Osäker på vad du menar. Menar du att du tycker Dungeons & Dragons 5 är idealbilden av perfektion?
Nä, men det gör ungefär vad jag förväntar (och till viss del uppskattar) och det är en (super)hjältefantasi. Det kan man tycka lite vad man vill om och man kan tom. vilja att delar tonas ner medan annat tonas upp. Men ju mer jordnära det blir desto mindre av den typen av fantasi blir det. Så det är mer att det gör vad jag förväntar snarare än att det är perfekt och då känner jag inget behov att ändra saker.
Frågan om huruvida det är lämpligt vara superhjälte eller ens hjälte alls, avser de lägsta levlarna, innan du förtjänat kallas hjälte.
Jag stör mig personligen inte på att man är ganska kompetent. Det du skriver i uppföljande inlägg är lite intressant (har inte läst D&D5 så noga, bara vara spelare och inte läst varje del av PHB) om man inte skall anses vara hjälte (vadän det avser) förrän level 4 kanske så rimmar det lite illa då man får ganska spektakulära förmågor redan på lägre levlar. Särskilt som magiutövare.
Om du tycker det är intressantare att vara en kapabel men i slutändan väldigt normalt dödlig karaktär när du börjar, och bara genom att verkligen ta risker förtjäna epitetet "hjälte" - och förmågorna som hör därtill, specifikt de extra kroppspoängen som kraftigt minskar framtida risker - ja, då upplever du att senare editioner av D&D har tappat den boll de själva skapade med tidigare editioner av D&D.
Vill jag vara en kapabel men normalt dödlig karaktär hade jag nog valt ett annat system. För mig är D&D, mer nu än tidigare utgåvor helt klart, en hjältefantasi. Sen tycker jag nog man är ganska dödlig på lägre levlar. Åter igen, mindre nu än tidigare utgåvor. Men jag ser inte heller tidigare utgåvor av D&D som perfektion heller.
Första gångerna vi spelade ADD (efter att ha kommit från klassik Äventyrsspel-tradition) blev vi nästan lite förvånade över hur mäktiga vi blev efter några levlar. Krigarna hade mer HP än hästarna de red på, och till slut hade mer HP än riktigt feta monster. Vi var ju vana vid att 17 HP var oerhört mäktigt och då var man typ två träffar från att vara på dödens rand. Vi hade iofs spelat SRR så lite vana vid stegrande HP hade vi, men det togs lite till en annan nivå på högre levlar i D&D.
Min poäng var främst att är man mindre intresserad av hjältefantasin med inbyggda magiska krafter i merparten av klasserna så är D&D en dålig passform. Samma sak om man vill spela mer jordnära borde man nog inte försöka skohorna in det i D&D (egentligen oavsett utgåva, undantaget de riktigt tidiga kanske...).
Cog.