Varför ogillar folk mental/sociala stats?

[Girighet]

Men är någon blyg är det ett ooc problem och bör hanteras ooc. Prata med personen och ställ lägre krav på dem. Om du har Kalle som älskar att prata och är skådis och Conny som är blyg så ställ högre krav på att Kalle ska formulera sig bra. Att lösa problemet med regler är som folk som försöker hindra folk från att förråda gruppen med regler när det också är ett ooc problem och bör lösas utanför spelet.

Detta funkar jättebra när man spelar i en grupp där alla känner varandra väl och vet hur de olika spelarna är. Ifall det inte är så är det knepigare och där tycker jag det behöver finnas regler annars tvingas tvingas den blyge ut i "den tysta krigaren" kategorin av karaktärer.

 

[God45]

Detta funkar jättebra när man spelar i en grupp där alla känner varandra väl och vet hur de olika spelarna är. Ifall det inte är så är det knepigare och där tycker jag det behöver finnas regler annars tvingas tvingas den blyge ut i "den tysta krigaren" kategorin av karaktärer.

Det brukar vara något spelledaren kan märka och kompensera för ganska lätt vid one-shots på cons och liknande. Och är det en längre kampanj lär man ju känna folk.

 

[Genesis]

Jag håller helt med krank. Alla rollspel är inte till för alla spelare. De flesta rollspel jag gillar skulle vara skitjobbiga för någon som har svårt för det sociala. De borde inte spela dessa spel. Det är inte konstigare än att korta personer inte är bra på basket eller att folk som har svårt med logiskt tänkande har problem med schack.

Som tur är finns det en enorm bredd inom rollspelen som gör att det finns andra spel som funkar mycket bättre för dessa personer. De skulle inte gilla att spela med mig och jag skulle nog inte gilla att spela med dem. Precis som i annat. Jag tycker att mysterielösande är aptråkigt, så jag vill inte spela mysterielösarspel med krank. Helt okej!

Den här idén om att alla ska kunna spela alla spel med alla andra är inte produktiv.

 

[Dr_Dängrot]

För att som någon/några redan berört handlar det om spelar kontra rollperson utmaning .

Om din karaktär har mentala eller sociala stats som är tillräckligt höga så är det bara att slå en tärning och vips så har din karaktär lösningen på den kluriga gåtan eller pussel utmaningen sl tänkt ut eller kan prata sig ur vilken social situation som helst .

Det tar bort den intellektuella utmaningen som du som spelare skulle ha ställts inför och reducerar den till att handla om ett tärningsslag .

 

[Lemur]

Jag har inget mot sociala färdigheter men jag använder dem på ett särskilt sätt, dvs oavsett vad den aktuella regelboken säger.

1. Man rollspelar ut scenen, argumenterar för sin sak osv.
2. Sen slår spelaren sitt slag för färdigheten. Svårighetsgraden påverkas av hur bra hen argumenterade.
3. SL utvärderar helheten. Om en person hade bra argument men slog dåligt så tolkas det som att personen inte kunde framföra argumenten med tillräckligt bra pondus. Om personen hade dåliga argument men slog bra tolkas det som att denne framförde argumenten med stort självförtroende etc.
Det är dock inte säkert att man får som man vill vara för att slaget lyckades. Det betyder bara att man argumenterade bra.

 

[Lemur]

Till skillnad från sociala färdigheter så har jag lite svårt för finna dolda ting, där tycker jag att det är roligare om spelaren får lösa pusslet. Tänk om man hade en skill i ett mysterie-spel som hette lös mysterier, då behöver man bara rulla en gång för att lösa hela grejen...
I 5e finns nån feat (som heter scholar tror jag) som gör att rollpersonen alltid vet något om allt denne ser. Det är hemsk, eftersom det dödar alla försök att plantera mystiska saker i världen.

 

[Loffeboll]

Det här var ju mycket klargörande för mig

Som jag uppfattar det handlar det då dels om hur man giller (eller inte gillar) att bli utmanad som spelare och kanske dels om vilken stance man har som spelare? Jag tror att anledningen att jag aldrig upplevt det som ett problem är att den spelarutmaning jag är intresserad av är att gestalta en karaktär, om karaktären lyckas med saker spelar inte så stor roll egentligen. Ibland vill jag spela en karaktär som är mer korkad eller mindre karismatisk än vad jag är och ibland mindre korkad och mer karismatisk. Då upplever jag stats som en bra vägledning för mitt rollspelande, dvs om jag ska övertala någon så slår jag och beroende på resultatet så rollspelar jag konversationen på olika sätt. Eller om jag försöker luska ut någonting så slår jag och får olika bra information beroende på hur jag lyckas, det brukar bli roligt oavsett vilket.

 

[luddwig]

#7 här och #38 här.

Väl forskat i arkiven @Bifur. Min åsikt i frågan framgår av samma trådar. Jag föredrar alltså en mix av spelarskicklighet och rollfigurens skicklighet. Tycker att den kombinationen är klart roligast (men inte alltid helt enkel att få till) i sådana öppna äventyr/kampanjer som jag oftast spelar, där spänningen ligger i att se hur händelseförloppet kommer att utvecklas. Om jag spelar OSR, där fokus istället ligger på att lösa problem, blir det naturligt med mer spelarskicklighet.

 

[Leon]

Jag länkar två inlägg från mig som jag fortfarande tycker gäller:
#7 här och #38 här (hela den senare tråden är intressant i sammanhanget).

Tack för fyndet. Jag gör lite korsreferensnekro, för det här tycker jag är huvudet på spiken, och något man lätt glömmer:

Våra ställningstaganden styrs i stor utsträckning av representationen av spelvärlden genom SL. Det är en intressant parameter för många spelmekaniska/spelstils- frågor som ofta inte diskuteras (för att den är situationsberoende). Exempel: Spelarna väljer att aktivt leta igenom ett rum. De finns gömda saker de kan hitta. Både p. 1 och 5/6 i min lista kan användas utan problem utifrån spelgruppens preferens. Det får inga ytterligare effekter. Men anta att RPna vandrar igenom staden på kvällen och i en gränd väntar en grupp fiender i bakhåll. Spelarna har sannolikt ingen anledning att anta att ett bakhåll väntar just här men RPna har sannolikt en chans att upptäcka det. Jag skulle påstå att det är närapå omöjligt att på ett rimligt vis som SL representera den möjligheten så att player skill kan avgöra. Inte i sak i det enskilda fallet utan för att det faktum att SL väljer att ta upp situationen är en alldeles för stark signal. Spelarvett kommer att säga att de bör vara försiktiga. Då känner jag att man för att spelet ska flyta på får hålla sig till p. 5 eller 6 i min lista även om situationen perceptivt för RPna är likartad med rumsletningen ovan. Alternativet skulle vara att lägga väldiga mängder tid på att beskriva miljöer i staden och avkräva spelarna val i betydelselösa lägen för att just ett sådant bakhåll ska representeras på ett rättvist sätt.

Oavsett hur mycket kärlek man ger spelsystemet, så är det i första hand beskrivningen SL ger spelarna som driver spelet. Och SLs (ofta begränsade ) förståelse för vad som är rationellt och en rimlig konsekvens.

 

[ÅkeZorkh]

Eftersom jag spelar en karaktär, är det hans/hennes sociala förmåga jag spelar ut. Därför föredrar jag stats, det är utfallet av dem som representerar min rollpersons prestation. Efter att ha fått resultatet spelar jag ut baserat på det.

 

[krank]

Jag säger inte att det finns någon enkel lösning på detta men man måste veta om att problemet finns.

Ja, som jag skrev tidigare: Jag tror inte på att det ska gå att hitta en lösning som inte innebär att några spelare får sin upplevelse förstörd. Alla spel är inte till för alla spelare, och att försöka bygga ett spel som funkar bra för alla tror jag är fruktlöst. Bättre då att välja det spel som fungerar för ens spelgrupp. Och det är viktigt och bra att ha metasamtal innan man börjar spela, om vad man vill få ut av spelandet och var man vill att player skill-utmaningarna ska ligga. Det borde vara standard i alla grupper, tycker jag. De flesta problem kan förekommas om man bara pratar med varandra.

Och en viktig sak här: alla spelgrupper har inte potentialen att fungera. Rollspel är extremt brett, och ibland är ens preferenser alldeles för inkompatibla. Jag får till exempel ångest av spel där jag förväntas drama-improvisera – sådana som @Genesis gillar. Han tycker det är aptråkigt med mysterielösande – sånt som är det jag knappt vill rollspela utan. Ytterligare andra rollspelare gillar till exempel strid och öppen mekanik, något som är helt inkompatibelt med hur jag vill spela rollspel.

Man får helt enkelt sätta ihop grupper med kompatibla sätt att spela rollspel.

 

[Übereil]

Jag håller helt med krank. Alla rollspel är inte till för alla spelare. De flesta rollspel jag gillar skulle vara skitjobbiga för någon som har svårt för det sociala. De borde inte spela dessa spel.

Säg inte det - jag, som har spelat med dig trots att jag hade och har svårt för det sociala, upplevde det själv som rätt bra träning. Hurvida man uppskattar en utmaning hänger inte nödvändigtvis ihop med om man är bra eller inte, det handlar mer om att ha realistiska förväntningar utifrån sin förmåga (har man för höga krav så blir det jobbigt oavsett hur bra man är). Men visst, vanligtvis så uppskattar man saker mer om man är bra på dem än om man är dålig.

Jag har också spelat den typen av spel som Genesis brukar spela (eller brukade spela för drygt 8 år sedan) med andra som var mer på min nivå och det trevliga då var att tempot blev helt annorlunda. Alla satt och tänkte efter innan de gjorde/sa något och alla väntade tålmodigt medan den med spotlightet tänkte. När folk gjorde det så försvann mycket av den stress som jag normalt känner i socialt intensiva spel (och som ofta leder till att jag blir passiv som spelare) vilket var väldigt skönt. Det händer då och då i min vanliga grupp att vi hamnar i situationer där min rollsperson av storymässiga anledningar ska föra gruppens talan (på något vänster så blir det rätt ofta ändå som jag spelar rollpersonen med överlägset bäst sociala stats så när man ska prata med, säg, kungen så blir det rätt rimligt att jag ska vara den som sköter snacket trots att jag i spel mest sitter tyst), och då brukar det vara lättare för mig att faktiskt ta för mig socialt.

Übereil

 

[Anarchclown]

Själv spelar jag rätt ofta dum utan att vara det IRL. Jag känner att det är roligt och befriande att göra det. Om det inte fanns något sätt att representera detta speltekniskt vetefan om jag någonsin hade börjat spela dummare än jag är för att porträttera något som existerar i spel. Allting som jag gjort i 30+ år som rollspelare har ju börjat med att jag inspirerats av reglerna eller fiktion till att göra det. Även om jag nu idag ser det som ganska troligt att jag skulle göra mer intressanta karaktärer än för 20 år sedan så kommer ju inte detta bara av att jag är en visare 43-åring utan även för att jag fått input ifrån spelen jag spelat som uppmuntrat mig att göra saker.

 

[Anarchclown]

Säg inte det - jag, som har spelat med dig trots att jag hade och har svårt för det sociala, upplevde det själv som rätt bra träning. Hurvida man uppskattar en utmaning hänger inte nödvändigtvis ihop med om man är bra eller inte, det handlar mer om att ha realistiska förväntningar utifrån sin förmåga (har man för höga krav så blir det jobbigt oavsett hur bra man är). Men visst, vanligtvis så uppskattar man saker mer om man är bra på dem än om man är dålig.

Jag har också spelat den typen av spel som Genesis brukar spela (eller brukade spela för drygt 8 år sedan) med andra som var mer på min nivå och det trevliga då var att tempot blev helt annorlunda. Alla satt och tänkte efter innan de gjorde/sa något och alla väntade tålmodigt medan den med spotlightet tänkte. När folk gjorde det så försvann mycket av den stress som jag normalt känner i socialt intensiva spel (och som ofta leder till att jag blir passiv som spelare) vilket var väldigt skönt. Det händer då och då i min vanliga grupp att vi hamnar i situationer där min rollsperson av storymässiga anledningar ska föra gruppens talan (på något vänster så blir det rätt ofta ändå som jag spelar rollpersonen med överlägset bäst sociala stats så när man ska prata med, säg, kungen så blir det rätt rimligt att jag ska vara den som sköter snacket trots att jag i spel mest sitter tyst), och då brukar det vara lättare för mig att faktiskt ta för mig socialt.

Übereil

Det är för att vi andra med mer social skills subtilt manipulerar dig till att ta sociala roller ibland. *Skrattar ondskefullt. Hostar och fortsätter* Just eftersom vi andra spelat så jävla länge så märker vi ju, trotts att vi alla är sjukt bra på att avbryta och vara sociala bufflar, när någon vid bordet inte får limelight. Då brukar man försöka lista ut scenarion där denna kan få det för att det oftast är när man har limelight som man har som roligast i spel. Om det sedan gäller att karaktären som är en ninja får smyga eller att karaktären som är bra på karate får slåss eller att barden får sjunga spelar oftast mindre roll, men socialt limelight märks oftast mer än i strid-limelight.

 

[Max Raven]

Som jag ser det är en del av problemet att om man har färdighetsslag som inte tillåter påverkan från spelare bör man egentligen använda det konsekvent, annars belönar man de som inte investerat i färdigheter, eller plocka bort dem från spelet. Det finns en anledning till att Diplomacy bara hade en färdighet i D&D - det användes så sällan att fler färdigheter som täckte social interaktion hade kostat rollpersonen som ville vara Ansiktet lite för mycket. Skräckexemplet för mig är WoDs gamla Storyteller-system - ja, det är rollspel om intriger och social interaktion, men om du ska vara karismatisk och vacker så är du slö i huvudet, har ingen kondis eller koordination... Och det i ett spel där fokus ska ligga på rollspelande.

Det finns några sätt att att ha någon form av mekanik för det sociala som tillåter player skill:

• Färdighetsslag där spelare har inflytande med sitt rollspelande -
• FitM-färdighetsslag där man slår direkt efter intention och sedan spelar ut resultatet, med någon form av belöning - t ex bonustärning för framtida slag, energi, annat. Vill man
• Subsystem för det sociala som inte involverar färdighetsslag, ex Tenra Bansho Zeros attityd-tabell (där spelare kan påverka slaget) - där man fortfarande har ett system för att inte göra allt godtyckligt men player skill spelar in

 

[God45]

Som jag ser det är en del av problemet att om man har färdighetsslag som inte tillåter påverkan från spelare bör man egentligen använda det konsekvent, annars belönar man de som inte investerat i färdigheter, eller plocka bort dem från spelet. Det finns en anledning till att Diplomacy bara hade en färdighet i D&D - det användes så sällan att fler färdigheter som täckte social interaktion hade kostat rollpersonen som ville vara Ansiktet lite för mycket. Skräckexemplet för mig är WoDs gamla Storyteller-system - ja, det är rollspel om intriger och social interaktion, men om du ska vara karismatisk och vacker så är du slö i huvudet, har ingen kondis eller koordination... Och det i ett spel där fokus ska ligga på rollspelande.

Vampire kompenserar för det genom att driva dina superkrafter med random skills. Vill du bli en enorm orm? Bäst att du kan ditt bordsskick! Presence, kanske den mäktigaste superkraften i spelet drivs av statsen: Charisma, Performance, Intimidation och Subterfuge. Det är en disciplin som låter dig vinna de flesta fighter fastän en skill den behöver för att fungera är hur bra du är på teater.

EDIT: Och alla vampyrer har oändlig kondis

 

[Genesis]

Säg inte det - jag, som har spelat med dig trots att jag hade och har svårt för det sociala, upplevde det själv som rätt bra träning. Hurvida man uppskattar en utmaning hänger inte nödvändigtvis ihop med om man är bra eller inte, det handlar mer om att ha realistiska förväntningar utifrån sin förmåga (har man för höga krav så blir det jobbigt oavsett hur bra man är). Men visst, vanligtvis så uppskattar man saker mer om man är bra på dem än om man är dålig.

Superbra poäng. Du har såklart helt rätt.

 

[Mogger]

Till skillnad från sociala färdigheter så har jag lite svårt för finna dolda ting, där tycker jag att det är roligare om spelaren får lösa pusslet. Tänk om man hade en skill i ett mysterie-spel som hette lös mysterier, då behöver man bara rulla en gång för att lösa hela grejen...

Det är verkligen inte samma sak, så som jag alltid har använt färdigheten. Egentligen är det bara ett helt vanligt slag för Uppmärksamhet eller vad det nu kan heta i spelet du spelar. Finna ting som syns hade ju varit helt menlöst. Jag vet inte hur det är med er men jag letar enbart efter dolda ting.

Lite som den där sktechen med Johan Glans där hans mamma beklagar sig över att hon alltid hittar nycklarna på det sista stället hon letar. Var skulle hon annars hitta dem? Det näst sista? Och sedan leta på ett ställe till?

För att hålla mig till trådens ämne har jag inga problem alls med sociala och mentala färdigheter/förmågor/etc. Däremot hade jag tyckt att det hade varit rätt trist som SL skulle bedöma min bluff utifrån hur väl jag som spelare framför den.

 

[Loffeboll]

Det här med att leta efter saker har jag ofta upplevt som ett problem som spelare. Att slå ett tärningsslag och misslyckas blir ju lite som att köra in i en vägg om inte spelledaren kör med ett "fail forward"-tänk. Att hålla på att fråga efter olika ställen man kan leta på tycker jag också blir utdraget och tråkigt. Helst vill jag nog bara säga att jag letar igenom ett ställe, slå ett tärningsslag och få någon typ av information oavsett resultatet. Om sedan informationen är sann eller falsk spelar inte så stor roll för mig för jag har ju ändå något att spela på och något som för mig vidare.

 

[Mogger]

Det här med att leta efter saker har jag ofta upplevt som ett problem som spelare. Att slå ett tärningsslag och misslyckas blir ju lite som att köra in i en vägg om inte spelledaren kör med ett "fail forward"-tänk. Att hålla på att fråga efter olika ställen man kan leta på tycker jag också blir utdraget och tråkigt. Helst vill jag nog bara säga att jag letar igenom ett ställe, slå ett tärningsslag och få någon typ av information oavsett resultatet. Om sedan informationen är sann eller falsk spelar inte så stor roll för mig för jag har ju ändå något att spela på och något som för mig vidare.

Absolut! Att gömma en viktig ledtråd bakom ett svårt tärningsslag är ju urdumt! Och att vända på varje sten är också astråkigt. Och precis som du är inne på är det viktiga att spelet går framåt. Det här tycker jag iofs att spel är rätt bra på numera.