ifrån boken totalt. Jag läste boken högt för min sexåring. Det blev mest gäspningar och uttråkade ögon. Vi läste Trollkarlen från Oz förut (se tidigare i tråden) och den fängslades han av till hundra procent. Så det här med knasighet för knasighetens skull är liksom inte en kul grej. Det behövs mer.

Nä. Den här behöver man verkligen inte läsa. Möjligen som vuxen kan man ta sig igenom den som någon sorts litteraturhistorisk relik, men sätt den inte i handen på barn.
 

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,177
Location
Nynäshamn
Jag har läst Transformers: The IDW Collection: Phase Three: Volume Two

1661499986962.png

Senaste albumet samlade en massa crossover-nonsens och min farhåga var lite: Vad gör de nu av det här? Kommer det att fortsätta vara en massa MASK, GI Joe och Micronauts i alla Transformersnummer nu är de byggt Hasbroverse?

Nä, de låtsas mest som ingenting. Eller ja, GI Joe tittar förbi, men mest handlar det här albumet om hur en Optimus Prime rusig av messiassyndrom försöker få Jorden erkänd som en officiell Cybertronsk koloni samtidigt som Junkions kommer och bråkar, medan Starscream på Cybertron mest trampar vatten och intrigerar och besättningen på Lost Light som vanligt kör sin egen totalt vansinniga timey wimey såpa-grej.

Och det är nog den bästa lösningen. Crossovern är över, inget egentligen förändrat – nu kör vi fullt blås.

Optimus Prime-delen är den överlägset snyggaste; jag gillar verkligen den tecknarstilen. Den känns modern och fräsch men samtidigt påminner den om gammalt 80-tal. Det är lite tråkigt att ingen av delarna längre kör min favoritstil, som ju var de pseudorealistiska robotarna med mycket greebling som de körde precis i början av IDW. Jag gillar när det är plotter och mekaniska detaljer.

Lost Light är såklart fortsatt den roligaste att läsa. Det är helt enkelt ett jäkla genidrag att ta transformers, där själva grejen är att de är robotar som gömmer sig som fordon på jorden, och istället göra typ en pansexuell tidsrese-star trek-dramasåpa-komedi av det. I love it. Det finns verkligen typ ingenting i den här serien som kräver att de är just transformers, utom att den bygger mycket av sitt drama etc på lore som etablerats tidigare i just transformersserier.

Nästa samlingsalbum ska komma ut 28:e september är det tänkt. Enligt vad jag hört så ska det vara kring årsskiftet som IDW blir av med licensen? Har jag inte hört något om kommande album kring sisådär november-december så får jag nog helt enkelt då ta och köpa (digitala) lösnummer/mindre samlingar så jag täcker upp all deras utgivning. Bara utifall, liksom. Jag vill läsa färdigt det här; IDW är fortfarande det bästa som hänt Transformers.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,483
Jag har läst The Magic of Terry Pratchett av Marc Burrows



Det här är en biografi. En för det mesta väldigt bra biografi till och med. Den fick en Locus för bästa icke-fiktion, till och med.

På 288 sidor går Marc Burrows igenom Pratchetts liv och leverne med start redan i barndomens tidigaste bitar, hela vägen fram till hans fokus på Alzheimers och rätten att dö för egen fri vilja på ålderns höst.

Burrows är till vardags komiker, vilket märks. Jag tvivlar inte på att han inspirerats mycket i sitt värv av just Pratchetts humor, för han lyckas antingen imitera Pratchett extremt väl i språket, eller så har han bara lagt sig till med det språket omedvetet sedan länge. Ruskigt bra läsning är det i alla fall, språkmässigt alltså. Han strösslar förstås också med fotnötter, och det är aldrig tråkigt att läsa, även om de mer sega partierna i huvudpersonens liv och karriär.

Han är också kritisk mot Pratchett här och där. Pratchetts bakgrund som journalist gav honom en förmåga att "förbättra" historier, eller kasta ur sig mängder med "förstärkta" anekdoter och oneliners i intervjuer, som kanske slirar liiiiite för mycket på sanningen. Det ger galet bra press i stunden, men för den stackars biograf som försöker reda ut vad som hänt på riktigt blir det svårt.

Burrows reder dock ut massor av bra grejer om Pratchetts tidiga liv. Hur han jobbade som PR-ansvarig på kärnkraftverk, blev befordrad, arbetade som journalist, och bytte jobb mellan tidningar och så vidare. Allt berättat i klar och rak linje med prydligt instuckna fniss och direkta citat här och där.

Tyvärr tappar boken när Pratchett får upp farten som författare. Jag förstår att det inte går att hänga med i den ENORMA fart han får upp i skrivandet utan att bara göra en upprapning av utgivningen, men jag hade gärna sett mer fokus på hur den mängd promotionresor han gjorde påverkade hans sociala liv, hans familj, etc. Blev han bra kompis med någon annan författare än Neil Gaiman, t.ex?

Det många neddykningarna i hans ungdom och tidiga vuxenliv gör att det känns som boken tappar detaljmässigt när det blir en medelålders Pratchett vi får följa, och bokens två sista tredjedelar är inte alls lika täta. Det är fortfarande riktigt bra, och jag lärde mig mycket, men första tredjedelen innan han slår igenom är klart bäst. Kanske var det en redaktör som sade åt Burrows att rappa på? Kanske var det en deadline som kröp alltför nära? Vem vet.

Läsvärd är den likafullt. Snart kommer ju den officiella biografin, men den här är helt klart riktigt fin även om den är skriven av ett fan och inte av Pratchetts assistent och familj. Språket i sig gör det nästan känns som om man läser en bok av Pratchett själv i vissa bitar.

TLDR
En bra, bitvis riktigt sabla bra biografi över Sir Terry Pratchett. Rekommenderas.
 
Top