Jag har ofta fått frågan om hur det är att se det som ännu inte har hänt. Inte rakt ut, förstås. Frågan kommer förklädd. Den kommer som en blick som dröjer lite för länge, som en kommentar i förbifarten: “Du verkar alltid veta.” Som om vetskap vore något som sipprar ur huden, något som avslöjar sig i hållningen, i pauserna mellan orden. Som om framtiden själv stod bakom mig och viskade.
Historiskt sett har siaren varit en märklig figur. Halvt människa, halvt kanal. Oraklet i Delfi, med sina gåtfulla svar som alltid kunde tolkas i efterhand. Bibelns profeter, som sällan var särskilt populära i sin samtid. De var inte trendsättare; de var obekväma. De sa inte vad folk ville höra, utan vad de inte kunde låta bli att säga. Och ändå: när vi talar om dem i efterhand låter det alltid som om de visste. Som om framtiden låg klar och färdig framför dem, som en karta.
Men här är det märkliga: framtiden har aldrig varit särskilt intresserad av att bli sedd.
Den är mer som dimma än som landskap. Mer som en känsla än som en bild. Och kanske är det därför vi så gärna uppfinner siare. För någon måste väl kunna peka och säga: ditåt. Någon måste väl ha facit. Någon måste bära bördan av att veta, så att vi andra kan låtsas vara fria.
Jag har stått i det där ljuset ibland. Inte för att jag bett om det, utan för att människor är duktiga på att projicera. Säger man saker som råkar slå in i efterhand får man snabbt ett rykte. Man minns träffarna och glömmer alla gånger man hade fel. Det är så myter byggs: selektivt minne, kryddat med längtan.
Och visst, jag har gjort förutsägelser. Eller snarare: jag har dragit slutsatser. Jag har sett mönster, hört samma berättelse upprepas med olika namn. Jag har tänkt: om inget förändras, så kommer detta att hända. Det är inte magi. Det är statistik med själ.
Men det låter inte lika mystiskt.
Sanningen är att siare aldrig har handlat om framtiden. De har alltid handlat om nuet. Om att säga det som redan är på väg att ske, så tydligt att det känns som ett avslöjande. Som att dra bort en gardin och låtsas att solen precis uppfanns.
Jag har inga syner. Ingen inre röst som talar i gåtor. Ingen kosmisk uppkoppling, ingen särskild gåva. Det jag har är uppmärksamhet. Tålamod. En ovana att lyssna lite för noga och tänka lite för länge. Jag har ett intresse för orsak och verkan, för hur små val tenderar att få oproportionerligt stora konsekvenser.
Om jag ibland låter som om jag vet vad som ska hända, så är det för att mycket av det som kommer att hända redan har börjat.
Det är som att stå vid ett tågspår och säga att tåget kommer. Man är inte profet för det. Man är bara inte distraherad.
Kanske är det därför siaren är en så bekväm figur att uppfinna. För om någon annan vet, slipper vi ta ansvar för vår egen blick. Om framtiden är förutbestämd, behöver vi inte fråga oss vad vi själva håller på att bygga.
Jag ser inte framtiden.
Jag ser människor som upprepar sig.
Jag ser system som knakar.
Jag ser val som skjuts upp tills de exploderar.
Jag ser hopp som ignoreras och rädslor som matas.
Och ibland, när det sedan händer, när någon säger “hur kunde du veta?”, vill jag svara:
Jag visste inte.
Jag tittade bara.