WRNU:s Bokklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,367
Max Raven said:
Reglerna är enkla: Läs något. Skriv något om det här.
Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,367
Jag har läst Grim av Sara Bergmark Elfgren.



Bra jäkla bok. En tonårsroman för de övre tonåren om skräck, depression och att hitta sin plats i livet.

Plått
Huvudperson är Kasper, som gått genom en tung skitperiod där han blivit deprimerad, hoppat av gymnasiet och börjat om på ny linje pga totalt jävla sviken av vännerna. Nu börjar han bygga upp en ny vänkrets kring sommarjobbet på Gröna Lunds spökhus, men kan han lita på att de inte ska svika honom? Parallellt med det börjar farsans gamla death metal-karriär ta fart igen i och med att det går snack om att hans gamla band Dark Cruelty ska återförenas. Det som han grundade som tonåring ihop med Kasper "Grim" Johansson, som Kasper är döpt efter.

Parallellt med Kaspers resa och grävande idag får vi följa pappa Håkan när han var tonåring och hur Dark Cruelty egentligen var, utan tre decenniers mytbildning. Vad hände egentligen med Grim där på nittiotalet?

Allt annat
Det går liksom inte riktigt att sätta ord på hur mycket den här boken liksom suger in en i sig. Jag kan på allvar inte nämna när jag senast gick och tänkte så här mycket på en bok mellan tillfällena jag hade att läsa. Varenda karaktär är lätt att förstå och skildringen av depression från insidan (med Kasper) och från utsidan (med Grim) är otroligt träffande. Flera gånger är jag så inne i karaktärerna att jag liksom inte märker av att det är något som händer förrän en annan karaktär säger det och min hjärna högljutt hojtar: jaha det är ju SJÄLVKLART! i en sån där aha-upplevelse man vill ha av en bra bok.

Språket är med andra ord fenomenalt. Ruskigt effektivt för att både dra in en, fånga olika personer och på något sätt egga en att tänka på den större världen som finns.

TLDR
Rekommendation så det bara skriker om det.
 

krank

Mångfaldsbyrå-direktör och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,801
Location
Nynäshamn
Fråga: Ska vi ha en separat seriealbum-klubb i år? Jag tyckte nog att förra årets klubbtråd blev lite klurig att navigera i eftersom det blev så många seriealbum och så få, öh, "riktiga böcker", procentuellt liksom.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,367
Fråga: Ska vi ha en separat seriealbum-klubb i år? Jag tyckte nog att förra årets klubbtråd blev lite klurig att navigera i eftersom det blev så många seriealbum och så få, öh, "riktiga böcker", procentuellt liksom.
Japp. Jag håller på att hamra ihop en sådan i detta nu.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
1,821
Location
Stockholm
Fråga: Ska vi ha en separat seriealbum-klubb i år? Jag tyckte nog att förra årets klubbtråd blev lite klurig att navigera i eftersom det blev så många seriealbum och så få, öh, "riktiga böcker", procentuellt liksom.
Nej.

EDIT: Och ser ut som jag talade för tidigt
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,110
Gick förbi Leviathan wakes i hyllan på biblioteket för någon vecka och bestämde mig för att nu var det dags att läsa den, jag har ändå varit lite nyfiken på The Expanse-böckerna sedan serien kom - även om jag har hört både bra och dåligt om dem.

Jag har dock inte läst klart den än utan valde att ta mig igen de tre noveller i det litterära universumet som föregår Leviathan wakes eftersom om jag nu gillar den kan jag tänka mig att jag läser vidare och då är det kul att beta av det i ordning.
1. Drive. En rätt platt historia om Epsteinmotorns (den lagom vaga uppfinning som låter rymdskepp färdas genom solsystemet på bokvänliga tider) uppfinnare. Inte mycket till berättelse, egentligen bara ett karaktärsporträtt och även det är ganska grund. Mycket svag 2a av 5.
2. The Churn. Beskriver en del av en huvudpersonernas uppväxt. Lite mer nerv i berättelsen och mer betydelsebärande för den större historien och även samhällena som skildras där men fortfarande ganska tunn. Godkänd men inte mer, 2 av 5.
3. The Butcher of Anderson Station. Redogör för bakgrunden till en viktig händelse för en tongivande aktör i historien. Klart bäst av de tre. Effektivt berättad och knyter an till viktiga fraktioner och teman. Nog inte mer än en stark 2a som eget verk men möjligen en 3a inom ramen för hela serien av böcker.

Sammantaget ger de inte mersmak för Coreys stil, men inte desto mindre ska jag så klart läsa färdigt Leviathan wakes nu när jag börjat.
 
Last edited:

krank

Mångfaldsbyrå-direktör och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,801
Location
Nynäshamn
Jag läste klart Bear Head av Adrian Tchaikovsky häromdagen.

1641150530862.png

Helt klart en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Premissen är typ… I en framtid där klimatförändringarna verkligen fuckat upp allt, och det finns djur som först lyfts upp för att bli cyborg-soldater (alltså givits mer intelligens och talförmåga och grejer) och sedan getts begränsade mänskliga rättigheter. Så håller man också på och koloniserar Mars med hjälp av kraftigt genetiskt modifierade cyborger, som kan leva på Mars-ytan, åtminstone under den stora tältduk där man börjat skapa något som liknar andningsbar atmosfär. De är vanliga "working joes" och har skitiga arbetsförhållanden, och de bygger framför allt bostäder åt en rik elit som tänker fly jorden så snart det går. Och så finns det såklart politiska krafter på jorden som vill rulla tillbaka rättigheterna de upplyfta djuren ("bioforms") fått.

Det här är inte världens mest subtila politiska allegori eller så; ingen kan missa de politiska ställningstagandena här. Om inte annat är en av antagonisterna rätt ordentligt Trumpsk, och protagonist-björnen Honey är rätt så explicit och akademisk i exakt vilka teorier hon för fram. Men det behöver inte vara subtilt för att vara välgjort – mycket av premissen här är absurd, men Tchaikovsky tar den helt och hållet på allvar och resultatet blir både roligt och läsvärt och tänkvärt. Jag gillar att det finns ett tydligt intersektionellt perspektiv; även personer som är på samma sida i den större konflikten står på olika sidor i andra konflikter/dimensioner (t.ex. arbetarklass kontra akademiker).

Så ja. Rekommenderas.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
193
Jag har lyssnat på Remote Control av Nnedi Okorafor, inläst av Adjoa Andoh. Ungefär 4 timmar.

RemoteControl.jpg

Det är trevligt när berättarrösten inte är helt generisk. Bra inläst! Vi följer en flicka som får en mystisk (mest livsfarlig) kraft på jakt efter ett syfte med livet (eller ett liv över huvud taget kanske) med sin nya ganska förskräckliga förmåga. Det är fantasy i en nära framtids-science fiction. Jag tycker att den var mysig och bra och rekommenderar den. 4/5.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,087
Jag har läst två helt okända böcker, som ingen någonsin pratar om, äntligen. De är så SJUKT obskyra att jag är osäker på varför jag ens skriver om dem här, eftersom ni knappast har hört talats om dem:
1641969104384.jpeg

1641969086921.jpeg

Skämt åsido. Äntligen! hör man ropen skalla. Jag har läst Dracula och Frankenstein. Till slut.
(Bilderna visar Penguins Clothbound Classic-utgåvor).

Dracula är ju Dracula. Trots att man inte läst den kan man den utantill. Och trots det lyckas den vara spännande. En inte obetydande del av boken lästes när jag ensam i vintermörkret sprang genom en mörk och död skog Kl 05-06 på morgonen, med bara pannlampan som visade vägen. Det var faktiskt några gånger som jag tänkte ”är det här smart, eller kommer jag snart attackeras av en varg?”

Frankenstein är ju inte alls som man tror däremot. Den innehåller väldigt mycket mer valjakt och rättegångar än vad jag trodde. Och betydligt mindre IT’S ALIVE!!
Den blir aldrig särskilt spännande, och allt den säger har ju sagts 1000 gånger efteråt, så den blir ju mest något man läser för att se var allt det började, så att säga.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,367
Jag har läst S:t Per i Skara: om liv och död i den medeltida staden av Maria Vretmark, et al



1993 var det dags att bygga en teater i Skara. Där den byggdes fanns en medeltida kyrkogård centrerad runt den sedan länge rivna medeltidskyrkan S:t Per, och den här boken presenterar statistik och resultat från själva utgrävningen.

Det är en rätt träig bok. Massor med tabeller över längd, benskador, fruktansvärt mycket fokus på tänder och tandhälsa, och allt möjligt annat som händer när historieosteologer ska skriva artiklar. Det är inte populärhistoria, men kanske några steg åt det hållet i alla fall. Mycket av infon är ointressant om man inte råkar vara just historieosteolog.

Men den info som är intressant är högintressant! Massor med nytt jag lärt mig om 1200-talets människor och nya funderingar som dykt upp i materialet. Varför finns det inte en enda person i utgrävningen som verkar ha dött en våldsam död, till exempel? Vissa skelett har visserligen tecken på våld, men de har bedömts av proffsen som mycket att de är troligare fallskador än tecken på yttre våld. Människorna i det medeltida Skara var nästan exakt en decimeter kortare än idag (eller ni vet, idag fast 1993) i snitt. Så gott som alla hade nedslitna tänder, och över hälften av alla män hade rätt rejäla kariesangrepp. Jämfört med en liknande utgrävning i Leksbergs socken två kommuner bort är det också rejält många fler som överlever spädbarnsåren i staden jämfört med på landsbygden, men det vänder efter att folk fyllt 20. Just 20- till 29-åringar är också de som dött, öh, mest både på landsbygd och i stad. I Skara på 1200-talet bodde runt 700-800 pers. Av dessa dog 2% varje år, baserat på hur många gravar som finns.

Är du historieintresserad? Då finns det bättre böcker. Är du historienörd? Då finns det bättre böcker. Är du tandläkare med specialintresse för det medeltida Skara? Då är det här en bok för dig.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,110
Jag har nu läst klart Leviathan wakes av James Corey. En SF-roman som utspelar i sig i en ganska avlägsen framtid när människan koloniserat solsystemet - Mars, asteroidbältet och Jupiter och Saturnus månar. Politiska spänningar präglar systemet. Jorden mot den fd kolonin på Mars och så enklaverna ute i Bältet och månarna som känner sig utnyttjade av de stora planeternas regeringar. Och mitt i detta dyker det första tecknet på främmande liv upp. Det är rymdopera men med lite drag av hård SF (utifrån min förenklade bild). Jag kan tänka mig att många redan är bekanta med settingen och intrigen via TV-serien (och det finns ju numera ett rollspel också) så jag ska inte orda så mycket om dem. Det hela är lika delar äventyrsberättelse lika delar deckare med två av huvudpersonerna som point-of-view-person, där de växlar om att ha perspektivet kapitel för kapitel. Greppet är inte ovanligt numera och det gör att man kommer ganska nära de individer som har perspektiv och kanske lite längre från andra karaktärer. Å andra sidan drar inte författarna så jättestora växlar på greppet som till exempel Robert Jordan eller George RR Martin gör, förhållningssättet är ganska neutralt och distanserat, vilket ger mig känslan av den allvetande berättaren oavsett vems perspektiv jag läser ur.

UPPDAT: Nu satte jag fingret på vad det är. Språket är närapå precis likadant oavsett perspektiv. Man får personens inre liv och uppfattning men alla yttre händelser beskrivs liksom likvärdigt. Det är inte dåligt per se, mer att point-of-view-stilen känns påklistrad och lite poänglös. Tror man lika väl kunnat köra på allvetande berättare utan att det gjort något sämre - och kanske vissa saker bättre.

Litterärt är det som sagt ganska mycket deckare över boken. Många kapitel slutar med en liten cliffhanger eller avslöjande. Karaktärerna är också rätt platta många gånger, det är inte fördjupande även om det aldrig blir helt banalt. Språket är dugligt men inte spännande eller riktigt medryckande. Samtidigt gör det att boken är lättläst och aldrig blir tråkig.

Jag har även sett om motsvarande avsnitt av TV-serien (säsong 1 och halva säsong 2) och det är intressant hur mycket mer fördjupat världsbygget blir i det formatet. Personer som jag antar kommer dyka upp i kommande böcker tar plats redan nu och ger en annorlunda dynamik till berättelsen. Den politiska utvecklingen synliggörs på ett helt annat sätt än i boken, där det mer surrar i bakgrunden. Och karaktärer som är ytliga i boken, nästan bara namn, får mycket mer nyans av skådespelarnas insatser, även om de endast är med i några scener här och där.

Allt som allt ger jag boken 3 av 5 rymdskepp. Jag blev underhållen och den var tillräckligt bra för att jag ska vara beredd att ge mig på del 2 Caliban's war för att se var det tar vägen.
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,110
Idag har jag även läst The last flight of the Cassandra av samma författare. En kort novell som fungerar som intro och stämningssättare för The Expanse-rollspelet. Det finns inte så mycket att säga om den än att den utspelar sig samtidigt som Leviathan wakes. En besättning på ett skepp, som kunde vara rollpersoner, försöker hitta vägar att hålla ekonomi i verksamheten. Dock gör den mig lite hoppfull inför seriens fortsättning. Det är något med språket som känns lite mer artikulerat och nyanserat - och det är ju lovande eftersom den skrev flera år efter den första boken så kanske händer det något med författarskapet längs vägen. 3 av 5.
 

Skarpskytten

KOBOLD
Joined
18 May 2007
Messages
4,595
Location
Trakien
Jag har läst Attentatet i Pålsjö skog, En historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget av Holger Axel Andersson utgiven och redigerad av Hans Alfredson (1997). Detta är en kontrafaktiskt historia över Sverige under andra världskriget, där en grupp svenska antinazister spränger ett tåg fullt med tyskar i Pålsjö skog just utanför Helsingborg med följden att nassarna sedan invaderar och ockuperar Sverige. Handlingen kretsar kring sabotörerna, själva attentatet och skildrar deras personliga öden efter det, liksom händelserna i Sveriges och världskriget i stort. Attentatsmännen och deras familjer är fiktiva, men många historiska personer är med i boken (och domen faller olika över dem). Boken berättas av sabotörernas yngste medlem, och består av dennes egna minnen, samt utdrag ur brev, dagböcker och tidningar. Insprängt i handlingen är kortfattade, neutralt skrivna notiser om det alternativa världskrigets utveckling.

Det här en bra bok. Den är väl underbyggd och ger en levande och trovärdig bild av Sverige under krigsåren, den fångar en stämning, språket, tankar väl. Jag-perspektivet är fint skildrat, med trovärdigt språk och tankar. Handlingen väjer inte för något; det är massmord, våldtäkter, tortyr. Sabotörerna går hårda öden till möten; flera dödas, andra knäcks eller brutaliseras av kriget. Det är starkt, trovärdigt skildrat. Det fiktiva andra världskriget skildras också det trovärdigt, mestadels i alla fall. Tyskarna tar Sverige på 44 dagar med 4000 egna i döda; det är ett mycket troligt scenario. Min inre militärhistoriker noterar dock att det är osannolik många pansarfordon med och att dödstalen efter taktiska och strategiska bombningar är överdrivna. Nu gör det inget för boken helhet, det gör däremot det att den tyska invasionen av Sverige försenar operation Barbarossa vilket i längden innebär att Nazityskland ger upp i december 1944. Jag finner det scenariot osannolikt; Tyskland skulle kunna ha tagit Sverige i maj -41 med ett par pansarbataljoner och en handfull divisioner, varav flera ändå bara jäste i Norge. Detta är dock viktigt för boken, som landar i att dess berättare ändå tycker att dådet i Pålsjö och 75000 döda svenskar var rätt: kriget blev ju kortare, färre dog totalt. Lite synd på ett sätt, för det troligare scenariot hade gjort boken moraliskt mer intressant.

Det här är en arg bok. Den handlar om krigets vansinne. Den handlar om nazismens barbari, och om de villiga medlöparna (dess likar sitter i denna stund vid sina tangentbord och hejar på Putin). Viktigare är det att den kom ut 1997, och det har udden riktigt mot den groende nynazismen i Sverige. Boken vill säga, så här går det om man ger makten till nassar: mord, tortyr, förödelse. På det sättet är den väldigt politisk. Och vi vet hur det gick: de nassar Alfredson ser sticka fram sina trynen i 90-talets Sverige har blivit välpolerade högerpopulister. I september kan de sitta i regeringen. Alfredson gjorde i alla fall vad han kunde.
 
Last edited:

krank

Mångfaldsbyrå-direktör och ödleman från ε Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,801
Location
Nynäshamn
1642532402631.png

Jag har lyssnat på Nine Princes in Amber på Audible.

Jag hittade ganska lite att tycka om eller intressera mig för om jag ska vara ärlig. Alltså, världsbygget i stort har ju sina förtjänster. Resten skriver jag nu i en spoilertagg ifall nån bryr sig:

Världsbygget har som sagt förtjänster, även om det såklart är supertrist att den "ultimata staden" Amber är något slags fantasytrams istället för något fräsigt hypermodernt. Men grejen med att det finns en "riktig stad" som alla andra städer bara är skuggor av är kul och har potential.

Tyvärr är storyn som sådan och allt kring den här kungafamiljen och alla medlemmar av kungafamiljen och allt de överhuvudtaget företar sig så mördande ointressant att jag helt saknar motivation att ta mig an fler av böckerna. Det är inte bara det att alla karaktärer är så osympatiska, de är dessutom mest bara intresserad av kanske det minst intressanta som finns: en tron. De har liksom inga skilda idéer om hur något ska göras eller så. Det finns egentligen inga riktiga stakes. Vad spelar det för roll huruvida Erik eller Corwin blir kung? Egentligen? Styr de olika? Behandlar de sina undersåtar olika? Det verkar den här boken åtminstone vara helt ointresserad av att berätta i så fall, utan det är tänkt att man ska bry sig mest för att huvudpersonerna bryr sig.

I teorin borde första delen av boken vara den jag gillar mest, för den utspelar sig ändå i modern tid. Corwins tid på jorden, hans mångåriga vandrande utan minne – det är något som hade kunnat vara intressant att utforska. Men här är det bara en fotnot. Dessutom spenderas hela den här delen av boken med långdragen och för mig ångestframkallande lögnarsektioner, där Corwin bluffar folk att han minns saker han inte minns. Mitt impostor syndrome gjorde sig påmint…

Så jag har en gång i tiden läst alla de här böckerna men den här genomlyssningen gjorde mig verkligen osugen på att göra det igen. Jag skippar nog, och lägger min tid på något annat. Nu verkar det bli Columbus Day, som var en av få ljudböcker jag hade på mitt konto men inte lyssnat på igen. Snart dags att fylla på…
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
193
Nu har jag äntligen lyssnat klart på The Bone Maker, skriven av Sarah Beth Durst och inläst av Soneela Nankani.

BoneMaker.jpg

Jag skriver äntligen för det här var 17 långa timmar. Det finns intressanta delar (t.ex. att all magi är nekromanti, det är ju lite kul) och konceptet att huvudpersonerna är hjältar som räddade världen för 25 år sedan. Hur har det påverkat dem, har de gått vidare? Skönt att det i en fantasybok inte är bondpojkar som är huvudpersonerna, etc...

Men det är inte bra. Det är evinnerligt tjat och gnäll på karaktärerna! Personer helt utan självförtroende är helt enkelt inte kul att läsa om, tror jag. Världen är platt som en pannkaka. Berättelsens vändningar signaleras oerhört tydligt på ett sätt som verkligen inte får mig att känna mig smart, som listar ut dem tidigt, utan snarare att huvudpersonerna är idioter.

Storyn i korthet: De fem hjältarna besegrade den onde trollkarlen Eklor (The Bone Maker) för 25 år sedan. Gissa om han kommer tillbaks?

En känsla är att det är direkt baserat på någons rollspelsäventyr vilket förstås är lite charmigt - men mest uselt.

För mig blir betyget en svag 2/5.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,350
Ja just! Jag har ju läst ut Piranesi av Susanna Clarke. Jag fattar varför en del jag känner tycker att det var bästa boken de läste 2021. Och varför folk beskriver den så vagt.

För att vara lite småpretto fantasy så är den väldigt lättillgänglig, så tveka inte att ge dig på den om du är nyfiken.

Det är andra boken jag lyckas läsa ut i den bokcirkel jag varit med i under ett år nu.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,367
Jag har läst Paul McCartney av Philip Norman



Den här boken är nästan, men bara nästan, lika tät på information som den Norman skrev om John Lennon några år innan den här. Han är nästan lika gammal som beatlarna och har jobbat som rockjournalist hela livet, så det är en kompetent berättare som håller i pennan.

Vi följer Paul McCartney från hans far- och morföräldrars tid, hela vägen fram till idag, dvs 2016 när boken kom. Mycket information berättas igen från den tidigare boken, men här med annat perspektiv, och förstås fortsätter vi långt efter 1980. Det är närapå överdriven detaljnivå på vissa bitar - visste ni till exempel att det är Paul McCartneys kusin som renoverade tak och golv på klubben The Cavern där Beatles blev upptäckta? Jag vet inte om jag behövde veta det, i ärlighetens namn. Liknande fakta studsar fram genom boken, på en nivå som oftast är intressant, och skapar ny förståelse för sina huvudpersoner, men då och då bara ger känslan av "jaha...?".

Så nä, den här är inte lika tajt som John Lennon-biografin. Hur intressant det än är med närtidshistoriska bitar, eller insikten om hur stort ego McCartney hade/har och vilken banddiktator han kan vara/är, störs man av att författaren lyser igenom texten på rätt många ställen. Här blir det lite dömande, lite skeptiska spydigheter, lite författaråsikter då och då. Framför allt Heather Mills, McCartneys första kärlek efter Lindas död, men också McCartneys politiska åsikter känns det som Norman ler åt i mjugg. Bara det att han är engelsman ut i fingerspetsarna, och hårt dissar alla McCartneys irländska sympatier (hans släkt kommer därifrån från början) med repliker i stil med "sanningen är att irländarna ganska beredvilligt lät engelsmännen ta över landet". Kom igen, gamle man. Det där är bara dumt.

Men på det stora hela är det en intressant läsning ändå. Det är mer historia efter Beatles än om Beatles, och McCartneys fascination vid hur musiken utvecklas genom decennierna är väl skildrad och kul att läsa om. Jag ger den här boken en rekommendation, om än inte lika stor som den om Lennon. Någon gång ska jag nog läsa mer av Norman - han har skrivit bra många fler rockbiografier.

TLDR
Bra, men inte perfekt biografi. Rekommenderas, men vill du bara veta saker om Beatles är nog den om John Lennon bättre.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
193
CertainDarkThings.jpg
Jag har lyssnat på Certain Dark Things av Silvia Moreno-Garcia, läst av Aida Reluzco (ca. 9 timmar). Jag hade kanske älskat det här om jag hade varit tonåring - men jag tycker fortfarande att det är ganska bra (4/5). Det är vampyrer, mexikanska karteller, ganska mycket våld och en del romantik. Vi följer vampyren Atl, som är på flykt undan värre vampyrer, och Domingo, en gatunge som sveps med. Återigen är det en jättebra inläsning med fin känsla i språket (engelska med spanska inslag).

GirlinRed.jpg
Och jag har också lyssnat på The Girl in Red av Christina Henry, läst av January LaVoy (ca. 8 timmar). Möjligen blev jag lite provocerad av att den är så himla "woke" (tror jag, jag vet inte riktigt vad det betyder). Huvudpersonen, Red, är en ung, afroamerikansk bisexuell kvinna med benprotes. Det känns lite "på näsan" - men samtidigt är hon cool som fan, så det är väl OK.

Hur som helst - världen (USA) håller på att gå under i en pandemi. Folk får en hosta och sen dör de. Den är utgiven 2019, så vissa delar skaver lite, men ibland är det ganska träffande. Red ska ta sig genom skogen till sin farmor, men samhället har kollapsat och folk (män) har blivit som tokiga. Och det är bara början... (dramatiska punkter)

Det här är inte det bästa jag läst (varken språkligt eller idémässigt) men jag tyckte det var rätt spännande faktiskt. 4/5 får den.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,231
Location
Malmö
Jag har lyssnat på Collapse av Jared Diamond



Jared Diamond går igenom hur forntida samhälle mötte kriser och antingen övervann dem eller gick under. Han blandar in en del av det moderna samhället (från 2004) och drar paralleller.

Pluskonto: Han utgår mycket från miljöaspekten. Många av samhällena påverkades starkt av sin närmiljö och han argumenterar för hur deras miljöåverkan eller oförmåga att anpassa sig ledde till deras undergång. Han har inte nödvändigtvis rätt men det är rätt fascinerande läsning.

Minuskonto: Jag tycker personligen att han lägger väldigt mycket tid på den moderna världen. Det känns som att han har koll men samtidigt känns hans syn på moderna samhällen väldigt... småskalig. Lite som att han ser dem på individnivå. Och efter de historiska överblickarna så är det en udda känsla. Jag vet inte heller vem han försöker övertyga när han upprepar att företag inte ska ta ansvar "för de existerar för att tjäna pengar" och sedan mest fortsätter med en axelryckning, lite lojt ignorerande att stat oftast har makten att tvinga de mest psykopatiska företag till att göra eftergifter. Att han gör personligt perspektiv på moderna samhället ger lite skillnad men jag tycker det blir väldigt utdragna delar. De har också åldrats märkbart.

Överlag gillar jag den här, men väldigt mycket av de moderna bitarna kunde jag levt utan. Hade jag läst den här hade jag nog skippat de moderna bitarna - de saknar perspektivet de historiska har.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,110
Jag har läst Caliban’s war av James Corey, den andra boken i The Expanse-serien. Precis som med den första boken ska jag inte orda så mycket om intrigen. Hyfsat verklighetsnära sci-fi i vårt solsystem om några hundra år. Generellt tyckte jag den var ett ganska klart steg upp mot den första boken - mer utmejslade karaktärer, mer utvecklat världsbygge, inte lika mycket cliffhanger-tendenser i varje kapitel (även om det inslaget finns kvar). Jag tycker också perspektivbytena funkar bättre, de är mer delar av en helhet där de kompletterar varandra än i första boken. Jag tycker också den berättar en mer intressant historia överlag. I övrigt är prosan fortfarande snabbläst och underhållande. Plöjde dess 600 sidor på 14 dagar utan särskilt mycket ansträngning. Även om det inte är vad jag letar efter i böcker i första hand är det ganska trevligt, ibland är det kul om det går fort utan att för den skull behöva vara kort.

Edit: Jo och språket är också lite mer, inte varierat - det är fortfarande rätt enhetligt, men anpassat. Det är tydligare att de olika perspektivpersonerna faktiskt tänker och känner olika och olika saker är i fokus för dem, även om författarna rent stilistiskt inte ändrar sig.

Sen ska återigen konstateras att TV-serien berättar samma historia bättre och mer engagerande. Dels är kanske inte författarna de bästa på att porträttera det känsloregister en skådespelare kan få fram i en enda scen, dels får jag en känsla av att de (och seriens övriga manusförfattare) kanske korrigerat sig själva i dramatiken, både vad gäller intrig och gestaltning. (Bara som exempel, karaktären Cotyar är helt platt i boken men blir ganska intressant och mångbottnad i serien och tillåts ta en annan mer spännande roll.)

Allt som allt, ändå inte mer än 3 av 5, men starkare än samma betyg för förra bok.
 
Last edited:
Top