Nekromanti Vilket är Äventyrsspels bästa äventyr?
- Thread starter Eagle
- Start date
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Ärligt talat är de flesta rätt dassiga. Kristalltjuren är nog det konceptuellt ballaste, men kräver att man har spelar Svavelvinter och Oraklets fyra ögon innan. Jag har för mig att vi hade rätt kul när vi spelade Rösten från forntiden, men jag vet inte om det är att beteckna som särskilt bra.
Svavelvinter
Kristalltjuren är det häftigaste, men det är mer rälsat än SJ. Därför tycker jag nog faktiskt att Svavelvinter är det bästa äventyret. Det finns många saker för rollpersonerna att göra, intressanta spelledarpersoner och kluriga problem. Dess enda svaghet är att det finns saker i äventyrsområdet som man skulle vilja veta lite mer om. Dvärgstaden som ligger ett stenkast bort beskrivs till exempel inte alls.
/tobias
Kristalltjuren är det häftigaste, men det är mer rälsat än SJ. Därför tycker jag nog faktiskt att Svavelvinter är det bästa äventyret. Det finns många saker för rollpersonerna att göra, intressanta spelledarpersoner och kluriga problem. Dess enda svaghet är att det finns saker i äventyrsområdet som man skulle vilja veta lite mer om. Dvärgstaden som ligger ett stenkast bort beskrivs till exempel inte alls.
/tobias
Rickard
Superhero
Re: Svavelvinter
Jag tycker att "I skuggan av en ros" från Krilloan är riktigt skönt vad gäller originalitet. Det är ett äventyr som använder magi på ett klurigt sätt för att sätta dit rollpersonerna samt ger en inblick i fler dimensioner.
/Han som spelledde Svavelvinter för ett halvår sedan och förstår inte tjusningen med äventyret
Jag tycker att "I skuggan av en ros" från Krilloan är riktigt skönt vad gäller originalitet. Det är ett äventyr som använder magi på ett klurigt sätt för att sätta dit rollpersonerna samt ger en inblick i fler dimensioner.
/Han som spelledde Svavelvinter för ett halvår sedan och förstår inte tjusningen med äventyret
Jag har alltid gillat Djupets fasor. Och det pga att det, trots sina begränsingar i både geografi och handling, är tämligen fritt och ger spelarna hyfsad handlinsfrihet. Sedan vill jag minnas att även Enhörningshornet är bra med en hel del variation.
/Anders
/Anders
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Just Svavelvinter är det mest konventionella äventyret i kampanjen -- det märks att det är mer anpassat till hur "klassiska" äventyr ska vara. De granströmska märkligheterna blommar ut för fullt i Oraklets fyra ögon, når sin bisarra fulländning i Kristalltjuren, och, tycker jag, tappar lite farten i Den Femte Konfluxen. Svavelvinter är framför allt av intresse som inledning till de övriga.Han said:
Fast det som kanske känns lite "omodernt" i mina ögon är att rollpersonerna mestadels är passiva upptäckare av en helt underbar och cool värld. De är egentligen inte särskilt delaktiga i intriger, spelledarpersoner och häftiga magiska fenomen utan leds runt i koppel. Just "Kristalltjuren" må vara udda(på ett positivt sätt), men det är inte ett äventyr som bjuder på särskilt mycket frihet för spelare och rollpersoner.
Men detta fenomen är inte särskilt ovanligt, vare sig det handlar om nyutgivna eller gamla äventyr.
Men detta fenomen är inte särskilt ovanligt, vare sig det handlar om nyutgivna eller gamla äventyr.
soda_UBBT
Warrior
Döda skogen äger.
Jag tycker att Svavelvinter är den starkaste, mycket p.g.a. Marjura självt. Sen tycker jag inte heller att det är anpassat till att vara ett klassiskt äventyr, snarare bröt det mallen med sin öppna struktur och multipla agendor, kanske bara inte så mycket som senare äventyr gjorde. Det är förstås en historisk fråga snarare än en praktisk. Så här i efterhand är det ju mer konventionellt.
Vad jag gillar med Svavelvinter är helt enkelt att det har med så mycket saker jag gillar, som en ruinstad, ett ont torn, bra skurkar och några fina vändningar och överraskningar.
Fast frågan är om inte Oraklets Fyra Ögon är vassare, när jag tänker efter, men det kräver mycket mer jobb och engagemang från spelgruppen. Helst skall ju spelgruppen kunna Trakorien ganska bra, ha Granströmsk humor och gärna vara ganska allmänbildade. Det är häftigare som produkt, men svårare att realisera.
Vad jag gillar med Svavelvinter är helt enkelt att det har med så mycket saker jag gillar, som en ruinstad, ett ont torn, bra skurkar och några fina vändningar och överraskningar.
Fast frågan är om inte Oraklets Fyra Ögon är vassare, när jag tänker efter, men det kräver mycket mer jobb och engagemang från spelgruppen. Helst skall ju spelgruppen kunna Trakorien ganska bra, ha Granströmsk humor och gärna vara ganska allmänbildade. Det är häftigare som produkt, men svårare att realisera.
Håller med. Jag vill minnas att min spelledare när det begav sig löste det hela genom att låta spelarna leta fritt i trakorienboken efter ledtrådar om vad profetian betydde och var man kunde hitta de fyra ögoen. Det funkade helbra.Eksem said:
/Anders
Håller med. Jag vill minnas att min spelledare när det begav sig löste det hela genom att låta spelarna leta fritt i trakorienboken efter ledtrådar om vad profetian betydde och var man kunde hitta de fyra ögoen. Det funkade helbra.
Det föreslås vad jag minns ganska explicit i äventyret att man gör så. (Eventuellt med "eftersom rollpersonerna kan världen" som ursäkt.)
Det föreslås vad jag minns ganska explicit i äventyret att man gör så. (Eventuellt med "eftersom rollpersonerna kan världen" som ursäkt.)
"Det funkade helbra."
Huh, tja, för mig känns det lite som högstadiets skolarbeten (innan Wikipedia, ha). Det är förstås väldigt häftigt om man får det att fungera, men det är väldigt svårt att kräva det av en spelgrupp. Särskilt om en bläddrar och resten, tja, kollar hockeyn och läser gamla 91an under tiden.
Jag gjorde samma misstag med ett äventyr i Eberron så sent som för nåt år sen, och jag kommer aldrig göra om det. Såvida jag inte spelar med någon som älskar spelvärlden och kan den fram och baklänges redan. Då skulle jag göra det direkt. Kanske.
Huh, tja, för mig känns det lite som högstadiets skolarbeten (innan Wikipedia, ha). Det är förstås väldigt häftigt om man får det att fungera, men det är väldigt svårt att kräva det av en spelgrupp. Särskilt om en bläddrar och resten, tja, kollar hockeyn och läser gamla 91an under tiden.
Jag gjorde samma misstag med ett äventyr i Eberron så sent som för nåt år sen, och jag kommer aldrig göra om det. Såvida jag inte spelar med någon som älskar spelvärlden och kan den fram och baklänges redan. Då skulle jag göra det direkt. Kanske.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Egentligen behövs väl ingen sådan ursäkt -- Brior Brådfots reseskildringar existerar in-setting, och så länge det finns minst en läskunnig rollperson är det fullt rimligt att rollpersonerna har tillgång till dem. När vi spelade fungerade det fint att använda dem på det viset, även om det blev rätt tråkigt när rollpersonerna gissade fel -- man kan ju inte spendera allt för mycket tid med att irra runt i Laabne eller Gwondel Leigû utan att det för äventyret framåt.thark said:
För övrigt är det en god idé att antingen skära ned på dödsfällorna eller klargöra för spelarna att de bör vara försiktiga och tänka en gång extra för att inte sluta sina dagar i förtid.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Det här med allmänbildning är en svår sak att kräva från spelgruppen. Jag tror äventyrens underhållningsvärde ökar ju fler av de många referenserna spelarna kopplar -- dessvärre har ju alla inte järnkoll på mesopotamiska gudar, gnostiska tankegångar och Carmina Burana (Wafna wafna!).Eksem said:
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Ja, jag skar inte ned på dem, men mina spelare är också vana vid hur det går till när jag spelleder. För de som kör med en spelstil där plötslig, ögonblicklig död inte tillhör vanligheterna kan det vara bra att varna.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Jag kan inte svara för Eksem, men själv brukar jag se till att rollpersonerna är kompetenta nog att om någon dör, så är det en konsekvens av att spelaren fattat ett dumt beslut, inte att tärningarna varit elaka (åtminstone inte enbart). Om någon enstaka rollperson är det ingen big deal -- i kampanjen finns det tillräckligt med färgstarka SLP för att man lätt ska kunna göra om någon av dem till ersättarrollperson. Om alla dör... det har faktiskt aldrig hänt mig (annat än när jag spelade rollspel första april, och skrämde slag på mina spelare). Det skulle antagligen kräva en sådan serie massiva fuckups att jag skulle skaka på huvudet och bli mycket besviken.2097 said:
Nå, det var menat att läsas med glimten i ögat, men om en rollperson dör så gör spelaren en ny. Jag har aldrig upplevt en Total Party Kill, så jag vet inte riktigt vad jag skulle göra då. Alternativen jag känner till är:
1. Retconna.
2. Klura om äventyret och introducera en ny grupp rollpersoner med nya agendor.
3. Avbryta äventyret.
4. Byta spel.
1. Retconna.
2. Klura om äventyret och introducera en ny grupp rollpersoner med nya agendor.
3. Avbryta äventyret.
4. Byta spel.
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Jag vill slå ett slag för ett av de mest bortglömda berättelserna, nämligen Siratsias Vita Formelsamling som återfinns i Barbia. Det är ett skönt varierat äventyr och med den kanske skönaste av Erebs tre badguys (dvs. Siratsia, Vicotnik och Shagul). Det öppna slutet på Barbia är också för övrigt en mycket skön fläkt till de övriga.
Annars håller jag med Han om äventyret från Krilloan hade en rätt skön stämning!
Annars håller jag med Han om äventyret från Krilloan hade en rätt skön stämning!
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
I de fall det har hänt mig har jag försökt introducera en ny grupp med rollpersoner (2), men ofta resulterat i att det inte känns rätt vilket lett ut till att äventyret avbryts (3(Eksem said: