WRNU:s bokklubb 2020

Ymir

Liten kantbaron
Joined
May 18, 2000
Messages
10,145
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag har läst 49 kapitel (allt som hittils getts ut) av den just nu väldigt populära mangan Goblin Slayer, som bygger på en light novel-serie med samma namn, och även spawnat en anime och en massa merch. Har ni inte hört talas om den delar ni uppenbarligen inte min fascination för reaction videos på youtube. Goblin Slayers första episod (både animen och mangan) är ökänt reaction-friendly...



Goblin Slayer är alltså kontroversiell, men trots detta (och delvis på grund av det) megapopulär, och det är välförtjänt, för den är asbra. Den är också förmodligen det mest D&D-inspirerade som någonsin existerat (och känns betydligt mer true till D&D än någon av de faktiska D&D-adaptionerna gör). Goblin Slayer utspelar sig i en extremt generisk fantasyvärld som tycks drivas helt av D&D-troper. Folk har bokstavligen spell slots och classes och stat rolls, i en episod battlar de en tvättäkta Beholder, i en annan diskuterar de sin marching order och sin experience, gudarna rullar hela D&D-tärningssettet på ett bord om världens öde, och en spell innehåller kraftorden "Gygax". Världen är så generisk att karaktärerna inte ens har namn. Detta är en obegriplig feature som på något sätt ändå är charmig. Personerna i ståryn refereras istället till som Goblin Slayer, Priestess, High Elf Archer, Dwarf Shaman, Noble Fencer, Rabbit Ranger, Cow Girl, Guild Girl, etc. Det är skitkonstigt, men på något märkligt vis funkar det. Och kom igen, man läser manga för att man vill att saker ska vara skitkonstiga.

Handlingen i Goblin Slayer kretsar runt den oerfarna äventyrerskan Priestess, som är en låglevel D&D-cleric, och hur hon teamar upp med den PTSD:iga, tystlåtna Batman-typen Goblin Slayer, som är en Fighter/Ranger och besatt av att döda goblins, de lägst rankade monstren i settingen. Andra äventyrare hånar honom för detta, och för hans metoder, för Goblin Slayer tillgriper alla medel för att utrota goblins - han förgiftar deras nästen, bränner ned dem, avleder vattendrag för att dränka dem, röker ut dem, avrättar deras barn; han bedriver basically en personlig utrotningskampanj. Men snart teamar han upp med ett gäng färgstarka äventyrare som, med blandade resultat, försöker ta sig igenom hans fasad, samtidigt som Priestess växer som äventyrare.

Världsbygget i Goblin Slayer är kritiserat för en del ologiska element, i synnerhet det faktum att världen tycks drivas av high fantasy-troper, utom så fort goblins dyker upp, för då är det istället extremt grimdark low fantasy-troper som gäller, som om de plötsligt bytt regelsystem från D&D till Eon. I praktiken spelar detta ingen roll efter de första kapitlen, om man inte insisterar på att tänka Eon-noggrant på världsbygget, och då läser man fel manga. Det är rentav en styrka på många sätt, då serien skapar en massa bra drama genom att utsätta karaktärer med ett high fantasy-mindset för sina grimdark Kentaro Miura-teman (serien innehåller massor av homage till Miuras berömda och stilbildande manga Berserk, kungen av all grimdark fantasy). Det mest kontroversiella elementet är att goblins inte har kvinnor, utan istället förökar sig genom att kidnappa och våldta kvinnor av andra raser. Detta är givetvis extremt icke-PK i dagens ängsliga nördklimat, men jag tycker det funkar fint, det gör att goblins känns sjukt nasty och ger en rimlig förklaring på varför de är ett så stort hot mot människobyar. Låt grimdark vara grimdark, ffs.

Goblin Slayer är beroendeframkallande för att den är spännande, dramatisk, har väl avvägda hjärtevärmande ögonblick och en fascinerande huvudperson, och nördigt frossande i D&D-troper intryckta i en brutal värld driven av japaners ohämmade storytelling. Det blir ofta lite nervkittlande att sitta och undra vad för nasty shit goblinerna ska ha klurat ut den här gången, eller vad för slags monster som leder dem. Sist men inte minst är den också sjukt vältecknad:




Den har även spawnat en googol parodier och mem:

 
Last edited:

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,506
Okej, så här är varför jag gillar Goblin slayer så mycket.

Att döda Goblins är inte coolt, respekterat, talat om positivt, ofarligt eller något man tjänar pengar på. Men GS gör det för att det är viktigt. Om det inte görs så lider vanligt folk. Det kommer alltid finnas någon som vill döda Demonherren som vill förstöra världen, för gör man det blir man känd, rik och respekterad. Det är inte att demonherren är oviktig, det är att han inte är ett vardagsproblem för de svagaste i samhället. Goblin Slayer är en andrahands traumatiserad person som hade kunnat göra något som hans samhälle respekterar och belönar, han har nått höga levels genom att bara döda goblins!, men istället gör han något som är viktigt. Han påminner mig om sjuksköterskor och socialarbetare jag träffat som hade kunnat vara någonstans där de tjänade pengar, hade ok arbetsvillkor och blev respekterade istället men valt sina jobb ändå.

Jag tycker också om att GS är Batman stoisk och superpragmatisk men ändå är snäll. Han stannar upp och gör glass för gruppen ffs! och arken är mycket en av att han blir mer och mer en del av samhället runt honom genom hans äventyrargrupp. Han lyssnar faktiskt på dem.

Också, biten där han måste döda Beholdern är great. Han är super oentusiastisk och vill mest gå tillbaka till att göra sitt faktiska jobb.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag har läst Agatha Christies They Came to Bhagdad.

Den utspelar sig under kalla kriget, och är mer rafflande spionhistoria än Christies vanliga mordmysterier; här ligger en väldig komplott i centrum och istället för någon dryg detektiv eller smart tant så följer vi Victoria, smart och duktig lögnerska på jakt efter äventyr och som såklart får lite mer än hon egentligen frågat efter.

Det finns element av Christies typiska sätt att bygga mysterier, med ledtrådar som droppas mitt i övrigt irrelevant text och att man sedan som läsare faktiskt gnuggas i vad det är man borde komma ihåg och framför allt att det hela i slutänden avslöjas och man tänker att "jamen, det borde jag väl ha kunnat räkna ut".

Det finns, som sig bör i den här sortens böcker, en ganska tydlig politisk prägel och flera passionerade karaktärer som verkar få ge röst åt vad jag (utan att kolla saken närmare) tolkar som Christies egna åsikter. Hon gillar fred och lugn och ro, och det får man väl sympatisera med. Hon är inte alls nödvändigtvis säker på att kulturella utbyten är vägen att gå för att skapa världsfred. Hon tycker att det farligaste som finns är folk som vill upphöja sig som viktigare än andra – Övermänniskor som vill forma Utopia ur den icke-perfekta världen kosta vad det kosta vill i form av människoliv. Det är en ganska sympatisk, humanistisk bild hon bjuder på – det viktiga, verkar hon säga, är vanligt folk och deras vanliga liv och att de får leva dem.

Sedan finns en viss konservativ prägel, såklart, men i Christies prosa är det svårt att inte ha lite överseende. Givetvis är det unga radikaler som är de skurkiga skurkarna som försöker lura USA och Sovjet i krig så att de kan skapa sin utopi, till exempel. Det stör mig också en hel del att hennes äventyrliga hjältinna till slut finner sig i att bli mindre äventyrlig, bry sig mindre om mäns utseende och charm, och ge upp sina vilda, ungdomliga attityder. Även om det såklart har sin charm att det är en kvinnlig huvudperson som förförs av en manlig don juan-figur som är ond; just förförandet brukar ju annars tropmässigt vara något Bond-kvinnorna gör.

Jag tyckte rätt bra om den här. I genren spionhistorier i förmodat exotisk miljö tycker jag den fungerar bra. Christie rör sig utanför sin comfort zone och gör det bra. Jag skulle utan tvekan vilja se en filmatisering av den här – varför har det inte gjorts en?
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Sedan höstterminen börjat har jag testat en ny grej, och det är att försöka sova lite mer. Så numera skippar jag den där sista timmen av håglöst youtubande och det där sista TV-serieavsnittet och går till sängs istället. Effekten är konkret och märkbar. Inget världsomvälvande, men en klar förbättring. Dels mår jag bättre, men dels visar det sig att typ 1.5 timmes mer sömn ger 2+ timmar mer lästid – då jag numera kan hålla mig vaken och läsa på mina pendeltågsresor varje dag.

Så typ igår hade jag redan läst ut Ancillary Sword, som är del 2 i trilogin som började med Ancillary Justice. Jag har också börjat läsa del 3 nu.

Jag är inte mer än människa, så jag går såklart runt med en del helt orealistiska dagdrömmar, som mitt rationella jag fattar inte är realistiska eller ens speciellt önskvärda egentligen. Bland de mera återkommande är såklart det här med att vara i en situation där man kan hålla långa arga föredrag om varför den man inte håller med Har Fel och varför deras åsikt Är Dum, där man bestämmer hur saker ska Göras Istället och där folk inte har något annat val än att hålla käft och ta emot och göra som man säger.

En annan är det här med att jag rent generellt gillar tanken på att kontrollera mina känslor, och att inte visa mer än nödvändigt utåt och så. Det händer att jag ibland fantiserar om att vara en AI eller en robot.

Jag vill inte säga att det är något dåligt på något sätt, absolut inte, men huvudpersonen i Ancillary-böckerna är verkligen en helt fantastiskt bra Mary Sue som är som designad för att låta mig leva ut mina fantasier. Det är ljuvligt. Samtidigt är böckerna inte helt utan tuggmotstånd – men är också fantastiskt PK på ett skönt sätt. Jag menar, bara en sån sak som att en tjock människa får beskrivas som "vacker" helt utan någon form av komplikationer!

Jaja, jag ville mest säga att jag gillar Ancillary-böckerna väldigt mycket och att jag verkligen inte ser fram emot att få slut på dem. Det har varit ljuvligt att sjunka in i dem.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Igår nån gång läste jag ut Ancillary Mercy, som är del 3 i trilogin.

Det sämsta med den här trilogin är att den tyvärr tar slut. Jag gillade verkligen personerna den handlade om och hade hemskt gärna läst mer om dem.

Det är ju dessutom inte så att det saknas potential för fortsättning. Det blev inte den sortens slut som är liksom slut-slutigt. Så jag hade supergärna läst mer om Breq och hens liv som före-detta-trupptransportstridsskepp, läst fler av hens smarta planer som hen lyckas genomföra, hens förmåga att inte låta känslor visas utåt, etc.

Men, tredje boken hänger mycket mer ihop med andra boken än vad andra gjorde med första; det här är en väldigt direkt fortsättning som nästan mer känns som andra halvan av en jättetjock bok. Jag misstänker att om man gillade de första två, så gillar man den här.

Min favoritgrej med de här böckerna, bortsett från tidigare nämnda wish fulfilment, är nog deras väldigt medmänskliga grundsyn. Det är alltid rätt att respektera medvetna varelser, alla mår bra av respekt och kärlek, alla är svaga ibland men det är okej, och så vidare. Jag älskar spelet mellan bokens olika karaktärer som bryr sig om varandra på olika sätt och så. Det är väldigt charmigt. Feelgood-scifi, helt enkelt.


Idag läste jag klart All Systems Red: The Murderbot Diaries. Den handlar om en "murderbot", något slags klonad könlös mördarcyborg som mest betraktas som en bit utrustning (inte helt olikt skeppen i Ancillary-trilogin). Hen är halvdassig på sitt jobb, som är att vakta forskartyper som irrar runt på planeter och tittar på saker. Hen har hackat sin styrmodul så att hen inte behöver bry sig om mjukvaruuppdateringar och kan lägga all ledig tid på att kolla på såpor. Hen hatar att interagera direkt med människor och tycker det är jobbigt att bli tilltalad, tittad på eller betraktad som en person överhuvudtaget.

Det är himla charmigt alltsammans. Synd att boken är så kort.
 

Max Raven

Prisa Maskinguden
Joined
Oct 20, 2009
Messages
3,492
Location
Hässleholm, Skåne
Jag har lyssnat klart på Perdido Street Station, av China Miéville. Ljudbok, alltså.

Den är... OK. Det är en fantasybok, men gillade The City and The City. Världen i sig är helt OK, men det är alldeles för långa utläggningar om allt - förutom folket i boken, som inte känns fullt utbyggda. Det glimtar till ibland - intressanta element som att staden har en direkttelefon till Helvetet eller att det finns någon typ av Wild Magic-ekvivalent som de bombat städer med dyker upp, täcks precis nog för att vara intressanta, och förpassas sedan till annat. Utläggningar om fejk-fysiken får lite väl mycket plats.

Världen är sådär - den får mycket beskrivning, men klickar inte riktigt som vettig - de verkar vara fast i sent 1800-tal och ha varit det i 200+ år från beskrivningar, trots kunskaper som borde placera dem på bättre teknologi än vår moderna. Det dränks förstås i långa utläggningar om platser.

Nej, det här var inte min typ av bok. Den är alldeles för upptagen med att tycka att den själv är bra för att skära bort fettet och optimera de bra grejerna. Jag kan se varför andra gillar den, dock.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,506
Jag har lyssnat klart på Perdido Street Station, av China Miéville. Ljudbok, alltså.

Den är... OK. Det är en fantasybok, men gillade The City and The City. Världen i sig är helt OK, men det är alldeles för långa utläggningar om allt - förutom folket i boken, som inte känns fullt utbyggda. Det glimtar till ibland - intressanta element som att staden har en direkttelefon till Helvetet eller att det finns någon typ av Wild Magic-ekvivalent som de bombat städer med dyker upp, täcks precis nog för att vara intressanta, och förpassas sedan till annat. Utläggningar om fejk-fysiken får lite väl mycket plats.

Världen är sådär - den får mycket beskrivning, men klickar inte riktigt som vettig - de verkar vara fast i sent 1800-tal och ha varit det i 200+ år från beskrivningar, trots kunskaper som borde placera dem på bättre teknologi än vår moderna. Det dränks förstås i långa utläggningar om platser.

Nej, det här var inte min typ av bok. Den är alldeles för upptagen med att tycka att den själv är bra för att skära bort fettet och optimera de bra grejerna. Jag kan se varför andra gillar den, dock.
Det jag gillar med den är att den är att världen är weird nonsens förutom i två aspekter, rättssystemet och hur kapitalismen förtrycker folk. Det gör att de elementen speglas i alla delar av boken.
 

Max Raven

Prisa Maskinguden
Joined
Oct 20, 2009
Messages
3,492
Location
Hässleholm, Skåne
Jag läste Network Effect av Martha Wells nyligen, som är senaste boken i Murderbot-serien.

Det är en tjockare bok den här gången - stilen är densamma, men det är lite mer karaktärsbyggande och saker som pågår. Det är en del saker som nämnts men inte förklarats i tidigare böcker som blir förtydligade. En del personer från tidigare böcker kommer tillbaka - tyvärr kom jag inte riktigt ihåg alla och mitt minne av händelserna i de tidigare fyra böckerna är lite vagt. Jag får ta och läsa om dem helt enkelt.

I korthet: Det är Murderbot, gillar man All Systems Red är det trevligt, det händer nya saker, nya grejer tas upp. Den tyngsta kritiken jag kan ge är att boken är tjockare, vilket kanske låter bisarrt men en av böckernas selling point för mig har varit just att de går fort att ta sig igenom.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag läste nyss Ann Leckies Provenance, pga något slags abstinens efter mer Radch.

Det är samma universum, och fortfarande ganska mycket feelgood-scifi på något sätt, men huvudpersonen är lite mindre Mary Sue (på gott och ont). Den här gången syns Radch mest utifrån, och vi får mer av universat utanför imperiet. Lokalpolitik och grejer, ganska mumma. Jag gillar också att få en lite tydligare bild av utomjordingarna som heter Geck.

Överlag välskrivet och intressant. En hel del skojjiga koncept, och en fullt duglig story.

Den här boken fick mig dock att reflektera över en grej, och det är att jag definitivt behöver de här scifi-elementen för att behålla intresset. Grundplotten här tror jag hade kunnat berättas helt utan element av fantastik. Man hade lätt kunnat ha grupper/nationer av människor istället, och låtit det här utspela sig under någon del av de senaste typ 200 åren eller så. Men då hade jag inte läst det. För jag vill ha aliens och robotar och märkliga kulturer som inte finns på jorden. Det kittlar min hjärna på ett sätt grejer som är "verkliga" inte gör.

Nu har jag fallit till föga och köpt del 2 i Murderbot Diaries, trots att dess pris per sida är lite för högt för min smak. Jag har inget emot att betala för mig, men sedan jag började läsa i den här takten igen så har jag mer och mer börjat tänka på krona-per-sida som något jag tar med i beräkningen…
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,888
Jag har läst Vålnadernas Historia av Magnus Västerbro.



Det är en bok om spökens historia (oväntat, eller hur?) och arbetar sig fram från antiken till nittonhundratalet. Ömsom beskriver Västerbro hur spöken, gengångare och vålnader har sett ut och fungerat, vad folk har trott om dem och hur skeptikerna har agerat. Det finns förånansvärt många typer av spöken genom åren, från de klassiska icke-fysiska andarna i gamla Grekland som passar in i deras kvasi-animism, till de helt fysiska gengångarna på Island under sagotiden. Han visar också en hel skock "kyrkliga" spöken av den typ Heliga Birgitta råkade ut för - alltså själar som lyckats fly skärselden för en kort stund och som spöken varnar sina efterlevande. De efterlevande köper lite extra förböner och vips mår de döda bättre. Sedelärande historia för katolikerna.

Rollspelare kan hitta mycket kul i bokens lättlästa prosa och det finns många kul småhistorier att bygga äventyr kring. Men det är ett tydligt västligt perspektiv han kör på, och jag hade gärna haft lite mer om Kina, Indien och kanske subsahariska Afrika för att få lite variation. Dessutom slarvar Västerbro lite väl mycket med källhänvisningarna även om det är populärvetenskap. Jag har lyckats googla fram allt jag vill ha, men ändå.

Men men. Gillar man spöken är det en kul läsning. Vill man ha inspiration till rollspel är det en klockren blädderbok. Rekommenderas som ren nöjesläsning.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
1600877960072.png

Jag ser att jag glömde skriva att jag läste Murderbot Diaries #2: Artificial Condition också. Lätt hänt – de är ju så enormt korta! Och dyra per sida – den här kostade mig typ en hundring och jag läste klart dess dryga hundra sidor på typ två tågresor, så under två timmar. Jag vet inte om jag inbillar mig, förresten, men brukade inte Kobo låta en se betydligt mer detaljerad info om ens läsning? Jaja, det här inte hit.

Jag älskar Murderbot Diaries. Det är snuttefiltsläsning. Popcornläsning. Näringsfattigt men väldigt, väldigt trevligt. Bekvämt och skönt. Det finns få karaktärer jag kunnat identifera mig så starkt med som Murderbot. Jag menar, stridsskeppet i Ancillary Justice kanske är ganska mycket så som jag skulle vilja vara, så de böckerna läste jag ju som wish fulfilment. De här läser jag som terapi snedstreck igenkänning. Murderbot är socialt awkward, tycker det är jobbigt när folk tittar på hen, har väldigt dålig självkänsla, har svårt för när det är mycket folk omkring. Tycker nya situationer är asjobbiga. Jag har spenderat åratal med att träna bort de här sakerna och hitta verktyg för att hantera dem, men det betyder inte att jag inte identifierar mig stenhårt.

Plotten? Öh, ja, det finns väl en sån, tänker jag. Den introducerar ett lite större mysterium än det som användes som ursäkt för murderbot-är-dödssöt-och-awkward-wallowing i första boken, och ser till att möjliggöra fler böcker genom att inte ta mer än kanske ett halvt steg framåt mot att lösa det. Med andra ord tänker jag att nästa bok slipper introducera en helt ny ursäkt plot. Och det är helt okej, jag kommer att köpa även nästa Murderbot-bok och läsa den mest för att sjunka in i Murderbot och hens inre liv och tankar. Så det är väl bra för författarinnan att hon slipper krångla så mycket tänker jag. Vi får se.


Nu är jag ungefär halvvägs i en helt annan sorts bok, nämligen The Innsmouth Legacy #1: Winter Tide. Jag borde bli klar med den senast i början av nästa vecka, antagligen tidigare…
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
1601160577870.png

Ja, igår blev jag klar med The Innsmoth Legacy #1: Winter Tide av Ruthanna Emrys.

Jag köpte givetvis omedelbart #2, och ska alldeles straxt börja läsa den.

Jag gillade verkligen Winter Tide. Dess story är lite spretig, men inte på ett speciellt dåligt sätt. Jag fick lite känslan jag ibland fått i en del riktigt bra rollspelsäventyr jag kört, med väldigt duktiga spelledare. Storyn kränger lite hit och lite dit, huvudpersonerna undersöker saker och ibland går det bra, ibland dåligt, ibland blir det oväntade konsekvenser och då får man hantera det.

Jag gillar väldigt mycket den här hanteringen av mythosen. Det här känns verkligen som den lovecraftska världen fast sedd av någon som inte är lovecraft – någon som inte är vit, man och rasist. Och rädd för allt från havet, typ fiskar, tentakler och sjömän. Huvudpersonen här är ju från Innsmouth – och väldigt mycket formad av det öde som drabbade invånarna av den staden i slutet av den klassiska storyn. Hon funkar riktigt, riktigt bra som karaktär, och jag gillar också kopplingen till de amerikanska lägren dit man skickade japaner och japan-amerikaner under andra världskriget. Snyggt ihopsytt.

Överlag är alla karaktärer väldigt intressanta. Boken utspelar sig under kalla kriget, under det ofta idealiserade 50-talet, men i princip alla huvudpersoner är på ett eller annat sätt sådana som inte riktigt fick vara med i idyllen. Kvinnor (framför allt normbrytande sådana), judar, japan-amerikaner, fiskmän


Jo, en annan sak: Jag brukar normalt sett inte ha så mycket till övers för det här sättet att hantera yog-sothotheriet. Alltså, när man säger att alltihop hör ihop och är sant och att det finns en tydlig taxonomi bland gudar och monster. Den här bokens behandling av mythosen är mer Chaosium än Lovecraft, som ju ganska sällan använde fler än någon enstaka monstrositet per berättelse och sällan hade några speciellt starka indicier på att allt existerade samtidigt. Några enstaka böcker, något enstaka namn. Här finns allting, och det hör ihop, och (ganska) många känner till det. Men den här boken får det att funka.

Jag brukar tänka att när det gäller Det Okända så finns det en skala som går ungefär mellan Lovecrafts mer obskyra historier, där saker inte alls beskrivs utan mer antyds och man vet inte riktigt vad som händer – och så hela vägen till säg Monster Prom. Det är alltså en skala för hur… hur normaliserat och av-förfarligat det skumma är. I den ena änden vet vi inget och allt är konstigt och obegripligt. Där tycker jag man bör lägga sig om man vill göra skräck. I andra änden dricker varulven för mycket skumpa och kräks i poolen och alla skrattar när han får kräks i pälsen. Ingen blir rädd, varulvigheten är bara en grej som rosa hår eller whatever. Där är det lätt att göra komedi, men svårt att göra skräck. I mitten där nånstans kan man lägga sig om man vill göra action eller drama, tänker jag. Buffy the Vampire Slayer ligger lite längre åt det mystiska – häxor och varulvar finns och de integreras i en highschoolmiljö, och folk man känner kan hålla på med det, men det är fortfarande farligt och mystiskt och svårkontrollerat.

Winter Tide lyckas balansera väldigt, väldigt bra där. För mig är fullständigt ihopknuten lovecraftmythos i sig svårt att ta riktigt på allvar. Det tippar väldigt lätt över i "jaha, en shoggoth, var är min tändare" och plysch-cthulhu. Det är därför jag nog aldrig kommer släppa någon riktig mythosbok till Kutulu; jag föredrar när det är lite mer mystiskt och man inte har några klara taxonomier.

Men Winter Tide lyckas. Det blir aldrig töntigt, även när det onaturliga blir vardagligt. Trots att ganska mycket av det onaturliga dessutom är rent fysiskt med i storyn. Och det är rätt bra gjort.


Det var ganska många ord för att säga något väldigt enkelt: Jag tycker mycket om Winter Tide. Den sköter mythosen bra och har intressanta karaktärer. Och inspirerade mig rätt mycket till rollspelsgrejer. Jag blev ännu mer sugen än tidigare på att skriva Kutulu-scenarier med annat perspektiv än Lovecrafts…
 

Max Raven

Prisa Maskinguden
Joined
Oct 20, 2009
Messages
3,492
Location
Hässleholm, Skåne
1601199432383.png

I korthet: Briljant vetenskapsman labbar med vita blodcellsmaskiner på egentid medan företaget han jobbar med att få fram ett fungerande biochip (för att hitta sjukdomar t ex). Han blir avskedad och gör något överilat...

Den här skrevs 1984. Utöver datordelarna skulle det här lätt kunnat utspela sig 20 minuter i framtiden. Huvudfokus är så klart nanomaskiner, men det finns ett gäng intressanta vändningar längre in.

Jag tycker den här är helt OK. Lite tråkiga huvudpersoner, men ämnet är intressant.

Jag lyssnade på den som ljudbok (audible), vilket jag inte rekommenderar - ljudkvalitén varierar, och den är rätt hafsig i början.
 

Vimes

Champion
Joined
Jun 15, 2000
Messages
7,064
Bokklubben, trevligt. Blir lite "vad jag läst på senare tid" snarare än "vad jag nyss läste ut":

Ringaren i Notre Dame och Samhällets olycksbarn av Victor Hugo. Det är 50% episk romantisk realism och 50% "Hugo lägger ut texten om olika historiska och kulturhistoriska ämnen". På det stora hela tyckte jag att båda romanerna förtjänar sin plats i klassikerhyllan, även om en del av de essäaktiga avsnitten blir väl mångordiga (en del av dem är riktigt bra dock! Exempelvis är essän om det tryckta ordet och arkitekturen som två historiskt distinkta uttryckssätt för mänskligt tänkande i Ringaren i Notre Dame suverän).

1794 av Niklas Natt och Dag. Jag läste föregångaren 1793 i Natt och Dags "Bellman noir"-serie för något år sedan och tyckte väl att den var sådär. Uppföljaren är mer av samma. Intrigen är tämligen ointressant och ibland är det kanske lite för mycket grim dark och tortyrporr för att jag ska känna mig helt bekväm. Men! Stilistiskt är det så lyckat! Natt och Dag är precis tillräckligt arkaisk i sitt språkbruk för att fånga tiden han skildrar, samtidigt som det är rappt och modernt och lättuggat. Mycket snyggt avvägt. Bäst är åter igen avsnitten om Anna-Karin Knapp.

Ålevangeliet av Patrik Svensson. Delvis vetenskapshistorisk skildring av ålen och vår kunskap om den och delvis uppväxtskildring. Finstämt och eftertänksamt. Fin bok!

Pestens år av Magnus Västerbro. Västerbro är en av mina favoriter inom genren "populärhistoria om jävliga tider i svensk historia". Det är gripande och lättillgängligt skrivet om pesten i Stockholm 1710. I likhet med Augustprisbelönade Svälten ruvar det hela tiden under textens yta en ilska som aldrig riktigt tar sig i politiskt uttryck, men som ständigt finns där: när det blir jävligt så blir det mest jävligt för de som redan har det jävligt, och de som har makt och inflytande är antingen inkompetenta, korrupta eller bara fega.

Pesten av Albert Camus. Vem har inte läst den här i år? Nå. Jag är inte helt övertygad av den här romanen. Jag tycker mycket om Camus Främlingen, men den här tyckte jag saknade spänst och driv. En del avsnitt är mycket fina, speciellt de som direkt handlar om staden och struntar i de enskilda karaktärerna, men på det stora hela är det ingen roman jag behöver återvända till. Camus budskap, att hjältemod mycket väl kan vara att bara göra sitt "jobb" och bidra med sin lilla bit till det allmännas bästa, är sympatiskt dock.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
1601805833165.png

I veckan blev jag klar med The Innsmoth Legacy #2: Deep Roots av Ruthanna Emrys.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den utom "samma, fast mer". Det handlar fortfarande om samma grupp av weird outcasts som bildades i förra boken; den här gången handlar det om mötet med Outer Ones, aka Mi-Gos.

Jag har funderat lite kring klassificering av de här böckerna. De använder ju element av skräck, men de är så genuint oskrämmande att jag har svårt att kalla dem det. De försöker inte ens skapa kalla kårar. Det mer mer… något slags scifi-drama kanske? Det känns ungefär rätt. Problemlösning, weirdness, värderingar, göra rätt val, etc.

Jag gillar att jag inte håller med om allt huvudpersonen gör, men att jag ändå förstår hennes val. Hennes traditionalism, hennes fokus på familj och trygghet och på tradition, är begripliga och sympatiska även om jag kanske egentligen snarare skulle bejaka de idéer vissa av antagonisterna framför. Boken är ganska bra på det där; de flesta karaktärer, även antagonister, är någonstans begripliga och sympatiska. Sånt gillar jag, det blir liksom nyanserat. Det finns några grundläggande budskap i boken som jag är ganska ambivalent mot, som bland annat handlar om det gamla vanliga med "fri vilja" kontra social ingenjörskonst och så, men det hindrar mig inte från att gilla den.

Överlag är det här böcker jag längtar till när jag inte läser dem, och det är väl egentligen exakt vad jag vill få ut av böcker.

Svältfödd på mer läste jag också The Litany of Earth. Den gav mig väldigt lite; det mesta i den hade ju sammanfattats i senare böcker. Men det var en trevlig liten munsbit.

Nu har jag inte mer Emrys – jag håller tummarna för en del tre i den här serien, men annars får jag nog gå vidare till Agents of Dreamland och Lovecraft Country. Men först – en dyrköpt och alldeles för kort Murderbot Diaries-bok…
 

Dimfrost

Misantrop
Joined
Dec 29, 2000
Messages
7,195
Location
Tlön, Uqbar
Jag har läst lite Samuel R Delany förut. Lite om hans teorier om paraspace som det centrala i sf-genren, och hans kortroman The Ballad of Beta-2. Men i augusti läste jag klart hans storverk Dhalgren (1975) och jag blev helt golvad. Jag skrev rentav ett rollspel tungt inspirerat av boken. Den brukar omnämnas som en av de där stora, oläsbara romanerna, typ Ulysses eller Gravity's Rainbow, och visst ligger det något i det, men inte allt. Den är lättläst, till exempel, förutom att den är väldigt tjock (jag lyssnade på den, och ljudboken var 37 timmar tror jag). Handlingen är rätt enkel: det finns en stad någonstans i USA, kallad Bellona, där en ospecificerad katastrof har inträffat, det är ganska folktomt och övervägande anarkistiskt. Huvudpersonen, The Kid som inte minns sitt namn, liftar dit av oklar anledning, han träffar olika märkliga människor, ligger runt en del, skaffar sig efter hand en maktposition. Det är inte så mycket som faktiskt händer. Romanen är inte lätt att genrebestämma, den är mestadels realistisk förutom existensen av denna stad som inte finns i verkligheten, men så finns enstaka avvikelser, och plötsliga temporala oklarheter. Den har drag av pikaresk, av postapokalyps (det skulle kunna gå att statta upp mycket av personer och händelser i AW) men kan ses som något slags meta-SF, där huvudpersonerna diskuterar om de inte snarast lever i någon slags sf-roman. Delar kan också beskriva som pornografi, för Delany skriver sexscener som är på riktigt. Huvudpersonen är också en mycket opålitlig berättare som osäkrar tid och rum såväl som handling. Mest av allt är det dock väldigt bra. Välskrivet, tänkvärt, engagerande. Ett par månader efteråt är jag fortfarande kvar i Bellona, dess evigt brinnande eldar, öde skyskrapor, gatugäng, poeter, barer, tidlöshet. Det är ett bra betyg.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
Dec 28, 2002
Messages
29,572
Location
Nynäshamn
Jag läste klart Murderbot Diaries #3: Rogue Protocol. De här böckerna borde inte vara separata böcker, utan delar i en större bok.

Den här var, likt sina föregångare, rätt bra. Murderbot följer The Big Plot lite mer och lär känna några nya människor som, liksom andra människor den träffar, visar sig vara ganska schyssta på det hela taget. Den nyhetens behag har börjat släppa nu, nånstans. Jag kan bara bli varm inombords så många gånger över exakt samma grej. Effekten blir mindre för varje gång.

Jaja, jag lär fortsätta läsa de här, men suget är inte lika starkt längre.


Sedan läste jag Lovecraft Country.

Det är en riktigt, riktigt bra bok. Formatet är lite som en miniserie. Kanske lite som Tales from the Loop-serien? Varje avsnitt har en ny huvudperson, och handlar om något nytt, men huvudpersonerna känner varandra och det historierna handlar om är relaterat och det blir allt tätare ihopknutet. Snyggt gjort.

Överlag gillar jag premissen också. Alla huvudpersoner är svarta i ett segregerat USA där det fortfarande finns gott om städer där svarta inte bör låta solen gå ner på sig. Det är ett fientligt landskap, och mycket i berättelserna handlar om hur smarta och kluriga svarta lyckas överlista, vinna över eller åtminstone klara sig undan onda rasistiska vita. Det är ett snyggt grepp, jag uppskattar perspektivet väldigt mycket. Är det ett nyanserat porträtt av det vita USA i mitten-slutet av 40-talet? Nej, men givet den pågående segregeringen och den utbredda rasismen vet jag inte om man måste vara så jävla nyanserad jämt.

EDIT: Åh, jag glömde nämna: det är en del övernaturligt med också, ju. Det ger en schysst krydda och håller mitt intresse levande på ett sätt som troligen inte hänt om det här bara var helt realistiskt.

Det roligaste jag vet med diskussionerna kring TV-serien och boken är ju alla vita manliga lovecraft-purister som är arga över att det här inte är straight-up Chaosium-sponsrat yog-sothery och att det inte utspelar sig i vad som normalt sett kallas "lovecraft country".



Hur som helst, jag är nu officiellt sugen på att se tv-serien. Den får se till att bli klar snart, så jag kan binga.
 
Last edited:

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,506
Hur som helst, jag är nu officiellt sugen på att se tv-serien. Den får se till att bli klar snart, så jag kan binga.
Bara två avsnitt kvar! Så nästa måndag (den 19e) är serien färdig.
 

Daniel

Warrior
Joined
Apr 7, 2009
Messages
292
1794 av Niklas Natt och Dag. Jag läste föregångaren 1793 i Natt och Dags "Bellman noir"-serie för något år sedan och tyckte väl att den var sådär. Uppföljaren är mer av samma. Intrigen är tämligen ointressant och ibland är det kanske lite för mycket grim dark och tortyrporr för att jag ska känna mig helt bekväm. Men! Stilistiskt är det så lyckat! Natt och Dag är precis tillräckligt arkaisk i sitt språkbruk för att fånga tiden han skildrar, samtidigt som det är rappt och modernt och lättuggat. Mycket snyggt avvägt. Bäst är åter igen avsnitten om Anna-Karin Knapp.
Jag har varit tveksam till att läsa uppföljaren. -93 var på tok för vidrig body horror för min timida smak, och vad gäller själva periodskildringen måste jag citera Christopher O'Regans syrliga utlåtande: "science fiction utan science". Men nyfikenheten tar nog snart överhanden, ändå. Som du skriver är han ju onekligen språkligt begåvad!
 
Top