WRNU:s bokklubb 2020

Daniel

Warrior
Joined
Apr 7, 2009
Messages
294
Jag har läst James Bond-serien av Ian Fleming, alla 14 böckerna. Det är rätt behändiga och lättlästa affärer, sällan längre än 300 sidor.

Det var ett ganska varierat nöje. Ojämn författare, ojämn serie. Charmiga toppar och djupa dalar. Men högeligen intressant, mest i relation till filmserien som sitter i ryggraden efter att i barndomen ha sett dem otaliga gånger, inspelade på vhs från TV3 och Kanal 5.

Några blandade intryck:

- Klåparen och klantskallen James Bond. I var och varannan bok blir han snöpligt påkommen, infångad och torterad. Det hade kunnat bli till hans fördel om han fick ta sig ur knipan på något intelligent eller skickligt sätt, men allt som oftast är det nån bifigur eller yttre händelse utanför hans kontroll som kommer till undsättning.

- Skrivbordsspionen James Bond. Han spenderar faktiskt lång tid vid skrivbordet med vanligt pappersarbete, som en riktig underrättelseofficer. Detta förvånade mig, och det förankrade ju Bond i ett seriösare sammanhang. Det var en positiv överraskning, utan att ta udden av det äventyrliga anslaget.

- Polisen Bond. I flera av böckerna ligger fokus på "vanlig" maffia och gangstergäng, och Bond blir mer "police" än "spy" och "secret service". Det var en besvikelse.

- Knarkaren Bond. Han tar regelbundet piller och amfetamin, för koncentrationens och uthållighetens skull, och blandar friskt med alkohol. Kanske något för nästa Bond-skådespelare, om man vill ta filmserien ytterligare ett seriöst steg efter Craig, och slänger in pillerknaprandet.

- Monsterjägaren Bond. (I direkt kontrast till det jordnära skrivbordsarbetet.) Jag trodde att somliga av filmerna var de löjligt överdrivna versionerna. I själva verket är filmerna ibland mer nertonade och jordnära. Exempelvis Dr No (boken), där Bond brottas med en monsterbläckfisk och där Dr No har nån sorts superlinser på ögonen och mekaniska gripklor till armar.

- Gourmanden Bond. Serien är som bäst när James Bond sitter på restaurang. Fleming är som charmigast och mest underhållande när han ägnar ett par sidor åt att beskriva drinkar och god mat.

- Serien är som sämst när Fleming ska skildra Bond-skurkarna. De är ofta direkt löjliga, i maskeradkostymer eller med konstiga dialekter. De blir sällan spännande eller farliga, mer löjliga. Där har filmserien övertaget, med vissa undantag.

- Att Bond faktiskt blir kär. Istället för att iskallt erövra flickorna på löpande band blir han ofta djupt förälskad i sina Bond-brudar och föreställer sig ett annat liv där han stadgar sig och drar sig tillbaka från spionyrket. Stor kontrast till filmerna.

- Att filmskaparna styckat upp böckerna hej vilt och slängt in scener i helt olika filmer. En stark scen ur boken Live and Let Die dyker upp i filmen Licence to Kill, en annan stark scen ur boken Live and Let Die dyker upp i filmen For Your Eyes Only.

- Det ständigt återkommande fenomenet att en hel del av handlingen är avsevärt mycket bättre och smartare i böckerna än i filmerna. Varför i helsike tar inte manusförfattare bättre till vara på story ur böckerna? Måste det breda filmmediet vara direkt korkat och urvattnat förenklat? Somliga filmer, som From Russia with Love, Thunderball och On Her Majesty's Secret Service följer böckerna väldigt troget, och blir därmed bättre filmer. Andra filmer, som de direkt urkorkade och undermåliga You Only Live Twice, Diamonds are Forever och Moonraker har betydligt smartare och mer spännande bokförlagor. Särskilt Moonraker har en mycket coolare skurk och ett mycket intressantare tema i bokförlagan. Däremot är jag glad att man skippade det galnaste från exempelvis redan nämnda Dr No, och där faktiskt valde en seriösare och mer jordnära linje.

- Sverigekopplingen: Bond har ju än så länge inte varit i Sverige i filmserien, men i böckerna nämns svenska underrättelsetjänsten då och då. Ärkeskurken Blofeld reser vid ett tillfälle under falskt svenskt pass. Och, Bond vann sin 00-status genom ett uppdrag i Stockholm. Kul.

***

Slutkommentar: Vill man läsa en seriös spionserie av hög kvalitet ska man läsa Jan Guillou eller John le Carré. Vill man läsa en lättsam, smålöjlig kitsch-variant kan man läsa James Bond. Kommer jag läsa om böckerna? Gärna någon av de mer seriösa, men mest för alkoholromantiken och restaurangbesökens skull. Kommer jag se om filmerna? Ja, allihop, även de korkade och urlöjliga.
 
Last edited:

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
Feb 23, 2001
Messages
7,824
Location
Linköping
Jag har varit tveksam till att läsa uppföljaren. -93 var på tok för vidrig body horror för min timida smak, och vad gäller själva periodskildringen måste jag citera Christopher O'Regans syrliga utlåtande: "science fiction utan science". Men nyfikenheten tar nog snart överhanden, ändå. Som du skriver är han ju onekligen språkligt begåvad!
Jag har gillat båda böckerna, men håller med om att det blir lite för mycket. Våldet och lidandet och eländet blir ibland så överdrivet att jag inte kunde låta bli att småfnissa lite och tänka på sketchen "Sam Pekinpah's Salad Days":
 

Daniel

Warrior
Joined
Apr 7, 2009
Messages
294

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,599
Location
Nynäshamn
Jag läste klart Agents of Dreamland idag, av Kaitlin R. Kiernan. Jag börjar definitivt få slut på den ganska lilla hög med tips om lovecraftska berättelser skrivna av folk som inte är vita män, så jag tar tacksamt emot tips på sådant. Men jag har iaf två böcker kvar i Kiernans serie, efter den här.

I alla fall, det här är en intressant bok, som gott hade kunnat få vara två-tre gånger längre. Bokens första 150 sidor är riktigt bra. Delar av den långa sjok av poetisk, köttig, grisig surrealism. Zombiemyror och svampar, konspirationsteorier, TV-brus, nätt och jämt sammanhängande friflytande tankar – från en av personerna som utreds av huvudpersonerna. Varvat med scener från de två huvudpersonerna, om man kan kalla dem det. Den ene lite mer huvud än den andra. Även de scenerna utspelar sig mer i deras tankar och själsliv, deras historia och allmänna varande och stämning än i de rent konkreta, faktiska scenerna i bokens "realtid".

Resultatet här blir att "utredningen" som boken "handlar om" rör sig i ett oerhört makligt tempo framåt. Varje händelse i "nutid" ackompanjeras av ganska mycket annan text. Det här fungerar ganska bra för mig, men tyvärr går det lite för fort mot slutet – jag hade gärna sett en längre bok, där det makliga, psykedeliska och bitvis ganska äckliga hade fått fortsätta röra sig framåt. Nu blir de sista 50 sidorna eller så mest en ganska hastig ihopknytning. Hopp, happ, så, slut.

Jag får mersmak, definitivt. Den här bokens första delar var verkligen i mitt hjulhus. Den smakade väldigt mycket grönt – delta-grönt, så att säga. Agenter och lovecraft och hemligheter och konspirationer och area 51 och yuggoth. Samtidigt var det svampar och äckel och cordyceps, som fick mig att tänka Rotsystem.

Vi får se. Jag ska nog läsa den första boken i Lensman-serien nu, men sen tar jag itu med nästa del i den här serien.

Lensman-boken handlar hittills mestadels om män. Den första kvinna som fick vara med var nyss nära att svimma av känslomässighet. Det… öh, är lite kontrast mot grejer jag läst på sistone.
 
Top