Självmål
"Vilket innebär att du faktiskt räddar spelarna från en potentiellt dödlig situation genom ditt sunda förnuft."
Snarare, jag räddar mina spelare från potentiellt dödliga situationer genom att vara förbaskat trött på att slå slag för färdigheter som "Öppna Dörrar", "Undvika Leksaker", "Låta Bli Att Spilla Te" och liknande färdigheter som normalt inte ingår i rollspelsregler.
"Jag ser rollspel som ett nöje och att inkorporera ett element som verkligen totalförstör någons nöje av spelet känns ytterst kontraproduktivt."
Tja, jag ser fotboll som ett nöje (fast dock inte ett personligt). Självmål är en sak som i det korta loppet totalförstör nöjet och som således borde kännas ytterst kontraproduktivt. Likförbannat är det kvar, och inte ens knattar på bakgården brukar strunta i självmål. Tvärtom.
I det långa loppet är självmål dels en sporre om att nå högre nivå av bollkontroll, men det är också en spänningsförhöjare. Man kan helt enkelt inte slappna av ens om man själv har kontrollen över bollen i eget straffområde, eftersom det alltid finns en risk för självmål. En spelare med taskig kontroll över bollen i eget straffområde är något som omedelbart tar till sig det egna lagets, motståndarlagets och publikens uppmärksamhet. I det ögonblick som kontrollen är nära att tappas fryses allas uppmärksamhet på den klantige spelaren och bollen, och alla ställer sig frågan "kommer motståndarna att kunna utnyttja hålet, eller kommer han till och med göra självmål." Fram tills dess att situationen är avvärjd är spänningen på topp. I allmänhet stiger stämningen hos hemmapubliket i taket om man klarar sig undan den farliga situationen och vänder spelet. Och skulle det bli självmål så sporras hela hemmalaget att försöka ta igen för sin egen klantighet. Det blir kamp igen, helt enkelt. Man tar i mer, anstränger sig mer, så länge man faktiskt har en chans.
Så i det långa loppet tror jag att självmålsmöjligheten är bra för fotbollen. På samma sätt tror jag att det är bra att följa reglerna i rollspel. Om regler och olyckliga tärningsslag gör det möjligt att dräpa rollpersoner medelst gaffel i handen, så tror jag (och tycker mig märka) att spelarna anstränger sig mer för att inte få gafflar i handen. Det tyder enligt mig på mer engagemang från spelarna.
Observera dessutom att möjligt inte är synonymt med sannolikt. Alla talar hittills om gafflar i handen som om det händer två gånger per strid så fort man har regler med i spelet. Jag har hittills hört en (1) person som talat om en dolk i tummen som har dräpt rollpersonen och det en gång när han spelade Eon och inget annat spel. Själv har jag spelat rollspel i nitton år nu (nästan på dagen, faktiskt), och aldrig råkat ut för en så absurd död trots ett otal rollpersoner och ännu fler fajter. Min enda slutsats är att sannolikheten att dö av en dolk i tummen, eller för den delen, en gaffel i handen, är 1) begränsad till Eon, och 2) jefligt osannolik även där. Och eftersom 2) verkar stämma överens med verkligheten...
... vad fan gnäller ni om?
"Inga rollspelsregler är perfekta och man bör som spelledare inte vara rädd för att moderera de mer fåniga resultaten med ett visst mått sunt förnuft."
Bör och bör - man bör också komma ut i solen, sörja för god ventilation när man bygger plastmodeller och gå över gator på övergångsställen också.
Frågan är bara om resultat är fåniga. Tänker man narrativt, jaförfan! Visst! Det är totalt skitfånigt att dö av en dolk i tummen. Det är rent absurt att ca 90 tyska ingenjörssoldater lyckas betvinga en fästning med 1200 man som försvarade den. Att japanerna skulle göra ett flyganfall mot holmen Hawaii och därmed få in en nation med 15 ggr så stor krigförande förmåga i ett dödsdömt krig mot sig är bara löjligt. Och glöm sådana puckade saker som mer än fem datorer på hela världsmarknaden.
Verkligheten skiter som sagt var i om något är rimligt eller inte, på samma sätt som fotbollsspelare av alla åldrar skiter i att det är trist med självmål. Så varför kan rollspelare, av alla folk, inte skita i orimliga saker, och så benhårt låsa fast sig vid vad som låter sannolikt och dramatiskt korrekt?
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
