WRNU:s Bokklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,504
Jag har läst SVART OM PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA VITT av Anna-Lena Lodenius



Ja, det här är nog precis vad ni tror. Anna-Lena Lodenius, en av landets främsta experter på högerextremism, sammanställer Sverigedemokraternas verksamhet från uppkomst fram till c:a senvåren 2022 när boken kom ut. Ingen kul läsning. Men tyvärr alltför nödvändig.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,504
Jag har läst Jag är ju så jävla easy-going av Jenny Jägerfeld



En rätt bra ungdomsroman om hur det är att leva med ADHD som gymnasist. Inte fantastisk, men rätt bra.

Huvudpersonen Joanna är ensambarn med en deprimerad (och för det sjukskriven) pappa som mest är ett vårdpaket i soffan, och en arbetslös mamma med författardrömmar. Själv slits hon mellan att inte ha några pengar och att försöka hantera sin ungdoms första riktiga kärlek. Boken går i någon lite grad i regnbågens tecken, men inte mycket. Långt mycket mer handlar den om vardagsfattigdom och hur tabu det är att prata om, samt vilken desperation det leder till.

Jag brände igenom de c:a 300 sidorna på typ två dar. Det gick så fort eftersom vi är stenhårt planterade i Joannas perspektiv, komplett med intern monolog, och ett ruskigt bra berättarspråk från den sidan. Bokens stora behållning är inte handlingen, utan helt klart språket.

TLDR
Bra, men inte fantastisk ungdomsroman om hur det är att vara tonåring utan pengar.
 

Monokel

Koboldjägare från Chronopia
Joined
6 Nov 2019
Messages
405
Location
Uppsala
Den här veckan har jag läst två böcker som var väldigt olika men som använde liknande berättarteknik: How high we go in the dark av Sequoia Nagamatsu och The spinning heart av Donal Ryan.

Båda böckerna har ett nytt berättarjag i varje kapitel och berättat historier om dessa olika personer, som vävs ihop på olika sätt. Berättaren i kapitel 7 kan t.ex. vara bror med berättaren i kapitel 3 och i sin egen berättelse förändra synen på det som hänt i tidigare kapitel.

How high we go in the dark köpte jag för att kag läste någonstans att den påminde om Station eleven (som är en av mina favoritböcker). Vissa likheter fanns det kanske, men inte jättemånga. Den handlar om livet under och efter en rätt otäck pandemi. Det är stundtals en väldigt vacker och sympatisk bok, men jag upplevde kvalitén på kapitlen som ganska varierande. Det finns inslag av sf/fantasy, en del intressanta och en del lite malplacerade. Trevlig läsning.

The spinning heart köpte jag på bokrean på Uppsala English Bookshop för en sisådär åtta år sedan. Har haft den i läshögen sedan dess, och nu var det dags. Den handlar om personer i Irland under finanskrisen i slutet av 00-talet. Men framförallt handlar den om män som inte pratar om sina känslor, och vad det får för konsekvenser i deras liv. Författaren gör ett suveränt jobb med att ge varje berättarjag en egen röst. Absolut en av de bästa böcker jag läst det senaste året.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,504
Jag har läst Landet Oz av L Frank Baum

1663927680057.png

Mer högläsning av barnboksklassiker för sexåringen! Det här är den andra boken om landet Oz, och den enda som utspelar sig helt och hållet där utan att det förekommer någon portalfantasyprotagonist på inresa.

Handling och sånt
Vår huvudperson Tip är en ung pojke som växt upp hos sin fostermor, den elaka häxan Mombi. Tillsammans med sina vänner Jack Pumpa och Sågbocken rymmer han när Mombi hotar med att förvandla honom till en staty. Men när de kommer till Smaragdstaden och blir vänner även med Smaragdstadens kung Fågelskrämman hinner de knappt mer än säga hej innan det blir revolution! Den elaka general Jinjur har samlat en armé av kvinnor och flickor, som gör uppror mot den allmänna ordningen. Vännerna får fly till Plåtmans land i väst, och där bygga en ny plan för att återta den förlorade Smaragdstaden. På vägen träffar de många nya vänner med stod dos knas, på samma sätt som i första boken, som Vingelbaggen och Gumpen. Längre fram återser vi också Glinda, Plåtman själv, och flera andra.

Slutet är riktigt skoj, när Glindas armé belägrar Smaragdstaden, och Jonjur har allierat sig med elaka häxan Mombi vars förvandlingskonster får till och med Glinda att bli rejält förvirrad.

Boken har en episkt fet twist på slutet. Den ska jag inte spåjla.

Men på det stora hela då - är den bra?
Nja, inte alls i närheten av första boken. Den saknar framför allt momentum och logiskt driv i narrativet på det sätt som den första har. Efter att Tip har flytt Mombi i första kapitlen sker allting annat på ren slump. Han bara råkar komma till Smaragdstaden när Jinjur anfaller, han saknar vilja mer än att fly till säkerhet, och har liksom inget riktigt mål överhuvudtaget i boken. Det är trist. Det är väldigt lätt att få sympati för Dorothys vilja att komma hem till Kansas, men Tip vill... typ ingenting.

Det roliga är den stora armén från Jinjur. Det är en illa dold drift med suffragettrörelsen (som Baum gillade, för övrigt) med glimten i ögat på könsroller och hur dryga män är som tvingas laga mat och städa och så. Även om det säkert var skoj på den tiden är det rätt så mossigt med dagens ögon och jag tror inte direkt att min sexåring fattar skämten. Vi har trots allt kommit en bra bit på de över 100 år sedan boken skrevs. Faran med att driva med könsroller är att de där könsrollerna förändras över tid. Hittills till det bättre, tack och lov.

Så nä, det här är inte lika tufft som första boken. Men den är på inget sätt dålig. Absolut inte något man måste läsa, men jag är inte ledsen för att jag gjort det. Nu har vi redan börjat med bok tre. Det är i den som hela Oz-universat börjar formas med stapelvarorna som mest vad jag minns. Den här är mer velig och lite lealös, medan den första är en av barnbokshistoriens absoluta klassiker. Så det blir bättre, även om det är helt okej redan nu.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,156
Location
Fallen Umber
Jag har lagt typ 25 dagar på att läsa Infinte Jest av David Foster Wallace. En av de där enorma romanerna som man ska ha läst om man intresserar sig för det amerikanska 90-talets postmodernism. Tidigare har jag läst ett par av hans essäsamlingar, som var fantastiska, men Infinite Jest var något av en plåga. Inte ointressant, och absolut inte direkt dålig, men tung, inte bara fysiskt (1100 sidor) trots frånvaron av något direkt komplicerat språk, samt överväldigande meningslös. Boken känns som en medioker cover av en Thomas Pynchon-roman. Läs Pynchon i stället.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
2,016
Location
Stockholm
Jag har läst Jag är ju så jävla easy-going av Jenny Jägerfeld



En rätt bra ungdomsroman om hur det är att leva med ADHD som gymnasist. Inte fantastisk, men rätt bra.

Huvudpersonen Joanna är ensambarn med en deprimerad (och för det sjukskriven) pappa som mest är ett vårdpaket i soffan, och en arbetslös mamma med författardrömmar. Själv slits hon mellan att inte ha några pengar och att försöka hantera sin ungdoms första riktiga kärlek. Boken går i någon lite grad i regnbågens tecken, men inte mycket. Långt mycket mer handlar den om vardagsfattigdom och hur tabu det är att prata om, samt vilken desperation det leder till.

Jag brände igenom de c:a 300 sidorna på typ två dar. Det gick så fort eftersom vi är stenhårt planterade i Joannas perspektiv, komplett med intern monolog, och ett ruskigt bra berättarspråk från den sidan. Bokens stora behållning är inte handlingen, utan helt klart språket.

TLDR
Bra, men inte fantastisk ungdomsroman om hur det är att vara tonåring utan pengar.
Det är bra att sådan böcker finns eftersom det absolut finns ungdomar (o vuxna) som behöver läsa dem, men jag undrar här lite själviskt om folk vet om det finns några moderna böcker som handlar om hur det är att vara tonåring utan pengar (möjligen med någon diagnos), eller mer iallafall har det som en av bakgrund grejerna, och tonåringen inte har något problem med det? Jag undrar för, som någon som växte upp utan så mycket pengar o med diagnos o inte hade några problem med det alls, känns det lite som att jag blir tillsagt att jag borde ha men för min barndom.
Eftersom media som tar upp sådan saker vad jag har sett behandlar det som något som är problematiskt o ger karaktärerna ångest/depression/liknande eller gör att de fattar dumma beslut, o jag känner inte igen mig i det ett dugg - det kan ju förstås vara att jag hade en stor tjock familj runt mig som skapade trygghet.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,848
Location
Borås, Sverige
Har precis läst novellsamlingen Agnes de Chastillon av Robert E. Howard.

Den tunna boken innehåller 3 olika noveller som på engelska heter: "The Sword Woman , "Swords for France" och "Mistress of Death".

Novellerna utspelar sig i vad som sägs vara 1500-talets Frankrike och handlar om den rödhåriga Agnes som vägrar underkasta sig någon man, utan hellre tar till vapen och slåss. Som typisk äventyrare (hon blir legosoldat), så dödar hon ett gäng personer, och skaffar sig även mängder med fiender. Enligt uppgift skulle den här vara förebild för Röda Sonja.

Är den bra? Njae. Den vinner ju inga litteraturpriser. Det är klassisk Sword & Sorcercy. Så gillar man den genren är den bra eller i alla fall kul att läsa. Och huvudpersonen hade passat bra in som rollperson bland andra murderhobos.

Den är dock lättläst (men pulpigt slafsig). Jag hann läsa hela boken på flyget mellan Göteborg och Berlin.
 

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,235
Location
Nynäshamn
Jag har läst novellsamlingen Cassilda's Song. Ett gäng kvinnliga författare har skrivit korta berättelser relaterade till gulekungen.

Den är… rätt ojämn, som de flesta novellsamlingar brukar vara. Jag kan inte säga att de jag inte gillade var "dåliga"; det kändes mer som att jag helt enkelt saknade den poetiska konstnäörssjäl som krävts för att uppskatta dem. Jag har helt enkelt svårt för alltför abstrakt eller osammanhängande text; jag får känslan av att jag helt enkelt saknar vad det nu är för organ som låter folk känna känslor när de läser sånt.

Men det mesta var helt OK, om inte superduper-minnesvärt. Jag ångrar inte att jag läst den här samlingen, men jag tar å andra sidan inte med mig speciellt mycket från den heller. Kanske några enstaka bilder eller symboler.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,504
Jag har läst Ozma från Oz av L. Frank Baum

1668170723913.png

Den tredje boken från Landet Oz! Fast vi är knappt alls i Oz.

Handling och sånt
Allt börjar med att Dorothy och farbror Henry är på resa till Australien för att hälsa på släkten. Men en storm blåser Dorothy överbord, och hon sköljs upp på stranden till det fantastiska landet Ev. Här finns monster och varelser av alla de slag. Knasigheter och skräck i en typisk Ozisk kombination, och lagom till att Dorothy blivit fängslad av en elak prinsessa som kan byta huvud (och gärna vill ha Dorothys till sin samling) kommer en samling kändisar från Oz!

Längst fram kommer prinsessan / drottningen Ozma, och i hennes följe kommer gamla bekantskaper från de tidigare två böckerna. Fågelskrämman, Plåtman, Sågbocken, Fega Lejonet och så vidare. Jag är själv förtjust i Hungriga Tigern, en ny bekantskap och Fega Lejonets nya bästa kompis. Ett väldigt djur som gärna skulle äta människor, men ständigt är sorgsen över att han har för stort samvete för att göra så. Oväntat mörk humor för att vara Oz, men det funkar fint. Min sexåring fnissade både en och två gånger.

Det är ungefär första halvan av boken, för det visar sig att Ozma och gänget är på uppdrag att rädda den borttrollade kungafamiljen i Ev. Varför? Varför just nu och inte förra året / igår / om en kvart? Det blir ingen bok om man ställer såna frågor, så tyst och läs vidare. Kungafamiljen har förvandlats till prydnadsföremål av den elake Roquat, nomernas kung som bor under bergen. Att ta sig dit och att överleva hans kungarike är knepigt så det förslår.

Är det bra då?
Jovars, det vore synd att klaga. Men det är trist att Baum var tvungen att ha med så mycket folk från Oz till Ev/nomernas land, för det blir rätt mycket upprepande när de en och en ska gå in i kungens stora salar och försöka rädda Evs kungafamilj. Det känns liksom som att storyn dras ut på i onödan. Men men. Bilderna är lik bra som förr, och nomernas kung är precis rätt som skurk i en sån här bok. Kul att träffa Dorothy igen också, även om det snarast är hennes olycksfrände Billina (en höna) som är den som räddar dagen gång på gång, och Dorothy mest glider med på ett bananskal.

Läsvärd?
Absolut. Gillar man Oz är det helt klart värt att läsa även bok två och tre. Jag och sexåringen tar lite paus från Oz och läser annat just nu, men det blir nog en fortsättning så småningom också.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,504
Jag har läst Grandmaster of Demonic Cultivation av Mo Xiang Tong Xi



Det här är vad kidsen läser, sägs det. Översatt till tio språk, på NY Times bästsäljarlista, fantasy för unga, HBTQ+-vänlig, satt i en sorts wuxia-värld.

Storyn
Allt börjar så j-vla metal. Huvudpersonen Wei Wuxian var känd som the Yiling Patriarch, och var expert på magi som kontrollerade vandöda, skapade den demoniska magiskolan, krigshjälte och ytterst duglig härförare. Han dog (mördades?) på slagfältet för tretton år sedan. Boken börjar när han vaknar i en annan persons kropp. Personen har åkallat honom på det sätt man åkallar onda andar. Alltså genom att måla med sitt eget blod och dö själv på kuppen. Han kräver att Wei Wuxian ska mörda hans familj. Brutalt. När Wei Wuxian börjar sitt värv kommer ett yttre hot och krånglar till det, och även om familjen dör slutar det med att han flyr hals över huvud från familjens herrgård.

Wow! Sen då?
Här kanske ni tror att vår huvudperson ska återta sin armé, söka hämnd på de som dödade (mördade?) honom, söka upp hans magiska artefakter, eller åtminstone leta rätt på sina vänner och se vad som hänt sedan han dog? Men då tror ni fel! Den extremt feta öppningen till trots är det här inte en bok om Wei Wuxian. Eller, det känns i alla fall inte så.

För boken är rätt seg. Träig. Det saknas mål och mening. Allt sker kapitel för kapitel utan någon riktig plan för vart vi är på väg. Efter halva boken började jag tänka på det mer som strukturen från en halvdassig fantasyTV-serie från nittiotalet. Typ Xena. Det finns visserligen en lite större plott mellan avsnitten, men det viktiga är här och nu. Vilket är trist, för det är aldrig så bra som den övergripande plotten. Starten är utan tvekan det absolut bästa med hela boken.

Trist... Finns det inga andra höjdpunkter?
Jorå, men inga så feta. Det är framför allt kul att se en så annorlunda värld mot vår västerländska standardfantasy. Och många actionscener är fint skrivna, särskilt den där de slåss mot en gudastaty som vaknat efter många års felaktig dyrkan. Men på det stora hela är det tyvärr inte mycket att hänga i någon sorts julgran. Inte ens i påskriset.

Huvudrollerna Wei Wuxian och Lan Wangji är bra skrivna, och varandras motpoler. Wei Wuxian är överraskande nog inte alls en onding, utan en spjuver, en trickster, en glad farbror som helst av allt vill busa och få sina lärare att titta på porr i skola. Lan Wangji är stoisk, tyst och seriös. Någon som Wei Wuxian älskar att jäklas med, alltså.

Det är också massor med genuint slarv i språket, som jag för författarens skull hoppas är från översättaren. På sidan 71, tex, står det att huvudpersonen trillar av den åsna han rider på och slår i bakhuvudet. Fyra rader senare sitter han på den igen och drar i tömmarna. Däremellan inget om hur han kommer upp igen... Meh.

Aj då. Men det där med HBTQ då? Är det en romans på gång?
Både ja och nej. För det är tydligt att det kommer en mellan huvudrollerna. Det vinkas ordentligt. Men det är heller inte så bra. Det är mycket "han hatar honom, så han måste vara hemligt kär", vilket kan var den tråkigaste tropen jag vet. Det blir en fullskalig romans i senare böcker (det finns tre) vad jag förstått det som, men här är det inte något mer än vinkar och mellan raderna än så länge.

Några andra kommentarer?
Inte på rak arm. Men boken är mest ett enda stort meh för mig. 2/5, inget jag ångrar att jag läst, men inget jag kommer minnas med värme eller leta rätt på uppföljarna för heller.
 

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,235
Location
Nynäshamn
Visst har väl jag läst nån bok som jag glömt skriva om också? Det har jag säkert, får kolla det sen, men, jag läste just ut den här och då får det bli den jag skriver om.

Jag har gått på tvärs med mitt personliga varumärke och med det övergripande temat på allt läsande i den här tråden och läst liksom en "riktig bok". Ni vet, en sån där som helt saknar fantastik och handlar om riktiga människor och sådär Jag vet, "eugh".

Jag har läst Things Fall Apart, en bok som är så klassikerdeklarerad och så analyserad hot och dit att jag tvekar inför att ens säga något om den. Tänk om jag analyserar fel och alla som kan något om litteratur skrattar åt mig? När jag läser och skriver om typ Robot Jox-boken är det ju lättare, för ingen bryr sig och jag har hyfsad koll på genren.

Det här är, kortfattat, en bok som tecknar ett levnadsporträtt av Okonkwo, en duktig brottare och machoman som stammar och gärna tar till nävarna när han blir frustrerad och mest av allt är rädd för att bli misslyckad som sin pappa. Genom honom får vi se en himla massa av den fiktiva Igbo-klanen Umofias kultur, seder och traditioner. Det är överlag snyggt gjort – både Okonkwo och de han träffar känns tredimensionella och det är ganska lätt att se drag i dem som man känner igen från folk man själv träffat. Traditionerna är anorlunda (och vissa rentav groteska, som att de lägger ut vissa barn i skogen för att dö för att de fötts som tvillingar) men människorna är människor så att säga. Den första delen av boken är den längsta, och den fokuserar just på Okonkwo och på livet i byn – könsroller, religiösa ritualer, hur man hanterar en man som slår sin fru för mycket, synen på barn, och så vidare.

Den andra och tredje delen handlar om mötet mellan byn och den vite koloniserande mannen – det brittiska imperiet. Även här är porträtten hyfsat nyanserade, även om det är klart att de vita ses 100% utifrån här. Det finns absolut begripliga fördelar med den nya religionen som sprids – de som lockas av den är först sådana som fått sina tvillingar mördade, eller som till exempel blivit utstötta. Men den bär med sig nya nackdelar; det är tydligt att "civiliserandet" har positiva sidor men mestadels negativa, åtminstone i den här boken.

Det är ganska ont om enkla svar och grejer man kan ta snabb och enkel ställning till här. Eller ja, jag kan väl säga att jag tycker rätt illa om huvudpersonen, även om jag förstår hans motivationer och så. Den sortens person han är, är en sorts person jag har ohyggligt svårt för i verkliga livet också. Men visst, det här är ett bra porträtt av en sådan person.

Som med de flesta "levnadsöde"-böcker vet jag inte om jag egentligen fick så mycket ut av att läsa den här, jämfört med att läsa en mer kondenserad faktatext. Jag läste den ju som research inför ett äventyr där Igbos ska figurera, och jag fick absolut med mig en del kunskap – men som sagt, inte mer än jag kunnat läsa mig till på annat sätt. Jag snor säkert lite namn.

I alla fall: jag tror att jag var mer redo för den här boken nu än när jag tvingade mig igenom den när jag pluggade till engelsklärare. Fortfarande är dock "riktiga vuxenböcker" inte riktigt något för mig egentligen. Den är absolut inte "dålig", om nu bra/dålig är något man bryr sig om. Den har en massa positiva och intressanta sidor. Bra att läsa och ha lite koll på, om inte annat för att den är så stor och viktig rent kulturellt.

Men nu ska jag läsa något mer lite fantastik i.
 
Top