På tal om att vara sen på bollen med grejer så har jag just klämt första säsongen av Interview with the Vampire.
Och nu har jag sett säsong 2.
Första säsongen tog det ganska lugnt i sin storytelling. Ingen brådska.
Andra säsongen… Well. Jag gillade det, för jag gillar när TV-serier tar tid på sig och ser det som en av mediets största styrkor. Nej, jag tänker inte kommentera hur det uttalandet kontrasterar mot mitt eviga gnäll om att det inte händer något i Game of Thrones. Men; det här är en säsong man nog kan hoppa över eller se på 1.5x om man är känslig för serier där det inte händer grejer precis hela tiden.
Överlag tycker jag dock att det här är en jävla bra serie. Riktigt bra skådespeleri framför allt, och scenografi, kläder osv. Det som inte alltid håller fullt ut är CGI-effekterna men de är å andra sidan ganska få. Det här är inte en serie som fokuserar så mycket på sina övernaturligheter… Eller fel: det är inte en serie där själva utförandet av övernaturligheterna står i centrum. Det är relativt få specialeffekts-scener med vampyrer som använder sina feta superkrafter. Skulle man göra rollspel av det här så tänker jag att man absolut skulle behöva ett regelsystem för dem, för konflikter med dem förekommer och det finns uppenbart kraftskillnader och allt sånt spelar roll – men det är inte det det
handlar om. Men det är väl lugnt tänker jag, ingen skulle väl läsa ett spel som uttryckligen handlar om vampyrers ångest, relationer, gömda samhällen och regler, förlorad kärlek osv och tro att det är ett superhjältespel bara för att det finns regler för superkrafter?
But I digress. Serien handlar helt enkelt om det som händer mellan och som konsekvens av det övernaturliga, och av relationerna mellan odödliga väsen. Det är väldigt mycket samtal, hjärta och smärta, bortträngda minnen, förräderi och opålitliga berättare.
Jag tyckte om den här serien väldigt mycket.
Tyvärr verkar det som att säsong 3 (kommer i April) tänker fokusera på den tråkigaste karaktären. Den som genom sin frånvaro i större delen av den här säsongen gjorde den aktivt bättre: Lestat. Jag tröttnade på honom redan i S01 och känner verkligen inget behov av att lära känna honom närmare.
Turligt nog gav S02 ett väldigt naturligt och i mina ögon rätt bra avslut, även om det finns dinglande olösta trådar. Man kan kliva av här om man vill.
(Det sagt kommer jag nog se S03 också)