WRNU:s Bokklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,323
Jag har läst Rasmus på Luffen av Astrid Lindgren

Namnlös.png

Jag läser mer barnboksklassiker för barnen! Den här kom jag knappt ihåg något av från när jag själv läste den, utöver att Rasmus rymde från barnhemmet och att han vandrar runt med Paradis-Oskar och hans dragspel.

Men det är mer än så som händer, förstås. De blir av misstag vittnen till ett rån, och kopplar snabbt ihop att det måste vara samma rånare som det skrivs om i varenda tidning i bygden. I Astrid Lindgrens antagligen bästa actionscen blir de påkomna av rånarna ungefär mitt i boken. Det blir pistoler, slagsmål, gastkramande löpning och massor med annat mitt i natten när åskan går. Ruskigt bra.

Det är också en bok för de något äldre barnen. Mer text och komplicerade ord än i både Pippi och Emil, men det är inte lika knepigt som i Mästerdetektiven Blomkvist. Ett rätt bra mellanläge, och med tanke på att Rasmus är nio är det väl tänkt att de lyssnande barnen ska vara det också, kanntro.

På det stora hela är jag överraskad av hur mycket jag tyckte om boken. Med tanke på att det knappt gjorde något intryck från min egen barndom är jag chockad av hur bra den var. Precis lagom lång också.

Jag hade gärna haft uppföljare om när de knallar runt även nästa sommar. Så bra är den.

Rekommenderas.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
181
Jag har lyssnat på This is How You Lose the Time War av Amal El-Mohtar och Max Gladstone, inläst av Cynthia Farrell och Emily Woo Zeller (4 timmar). Jag kom direkt till denna efter To Sleep In a Sea of Stars, vilket var något av en chock sett till inläsningen. Det är inte så att den här är dåligt inläst, men väldigt annorlunda. Jag höll på att ge upp i början men det gjorde jag inte och det är jag glad över.

Det här är en episk sci-fi-berättelse med tidsresor, stridsflottor i rymden, planetförstörelse, hyperavancerad teknologi och transhumanism. Fast ändå inte, för allt det där är till 100 % bara backdrop. Egentligen är det en romantisk brevväxling mellan två personer på olika sidor i kriget. Språket har något speciellt. Fem av fem.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,778
Location
Borås, Sverige
Just läst färdigt Peace Talks av Jim Butcher. Bok 16 i Dresden Files-serien. De flesta böckerna är fristående, men bör läsas i kronologisk ordning då det är en lågn sammanhängande story (finns även ett gäng smånoveller som utspelar sig mestadels mellan de stora böckerna). Den här boken hänger direkt ihop med efterföljaren Battle Ground. Om jag förstod det korrekt det var tänkt som 1 bok från början, men den blev så pass lång att den splittrades till 2. Kommer bli totalt bortåt 25 böcker vad som är sagt.

Magikern Harry Dresden, boende i Chicago, har fiender. Som vanligt står han inför stora problem. Både personliga och de som beror på yttre omständigheter. I det här fallet skall samtliga Övernaturliga nationer som är anslutna till The Unseelie Accords, mötas i ett fredssamtal för att skapa fred med Fomorerna. Ingen litar på någon annan, och Dresden blir utsedd att vara liasion mellan The White Council (Magikerna) och The WInter Court, vars drottning Mab är den som skapade de här reglerna. Samtidigt skall han hjälpa Lara Raith, den inofficiella drottningen av the White Court Vampires. Minsta misstag kan bli ödesdigert.

Saker eskalerar, och snart står hela Chicago inför det största hot det någonsin stått inför. Ser fram emot hur de kommer lösa det i boken Battle Grounds.

Omdömme: Boken håller en hög klass vad gäller böckerna i serien, men eftersom upplösningen inte kommer förrän boken efter, så känns det lite snopet. Som vanligt Har Dresden massa kvickheter, och vi får återse många gamla bekanta, men till viss del så har den problemet att riskerna blir högre, och Dresden som hade börjat bli en metafysisk tungviktare i sin omgivning, får nu finna sig att återigen vara den lille killen.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,759
Location
Sthlm
Jag har, efter en palettrensare, gett mig på Stephen King igen och plöjt IT som ljudbok. Strax över 40 timmar med barn, 50 tal, Maine, onda psykopatbarn, kloaker, sidospår, sidospår och sidospår, samt en ondska som tar formen av vad som skrämmer dig (eller en clown).
Det är inte lika bra som jag tyckte att Det Mörka Tornet var, som är det enda jag läst av King innnan. Men det är förbannat bra hantverk i skivandet, nästan hela boken använder en slags forshadowing som går i jättemånga steg. Ibland anar du vad som ska hända i nästa mening, stycke, kapittel, del och till slut. Vilket sen överaskar och levererar i en bra blanding.
Det är lite som när gitarister lyssnar på komplext gitarr-runk tror jag.
Det är också exakt lagom med Lovecraft-paraleller. Lite ord som HPL brukar använda, någon som heter Pickman osv.

Boken är i varje fall bra och kanske lite för lång. Och jag är glad att jag efter många försök lyckats hitta fram till King som författare.
Härnäst blir det antingen Institutet eller den där med Kenedymordet som heter ett datum. Innan dess håller jag på att lyssna igenom The Merchant Princes bok ett (och kanske två) av Charles Stross.

4 av 5
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,778
Location
Borås, Sverige
Läste just färdigt Battle Ground av Jim Butcher. Det är bok 17 i Dresden Files. Den tar vid direkt efter Peace Talks, och de saker de byggde upp där, de tar nu effekt. I stort sett hela boken är apokalyptisk action. The shit hits the fan, på gott och ont. Det är spektakulärt, och det följer den tidigare uppbyggda fiktionen om hur STORT det här hotet var. Den delen är riktigt bra. Problemet är att det ställer frågan hur toppar man det i de kommande böckerna? Ok, vi vet att någon av de 3 sista böckerna kommer innehålla ett hangarfartyg och en Kaiju... Men här gör det samtidigt att Harry Dresden och vänner inte kan kämpa direkt mot The Big Bad (Eithnu, The Last Titan, som är beväpnad med The Eye of Balor) utan att bli ögonblickligen dödade, då hon helt enkelt är för tuff.

Vi introduceras även till ett par karaktärer som tidigare i serien bara nämnts, så vi vet att de kommer spela en roll i framtiden. Saker som etablerats tidigare får konsekvenser. Konsekvenser som kommer dras till sin spets framöver. Var även en del överraskningar, och även de kommer få konsekvenser framöver.

Omdöme: Det är mycket action, men en del element känns lite Deus-Ex-Machina. Inte för att de löser problemen, utan för att de inte känns helt etablerade, och sedan dyker upp i snabba action-scener, och sedan inte är mer med, och andra personliga problem för vissa inblandade som jag hade velat se mer av. Serien mår nog bra av att stanna upp power-mässigt ett tag, och nu låta Dresden drabbas av andra sorters problem som inte kan lösas genom massiva mängder eldbollar, utan genom list och politik, samt mer känslor. Så det blir intressant hur Jim Butcher skall lyckas driva storyn åt det hållet framöver.
 

Franz

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2010
Messages
2,825
Jag har läst Diamantfeber skriven av Ian Fleming. Detta är den fjärde boken i serien om James Bond och som den Bondentuseast jag är tycker jag om att läsa en av böckerna då och då. Jag har tidigare läst tre andra böcker i serien, plus en av en annan författare.

Denna bok har typ knappt något med filmen med samma namn att göra. Det handlar om att smuggla diamanter och den utspelar sig delvis i Las Vegas men här går Bond undercover och infiltrerar en gangsterliga. Filmen var enligt mig riktigt usel och handlingen i boken är bättre.

Detta till trots är detta den svagaste boken om Bond som jag hittills läst. För mig behöver dessa böcker fart och fläkt för att vara läsvärda, det rör sig ju inte om stor litteratur med djupt budskap. Denna bok är tyvärr ganska seg med mycket dötid mellan spänningsmomenten. Fleming har förbättrat sitt språk avsevärt jämfört med tidigare böcker i serien, men jag tycker att detta är gjort på bekostnad av bokens tempo och det är inte ett byte jag gillar. Även skurken i boken är rätt tråkig. Detta är väldigt synd då skurkarna brukar vara något av det bästa i böckerna, mycket mycket bättre än skurkarna i filmerna. Men denna skurk är tråkig.

Det enda som för mig gör boken läsvärd är Bond själv. Böckernas Bond skiljer sig väldigt mycket ifrån filmernas där Bond är typ perfekt. I böckerna dricker han för mycket, gör misstag, åker på stryk, blir knivhuggen etc. Det hintas även i denna bok att han är rätt dålig i sängen och inte alls den sexgud som han framställs som i filmerna. Jag gillar böckernas bristfälliga Bond betydligt mer än filmernas perfekta Bond.

Vill även höja ett varningens finger angående denna bok och Flemings andra böcker om Bond. I dessa böcker är Bond extremt sexistisk, rasistisk och homofobisk och böckerna ger honom helt rätt i hans fördomar. Vi pratar megasunk, etnisk essentialism, att homosexualitet gör en till sadist etc. Jag brukar kunna gilla de spännande delarna i böckerna tillräckligt mycket för att uppskatta böckerna ändå, men då denna bok annars var rätt trist kändes dessa delar extra illa.

Har man som projekt att läsa alla böcker om Bond kan man gott ta sig igenom denna också. Den är rätt lättläst och innehåller två spännande scener. Men om man är nyfiken på böckerna om Bond och vill läsa en på prov bör man läsa någon av de andra böckerna. Jag rekommenderar istället Moonraker eller Dr. No.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,548
Location
Nynäshamn
Men jag gillade iaf den här tillräckligt mycket för att omedelbart köpa och börja läsa uppföljaren, trots att den är relativt nyutkommen och därför dyrare än andra E-böcker. Och trots att jag egentligen har ett gäng andra böcker jag tänkt läsa.
Och nu har jag läst klart den.

1658399754078.png

Jag har alltså läst Eyes of the Void av Adrian Tchaikovsky.

Den är, precis som sin föregångare, väldigt rollspelig och spännande. Jag gillar fortfarande världsbygget jättemycket, även om kanske Magda-imperiet nu börjar bli lite väl endimensionella ondingar. Men det är nånstans OK, fascistiska kapitalister som har slavar som central del av sin ekonomi och betraktar folk som saker/varor kan nog få vara ganska endimensionella. Tchaikovsky har ju som jag redan konstaterat en… världsbild som på många sätt bekräftar min egen. De värsta typerna i de av hans böcker jag läst hittills är aldrig de groteska monstren eller utomjordingarna eller de genmuterade cyborgerna eller de artificiella intelligenserna… utan helt vanliga kapitalister/fascister. Som inte bryr sig om något annat än profiten, som bara låtsas bry sig om lagar och regler så länge det passar dem och så länge de inte har mäjlighet att bara använda sin makt för att få som de vill.

Men ja. Jag gillade den här boken massor. Jag gillar karaktärerna och deras bågar, jag gillar som sagt världsbygget, jag gillar handlingen och hur liksom metaplotten / sanningarna om universum utvecklar sig. Jag blev jättesugen på att fortsätta skriva på min Motherlode-rymdopera-kampanj, trots att det projektet egentligen är lågprio just nu.

Nu måste jag tydligen vänta till nästa år med att läsa del 3. Bah!
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,548
Location
Nynäshamn
1658842206279.png

Jag har läst Agatha Christies Destination: Unknown.

Återigen har Christie, tycks det, tröttnat lite på att vara skriva mer eller mindre tillkrånglade deckargåtor. Istället har hon skrivit en spion-thriller! Det är ju inte hennes första i genren – hon gillar det här med globetrottade äventyr.

Den här gången handlar det om ett gäng försvunna forskare – och när ännu en försvinner så tar brittiska underrättelsetjänsten och hittar en självmordsbenägen kvinna som råkar likna forskarens fru, och byter plats på dem efter att frun dött i en flygolycka. Kvinnan, Hilary Craven, får sedan ge sig in i spännande och farliga situationer där hon måste spela sin roll perfekt.

Det här är inte min favorit-Christie. Jag gillar ju framför allt hennes deckare. Det är inte en dålig bok, absolut inte – men det var lite för mycket "spännande händelser" och lite för lite hjärnjympa för min smak.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,778
Location
Borås, Sverige
1659020222640.png
Just läst The Scorched Sky av Jon Ford. Det är första delen i en planerad serie som heter The Femme Fatales. Boken är inspirerad av gamla MMO-spelet City of Heroes, och går att få tag i via Amazon.

När boken börjar, så har en del personer haft olika former av svaga superkrafter under ett par års tid. De är dock inte vidare vanliga. Någonting materialiserar sig ovanför Chicago, och staden blir anfallen av insektsliknande utomjordlingar som orsakar stor förödelse. Vi får följa ett par olika individer med krafter när de försöker hjälpa till och försvara staden.

Omdöme:
Gillar man superhjältar så kan det här vara en intressant läsning. Stilen är ganska lättläst, och viewpointen från de olika personerna skiljer sig åt rejält.

Övrigt:
Nu råkar jag känna författaren från den servern jag spelade på när spelet var live tidigare, och när han frågade efter folk som kunde tänka sig att låta sina karaktärer på servern dyka upp på ett eller annat sätt, så sa jag genast ja. Mina har inte dykt upp explicit med namn, men jag tror vissa drag från en av dem kan ha lånats till en av karaktärerna. Om inte annat så dyker de säkert upp i en framtida bok.
 

Skarpskytten

KOBOLD
Joined
18 May 2007
Messages
4,435
Location
Trakien
När jag växte upp och besökte "mormor Lisa" (pappas mormor) eller (min) farmor pratades det ibland om farmors bror Sven Åke. Han var frisksportare och reste drygt 20 år gammal sommaren 1950 ut med vikingaskeppet Ormen friske, som gick under med man och allt i en storm i Nordsjön. Alla femton på skeppet drunknade. Jag minns ett foto på en atletisk ung man som stod på en hand och ett gulnat tidningsklipp om när hans lik kom hem med järnvägen. År 2004 kom det en doktorsavhandling i arkeologi om skeppet och dess undergång; den är utförlig men torr, och den gör inte så mycket av berättelse av denna märkliga händelse.

Men det har nu Jack Werner åtgärdat, och skrivit en bok som kort och gott heter Berättelsens om Ormen friske. Mycket krut och många sidor spills på att ge kontext till frisksportarna och expeditionsledaren Sten Schröder, för mycket tycker jag, och det dröjer till sidan 81 innan frisksportarna faktiskt ger sig ut på sjötåget som ska kosta dem deras liv. Om detta berättar Werner på ett fint och koncist sätt, utan att förlora sig i tekniska detaljer eller spekulationer om vad som egentligen hände. När skeppet väl gått under följer en skildringen av vad som hände efteråt och - den kanske bästa delen i boken - om hur de efterlevande, vilka lämnades helt i sticket av alla myndigheter, som inte var intresserade att ta reda på vad som egentligen hänt, hanterade sin sorg och saknad. Både min farmor och en av hennes bröder får komma till tals denna del, då Werner har grävt fram filmade intervjuer från 90-talet gjorda av en tysk hobbyforskare. Och sist, alldeles i slutet, så avslöjar Werner att han faktiskt har hittat en ny, tidigare okänd pusselbit som kastar lite ljus över var och hur skeppet gick under.

Boken hade vunnit en del på att komma igång med huvudberättelsen och slutet är lite märkligt, som en essä som häftats på manuset på slutet, men den är välskriven och välunderbyggd, och jag är glad att någon till slut berättar de efterlevandes berättelse.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,548
Location
Nynäshamn
Jag blev just klar med John Scalzis The Dispatcher.

Den är… jättekort. 180 sidor på min E-boksläsare. Och har minst en helsidesbild per kapitel…

Grundkonceptet är lite charmigt, även om det aldrig riktigt utforskas/förklaras och inte heller håller för någon närmare gransking. Alltså; setupen är att alla som dör av mord försvinner och dyker upp, levande, nakna och återställda kroppsligen till hur de var några timmar innan mordet, hemma i sin säng. Huvudpersonen är en dispatcher, vars jobb det då är att mörda folk som till exempel är på väg att dö pga en operation som gått snett.

Storyn i boken är för all del lite kul detektivmysterie:ig, även om jag gärna sett större möjligheter för mig som läsare att dra slutsatser innan huvudpersonerna gör det. Men överlag saknar jag de större, svepande samhällsförändringar jag tycker borde komma av ett sånt globalt mirakel. Just nu känns det som att "dispatchers" är liksom den enda konsekvensen och det känns… orimligt.

Hur som helst, inte min favoritbok av Salzi. Can't all be winners antar jag.
 

Nero

Veteran
Joined
24 Feb 2014
Messages
144
Jag har läst Okänd Soldat av Väinö Linna. Den var delvis svårläst eftersom översättningen var rätt gammal och tar med dialekter. Det var mycket välskrivna och spännande stridsscener utan att bli actionbröligt. Krigsbrott beskrivs på bägge sidor. Det är knappast en spoiler att Finland inte vinner fortsättningskriget så det är även en blodig och sorglig berättelse särskilt när man börjar känna för karaktärerna ("hoppas i alla fall soldat X klarar sig"). En kul detalj är att soldaterna precis som i boken Tunna Röda linjen om marinkårssoldater i Guadalcanal gör egen sprit. Boken har också en hel del intressanta scener som visar på dåtidens Finlands orättvisa samhälle. Ger den 5 av 5. En av topp 10 bästa böcker jag läst.
 
Top